under solen

populärkultur januari/rörlig bid

2012-01-27T10:02:00.000+01:00

You and me and everyone we know kom redan 2006 och sedan dess har folk tävlat i hur indielycklig man blir av den. Det är dock svårt att inte stämma in i kören. Handlingen beskriver utsnitt ur flera personers liv som alla på något sätt är sammantvinnande, allt från barn som är besatta av att samla på husgeråd till kulturkvinnor med hemliga fetisher för bajssex. Efteråt att ha sett den blir man varm och glad och älskar mänskligheten.

I Martha Marcy May Marlene har mannen som spelar en rar och tafatt skoförsäljare i filmen ovan plötsligen övergått till karismatisk ledare för en slags hippiesekt som lever tillsammans i ett hus på landet. Sknadaltvillingarna Olsens lillasyrra (häpp! vem hade kunnat ana) gör en grym rolltolkning av en ung tjejs in- och utgång ur sekten och hennes oförmåga att därefter anpassa sig till ett normalt liv med sin syster och hennes yuppieikon till äkta man. Paranoid, mörk och intressant.

Eftersom vi bor i det ökända Rambobältet och inte erkänns som studentstad av SF bio är deras filmutbud om möjligt ännu sämre här än i många andra delar av landet. I protest åkte jag och Vargen till Norrköping för att testa visualiseringscentrets nya satsning, indiebion Cnema, och kollade på Mannen från Le Havre. Regissören är finsk och men filmen utspelar sig i Frankrike, vilket har sina effekter: lite sorgliga karaktärer med hög awkward-faktor (jag föreställer mig Finland som världens kankse mest awkwarda land, men jag kan ha fel) som dricker alkohol som om det vore vatten, samtidigt som det vimlar av baguetter och fransk grannsamverkan. Vargen tyckte den var briljant i sin gemytligt förpackade sorglighet, jag tyckte mest att den var platt.

Man skulle inte tro att en film som följer en hårdkokt, tystlåten stuntförare som extraknäcker som get away-driver i Los Angeles undre värld skulle vara varken särskilt nyskapande eller särskilt bra. Men Drive lyckas vara båda delarna. Fast man egentligen inte förstår varför någon av karaktärerna gör som de gör sugs man magiskt in desperation och dekadens. Den här filmen är det snyggaste och det mest brutala jag sett på länge. Bonus för alla Mad Men-fans är att Joan birollar som trashbrud i för små kläder och vingliga klackar. Perfekt soundtrack förresten.

Avslutningvis ger jag er 50/50, en ovanligt osentimental film om cancer. En ung man diagnocticeras med sjukdomen och gers 50 procent chans till överlevnad. Det filmen gör bra är att den undviker alla publikfriande hjärtekniparsituationer, och istället skildrar ett mer realistiskt scenario, där en svår sjukdom snarare splittrar människor än förenar dem. Cancern får vara ful, ensam och gnistlös. Minus dock till Seth Rogens outhärdliga, dude-iga killkompis som får oförtjänt med cred bara för att han inte lämnar huvudpersonens sida, utan istället hänger med som en egen, jobbig svulst hela filmen.

populärkultur januari/skrivna ord

2012-01-25T20:48:00.000+01:00

Jag inledde det nya året med att maniskt läsa ut den sista boken i Hunger Games (Suzanne Collins)-triologin, en amerikansk urban fantasyserie som utspelar sig i en dystopisk framtid där ungdomar tvingas döda varandra i något slags dokusåpaaktiga, utdragna gladiatorspel för att manifestera sina hemdistrikts underkastelse gentemot den härskande klicken. Medan de
andra kollade på ostämningsfull hockey och skrek låg jag och grät i kulturhörnan, så som man kanske bara gör av ungdomsböcker, för att karaktärerna var så ovanligt verkliga och berättelsen så brutal och politisk. Rekommenderar till alla.

I bokcirkeln läste vi En ensam människas bibel (Gao Xingjian) och den var precis så svårtillgänglig, pretentiös och tungläst som man kan förvänte sig av en bok med det namnet. Författaren, nobelpristagare -02, varvar osammanhängande, oengagerande skildringar av den kinesiska kulturrevolutionen med mustiga sexscener och betygelser över hur mycket han gillar det västerländska samhällen. Gäsp.

Nästa bok vi valt sträckläste jag däremot så koncentrerat att jag inte ens märke när fyra vänner ställde sig och pratade bredvid mitt bord på caféet dit jag gått för att läsa. Adonis (Jens Liljestrand) nominerade jag för att jag tyckte att bokcirkeln behövde lite manlighet (det var före vi börjat läsa herr Gao och hans excesser i manlig självupptagenhet alltså), och nog fick vi valuta för bokstäverna. Handlingen kretsar kring en lundensisk sångargrupp, dels under dess glasdagar och dels när de har återträff i ett torp i skogen 15 år efter studietiden, när alla pojkarna förvandlats till mer eller mindre sorgliga, medelålders gubbar. Man får följa alla personerna ur ett jag-perspektiv i varsitt kapitel vilket ger helt nya perspektiv till berättelsen. Hämnd, homoerotik, klasstemat och fantastiska personporträtt ingår.

På nyårsnatten lovade jag en vän att skicka in min novell Styrfart till Lithanian, teknologernas studenttidning här på universitetet. Jag fick inte ens ett svar på mitt mail, men det kändes ändå bra att ha gjort det.

I nästa inlägg kommer filmen!

I never thought about love when I thought about home

2012-01-17T20:29:00.005+01:00

Att komma hem låter som att andas ut, som att utan förbehåll sprida sina molekyler i rummet och passa ihop som en pusselbit med omvärlden. I praktiken är det ofta mer komplicerat än så. De flesta jag träffat som kommer från andra platser än typ...Stockholm upplevde under tonåren att deras hemort på det stora hela var en håla att fly från pronto. Med tanke på att min hembygd i princip är ett hus på en åker kan ni ju föreställa er hur jag kände. Jag bytte upp mig i små, små steg allt eftersom jag växte ur platserna; Stora Rud- Dals Rostock-Mellerud-Vänersborg-Linköping och någonstans på vägen slog allting om och nu vurmar jag för de Dalsländska vidderna medan jag muttrar över det en gång paradisskimrande Landlåsta Linköpings Lamhet.

Det som alltid händer när man återvänder till något som varit ens hemmaplan är att man börjar jaga spöken längs gatorna. Genomskinliga står ens gamla vänner på trottoaren, inte åldrade en dag, och vinkar långt bort ifrån. Tidigare händelser spelas upp, avlägsna och förvrängda som om de vore sedda genom en bakvänd kikare. Vinden spelar sånger man inte hört på ett decennium. Hjärtat blir en vinylskiva, nålen raspar över en slags lågintensiv hatkärlek och kompakt nostalgi. Hacken försvinner aldrig. Man förlåter inte en hemstad. Och man sätter den alltid på piedestal.

Vi är inte ensamma om att känna så här, den heliga treenigheten tid, trygghet och törst efter frihet. Här är sju bra låtar om hemstäder.

en gång var du min stad nu finns inget av mig kvar

Det finns säker massa fler. Tipsa gärna.

embodiment

2012-01-10T21:36:00.000+01:00

Ju mer man funderar på det där med dualism, desto mindre relevant känns det. Till och med för en sådan som jag, som mycket väl skulle kunna reduceras till en hjärna i en burk och ändå ha fullt upp för en livstid. Man är ju så mycket kropp! Hela tiden är den där och pockar med sina förnimmelser, det är ett ständigt snackande längs nervbanornas telefonlinjer. Lyssnar man lite förvandlas tjattret till skön dikt - för varje liten rörelse spänns mina muskler, sträcker ut sig i pur livsglädje, som ivriga hundar utsläppta i parken. Lukter, takter och textur samlas under fingertopparna.

Hur civiliserad jag än må vara går det inte att analysera världen så mycket att den går att stå över, rent fysiskt. Som ett tjurigt tåg tuffar irritationen in på min hjärnas perrong när jag inte har fått mat på länge. Tio meter upp på Hangarens leder börjar jag vibrera inifrån och ut av en rädsla som inte går att bemästra intellektuellt. Och nu när jag varit och lämnat blod är jag kompromisslöst trött oavsett hur mycket min hjärna manar på.

Psykets starka och ofta överraskande makt i all ära. Men det går inte att komma ifrån sin atomiska, anataomiska struktur.

Jag och Erik brukar prata om det där, eftersom han är nånstans mellan 1.80 och 1.90 (från mig höjd har man lite svårt att bedöma skillnader på den nivån), väger nästan dubbelt så mycket som mig och är av ett annat kön. Hur roligt det skulle vara att vara varandra en liten stund, eftersom vi antagligen upplever världen helt olika genom våra respektive kanaler.

Och jag tänker att även om man vill att det är insidan som ska räknas så är det så mycket mer än vår hjärna som formar vår personlighet. Hade jag inte helt sonika blivit upplyft av mina lagkamrater i basketen i skolan/hade inte pojkarna tyckt att jag varit söt/hade jag inte kunnat löpa kilometer efter kilometer över stock och sten/hade jag någonsin hittat ett par jeans som passade/hade jag inte behövt vända ansiktet uppåt så fort jag pratar med någon/hade jag inte rört mig på det sättet jag gör/hade jag inte varit svag för lakrits och öl/hade det inte krupit i mig nästan jämt/hade jag inte tyckt att det varit oslagbart att lägga armarna om någon och dra in dennes doft på halsen - så hade jag varit en annan person.

Jag önskar att hjärnans och kroppens förhållande oftare beskrevs som ett handslag än som en behållare full av intelligens.

inspiration, s'il vous plaît

2012-01-08T21:16:00.003+01:00

Nu är det dags att skriva en novell igen! Typ en sån här eller sån här, ni vet. Men den här gången har jag inte en aning om vad, för alla mina idéer går in i det bokprojekt som jag pysslar med för tillfället. Så kan inte ni posta något jag kan utgå från i kommentarsfältet? En bild eller text eller artikel eller låt eller ett ord? Jag vet att ni är åtminstone 97 stycken som läst min blogg idag, så göm er nu inte.

Vi skulle kunna kalla det en utmaning, om det inte vore ett ord jag är otroligt trött på för tillfället. Jag antar inte utmaningar. Jag leker.

januarilistan: de fem bästa förnimmelserna

2012-01-07T11:25:00.001+01:00

Köpa nytt te i lösvikt på Teboden och sen känna hur hela väskan luktar som paradiset efter man har lagt påsarna där. (Komma hem och hälla upp dem i plåtburkar och skriva lappar med innehållet)

Höra ett stort, långsamt fordon på Storgatan klockan 6 på morgonen och hoppas att det är plogbilen och att natten ska ha gjort världen vit

Lyssna på Supremes och fredagslåtar i testlabbet och känna den återhållna dansen sprida sig i kroppen

Lägga sig som ett kommatecken bakom någon och låta sig somna in med armen om honom fast det bara precis blivit eftermiddagssvart utanför

Göra rörelser man trodde att man inte vågade och klara sin första 5c-led i Hangaren

vi som aldrig sa hora

2012-01-05T20:05:00.008+01:00

Det finns en förening vid Linköpings universitet som man inte får nämna vid namn. Jag får delta i somliga av dess aktiviteter på grundval av en relation i mitt liv och det hände sig en kulen höstkväll att jag var på middag i föreningens regi. Det var väldigt, väldigt trevliga människor där och kanske var det just därför jag reagerade så starkt när en av dem, för mig tidigare okänd, viskade lystet och liksom i förtroende - apropå ett typiskt samtalsämne, kanske var det Stockholm eller jobb eller framtidsplaner - att visst är det så att de som hade högst status i högstadiet, dem har det inte alls gått bra för nu och de fick barn typ jättetidigt. Men för oss...

Nu är det ju inte så att detta är någon nyhet. Det där visste jag redan när det begav sig på Rådaskolan nån gång efter millenieskiftet. Där jag strök fram i korridorerna utan varesig stringtrosor eller cigaretter visste jag att det skulle gå bra för mig och att de som gick på festerna skulle bli kassörskor och unga föräldrar (för det är ju dåligt, eller hur?).

