fredag, oktober 24, 2014

jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn

När ljuset falnar över vår del av världen, är ljuden det vi har kvar. Om kvällen knastrar elektronerna statiskt fram genom sladdarna, söker kontakt. Jag släcker, och lyssnar på havet i diskmaskinen från inunder mitt duntäcke. Vågorna slår rytmiskt mot koppar och fat. Tunnelbanetågen pustar vid plattformen, samlar kraft för nästa avgång, liksom vi mellan lakanen.

Temperaturen faller. Om morgonen är rutorna grå av regnet som outtröttligt uppvaktar fönsterglaset, knackar på för att få komma in på andra sidan. Min vän vaknar av flygplanen som bär affärsmännen in i staden. Själv är jag försvunnen från världen tills tio i sju varje morgon, då grannen öppnar dagen med sin motorcykel.

Det är alltid mitt i en idé om något annat. Nattens drömmar krackelerar runt mig som tunna lager gips. Jag känner mig likadan själv, och måste lyssna på en låt innan mina bara fötter möter golvplankorna. Jag funderar på om det gör musikens kraft starkare eller svagare att den är nära mig. Att Veronica Maggio vaknar i samma huslänga som jag, och att Markus Krunegård besjunger mina kvarter. Om du verkligen vill veta vad som gick snett, allt beror på Malmgårdsvägen 31.

Årstiden och kärleken förvandlar mitt skelett till trollsländevingar. Jag vill inte längre börja mina dagar. Jag tar mig tid att sätta på te. Och plötsligt och fövånande är det enda tillräckliga tillståndet det med mina armar runt Natten. Får jag inte andas hans luft kan det lika gärna vara.

Jag stiger upp, tänker: Det springer en man genom regnet som älskar mig.

När jag kommer till jobbet säger min chef att jag ser ut som en superhjälte. Jag tar fram en tjock, röd penna och två post-its. Skriver först I don't like it easy. Sen I don't like the straight way.


måndag, augusti 04, 2014

they think I know shit, but that's just it, I'm a child

Vi reste genom Amerika och jublade över varje karikatyr, varje saga vi hittade. Vi klädde ut oss. På mackarma köpte vi surt godis i starka färger. Vi ställde oss upp och hängde ut genom rutan, vi slogs i baksätet tills vi somnade mot varandras axlar. I tre dagar hoppade vi i Stilla Havets vågor. Man kunde inte tröttna.

Sommaren är brev och vykort och flaskpost. Sommaren är full av systrar och bröder. Kuddkrig och kroppskontakt och de första man hör av sig till när man vaknar, de sista man hör av innan man somnar. Att sova bredvid varandra som sillar och se varandras svagheter. Att konkurrera och luras och vinna – jag som är uppväxt utan syskon går i fällorna ideligen.

Vi leker hela tiden. Först hänger vi på en klippvägg, sedan cyklar vi så fort vi kan nerför en alp. Någon har lagt skatter i skogen, med karta och kompass finner vi dem alla – snabbast vinner.

Vi kastar macka, tävlar med barkbåtar och smyger oändligt långsamt på ett murmeldjur. Våra viktigaste verktyg är öppnare och fällkniv. Vi klättrar i träd och hänger i knävecken. Sitter på varsin gren och pratar på ett enkelt sätt om sådant som kunde vara svårt.

Vi cyklar ifrån våra plikter, vi är indianer och svanar. Mitt hår hinner inte torka mellan baden. Det är fyllt av vattenfärger. Vi hoppar från trean och Sara visar hur man dyker baklänges. Om natten sitter vi på klipporna och delar beskedligt på en en öl. Vi dansar i en soffa, pyntar oss med blommor och slår takten på varandras fötter, men blir trötta före klockan ett. Jag sover tyngre och lugnare än jag gjort på femton år.

Mitt jobb är att rita saker. Kontoret är tomt och jag tar av mig skorna och drar upp benen under mig. Jag äter lunch med utsikt. På eftermiddagen går vi tidigare och tar oss till vattnet.

Ibland stiger jag upp till ytan, yrvaken, söker backtracka genom åren. Vem var det jag var? Jag funderar och lägger ihop. Det må vara provocerande banalt. Men det finns faktiskt ingenting som tyder på något annat än att jag är 12 år gammal.


torsdag, juni 26, 2014

Deep South

Etapp ett av the Great American Roadtrip är härmed avverkad.