Och denna framtida upprättelse kanske tog mig genom de okyssta franskalektionerna då. Men om jag nu, 25+ år och ohotat instoppad i bourgeoisens ljuva fack, med en lägenhet innanför tullarna och ett medlemskap i en sekretessbelagd akademisk förening, fortfarande vaktade denna triumf som stavas m.e.d.e.l.k.l.a.s.s.b.a.r.n, likt Odjuret bevakar sin vissnande blomma eller en maffiaboss smeker katten i sitt knä, då skulle jag skämmas.

För de som inkasserade allas blickar i åttan och som inte inkluderade dig i sitt hov har redan fått betala det dubbelt om. På statistisk livssikt kommer du att leva längre, tjäna mer pengar och håva in mer cred än dem. Så sluta vårda din revansch och din trendiga nördighet på kultursidor och i middagskonversationer, som om någon stod i skuld till dig när du i själva verket är priviligerad.

Nu i veckan, på en annan trevlig middag jag hade äran att vara gäst på - som för övrigt benämndes Vinyl & Långkok, vilket bara det kvalificerar även den till en medelklasstillställning - diskuterades solidaritet. Svårigheten (?) i att para ihop en schysst lägenhet med en schysst ideologi. Vi hade inga facit. Jag vet inte ens om jag tror på begreppet solidaritet. Men skulle jag ger ett enda svar just idag så skulle det vara detta: SLÄPP DET.

varats olidliga lätthet

2012-01-01T19:23:00.003+01:00

Alla vet att det förgågna har ett övertag gentemot nuet. Det är någonting som händer med händelser när de går från att upplevas till att lagras i långtidsminnet; skarpa kanter slipas av, intensiteten i färgerna ökar och de poleras alldeles skimrande, tills de glänser mättat som gammalt silver. Hjärnan är grym på det där med photoshop och den har ett tydligt om än ganska unket budskap: Det var bättre förr och framförallt var allting mycket enklare då.

Men om man leker med tankeexperimentet att faktiskt få resa tillbaka i tiden och leva om ett antal år, är det sällan någon som räcker upp handen. Snarare tvärtom. Bli sjutton år igen? På riktigt gå igenom allt det där på nytt? Orka. Det är ju över. Allt har sin tid. Lite på samma sätt som att trots att man kan vara gruvligt avundsjuk på kompetenta/lyckliga/vackra personer i sin omgivning aldrig på riktigt skulle vilja byta plats med dem. Jag vill inte ha någon annans liv med alla dess komponenter. Bara mitt eget - möjligen i upphottad version - tack.

För vi håller tal till våra vänners förträfflighet och är belåtna över att det är vi som skickar upp vackra kinesiska papperslyktor med våra önskningar inför det kommande året istället för att skjuta explosiva raketer och leka krig som alla andra.

För vi läser i DN om ungdomar världen över och deras förhoppningar inför 2011 och de har inga jobb och de bor hemma hos sina föräldrar.

För bland dödsrunorna i samma tidning finns det människor som är födda på 90-talet.

Men när vi ligger i sängen om natten och INSIKTEN om att det är just vi som finns, som lever, som agerar i den här tingesten som vi kallar vår kropp kanske drabbar oss, då är den ändå mer skrämmande än någonting annat. Som att gå på nattgammal is. Det känns omöjligt att inte ha trillat igenom än. Hur kan någon ha lagt något så oskattbart och ofattbart och superkomplext som ett liv i mina, av alla, händer? Hur ska jag någonsin klara det? Sedan lättar skräcken och istället sköljer triumfen som en våg genom kroppen. Segern över att vara en hastigt uppflammande tändsticka i universum, när sannolikheten för vårt varande är så låg att vi rimligtvis borde inte borde finnas.

När den är som bäst är existensen som att sakta dansa till Heart of Chambers på högsta volym. Det gör oändligt ont och är oändligt skönt. Vilket på något sätt är samma sak.

hellre död är bröd

2011-12-25T16:07:00.005+01:00

Jag är inte längre pescaterian, men har försökt peppa för köttfri måndag på jobbet på sistone. Man kan ju förstå att folk inte vill avstå sin ko varje dag, men någon gång ibland borde ju inte vara några konstigheter, tänkte jag naivt. Det brukar bemötas med roade skratt. Varför skulle man göra så? undrar de medan de beställer sin ryggbiff. Jag sa att 100 kilo biomassa blir 1 kilo kött. Jag sa att köttproduktionen står för 18% - större andel än hela transportsektorn - av alla globala utsläpp av växthusgaser. Jag sa inget om den fullständigt förkastliga moderna köttindustrin, som saknar både etik, säkerhetstänkande och framförhållning. Manliga ingenjörer som annars är så smarta har nämligen en förmåga att blockera ut logik på just det här området, jag tror det är något som samhället gör med deras hjärna, och istället vända den till en fascistisk argumentation som går ut på att de är skapelsens krona och alltså får göra vad de vill med densamma. Men jag tänkte.

Någon sa till mig häromdagen det måste vara svårt att få i sig allt kroppen behöver.

Jag sa att hjärtsjukdomar, cancer, njursjukdomar och ledbesvär är vanligare hos personer som äter rött kött än hos de som avstår.

En annan sa vi är gjorda för att äta djur.

Jag sa vi har aldrig tidigare historiskt ätit så mycket kött som vi gör nu.

Det är gott med en blodig biff, sa en tredje.

Får jag äta upp din mat? frågade jag. Den ser ju så god ut.

Jag blir inte mätt på grönsaker, säger de till mig och sätter punkt.

Jag svarar att två tredjedelar av jordens befolkning lever som vegetarianer.

tvåtusenelva

2011-12-23T14:44:00.021+01:00

Då var det dags för årssammanfattning! Jag vet jag vet, detta är ju inte en såndära livsstilsblogg (återkommer till detta ord längre ner) men eftersom jag vet att en hel del av er läser för att hålla koll på mig när jag inte är där ni är, så tycker jag att en lista kan vara lämplig. Den är delvis snodd från en av de bloggbrudar jag är mest besatt av, Niotillfem. Och som vi älskar listor!

Fem händelser som varit bra det här året

Allt under min, Davids, Eriks, Helenas och Jonatans månad i New York. Tack mig själv för att jag åkte dit!

Att jag fick exjobb på Sectra. Spännande, utmanande, skitjobbigt och lönsamt.

Oändligt idyllisk sommarträff med de allra bästa i mitt gamla hus i Dalsland. LP-skivor, stenbrottsbad, hallonplockning och bubbel.

Att bli omhändertagen av Sally och Joel i discokollektivet. Så bäst att de har bott i Linköping i höst.

Svarta Lördagen med konstiga masker och hur många människor som helst som jag tycker om.

Fem händelser som varit sämst

Det där med att sälja sin själ till ett jobb och liksom inte ha någon tid längre.

Att göra massa nya saker hela tiden och inte känna sig bra på något någonsin.

Hungerkatastrofer, ökande inkomstklyftor, naiv allianspolitik och impotent hållning till klimatkrisen.

Annars är det nog St Lars-kyrkans falska tutande var tredje timme utanför mitt fönster som är mitt privat största orosmoln, vilket måste betyda att mitt liv är rätt bra. Fem plus!

Vad har du lärt dig det här året?

Oj. Tusen IT-relaterade grejer på mitt jobb. Jag lär mig massor varje dag.

Var alla stadsdelar på Manhattan heter och ligger.

Livsvisdom i största allmänhet, som att allt alltid tar längre tid än vad man tror och att det är fan så svårt att ta reda på vad som är viktigt och vad som inte spelar någon roll egentligen.

Blev året som du tänkt dig?

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt. Vid årskiftet var jag inne i backpackermode efter mitt reseår, vilket kan få till och med mig att inte tänka så långt framåt. Men jag tror det, förutom att jag nog tänkte att jag kanske skulle bo i Stockholm nu.

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?

Började klättra med varierande framgång.

Gick med i bokcirkel vilket visade sig vara mycket roligare än jag hade kunnat tro.

Jobba så klart! På riktigt!

Kräktes på tunnelbanan i New York. Jag försökte hävda att det är en ärbar erfarenhet, något som man "ska" ha gjort. De andra sa att det bara var turistpoäng.

Största framgång

Mitt grymma exjobb som jag rodde i land.

Och som en direkt följd av detta få ett bra jobb (vilket alla andra kogvetare som gick ut samtidigt som jag också fått) och därmed kunna täppa till käften på alla som alltid undrat vad det egentligen är jag pluggar och får man nåt jobb då?

Fortsatt att problemfritt dela boyta med andra. Först som snyltare i Vargens kulturkollektiv, sedan i mitt eget nya på stan och med fyra andra människor och flera kackerlackor i en liten etta i Brooklyn.

Bästa köpet

Fjällrävenjacka. För första gången är jag varm så här års, något jag aldrig tidigare upplevt.

Och metrokort i New York. Jag och Erik kom fram till att det nog var det mest värda köpet i våra liv, med tankte på hur mycket tid vi mer eller mindre avsiktligt spenderade i tunnelbanesystemet den där månaden.

(Sämsta: ansiktkräm för 400 pix direkt efter första löningen. Det var inte meningen).

Vad lade du mest pengar på i år?

Mat tror jag. Är det inte alltid det? Nej just det ja, jag la dryga 30000:- på Det Stora Äpplet. Pjuh, det var lite mer rock'n'roll.

Minst pengar lade jag nog på boende, 1985 riksdaler per månad för att bo mitt i stan. Häpp, Lkpg har trots allt sina fördelar.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag önskar att jag hade gjort ALLT mer, typ druckit öl-tränat-skrivit romaner-läst romaner-lärt mig göra hemsidor-utveckla coola skills-stannat uppe hela natten-fotografterat-träffat vänner-äventyrat, men jag har fan varken orkat eller hunnit. Livet alltså.

Ångrar du något?

Äsch, jag är på sätt och vis i ständig ånger eftersom jag konstant tänker på hur man bör leva sitt liv, och svaret på den pikanta frågan varierar från dag till dag. Men jag försöker kanalisera ångern till dådkraft.

Vilka låtar förknippar du med detta år?

Dan Mangan - Robots

Skrillex - First of the Year

Lalehs överlägsna tolkningar i Så mycket bättre

Den svenska björnstammen - Vart jag mig i världen vänder

Planningtorock - The Breaks

Neko Case - I Wish I Was the Moon

The Dutchess and the Duke - Reservoir Park

Bästa ord och uttryck?

Bete sig - för att det kan användas både som en uppmaning (nu får du bete dig!) och som en negativ handling (ja men han betedde sig!).

Hundra maräng - internt kraftuttryck, numera med viss spridning, som betyder "mycket". Hur mycket kostar det då? Hundra maräng! Uppkom som en restprodukt av att vi i kulturkollektivet ätit så mycket äggvite-genererande mat, typ råbiff och pasta carbonara.

Konfig, server, backend, hp-ux, felhantering, kluster, sträng, kommandotolk, flagga, feature, release, och alla andra häftiga techtermer jag får slänga mig med på mitt jobb.

Tar Baroon - synonym till Gro Dahlbom. Jag fick ett paket med FedEx och de hade stavat mitt namn lite...fel.

Sämsta ord och uttryck?

Allt som börjar på livsstils-. Jag kräks. Jag vill inte ha en livsstil. Jag vill bara ha ett liv.

"Jag drömmer om att bränna din artikel på bål"

2011-12-22T19:34:00.005+01:00

Bildkälla: Fredrik Funck/DN

Jag läste den här artikeln i DN:s Söndagsbilaga och förfasade mig. Senare visade det sig att jag varit långt ifrån ensam att reagera. P1:s Studio Ett hade idag ett långt reportage om den famösa texten och på Twitter haglar försmädliga oneliners som Efter DN Söndags porträtt på Anders Borg ringde Nordkoreanska ambassaden och frågade om de ville skriva dödsrunan på Kim Jong Il och Enligt uppgifter som bekräftats av Dagens Nyheter har Anders Borg gått en golfrunda på 17 slag, samtidigt som han deklarerade.

Och visst är artikelns obefintliga objektivitet och hundlika hyllning av en av Sveriges viktigaste makthavare under all kritik, även om den är ett livsstilsreportage och porträtt, och aldrig utger sig för att vara granskande journalistik. Läsningen lämnar en fadd, unken smak i munnen.

Men det som jag initialt reagerade på var en annan del av den inkompetenta journalistiken; nämligen de stilistiska tillkortakommanden, för att uttrycka det snällt, som den uppvisar. Inget som inte redan skrivits om herr Borg finns där att läsa, istället upprepar journalisten på fucking tolv (12) ställen i texten hur jobbigt och svårt det är att ha så begränsad tid att intervjua den upptagne finansministern på (20 + 45 + 15 minuter, vilket ter sig som en ganska normal intervjutid i mina ögon). Som Elin i Fucking Åmål sa (med viss modifikation): Vet du vad noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig som läsare om dina skriftliga vedermödor i arbetet med denna skitartikel. Hur kan denna stackars planta få skriva för Sveriges största dagstidning i en tid när det råder så stor överetablering inom journalistkåren? Varför får hon, och inte jag? BITTERHETEN.

P.s: här och här är två parodier som inte är så långt från originalartikeln som man skulle önska.

but I'd rather be your friend than to never see you again

2011-12-14T20:10:00.001+01:00

Vissa saker drömmer man bara om i Göteborg, och sedan känns det som om man vaknar upp i ett annat liv. Spårvagnarna skramlar fram som rostiga minnen genom västvåt asfalt och dunkla hjärnvindlingar. Deras namn är löften om bohus-klippor, mörker & fara, sjömannaestetik, hemmastaddhet och berg-och dalbanor. Saltholmen. Högsbohöjd. Majorna. Hagakyrkan. Det går inte att tvätta bort. Göteborg slutar aldrig att vara distinkt. Kanske som en barndomsvän som man skäms för lite grann eftersom han eller hon inte kan anpassa sig till ens nya bekantskapskrets, men i vars famn man ändå sitter som en smäck.

I Göteborg slutar hjärnan aldrig att citera Jens Lekman. I hjärtat åker man svarttaxi, har fickan full med pengar, tackar nej till evigt liv, går sönder av vackra sommarnätter i Hammarkullen och väntar förgäves på Kirsten Dunst utanför ett hotell.

Här är stan fabulöst översållad med glitter och ljus så här års, och det är nästan så att de fyrverkeriaktiga nätterna får en att glömma de dimgrått ogenomtränliga dagrarna. Det känns fint att hälsa på och fullt möjligt att det om 10 000 år kommer att ligga ett tjockt täcke av glömsk inlandsis över Poseidon.

2011-12-10T17:20:00.002+01:00

Den ligger alldeles i utkanten av campus och heter egentligen Universitetsparken, men kallas i praktiken inte för någonting annat än Viagraparken. Namnet kan härledas till de gigantsika, rostiga järnpelare som reser sig i en fullständigt rak linje diagnonalt över dess yta. Vad de gör där vet ingen. Någon hade en teori om att de markerar havsnivån (men så platt är inte ens Östergötland), en annan trodde att det var någon form av industrirest.

I parken finns många andra märkliga saker, vilka ploppat fram under min tid på universitetet. Det enda som egentligen stämmer in på idén om trevlig parkkonst är det lilla, lilla huset som likt en ensam kolonilott med rött staket och svensk flagga i topp tronar gemytligt vid parkens östra kant. Så här års lyser en adventsljusstake i fönstret. En maj hade jag och Vargen vårt första avtalade möte på taket av ljust detta hus, på rygg i solnedgången med armarna bakom huvudet. Jag var modig då och hade utan förbehåll ritat en teckning åt honom som innehöll allt i låten All I want is you från Juno-filmen.

Resten är av en annan karaktär. Uppe vid parkbänkarna är tre gravstenar resta. En raggig hund i gjutjärn står positionerad på bakhasorna – han är ju utan framben – och stirrar oseende på en stubbe. Mitt i parken finns en fullständigt enorm, marmorvit och slät skulptur av en fjortonåring i tunna kläder, tom blick och platåskor större än livet. Ibland står en parkarbetare där och blåser löv och jag tänker att han måste känna sig hotad i hennes skugga.

Där finns fantastiska, människostora svampar i glaserad keramik som man måste cykla fram och ta på för att övertygas om att de inte är trollskogsslemmiga på riktigt. Ett stort gult ankare som ser ut som om det har fastnat i något obehagligt. Glastavlor med Anna Odells journalanteckningar från psyket. I träden som står på den konstgjorda och perfekt symmetriska kullen gnistrar silverkulorna i en jättes tappade armband. Och där finns en damm, i vars mitt ett fikabord står, jesuslikt och naturlagstrotsande på ytan, ibland med en vattengillande flyttfågel på.

En arbetskamrat sa till mig de har väl en viss summa pengar som de måste lägga på meningslös konst. En annan sa det finns typ snubbeltråd runt dammen, tänk vad farligt om en full student skulle gå dit och trilla i.

Jag förstår inte vad folk har fått den där uppfattningen om att konst måste vara just skön för att vara bra. Lyssnar ni bara på vacker musik? Ser ni bara på feel good-filmer? Läser ni bara böcker med lyckliga slut?

Själv har jag svårt att föreställa mig en bättre konstupplevelse än att irra runt i Viagraparkens skräckmagi under påverkan.

aj

2011-12-08T22:26:00.003+01:00

Jag tänkte skriva ett blogginlägg. Men jag är så trött i armarna efter att ha klättrat att jag inte orkar scrolla. Återkommer.

som silkespapper

2011-12-04T19:50:00.007+01:00

Vissa dagar har man lite tunnare hud än andra. När en vecka av femtimmarsnätter paras med återföreningar och bakfylla finns ingen gard och inget filter varken ut eller in.

Då skrattar man sina magmuskler till kramp. Då måste man bara lyssna på ett helt Håkan-album och det är ungefär som om han satt bredvid en och sjöng bara till ens öra. Då gråter man över varje bild i den här posten. Då kan man inte tänka komplicerade tankar utan bara känna stora känslor. Då existerar nästan ett nu.

Jag har varit i Stockholm och fått perspektiv både av främlingar och de mina. Det är intressant hur snabbt man kan tappa bort sig själv om man inte har folk kring sig som håller reda på vem man är. Jag bor i mina vänners händer och när jag träffar dem vecklar de ut mig med enkla och självklara gester. Jaså där var jag! Jag som har undrat så.

allt har sin tid

2011-12-02T20:53:00.008+01:00

Vardagsedge 2008

- äventyra att lyckas ta sig till Kårallen

- spela dubbelspel

- sabrera champagne

- åka till München för att hälsa på någon man egentligen inte känner

- skicka hemliga beundrarbrev

- ta med sina kompisar till ett kollektiv i Berlin och bo där med sitt ex och hans nya flickvän

- cykla vilse i Holland

Vardagsedge 2011

- tappa bort telefonen

- klättra

- köra i mörkret med cykeln utan lysen i Gamla Linköping

- vara en alien bland läkare och ingenjörer

- lägga det man tidigare kände som livet bakom sig

ful är kul, åtminstone en liten stund

2011-11-28T20:28:00.004+01:00

Det får man ändå ge dem, Linköping. De är grymma på det här med tacky julbelysning. Innerstan har varit upplyst sedan första november. På bilden syns en "fontän", vanhelgat placerad precis vid S:t Lars. Borta i Gamla Linköping finns ett stort träd som är behängt med skimrande, vita snöstjärnor med samma diameter som min underarm är lång. Varje år lyser Vinterljuset upp olika delar av staden med mer eller mindre smakfulla kreationer.

Vilken tur att jag i hemlighet älskar det här med vulgär ljussättning! Kulörta lyktor och dragspel över en utservering tycker jag är vackert och lite hjärteknipande på riktigt, enbuskar överdragna med blinkande dioder är kanske inte så tjusigt men jag kan inte låta bli att liksom draaaas till det. Det är lite gött att alla ambitioner om god smak kollektivt slängs överbord några veckor om året. Allt har sin tid. Och det här är definitivt inte en månad att sitta och sura bland sina krombokhyllor och Svenskt Tenn-ljusstakar.

fansen och de andra

2011-11-27T22:29:00.005+01:00

Det är ju en klassiker det där, att man känner sig som en isolerad och ibland lätt missförstådd ö, i en värld där alla andra reduceras till en vagt definierad räcka sammanhängande fastland där fred och förtrolighet råder. Att det egentligen bara finns två entiteter. Jag. Och de andra.

Vetskapen om att nästan alla känner mer eller mindre så hjälper ungefär lika mycket som det där lika otjänliga som utbredda tipset om att man vid ett framförande ska föreställa sig publiken naken för att den ska te sig mindre skrämmande. Det vill säga inte alls.

Vad som däremot ger åtminstone tillfällig lindring mot den gnagande känslan av att vara ett både missförstått och själsligt isolerat geni, är när man inser att man faktiskt har...anhängare. Till en början misstas dessa personer lätt för att utöva simpel trevlighet, men allt eftersom tiden går och ens dåliga och bra dagar utgör en EKG-liknande karismakurva, är det bara att våga inse fakta. De skrattar alltid åt dina, kanske inte alltid så spirituella, skämt. De tror på dig. De ger dig ordet eller möjligheten, även när du inte gjort något för att förtjäna det. De lyser upp när du kommer in i rummet. De berömmer dig på fyllan.

De är dina fans, helt enkelt.

De har förstått en grej med dig som du kanske inte ens har fattat själv, och deras akter av uppskattning utjämnar som i ett trollslag alla de gånger som du har försökt, som du sagt smarta saker som ingen lyssnat på, som du gjort allt för att behaga utan att få någonting tillbaka, som du slitit in på småtimmarna för ett resultat som ingen uppmärksammat. Tack fans! Utan er vore jag intet. Eller åtminstone mycket mer ensam.

adventspresent på allmän begäran

2011-11-26T12:10:00.004+01:00

Nu är det snart advent hörrni! Om ni känner er sedvanligt trötta på butikernas maniska varvande av närmas ångestfrankallande Absolute Christmas-låtar vill jag påminna er om min med tre år på nacken numera nästan anrika alternativa spellista julmusik revisited.

På begäran har den uppdaterats och 14 nya spår är tillagda. Från 30-tal till 2011. Kate Bush! Ronettes! Laleh! Bright Eyes! Ladytron!

Bara bra musik. Varsågoda.

jag håller ena handen för ögonen och andra för munnen

2011-11-22T21:11:00.005+01:00

I min värld går ingen någonsin hungrig och folket äter delikata bakverk varje dag. Där är man nästan aldrig fysiskt trött men alltid helt utmattad psykiskt. Det sjungs och skrattas och kittlas och dricks vin, och det jobbas och engageras. Det firas att ena halvan av befolkningen aldrig har varit så lite förtryckt som nu och glöms ganska ofta att alla fötrycks av att behandlas som sterotyper, representanter snarare än personer. Men ändå är det viktigt med individen. Extremt viktigt. Det är faktiskt fint och rentav angeläget att satsa på sig själv och i grunden är ju alla handlingar egoistiska.

I min värld finns bra kulturprogram, hopp och tusen smarta, fina människor som jag har äran att vara nära. Där klarar vi inte av att titta på TV-nyheterna utan att bygga en liten osynlig borg runt vår hjärna. Folk exponerar sig digitalt och gömmer sig i sina hem, längtar tillbaks till ett enklare liv. Det är en del av statistiken. I min värld kan allt bli en trend. Där är man är bra på att multitaska men kan inte alls koncentrera sig. Där är man fri och kan göra vad man vill och vet att om man väljer fel så har man sig själv att skylla.

I min värld är varje morgon ett motstånd, eller ja i alla fall fem av sju. Där är det viktigt med ständig BNP-tillväxt och om man inte bidrar till detta så har man inte så mycket här att göra. D är man något som skall lösas. Vi träffar mer människor än någonsin men känner oss så ensamma att det gör ont. Folk är rädda för relationer men efter 25 så väljer de ändå den raka linjen och en uteslutande kärnfamilj. Vi kan lyssna på nästan vilket låt vi vill när vi vill och informationsmängden jag kan nå med en hand är hisnande.