Känslan av att någon riktar en gigantisk hårfön mot en när man kliver av på Nashvilles flygplats. Och att två dygn senare uppleva det som "lite kyligt" när det är 26 grader ute.

Känslan av att jubla över att vi lyckats hyra en enorm SUV, men efter en veckas körande bland pick up trucks börja oroa sig för att den är så liten.

Känslan av att köra bil och lyssna på musik jättehögt och simultant faktiskt vara på alla platser musiken man lyssnar på handlar om. Mm, kognitiv resonans.

Känslan av att gå i kyrkan och inte veta om det man är med om är en konsert, en stand up-show eller ett väckelsemöte.

Känslan av att föra konversationer med locals med så krämigt södernmål att man bara förstår 35% av vad de säger. Och att inse att så fort man kört över gränsen till Texas så förstår man plötsligt ingenting.

Mina köp hittills:
1. Over the counter sömntabletter! Praise Jesus!
2. Ring med formen av en fransk bulldog.
3. En turist-tshirt i New Orleans - på grund av ett vad med Jolo. Mycket obehagligt för kulturelit.    

Vi har också insett att USA är ett extremt tydligt land. Amerikaner må vara både smaklösa och överdådiga när det kommer till t.ex. mat och inredning, men de är också ett folk som uppskattar enkelhet.

Ex 1.
Gro: "how do you pay on the buses?"
Hostelägare: "well, you step on the bus and give 'em money."    

Ex 2.
Sally: "Is it a non-smoking room?"
Motelldam: "Yes. Unless, you know, someone smoked in it."

Eller så håller de helt enkelt inte svenskars intelligens så högt.

Och apropå det! Vi har träffat noll (0) svenskar hittills. Har aldrig tidigare hänt mig på resa.

Idéer på utmaningar som vi hittills inte genomfört:
- Under en hel dag ta den största storleken av all mat/dryck. Måste av nödvändighet genomföras under den senare delen av resan när viss tillvänjning skett.
- Under en hel dag presentera oss med våra alternativa namn (Sally "Starlight" Ståhl, Olle "Klas-Olof" Nilsson, Joel "Thor" Johansson och Gro "Wicked Wire" Dahlbom).
- Under en hel dag prata engelska med smärtsamt hundraprocentig svensk intonation.

Förslag på uppdrag i paritet med detta välkomnas. Now take care y'all.

onsdag, juni 18, 2014

mud can make you prisoner, and the plains can bake you dry; snow can burn your eyes, but only people make you cry




För ett år sedan instiftade jag den mest framförhållna planen i mitt liv: jag och Joel bestämde att vi skulle roadtrippa i USA. Vi fick med oss Olle och Sally och imorgon far vi!

Resan sträcker sig från Nashville till L.A. och är indelad enligt följande:
Etapp 1 - Deep South (Tenessee, Mississippi)
Etapp 2 - Scientific American (Lousiana)
Etapp 3 - TX (Texas)
Etapp 4 - Spritual Desert (New Mexico)
Etapp 5 - Go west (Arizona + Californien)

I vårt inspirationsdokument över saker vi vill uppleva/göra finner man bland annat:
  • Träsk 
  • Sunkiga barer 
  • Bluegrassmusik 
  • Cajun food 
  • Gubbar/kvinnor i hängseljeans 
  • Gå på kristen rockkonsert 
  • Ha en bil där man kan ligga i baksätet 
  • Dricka äckligt kaffe och bourbon 
  • Comfort food 
  • Skaffa sig en ny stil 
  • Hitta Söderns motsvarighet till foppatoffeln och köpa med den hem 
  • Superdeppigt amerikanskt industrijordbruk 
  • Tumbleweed 
  • Rida på en häst 
  • Skjuta vapen 
  • Dammiga hippies 
  • Rejv 
  • Dansa i öknen 
  • Hitta alla stjärnbilder 
  • New ageig upplevelse till exempel genom yoga och raw food 
  • Ta ett bad i Stilla havet 

Ett ord: fett.

måndag, maj 12, 2014

med ett Arizona gömt under skjortan

Att lämna räcker inte - jag måste fortsätta att hålla mig undan. Jag tränar mitt hjärta som en hund. Nu byter jag lås även till de platser han aldrig besökte.