Här skriker detaljerna av skönhet. Här är vi drottningar och kungar. Här doftar hyacinter och bakas det bullar, men summan av kardemumman är ändå en ständigt gnagande och ibland alldeles skrikande känsla av att det måste måste finnas något annat. Men vad?

ett rent ackord, om än i moll

2011-11-20T11:50:00.007+01:00

Det må se förjävligt ut ur ett helhetsperspektiv, så här i november. Grumliga skyar ligger som ett lock över nejden, de kala träden spretar slocknat och allt går i samma färgskala som de där hemska skumgummijackorna som var inne när jag gick i mellanstadiet, det vill säga grått-brunt-murr-tråk-svart. Ett vykort att skicka till någon man tycker illa om.

Men om man ställer sig i skogen är det mjukt och helt, fullkomligt tyst. Och om man kollar på nära håll är det rätt tjusigt och hundra nyanser.

Naturen kan aldrig vara skräpig och ful på riktigt (bara när människan missriktat har blandat sig i). Naturen stämmer alltid. Är vacker, till och med genom en mobilkamera.

katterna

2011-11-18T20:55:00.001+01:00

Två gånger på kort tid har jag blivit utskälld av främmande män för att jag har gjort fel i trafiken. En öde och dimmig torsdagsnatt i stan cyklade jag flera meter på trottoaren, fram till cykelställen som ligger längs med densamma. En annan gång beredde jag väg för en snabbare cyklist genom att lämna 3 meter fri, tom cykelbana till höger om mig istället för vänster. Det är inte så kul när folk är arga och otrevliga mot en. Man vill ju i bästa fall bli ovillkorligt älskad av världen och om inte det är möjligt så åtminstone trevligt bemött. Som när sådana där riktigt rara servicetjejer pratar med mjuk och glad röst till en i kassan, så att det känns som om varmt ludd lägger sig kring världens alla skarpa hörn.

Nå, de flesta människor ligger väl någonstans mitt på skalan som löper mellan dessa änglalika varelser och de upprörda rättshaveristerna. Samvaron blir med majoriteten fungerande friktionslös, av det glatta smörjmedel som bildas av den tanklösa trevlighet som de flesta av oss strösslar där vi går.

Sen finns det de där svåra. Som fraserna och leendena liksom studsar på. Det kan göra en galen eller kanske bara lite illa till mods. Gjorde jag något fel? Varför tycker hon inte om mig? Varför är han så fjär? I regel ger man upp hoppet om några riktigt varmt vänskapliga fötter med en sådan person, och samexisterar ointressant bäst det går, ofta undrande vad andra ser hos honom eller henne. Men så kommer dagen då den svårcharmade stenstoden ifråga plötsligt dristar sig till att dra ett litet skämt. Eller fyrar av ett oprovocerat leende i din riktning. Utan påtyckningar drar in dig i konversationen. Och ger bifall.

Det visar sig alltså att personen inte alls hatat dig, utan bara är en kattmänniska, som avvaktande strukit omkring trevlighetskonventionen medan de fattat sitt beslut om dig. De stirrar utan att le. De behagar inte. De låter sig inte klappas. De bestämmer själv om och när de vill gå fram. De är inte särskilt älskvärda personer. Men som deras acceptans värmer och strålar när den väl kommer! Då sparar du den i en liten ask och lägger under revbenen. Det är lite som att slå underifrån, som att spurta om någon på upploppet. Och sånt kan man ju inte låta bli att gilla även om det är orättvist.

so in my bedroom in those ugly new houses, I dance my legs down to my knees

2011-11-09T22:52:00.004+01:00

Permanent skulle jag inte byta ut påtagligheten mot någonting, men ibland tecknar den alldeles för skarpa linjer. Rå, oredigerad och regilös sipprar den liksom fram under listerna, når för tätt inpå kroppen genom klädernas glipor.

Då kan man ta tillflykt till mitt rum när mörkret ligger sänkt utanför, för att fabulera, filtrera och översätta sinnesintrycken selektivt. I mina dagdrömmar längtar jag efter de personer som kommit på avvägar från mig eller som ännu inte är tillräckligt nära för att jag ska våga säga dem något egentligt.

Där dansar jag hemgjord vals med ett spöke

Där kommer folk och går

Där spelar någon på ett piano nedanför

Där lever Buddy Holly och knäpper med fingrarna

Där står någon med en cykel på gatan och tittar upp mot mitt fönster

Där växlar årstiderna i fast forward medan klockans visare står helt stilla

Där finns en egen värld under täcket och bakom ögonlocken

Det måste få vara så också. Det gör inget. Kom ihåg att verkligheten bara är en chimär. En version. Man får uppdatera om man vill.

det är inte lätt men det borde inte vara så svårt som vi gör det och i alla fall inte av de anledningarna

2011-11-07T21:44:00.000+01:00

Vad är grejen med det här att vara rädd för kärleken?

Jag har ju redan berättat för er att nästan allting här i livet gör mig skräckslagen, men från denna generationssjuka att skrämmas av relationer och känslor och bultande hjärtan har jag faktiskt förskonats. Jag vågar inte släppa någon inpå livet, säger folk gravallvarligt medan jag försöker se förstående ut. Jag har blivit sårad förr, lägger de till och jag känner mig elak men kan inte låta bli accossiera någon klichéartad film.

Och man "vågar inte ge sig in i en relation". För att man "inte är redo". Eller "är rädd att känna sig instängd". Vadå, har man chansen är det är väl bara att pröva? Det är ju inte som att det där vi kallar förhållande är ett obrytbart kontrakt som man blir stämd och stenad och körd på stadens port om man bryter. Kan man inte bara testa att hänga och se hur det känns, innan man ställer sig på svårt avstånd och sörjer den integritet som tvingar en att leva ett runtstrykande vargaliv? Vad HÄNDER egentligen om man inte är redo men ändå slår sig ihop med någon? Beter man sig konstigt och operfekt i sin roll som flick-eller pokvän? Ja, men det gör man väl ändå?

Men det som verkar vara allra mest skrämmande är inte ens egen kärlek, utan att någon annan visar intresse för en själv. Är det någon man gillar förbyts åtminstone en liten del av detta i klaustrofobi, och är personen någon man inte är det minsta intresserad av är det otroligt jobbigt, rentav obehagligt. Och återigen står jag som ett frågetecken. För att folk gillar mig är en av mina bästa drivkrafter. Jag blir om inte besvarat kär så åtminstone alltid lite betagen tillbaka då jag visar mig vara föremålet för någons svaghet. Det får mig att se guld under gatornas vinterslask och vinden att sjunga i mina öron. Livet blir ju liksom lite starkare och viktigare av kärlek, oavsett om det är min eller någon annans. Jamen jag vet allt om det där spelet och hur det funkar med angelägenhet vs. begärlighet och den perfekta balansen som aldrig finns mellan två personer. Men att gå därifrån till att verkligen skrämmas av andras darriga längtan?

Berätta för mig. För jag förstår uppenbarligen inte.

kriget med mig själv

2011-11-06T15:49:00.006+01:00

Ni vet det där om att man kommer på sig själv med att plötsligt utöva mer eller mindre förkastliga drag som man ärvt av sina föräldrar? Nå, i mitt fall är det lite mer komplicerat.

Mina föräldrar är/var två strålande personer, men de var också ganska olika varandra på flera plan. Tyvärr tycks deras gener ha haft precis lika mycket att säga till om i designen av avkomman, vilket lett till den svårartade psyklogiska paradox som är jag. Låt mig förklara med några exempel.

Min pappa är den mest aktiva människa jag vet. Ständigt måste han ha något jobb för händerna, och finns det inga uppenbara åtgärdsobjekt så uppfinner han gärna sina egna; som att löda om en timer, lägga om ett tak eller leta upp livsnödvändig information till sin dotter. Min mor var också en flitig person, men främst beroende på att hon hatade att ha saker hängade över sig - osorterad tvätt, telefonsamtal att ringa och kommande tillställningar att planera - och var endast tillfreds när hon inte längre hade några som helst måsten utan fick läsa sin DN ostört.
Ingen av mina föräldrar är rädda för att påbörja projekt, och min fars bergfasta hållning är att det som är startat också måste avslutas, även om det innebär att man offrar rast, ro, mat och sovtimmar. Min mamma däremot föredrog att arbeta i etapper och blev demoraliserad och grinig av non-stopjobb och överhoppade måltider.
Föga förvånande är min far också en rastlös typ, som inte drar sig för att resa skyttelktrafik mellan Sverige och USA, gärna vill ta märkliga detours och kolla på monument istället för att fara raka vägen, och förespråkar ivrigt att man måste hålla sin inre låga vid liv. Men min mamma var aldrig så lycklig som när hon var i sin röda Dalslandsstuga, var orsaken till att min barndom inte innehåller en enda regelrätt utomlandsvistelse, och kallade sig med god självkännedom för "trygghestnarkoman".

Resultatet av genomens sammandrabbingar är alltså jag: En konstant rastlös och ständigt trött person, som blir lika olycklig av att inte ha några viktiga uppdrag som av en överhängande arbetsbörda, och som mår dåligt över att inte slutföra något, men samtidigt inte har kapaciteten att göra det. Jag längtar alltid bort och alltid hem, söker ständigt äventyret på darrande, trygghetstörstande ben. Allt jag vill är att vara ifred och bestämma själv, samtidigt som jag lever för att ingå i andras krets. Sug på den du, Freud!

Och just det! En grej som mina föräldrar faktiskt hade gemensamt, var deras konstanta grubblande över livet och världen och sakernas tillstånd - hur man egentligen borde vara och leva och vad det är som är viktigt. Detta är alltså glasyren på min karaktärstårta. Det är inte en slump att den här bloggen har benämnts som den bästa förhållningen till att tänka för mycket.

Men någonstans tycker jag ändå att det är fantastiskt att varenda liten nukleotid, tanke och del i beteendemönster av det som är jag går att härleda till någon av mina föräldrar. Man brukar säga att de döda kan leva genom de som fortfarande finns kvar på jorden och minns dem. Min mamma lever bokstavligt talat genom varje andetag jag tar och i varje handling jag agerar. Så här i Alla Helgona-tider tänder jag ett ljus, har lite angst och tänker på vår delade historia och öde, och hur mycket vi hade haft att prata om om hon fortfarande hade funnits.

Life on Mars - en tragisk berättelse om besinningslös kärlek i rymden

2011-11-02T22:09:00.003+01:00

Jag skulle skriva ett manus till Sally som hon kunde rita en serie av. Det blev så klart mer en berättelse än ett regelrätt manus, men det struntar vi i just nu. Varsågoda:

De var bara tre personer, men inte vilka personer som helst. Att vara med på den första bemannade rymdfärden till Mars var det mest prestigefyllda en austronaut – eller kanske vilken jordling som helst för den delen – kunnat göra sedan Neil Armstrong satte foten på månen den där julidagen 1969. Då var Eliza bara fyra år, men ändå visste hon att det var detta hon var ämnad för i samma ögonblick som hon tappade den pop tart hon höll i sin hand ner på den orangea heltäckningsmattan och hänfört bevittnade det stora steget för mänskligheten, på en knastrig gammal TV-apparat i Little Rock, Arkansas.

När det gällde Ivan hade han inte haft så mycket att säga till om. Helst hade han velat ägna sig åt konståkning – talangen fanns i släkten på hans mors sida, där åtminstone två anfäder med bravur deltagit i Ryska Mästerskapen – men hans farfar hade dunkat näven i bordet så att vodkan skvätte ur glaset och rutit att ”Åt sådana dåraktiga världsligheter ägnar sig inte en Jezjov! Din far skulle vrida sig i sin grav!”. Ivan släppte således sina trikådrömmar, bytte bana och hoppades nu, i och med Mars-resan, äntligen få den bistre patriarkens respekt.

Eliza och Ivan, utvalda elitastronauter, hade tillsammans varit på väg mot den röda planeten i drygt åtta månader. Förutom sina provinsiella respektive uppväxter och det faktum att de delade på nästan allt i den ungefär 120 kvadratmeter stora rymdfärjan, hade de ytterligare en sak gemensamt – bägge var de huvudstupa förälskade i Francois, den tredje besättningsmedlemmen på Mission II.

Francois kom ursprungligen från rivieran och var förutom austronaut också en modig fridykare, passionerad hemmakock, öm gitarrspelare, outtröttlig underhållare och en charmör av rang. Han var kort sagt en sådan person vars existens man nästan inte står ut med, men samtidigt inte kan leva utan.

”Han är som ett gift i mina ådror!” förtvivlade Ivan där han låg på sin hårda brits i den simulerade natten inne i tryckkammaren, ”bedrägligt skönt…och aldrig släpper han mig fri!” Han hade hjälplöst kretsat kring Francois likt en banal planet kring en livgivande sol allt sedan de första gången sågs på austronautträningen för fyra år sedan, och även om inte tyngdlösheten redan hade haft samma effekt så skulle ändå varje hårstrå på Ivans kropp ställt sig på ända så fort fransmannen befann sig i hans närhet. Denna passion kunde Francois naturligtvis inte ta misste på, men han var likväl kontinentalt varm och obesvärad över faktumet. En gång, när syrehalten för några minuter oväntat fallit i kabinen, kunde Ivan svära på att deras läppar mötts i en passionerad kyss. Men Francois skrattade bara bort det efteråt, sa ”Je ne regrette rien!” i munter ton och gav Ivan en ordentlig dunk i ryggen.

”Jag älskar honom så mycket att jag hatar honom!” tänkte Eliza kväll efter kväll från sin sovplats i kammarens motsatta hörn. Hon förstod inte vad han ville. I ena stunden höll han hennes hand och lättade sitt hjärta från stort och smått, för att i nästa anlägga ett vemodigt uttryck – det fick honom att se ut som en grekisk staty – och beklaga sig över sin hemlängtan. Vid sådana tillfällen var det som om deras delade hemligheter, interna jargong och gemensamma intresse för hästuppfödning inte spelade någon roll. ”Han tänker på sin fru, den franska slinkan! Och säkert är hon sådär petite och très chic och bakar perfekta macarons hela dagarna, bien sûr!” gruvade sig Eliza.

Man skulle kunna tro att Ivan och Eliza var bittra fiender, men de såg inte varandra som rivaler, utan snarare som sittandes i samma undergångsdömda båt, vanmäktiga och utlämnade åt den dånande och bedrägligt vackra flod som Francois utgjorde. Bägge visste de att ingen av dem skulle få honom, och de kände svartsjukan bubbla inom dem som svart tjära över blotta tanken på att komma tillbaka till jorden och behöva dela honom med övriga sju miljarder.

”Jag tycker ändå att vi har något speciellt ihop, jag och han”, gnällde Ivan inför Eliza en långsam söndag vid kommandobryggan. ”Äh, Francois är som en IKEA-möbel”, suckade Eliza. ”Han passar in i varje hem. Det är bara att inse att det inte är i din lökkupol eller min moderna, enplans jättevilla han vill bo. Han håller hellre till i en bohemisk bordell i Montmartre…” hon insåg att hon dragit metaforen för långt och lät meningen tona ut. ”I så fall önskar jag att han inte fanns!” sa Ivan sammanbitet. ”Eller att han fanns, men att ingen annan heller någonsin skulle få honom.” Tystnaden sänkte sig över kontrollrummets alla blinkande små lampor, och tillsammans betraktade de två vännerna det röda, okända klotet långt där borta sakta och ljudlöst närma sig. Någonting osynligt hängde i luften mellan dem.

På den tvåhundrafemtiosjätte dagen, ett dygn senare än beräknat, var de tre astronauterna slutligen redo att beträda Mars yta. De hade legat i omloppsbana i två dagar, men nu var det dags att skicka ner själva landaren. Francois hade enväldigt röstats fram att vara den som först skulle få stiga ut på planeten. ”Du är vår ledare, så är det bara”, sa Eliza. ”Jag är hedrad och stolt”, svarade Francois. ”Men jag glömmer inte att det här är en kollektiv prestation. Det är vårt gemensamma lilla steg”, sa han högtidligt och kramade om Ivan, som hade tårar i ögonen och var den som skulle ha hand om själva färjan medan de andra for ner till planeten.

Det vacuumsäkra arbandsuret utanpå Francois rymddräkt visade 02:34 GMT. Han plockade upp det lilla fotot på Adèle ur fickan och kysste det lätt. Sedan drog han på sig hjälm och handskar, tog ett djupt andetag och öppnade slussen. Eliza såg hans kropp avteckna sig i siluett i det svaga, röda motljuset. I samma ögonblick som han tog steget ut i det okända, bet hon ihop käkarna hårt och startade åter kapselns motorer. Ingen levande varelse fick se Francois ansiktsuttryck bakom hjälmens tonade glas när porten omedelbart förslöts bakom honom.

the smell of leafmold and the sweetness of decay

2011-10-31T20:47:00.005+01:00

Jag vet att jag säkert snart kommer att vara lika missnöjd över sakernas tillstånd som vilken hösthatare som helst - november brukar ha en imponerande förmåga att ingjuta tröstlöshet i varje ryggrad - men hittills har jag i år besinningslöst älskat den vår de svage kalla höst.

Hösten för mig har varit kokos-gröt, Kårrullen och en aldrig sinande ström av fikor i Discokollektivet. Blixtblå himmel och våta gator, att cykla i guldkorridorer, gå på bondens marknad och vara av vädrets makter oantastlig i fjällräven-jacka och cowboyboots. Dubstep och grytmiddagar och finchampagne och Harry som står och lagar toast i morgonrock och tofflor. Lukten av svavel när man precis tänt ett stearinljus, oemotståndliga gatlyktebelysta lövhögar och att alltid sova lite för lite.

Tack jordaxeln för din vänligt bestämda lutning, som tvingar oss att böja oss för lika delar oberäknlighet och komromisslösa cykler. Det driver liksom livet framåt i en denna annars så ritual- och gränslösa tid.

återbäring

2011-10-30T12:01:00.008+01:00

Varje gång vintertiden tar vid och vi vrider klockorna bakåt en timmes vinning, förstärks min känsla av att tiden bara är hittepå. Om den är så enkel att manipulera måste den helt enkelt vara fejk, något som en storebror eller landsfader - snarare än moder jord - uppfunnit för att kunna ställa upp ramar och förenkla, för att kunna tygla orsakan och verkan och stora befolkningar.

Att tid inte alls är en behållare, en stor glasburk rymmandes historien, utan bara är en tjusig titel för att beskriva att saker inträffar efter varandra, att atomerna rast- och kompromisslöst rör på sig. För om allting slutade att ske, om det gick fem dagar utan att jag tänkte en enda tanke eller en enda fjäril slog med vingen på andra sidan jorden, skulle tiden ändå inte ha gått. Det är den som är slav under händelserna, inte tvärtom.

Det väsentliga är alltså inte sekundvisarens hackande framåt, utan att molekylerna i min kropp obevekligen byts ut och byter plats, tills mitt ansikte är rynkigt och det system som min lekamen utgör förstör sig själv. Det är inte tiden det kommer an på. Det är rörelsen. Ju färre saker jag gör, desto långsammare går tiden och ju mer jag uträttar, desto snabbare rör den sig framåt. Lite som att cykla på en fixie. Det går inte att coasta.

Så det här med tidsomställningar känns inte som magi, utan som att lura systemet. Att underminera en auktoritet. Lite som när man slänger en handfull småmynt i havet, plankar på bussen, går förbi kön på [hg] eller motverkar gravitationen med tillräckligt mycket natt och promille i kroppen. En vinst, ett fusk, en bonus, som fast det egentligen inte betyder någonting, får en att må lite, lite bättre.

självsvådlig och livrädd

2011-10-23T16:26:00.005+02:00

Hangarens 14 meter höga väggar och inpyrda människolukt är inte längre ovan mark för mig, men varje gång jag klättrar passets första led balanserar jag fortfarande på gränsen till lätt panik. Händerna svettas, magen signalerar obehag och någonting okontrollerbart inuti mig börjar att darra. Sedan bankar jag med låtsad säkerhet handflatan två gånger i plåttaket, firas ned och fylls med lättnad och adrenalin och glädjerus, vilket får mig att vilja göra om det igen.

Jag är som bekant rädd nästan jämt. Men kanske är det mitt eget fel. Igår gick jag på en stor fest där jag var den enda icke-studenten (dessutom var alla psykolog- eller läkarstuderande), jag bor i kollektiv fast jag är folkskygg, jag åkte till Kanada för att göra en skidsäsong tillsammans med en massa skibums fast jag knappt sysslat med utförsåkning tidigare, jag arbetade som enda utlänning på amerikanska Hostel in the Forest och jag har nyligen börjat jobba på ett IT-företag som ensam beteendevetare bland enbart tekniker. Hade jag varit kung hade mitt valspråk förmodligen lytt fake it 'til you make it and if you can't fix it, feature it.

Ni anar inte hur bra det fungerat hittills. Så många gånger jag häpnat över hur omvärlden gått på min fejkade självsäkerhet och istället för att peta på min fasad så den rämnat, blivit rädda för mig. Ja det är sant!

Alla kan enkelt springa en mil, det handlar bara om att hålla tillräckligt lågt tempo. Det kallas för att ligga i sin comfort zone och är väldigt behagligt, man känner sig stark och att man kan hålla på nästan hur länge som helst. Jag brukar dock istället låta mina taxkorta ben pinna på så fort att mina löprundor blir asjobbiga och inte ett dugg trevliga, mer som ett nödvändigt ont.

Tydligen gör just klivet utanför komfortzonen att man utvecklas, och det är ju bra. Men spelar det någon roll - är det någon vinning - om man ändå direkt stegar upp till nästa nivå istället för att skörda frukterna av sin tidigare ansträngning? Jag är lite trött på att inte vara bra på det jag gör. På att alltid vara rädd. Det är ju så skönt att flyta fram den där milen, att känna att man faktiskt klarar den utan problem, istället för att kräkas i en buske och aldrig vilja snöra på sig ett par löparskor igen.

två steg från paradiset

2011-10-18T21:38:00.005+02:00

Varken jag eller mina ihopkrympta nattögon trodde det var sant när väckarklockan ringde imorse. S:t Larskyrkan var alldeles morgonrodnat persikofärgad och på väg till jobbet tror jag nästan att Västanvindens växelvajrar snuddade aldrig så lite vid två (2) oskyldiga men lite saktfärdiga medtraffikanter när jag som vanligt tog alldeles för stora risker. Vallamassivet såg ut som en fantasi eller en Sagan om ringen-scen eller en Loka-reklam, med dimma och en halv röd sol hängande över sig, och på Universitetets tak promenerade fyra män.

Motorola, som delar byggnad med oss, flaggade på halv stång och någon hade städat bort halva min matlåda. Jag var koalatrött hela dagen och tackade med dåligt sovasextimmarpernattsamvete ogärna men förnuftigt nej till både klätteräventyr med Vargen och svamprisottobjudning hos Joejo samma kväll. Fast jag hade bestämt att det inte skulle regna idag kom rugghösten med sjumilakliv och det var faktiskt redan lite mörkt när jag på hemvägen äntligen mötte den förlorade Gärningsmannen där han flög fram i sådan hast att han nästan missade mitt ivriga vinkande. Längs med hela Storgatan var det som en mild dusch i ansiktet, senare dundrade dropparna mot fönsterrutan.

Och ikväll har jag mest lagat den godaste maten och försökt gillra listiga bananflugefällor. Och längtat efter stormen.

Det skulle kunna vara min sista dag här; kanske står min nedräkning på ett och jag kommer aldrig mer vakna till en ny, motvillig morgon. Antagligen gör jag det. Men om så inte är fallet är jag glad att jag lade märke till också denna, till synes ganska ordinära dag. För det är ingen vanlig dag. Det är en dag i mitt fucking LIV. Och hur stor procentandel av världshistorien finns mitt liv? Just det. Det går mot noll.

optimering

2011-10-16T13:47:00.004+02:00

Träffade Joejo och vi pratade om hur man ska ta sig an sitt liv, i synnerhet de timmar om dagen som man inte måste ägna åt skola eller jobb. Hans filosofi är att göra det man för tillfället har lust med, medan jag inte kan låta bli att sträva efter den perfekta veckan, innehållandes en välplanerad balans av träning, egentid och sociala aktiviteter. Sedan tar jag mig målmedvetet igenom sagda vecka likt en maratonlöpare, med blicken riktad framåt mot ett avlägset mål och irritation beredd för varje liten sten som kan ligga i min väg. Man vill ju maximera avkastningen av sin frihet.