Jag är lyckligt lottad. Jag har en lägenhet i precis min storlek. Jag kan bada i te högt över gatan. Man ska inte önska bort sitt förflutna. Min värk är som origamifigurer jag köpte för att de var så vackra, och försäljaren så påstridig. Jag var tvungen att ha dem, bara. Jag var tvungen att ha honom. Och nu river jag broarna emellan oss.

Jag tar andra för givna. Andra, som tittar på mig som kanske vore jag magisk. Jag skapar reliker och bygger altare. Jag ska inte gå ner i vikt. Kvinnor försöker alltid förflyktiga sig själva som hämnd. Men jag är inte dum. Jag älskade en man, som sträckte mig fler händer än stadens alla tiggare, och här står jag nu. Med ett hjärta som en tom säng. Som en omålad duk. Som läcker något vars lukt man känner ända ner på gatan.

- - -

Fritt efter Marty McConnell. Skönt att vara två.

onsdag, maj 07, 2014

jag har allt jag önskar, nu står alltihop i blom; men vi är dom som aldrig får varann, så då gör det bara ont.

Jag skrev och frågade om det hade gått ett tag nu. Han svarade att han ville behålla berättelsens slut som det var - sorgligt, men betydelsefullt. Och att han alltid kommer att titta efter mig och min cykel på Stockholms gator.

Sanningen är den att jag tittar efter er också. Jag passerar platserna som är våra, där luften dallrar och skimrar som såpbubbleväggar, brännmärkt av gårdagens vålnader. Jag vrider på huvudet. Böjer nacken och tittar upp mot era fönster. Följer en buss med blicken över bron - kanske är det just er den bär fram genom staden. Och när jag tar trapporna ner under jorden hoppas att jag att vi hamna på samma tåg. Att vi ska stöta på varandra, bara så där.

Det var visst aldrig vi. Inte på det sättet. Jag släppte er, för mig själv eller för någon annan. Eller så hade jag helt enkelt aldrig riktig rätt till er från första början. Men ni är ändå meningen med allt. Ni är musiken i mina steg över asfalten. När vi håller i varsin uppkopplad telefon är det nästan som att hålla varandra i handen. Kroppen känner era konturer, och när jag ser er följer mina fingrar osynligt dem i luften, eftersom jag inte får röra vid er.

Så mina ögon bläddrar förstrött efter er bland andras ryggtavlor. De följer vinden där den virvlar runt i främlingars hår som kunde vara ert. Och jag tänker att när vi till slut ses, så kommer det att vara som när Margot Tenenbaum möter Richie vid bussen.

Alla vet att det är allt eller inget. Och jag som inte vill ha allt, eller kan ge allt, eller får ge allt, går därför själv längs gatorna i sommarsnön.

torsdag, december 26, 2013

allt genast

2013 var året då jag brottade ner styvnackade Stockholm och gjorde staden till min, blev hundra procent bekväm med att tala inför folk, hängde nästan jämt i Alperna (4 gånger!), återupptog min orienteringskarriär och lärde mig springa långdistans på kuppen, inledde mitt första öppna förhållande, fick ett gäng, skrev massor av brev och inte köpte lägenhet. Katching på det! 2013 var året. Punkt.

Jävligt redo.

Men nu får det faktiskt stå tillbaka, för snart ändrar 2014 scenen. Sally har lärt mig att varje år måste ha ett tema. Så jag låter åren sömlöst haka i varandra, och dammar av ett gammalt slagord från gymnasietiden:

ALLT GENAST!

2014 kommer inte vara året för sömn. För vila eller eftertanke. För klokskap eller noga övervägda beslut. År 2014 kommer ingenting att skjutas på morgondagen. Ingenting prioriteras bort. 2014 ska jag åtminstone:
  • Åka långfärdsskridskor på riktigt
  • Bygga klart Juno (min cykel alltså)
  • Vara med i valrörelsen för Miljöpartiets räkning
  • Lära mig koda HTML, CSS och JavaScript
  • Springa ett marathon (Stockholm, 31 maj)
  • Lära mig att svetsa (räknar med din hjälp där Henke!)
  • Roadtrippa genom amerikanska Södern
  • Återuppta klättringen och träna bort min höjdångest
  • Låta min longboard Clark inta Stockholms gator
  • Fortsätta att lyssna och försöka förstå
  • Bli ännu mindre rädd
Vi får se om det funkar. Om inte kan alltid 2015 bli Väggens år.