Vi kom fram till att jag borde bli mer som honom.

Men egentligen är problemets kärna att man ens känner ett behov av att fundera kring sådana här metasaker. Kan ingen bara slänga in mig i ett liv så fullt av verklighet att det inte finns utrymme eller vilja att sitta på kafé och våndas över hur man bäst behandlar sin fritid? Eller helt enkelt byta ut min reflekterande hjärna mot en reaktiv, agerande.

p.s. Fast fikan var trevlig.

röntgenblick

2011-10-02T15:47:00.001+02:00

De där gubbarna. De har oformliga kläder i intetsägande ickefärger och mismatchande kepsar nedtryckta på huvudet, och de kommer cyklande bekymmerslöst och oändligt långsamt, med knäna utåt och kanske inget särskilt mål. Jag skulle inte ens lägga märke till dem, de skulle smälta in i miljön på sina parkbänkar som liknöjt bakgrundsljud om det inte vore för en sak. Blicken. När jag springer förbi dem följer deras ögon mig skamlöst och skoningslöst hela vägen, deras huvuden vrids långsamt 180 grader medan jag passerar, som satt deras halsar på kugghjul.

Detta ser jag i ögonvrån, för jag tittar inte på dem, jag har lärt mig mötes-kutymen: man kan betrakta någon okänd så länge han eller hon är en bit bort, men i mötesögonblicket stänger man av helljuset, man placerar man alltid sina ögon någon annanstans. Farbröderna och männen jag talar om resonerar inte så. Deras blickar på mig är öppna och självklara, och de fyller mig med ilska och irritation, för de klibbar mer än en nakenscanner på en amerikansk flygplats någonsin gjort. Att de tar sig rätt. Att bara liksom titta. På mig. Helt öppet!

Jag vet inte varför jag blir arg. Kanske är det för att jag vet att kvinnor på vissa platser stenas om de inte skyler sig och skyddar sig från just sådana blickar, som om det vore vårt ansvar var andras ögon vandrar och vår skuld vilka konsekvenser det får. Kanske för att vi genom århundradena blivit betingade och tvingade att sänka våra egna blickar, och om vi inte gör det får vi skylla oss själva, då är vi fredlösa. Allt medan röntgenögonen sveper över den plats vi upptar i rummet.

Jag joggar mig igenom irritationen och undrar om det är mig eller dem det är fel på. Om de borde underordna sig hyfs och konventioner. Eller om vi alla borde låta våra ögon vandra lika fritt och skamlöst.

shoeshine

2011-09-29T22:40:00.004+02:00

Men risk för att låta så där wannabe surdegs-chic: det här med skoputsning hörrni! Vilken grej det är. Att få plocka fram sin minkolja, skokräm och gamla...socka, och gå in i ett tillstånd av jag-tar-hand-om-mina-saker-och-får-dem-att-bli-fina-och-leva-länge-bliss. Man sitter där i sitt moln av oljelukt, tradition och långsiktighet och känner sig så satans rejäl. Och fokuserad!

Dagens mindfulness-tips under solen är alltså att öka läderhalten i sitt skobestånd. Det gäller bara att lyckas stanna i sin putsarstund istället för att börja blogga om den.

normalfördelning

2011-09-24T10:03:00.000+02:00

Som de flesta som någon gång satt sin fot i löparspåret vet - utom de som med ett saligt ansiktsuttryck pratar om "andra andningen" - så är det ofta tråkigt som satan att springa, om man inte ser till att sysselsätta sin hjärna med annat än att tänka "fyfanvadjobbigtfyfanvadjobbigtfyfanvad...". Jag brukar till exempel lyssna på pepp musik och räkna ut ration mellan hur många jag springer om och hur många som springer om mig. Blir summan positiv känner jag mig stark och självklar, blir den negativ reagerar jag med irritation och ynklighet.

Allting är relativt, har en smart och ofta citerad person sagt.

Hur klena de än ser ut är det de hukande gamlingarna, de kobenta tjejerna som myrstigar fram och de tungt pustande tjockisarna som bär mig i mål som en vinnare. Och denna naturlag gäller inte bara på Rydsskogens femkilometersbana. Du är aldrig bättre än vad någon annan är dålig. Det där jobbet fick du för att någon annan blev nekad tjänsten och när du sedan gör karriär kan du tacka den som tog ett steg tillbaka och tog hand om barn och markservice. Du är den starkaste lysande stjärnan på festen för att andra passivt beundrar din glans, du upplever dig bara som rik om andra runt dig är mindre välbeställda och din höga levnadsstandard är beroende av att en ordentlig del av befolkningen har det signifikant mycket sämre än du. Till och med en så inneboende egenskap som intelligens mäts på en normalfördelad skala, där din siffra bara är en relation till resten av befolkningen.

Man kan tycka att styrka, uthållighet, begåvning, karisma, en god familj och ett fett kapital är attribut hos en människa som tar henne till toppen. För att inte tala om diciplin, målmedvetenhet och en massa hårt slit. Men det som verkligen krävs för att vinna är förlorare. Det är inte giganter på vilkas axlar vi står.

den 25:e smäller det, eller inte

2011-09-23T18:54:00.004+02:00

Tanke 1: jag har fått riktig LÖN för första gången i mitt liv! Hur ska jag ens kunna göra av med så här mycket pengar? Woho! Jag kommer kunna spara undan 10 000:- i månaden utan att ens försöka!

Tanke 2: Även om jag sparar undan 10 000:- i månaden kommer det dröja fucking FEMTON ÅR innan jag har råd med en etta i Stockholm.

Tanke 3: ...och jag är så trött efter att ha jobbat en vecka att jag inte orkar hitta på något kul ikväll att spendera mina pengar på. Eller har några kompisar att göra det med.

Vuxenlivet. Så jävla sorgligt.

Styrfart

2011-09-18T21:00:00.002+02:00

När man blir publik slutar man att vara människa. Klockan är 14.22 i en kvav liten föreläsningssal i en mellansvensk stad och de nitton åhörarna har upphört som subjekt, som deltagare, som individer för vilka varje ny tisdsenhet innebär en möjlighet. Håglösa stirrar de på powerpointpresentationens animeringar, suckar och byter ställning på de skrapande stolarna, sneglar på telefonens tisdangivelse och misslyckas med att dölja gäspningar bakom handryggen. Utanför fönstren snabbspolas molnen över en klarblå hösthimmel, så som har skett i alla tider på alla platser där människor sitter mer eller mindre frivilligt instängda.

Tomas Johansson, filosofie doktor i lingvistik, borde inte längre beröras av den deprimerande åsyn som hans åhörare utgör, men han vänjer sig aldrig riktigt. För varje student som skuldmedvetet skickar ett sms under bordet, för varje gång rummet ekar av tystnad och sänkta blickar då han avslutar sitt anförande med “några frågor på det?” äts en liten del av Tomas upp. Han vill egentligen inte vara föreläsare, för luften sticker i halsen när han står inför folk och han vet att han är lika fnösktorr som de tonlösa retroflexa klusiler i vilka han undervisar. Det är bara något som ingår i hans akademiska tjänst. I själva verket hade han inte ens velat bli doktorand, men att stanna kvar på universitetet tedde sig helt enkelt mindre skrämmande än att ge sig ut i det som populärt kallas verkligheten.

För att skydda den låga som finns kvar inom honom har Tomas börjat distansera sig från sig själv. Han ser till att inte riktigt vara i sin kropp, utan observerar istället neutralt sig själv ange diverse fonetiska tecken med en laserpekare. Det är lättare så, på det sättet glider föreläsningstimmarna anonymt iväg. Och han har upptäckt att det är en taktik som fungerar även i andra jobbiga situationer. När Mimmi tystnar och vänder ryggen till om kvällarna och han inte alls vet vad han ska göra, till exempel. Då svävar han opersonligt en meter över sängen, vaggad av hennes ilskna, ledsna andning, istället för att känna sig olycklig och tafatt.

Denna icke-förankring i verkligheten gör att Tomas flyter fram i en allt stridare ström av dagar och nätter. Femton år har passerat i de blekgula föreläsningssalarna, men utan att tänka efter hade han gissat på fem. Ibland vidrör han tidens flykt med tanken, men känner då sådant obehag att han genast måste distansera sig även från detta. Det är som om hans medvetande har blivit en fjäril, som flyger strax över sakernas tillstånd och bara flyktigt snuddar vid världen. Tomas vill inte att denna fjäril ska slå sig ner någonstans, för alla potentiella landningsplatser är skrämmande eller motbjudande eller både och. Det finns ingenting i hans liv som han vill fästa sig vid

Del II
Kinderna böjs av mot käkbenet i en skarp linje, och de är skrovliga av knappt synlig blond skäggstubb mot den rödlätta huden, som ett skånskt slättlandskap om vintern. Håret på huvudet är mjukare, vågat i olika rågtoner men nästan genomskinligt i ytterspetsarna. Ögonen är veka, utspädda, de ljusa ögonfransarna ser inte ut att kunna skydda mot någonting.

Fullkomligt skoningslöst glider min blick i ultrarapid öven min halvt bortvända kurskamrats ansikte, oförmögen att sluta registrera varje detalj. Mina ögon hakar liksom fast i hans molekylstruktur, tröskar metodiskt fram över den som pick-upen på en Bruce Springsteen-skiva på mina föräldrars gamla LP-spelare. När jag var liten var jag fascinerad men livrädd för den närmast antika maskinen, med darrande fingrar och kisande ögon försökte jag föra nålen precis så långsamt som krävdes mot den tjärsvarta vinylen. Bara för att tappa självförtroendet och skivarmen i sista stund, så att den hoppade och raspade över spåren.

Jag tvingar åter uppmärksamheten mot vår föreläsare som just försöker sig på en smärtsamt tråkig ordvits. Det är egentligen inte det att jag är ointresserad - eller jo, det är jag, det är omöjligt att uppamma någon som helst entusiasm för kardinalvokaler - men det har mer att göra med vad som hände i måndags. Mina hörlurar gick nämligen sönder i helgen, hur det gick till minns jag inte riktigt, men hur som helst gav snälla Sandra mig sina gamla plugs att låna. "Jag har för små öron för att de ska passa, de trillar bara ur", sa hon och såg så där söt ut som jag aldrig någonsin känner mig. Eftersom enda sättet att överleva måndagsmorgon och motvind stavas iPod, var jag henne tacksam när jag trampade Drottningatan fram på väg till campus i takt till musiken. Luften var klar och höstdoftande, himlen blixtblå och som vanligt höll jag ett jäkla tempo när jag lät cykeln falla aldrig så lite åt vänster för att svänga av på min vanliga genväg över området med läkarvillorna. Normalt sett hade jag hört bilen och van vid mina utanpålurar tittade jag mig inte tillräckligt långt över axeln. Vi tvärbromsade bägge två och i ungefär tre och en halv sekund var jag övertygad om att jag skulle dö.

Det gjorde jag inte. Cykelns främre stänkskärm blev helt bucklig och jag ramlade av i ren förskräckelse tror jag, bilföraren var darrig och lättnadsrasande, men mitt liv var skimrande intakt och jag kom inte ens försent till morgonens gruppmöte. De där sekunderna innan jag visste hur det skulle gå var det dock som om världen drogs ut till en seg, oändlig tuggummisträng, där ögonblicken tickade fram långsamt och hackvis, som styrda av en gigantisk metronom. Och grejen är att den ännu inte riktigt har återtagit sin normala hastighet. I nästan fyra dagar har jag gått runt och varit löjligt förundrad över livet och alla dess detaljer. Träden sprakar av färg, smaken av halvljummen coca-cola får mig nästan att tappa andan och jag kan ligga på min säng och bara lyssna på musik, urskilja alla dess komponenter från varandra och känna mig helt hög på bastakten.

Det är naturligtvis fint att lägga märke till en hel massa nya små element i vardagen, men samtidigt är det som om jag inte längre har någon styrfart. Hjärnan bara suger åt sig den färg som är summan av mina sinnesintryck utan att bry sig om att filtera. Jag hakar upp mig, tappar koncentrationen och kan omöjligt se vart jag är på väg. Det finns inget sammanhang, ingen helhet. Men en dag känns som ett liv och jag uppskattar liv just nu, så jag är nog glad så länge det varar.

Så blixtrar mina tankar medan jag pliktmässigt vänder blicken mot Tomas, vår föreläsare. Han är en tunn och okarismatisk figur med ett otacksamt uppdrag; den här kursen är ökänd som ett nödvändigt ont på vårt program. Skjortan hänger lite för vid över hans sluttande axlar, helt uppenbart vald av betingning snarare än smak. Med huvudet lite på sned betraktar jag dess intrikata rutmönster en bra stund. Jeansen är pösiga och fästa en bit upp i midjan med ett brunt läderskärp, skorna har lerkanter vid hälarna. Undrar var han bor? Jag försöker fokusera på hans ansikte, men just det går faktiskt inte riktigt, för det är som om någon photoshoppat bort all karaktär i det. Hade jag inte vetat bättre hade jag sagt att det inte finns någon där bakom. Det som istället är verkligt fascinerande är hans rörelsemönster. Han rör sig liksom ryckigt, fördröjt, som i dålig upplösning. Pixel-Tomas. När klockan efter en evighet slår tre och vi alla reser oss och går ut, har jag ägnat 35 minuter åt att studera vår föreläsare i detalj. Vad han har pratat om är oklart.

Del III
Man kan tycka att på universitetsnivå skulle folk vara tillräckligt gamla för att åtminstone låtsas att de är intresserade, tänker Tomas när han med sin lädermapp under armen travar genom korridoren. Det är ju ingen som tvingar dem att vara där, de närvarar av egen fri vilja. Men hans steg är ändå en liten aning lättare än vanligt. Idag var en bra dag, för likgiltigheten var faktiskt inte total. Tjejen med långt brunt hår som satt vid fönstret på raden näst längst fram, hon verkade faktiskt riktigt med. Rent av koncentrerad. Inte en enda gång under föreläsningens sista halvtimme vek hennes klara blick från honom. Det var nästan så att hans fjäril vågade landa en stund.

9125 dagar av liv

2011-09-18T20:41:00.004+02:00

Idag fyller jag kvartssekel, hurra! Trots en återvänd åldersnoja känns det hittills. Dagen har främst ägnats åt att lösa det pussel som är ett led i en mystisk Vargagåva som anlände i ett litet blått kassaskåp imorse. Det är skitsvårt, men sånt man klarar när man är 25, för då är man tålmodig har jag hört.

Man bör vid det här laget även stå vid sitt ord och slutföra vad man har föresatt sig. Därför har jag äran att ödmjukast presentera den novell som blev resultatet av denna veckas uppdrag. Den kommer separat, i ett eget inlägg. Imorgon drar vi en ny lapp!

i'm getting blown away to somewhere safer where the feeling stays

2011-09-13T21:57:00.005+02:00

Idag är en sådan dag då man är glad över att ha långt hår som lever, slår och slingrar sig runt huvudet i en penntrollfrisyr/cyklarna ligger utströsslade som fällda dominobrickor på campus/man breder ut armarna likt ett segel för att tillitsfullt luta sig bakåt mot bara luft/Katia sätter sin stora, obevekliga hand i ens korsrygg och puttar en hela vägen till stan.

Det är även premiär för min uppdragsburk idag. Jag tror att den är ett led i min höstplan eller kanske bara något att sluta handen runt för att påminna mig om att jag brukade vara den driftigaste människa jag känner. Den är hur som som helst full med uppgifter, av varieranade sort och storlek (bidrag välkomnas), till mig själv. Låt oss dra ett för den här veckan!

Se där! En regelrätt novell har jag inte skrivit sedan jag postade en till Vargen sommaren -09. Den handlade om ett ojämlikt par som av misstag kom att byta kroppshyddor med varandra. Dessförinnan var det i gymnasiet, då jag skrev om en pojke som kunde gå sin skolväg med förbundna ögon om han räknade stegen. Det var bara det att han blev överkörd av tåget som var några minuter sent en morgon. Kanske blir det något mindre bisarrt denna gång. Jag återkommer med resultatet i slutet av veckan.

lemonad

2011-09-12T19:40:00.004+02:00

Bara ett stenkast från min port här på Storgatan har det nyligen öppnat en heminredningsaffär vid namn Lemon Tree. Inredningsaffärer finns det fler av i den här stan än vad det finns bokstäver i ordet k-o-n-s-u-m-t-i-o-n-s-s-a-m-h-ä-l-l-e-t, men det som är speciellt med just den här butiken är att prylarna som finns till försäljning både är otroligt tacky och fasligt dyra. Vad sägs till exempel om en rundad glasstövel, i naturlig dränga-storlek, att dricka öl ur, för 599 kronor? Eller en keramikcitron i en mattprickig gulgrön nyans (som får pjäsen att se lätt mögelangripen ut) för den nätta summan av 1749 riksdaler? Jag blir alltid lite nedstämd när jag går förbi.

Varje natt innan jag ska sova måste jag väva fram en dagdröm att somna till. Det går inte annars. Ibland, när man befinner sig mitt emmallan sova och vaka kan fantasierna gå lite överstyr. Igår natt började min semihallucination uppe på krönet vid Borggården. Iklädd rutig skjorta och Odal-keps susade jag på Västanvinden hela Storgatan ner, med en kofot käckt slängd över axeln. Jag tvärbromsade utanför Lemon Tree, stegade resolut in och började vänligt men bestämt, metodiskt men entusiastiskt, medelst nämnda tillhygge pulvrisera de belamrade butikshyllornas innehåll.

Men istället för yrande porslinsskärvor bildade förstöreslen stora högar med mull, ur vilken slingrande citronträd började växa. De krossade fönstren och sträckte sig långt ut på gatan. Folket jublade, beundrade solljuset som spelade i de mörkgröna bladen, och plockade sina väskor fulla av mogna, sötsura frukter. Och ingen kom ens på tanken att köpa ett set av det tjocka, veckade porslinet "Gerbera", som finns i alla regnbågens färger och tål både diskmaskin och micro.

Kära Kamratposten, är jag normal?

riktning och motstånd

2011-09-10T17:23:00.006+02:00

Västanvinden har varit lite hängig på sistone och jag sitter på min kammare och har dåligt samvete för att jag inte med oljeflaskan i ena handen och skiftnyckeln i den andra ger honom den kärlek han så väl är värd. Dagliga kullerstensfärder och att stå utanför S:t Larskyrkan i regn och rusk tar på krafterna även hos den mest ädelblodiga velociped; nu knakar både vevparti och ekrar och stänkskärmarna är deppigt tillknölade.

stilig!

Min cykel förtjänar all välvilja och växelinställning i världen, för det är på sadeln som livet många gånger är som det borde vara. Det är då det glorifierade imperfekt jag alltid står med ena benet i möter den förväntansfyllda framtid dit jag är på väg, och jag således åtminstone doppar tån i något slags nu. Farande framåt är min hjärna ett sprakande Tim Burton-landskap av tilltro, vibrerande världsomfamning och stora, liksom upphöjda, tankar. På samma gång rakbladsskarpa och sammanflätade som ihoptrasslade hörlurssladdar. Det är 28 tum över gatan som nästan alla mina blogginlägg skapas.

När jag cyklar någonstans har jag äntligen en rikting och ett motstånd. Då är jag oövervinnlig och precis som jag vill vara, med andan i halsen, vinden i håret och hjärtslagen perfekt synkroniserade med min iPod. Fylld av perspektiv och tillförsikt.

När jag sedan svänger benet ner från ramen och med en automatisk rörelse klickar låskolven på sin plats, har luften retarderat och svetten bryter ut i hårfästet. Långsamt träder alla naturlagar åter i kraft. Jag sätter handen mot dörrhandtaget. Och i det ögonblicket är det enda som finns kvar av min bästa värld en liten fjäril i min sko.

markören på min hösts word-dokument blinkar oanande och hoppfullt

2011-09-07T22:40:00.007+02:00

Erik deklarerade häromdagen att detta är grytornas höst (vilket ledde till en diskussion om vad en gryta egentligen är - något som är allt-i-ett och passar bra med en bit bröd blev definitionen) och det har regnat nästan varje dag i en vecka. Det verkar onekligen som att sommaren är slut. Jag tycker det känns lite vilsamt och skönt, men samtidigt är jag välbekant med den skavande dysterhet som brukar sätta in någon gång i oktober.

Min plan för att ta mig igenom hösten är i år är:

true blood hemma hos Sally i Discokollektivet
glädje över att folk på stan är så snygga (fast jag tror inte på den här ponchon som verkar vara á la mode)
tysta ögon som möts
vatten över huvudet
champagne
kicken i att tävla med mina medcyklister mellan trafikljusen
känna en av mina bästa känslor - att allt återigen är alldeles nytt och att detta bara är början

Vad är er?

dagens spontanrage: Billy och jag, billigt och bra

2011-09-03T10:05:00.007+02:00

Dagens ogenomtänka korståg vill jag föra mot IKEA. Denna klibbigt älskade institution, denna jublande likriktninges högborg, detta pragmatiska palats av överdåd. Förenklat, billigt, ja emo-Mattias, peligt överdåd. IKEA upprör mig i teori, praktik och princip.

De har fula byggnader som är en uppenbar del av hela den här stadskärnan-dör-och-om-helgerna-tar-vi-bilen-till-ett-hangarliknande-köpcentrum-rörelsen, de uppmuntrar till onödig masskonsumtion och en slit-och-släng-mentalitet som känns helt sjuk när det kommer till något så hållbart och stadigt som möbler, de berövar själen ur våra hem och deras prylar åldras notoriskt fult.

Vidare är jag trött på den sönderkramade Ingvar Kamprad som andlöst är alla blöjMUF:ares och marknadsekonomientusiastiska nyliberalers idol, eftersom han med rationell precision skött sina undermåliga-arbetsförhållanden-, obeveklig-patriark- och skattesmitarkort rätt, dessutom i Sveriges namn, amen.

Men framför allt får jag total tråköverdos av IKEA.

En första uppenbar tråkfaktor är naturligtvis konformismen. Jag säger inte att IKEA-produkter per definition är fula, men varenda studenthem jag är inne i ser precis likadant ut med sina raka linjer och blanka ytor och fiffiga förvaring. Enligt min mening skall möbler förtjänas. De ska ärvas, skänkas, lånas, letas fram på Myrorna, byggas själv eller investeras i. De ska berätta historier, inte spricka i faneret när man försöker flytta på dem.

Sedan har vi tristessfaktorn av att fysiskt befinna sig på ett IKEA-varuhus. Även om jag vore en polygam, homosexuell female-to-male, invandrad från Indien, men fäbless för goth-estetiken och försörjande mig själv på Spoken Word, prostitution och livvakteri skulle jag ofelbart känna mig som en klipp-jagande Svensson från det ögonblick att jag stiger in på IKEA.

Till och med namnet är tråkigt. En fantastiskt okreativ förkortning och i samma familj som min sämsta kategori av förtagsnamn: de som låter som pseudolatin eller konstiga kvinnonamn, eller kanske konstiga pseudolatiska kvinnonamn: Nordea, Bokia, Resia, Skandia, Lernia, Asea och TeliaSonera (se där, dubbelt upp - häpp!) till exempel.

IKEA hör kort sagt ihop med tvättstugor, toapappersinköp och potensproblem - sådana oglamorösa företeelser som man önskar inte vore en naturlig del av livet.

Men det är ju så praktiskt, säger ni kanske då. Ja, men jag vill inte ha praktiskt! Sen när har praktiskt varit ett ideal att sträva efter? Jag tycker ju när det kommer till kritan inte så hemskt mycket om Bengt, men det är ju så praktiskt med en man i huset. Jag vet, det är kanske inte så snyggt med illgröna foppatofflor, men de är ju så praktiska. Hörrni. Är det verkligen praktiska vi vill vara?

perfekt & oförstörbar

2011-09-02T16:49:00.007+02:00

Hela kollektivet, förutom den alltid lika energiske Järnmannen, ligger för ankar. Febern susar trögt längs golvlisterna och jag sitter och surar för att jag inte är någon haxxor och för att jag missar veckans begivenhet, kvällens stora fest på mitt nya jobb. Under solen rör sig som ni förstår inga högtflygande tankar. Istället ska jag för er presentera den kanske tyngsta listan av dem alla.

När vi var i New York blev jag och Erik vänner. Lite av en yin- och yanghistoria, med tanke på att vi i mångt och mycket är varandras motpoler: han är omedelbart sympatisk och jag milt skrämmande, han är relativt okomplicerad (tror jag) och jag ett jävla metatrassel, han är stor och jag är liten, och han föredrar blockbusters medan jag rasar över SF:s trånga utbud.

Som ni förstår är jag den av oss som lyssnar på Kent. Jag uppfostrades, formades, levde av Kent under mina mellersta tonår. Mitt språk kommer därifrån, min estetik och min nostalgi. Erik har av naturliga skäl aldrig förstått grejen, men i sin godmodighet är han villig att ge det en chans. Därför gav han mig i uppdrag att välja ut de 20 bästa låtarna och lägga dem i en lista som han kan dricka whisky och känna sig svår till någon kväll, i hopp om att förstå.

Ni förstår förstås omöjligheten i att sålla bland tio fullängdsskivor (och en EP) av guld och blod. Men jag tog mig an uppgiften på eld- och lågevis, och spred den dessutom vidare (läs Kattens lista här!). Här är resultatet, i årtalsordning:

kent, om jag måste välja 20

Den uppmärksamma läsaren kan se att det är 21 låtar. Innan Kent blev Kent hette de Havsänglar och på gymnasiet hade jag en ljudfil med en raspig, burkig, hetsig demoinspelning av deras låt med namnet Vintervila. Jag hade då min första egna lägenhet högt över gatan och min första egna människa och vi hade det exakt som i låten. Precis så drömskt, isolerat, allt annat uteslutande. På Spotify finns den bara som polerad substitutversion, men den måste vara med, som obevekligt startskott.

ett ihopknipt leende förkortar lidandet

2011-09-01T20:25:00.003+02:00

Ni vet det där leendet som man reserverar för kassörskan på Hemköp, kollegor man möter i korridoren och grannar man springer på i trappen? Det där sammanbitna, nästan bistra leendet, utan tänder och ofta ackompanjerat av en nick och ögon som snabbt retirerar ner i marken eller till den säkra sidan. Vi ler det som i stoiskt samförstånd, som om vi menade att vi vet att livet är plågsamt, men att vi minsann kan vår etikett. Varför gör vi på det här sättet? Det är ju faktiskt bara dumt.

en blomma i ett skal, en påklädd Rönnerdal

2011-08-30T20:39:00.003+02:00

Det är så himla, himla kallt och min filt är för liten. Idag är en sådan dag då alla blommorna hos växten i fönstret har vissnat, en såg bor i min hals, Ben&Jerry's smakar meningslöst och det känns som man har Botoxat ansiktet varje gång man ler. En sån dag som man klär på sig långklänning och stänger in sig på sitt rum och lyssnar på när gitarren inte alls harmonierar med ens röst.

Ljuset och jag försökte för första gången spela Vemodets man, en riktigt dammig gammal Winnerbäck-demo från den tiden då han inte var en för tidig farbror utan en yngling på cykel, året efter gymnasiet då jag fick min gitarr. Vi hade ackorden men det stod inte var man skulle byta. Det är D hela vägen, sa Ljuset.

Tre år senare skrev jag i ett blogginlägg att jag äntligen hade satt låten. Någon månad efter det vågade jag efter erforderligt antal öl spela den offentligt på HG:s personalplan. Du spelar den inte alls lika snabbt som Winnerbäck, sa Harry. Men vem brydde sig? Vargen satt i samma soffa.

Och nu sitter jag här under Olivers månlika lampa, nästan sex år sedan starten, och det låter fortfarande skit. Ibland känns det som om jag inte tar mig någonstans. Även om just gitarrspelandet kanske inte är ett rättvist sätt att bedöma tondöva mig. Å andra sidan trivs jag ju mycket bättre i imperfekt, så det kanske inte gör något.

tack mina små receptorer!

2011-08-29T21:30:00.006+02:00

När man passerar någon okänding på stan och lukten av hans eller hennes parfym stannar kvar i näsan en liten stund. Så håller man inne andetaget en tiondels sekund extra och tänker att jaså, det här är hon.

Att klippa toppen av ett nytt kaffepaket.

Varg! Jag kramade så himla, himla många personer på Svartan i lördags. Och ändå var han den som luktade allra godast (en del luktade inte så gott alls utan mer overall/öl/sunk men det var bra kramar ändå).

På löprunda när man springer förbi någon som röker. Och cigarettlukten är alldeles färsk och man känner sig lite kvävd och väldigt ren på samma gång.

En nytänd tändsticka. Och eld.

Nytvättade lakan som har lufttorkat utomhus.

På kvällen när man löser upp håret och skakar fram schampodoften i ansiktet.

Och vår. Vår vår vår. De där plågsamt ljuva vårkvällarna blir jag helt yr av godlukt. Jag tänker att om paradiset finns, då består det av just en sådan här komplex uppsättning doftmolekyler, och vi kommer bara att klara av att vistas där i några sekunder. Sedan tappar vi greppet.

inventering

2011-08-25T11:40:00.004+02:00

blåjeans - Cheap Monday/Kattas pojkvän

tisha - med Jarvis Cocker på, köpt av okänd japan på e-bay

mask - Frittans gömmor

När man bor i kollektiv är det lätt att gränserna mellan mitt och ditt blir lite otydliga. Folk flyttar in och ut med sina prylar, och i regel är det i slutändan mer saker som adderas än dras bort ur det gemensamma bohaget. Detta gäller särskilt saker som man inte riktigt känner att man har så mycket användning av, som ensamma vantar och halvtomma glasspaket. Men det får också effekten av att i ett vällagrat kollektiv finns allt man någonsin kan behöva.

Under min rumsflytt rotade jag runt lite i Frittans bortglömda gömmor och hittade allt jag behövde, som hammare, spik, häftmassa och en citruspress. Men där fanns också mer otippade ting. Till exempel:

- en gedigen samling ölunderlägg

- påskfjädrar

- en obehaglig tigermask

- en hemgjord tändsticksask

- en isärplockad spegelvägg

- en imponerande uppsättning glitterpennor

- en mycket liten termos

- recept på kikärtsbröd

Sen ville jag inte riktigt hitta mer så då slutade jag leta.

en lovande existens i stereo

2011-08-24T11:03:00.011+02:00

Jag upplevde aldrig själv att ha syskon under min uppväxt, men på nära håll kunde jag studera kompisars fejder, fiendeskap och kärva frändskap med sina bröder och systrar. När vi var i kanske 12-årsåldern var det häftigaste som fanns idén om en lockande och klädsamt farlig ung vuxenvärld, en plats någonstans från typ gymnasiet och framåt där folk hånglade och var snygga och fria och vakna sent på natten. I väntan på att få träda in i detta förlovade men lite skrämmande land hängde man på någons rum och tillskansade sig de attribut man vågade: lite mascara här, en uppstoppad BH där, förälskelser i en kompis storebrorsa och så förstås musiken. Ingenting kunde manifestera löftet om en snabb, vass och intagande framtid som den.

Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.

Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.

Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.

flytta litet bohag

2011-08-22T10:24:00.003+02:00

Idag ska jag flytta! Men bara från Jennys rum i kollektivet, till Olivers före detta i samma boning. Han har instruerat mig om currylinjer och lämnat kvar ett foto på sig själv uppe i hörnet, så det ska nog bli bra. Hoppas på mitt livs mest smärtfria flytt. Hej då rummet! Tack för tekvällar, True Blood-tittande och enormt mycket uppsatsångest. Nu börjar vi om igen.

tillbaka till brottsplatsen

2011-08-16T09:47:00.008+02:00

Malmslättsvägen löper som en orm genom Linköping. Den börjar i något suspekt industriområde för att strax slinka förbi Rydsskogen, åla sig genom Vallarondellen (som, inte utan viss stolthet, påstås vara det något vaga området Norra Europas största), glänsa inför turisterna i Gamla Linköping, och så småningom i stadskärnan övergå i Storgatan, vilken tar ett hopp över ån utan att passera gå eller ropa hej.

Här står vi i krysset Malmslättsvägen/Westmansgatan - bara en av ett otal gatukorsningar som ormen passerar på sin färd mot vattnet.

Detta är platsen där jag tog lite för hög fart över en lite för stor kant som knep åt om longboardens bakre hjulpar och fick mig att flyga i en flack båge ner i asfalten. Det är också här jag och två av mina bästa vänner i decembermörker, kvällen efter en fruktansvärd skoldag efter en fantastisk avskedsfest och bara veckor innan jag for till Kanada, högtidligen skildes åt och sa "det här var kanske den sista dagen på universitetet tillsammans". Och det var det och en era tog slut utan att jag riktigt förstod det. I detta vägkors satt jag på en pizzeria där ett nyblivet ex med hjälp av neuropsykologi-boken förklarade exakt vilka skeenden i hjärnan som fick honom att må så kasst när jag gjorde slut. Och det var här vi ett par år tidigare som färska kogvet-ettor svängde in till Vallatanten för att köpa reflexrevärer till våra studentoveraller. I samma korsning gick jag och Joejo som fadderister och knackade dörr nervöst, i jakt på sponsorer till Nolle-P. Och detta är platsen där en kollega från studentpuben där jag jobbade förklarade att det var en jättedålig idé att dejta Vargen, eftersom han var en flumbulle som höll på med allt möjligt tvivelaktigt, och jag var, tja, jag.

Och detta är bara en korsning. Hur ska man ens kunna röra sig framåt i en stad där luften är så tjock av händelser? Hur ska man kunna ta sig någonstans?

oxymoroner

2011-08-09T16:17:00.005+02:00

Och så var det igår kväll dags att återvända till Linköping. Den fruktade verkligheten höll sig på avstånd medan jag spontant bjöds att dela bröd, linser och politiska diskussioner i kollektivet - möjligen en kliché när man uttrycker det på det viset, men inte mindre angenämt för det.

Hur som helst. Babysteps, tänkte jag, och gick idag till Bokia för att försiktigt bläddra bland kalendrarna och på så vis förbereda mig på slutet av mitt livs sista sommarlov. Utbudet var som vanligt gigantiskt, likt en manifestation av omstartarentusiasm och goda intentioner. I den enorma högen fanns till exempel kalendern som syns på bilden.

Vi sysslar visserligen mycket med existensiella frågor och carpe diem-problematik här på Under Solen, men så desperat blir jag aldrig att jag köper en fucking lev-i-nuet-kalender. En kalender. För planering. Senast jag kollade efter var det motsatsen till att fånga dagen?

dagens outfit

2011-08-05T12:31:00.007+02:00

När jag var yngre och min pappa kom hem från USA om somrarna var det första han gjorde att dra på sig blåstället och börja fixa taket/elen/fönstren/fasaden/brunnen. Sedan for han i samma klädsel in till köpingen med bilen och köpte frallor, hämtade paket på posten, hämtade mig någonstans eller annat som man kan ägna sig åt i civilisationen. Och jag skämdes så jag kunde dö. Arbetsoverall! Träskor! I stan!

Snickarbyxor - Carhartt

Träskor - vetefan

Bil - hyrd

Igår kväll var jag tvungen att åka in en sväng och köpa grädde till födelsedagstårtan. Och när jag skulle kliva ur förarsätet såg jag, till min förvåning, vad bilden ovan illustrerar. Inga konstigheter.

perspektiv

2011-08-03T21:16:00.006+02:00

I ett besviket och postrevolutionärt Egypten ställs den forne diktatorn Hosni Mubarak inför rätta, åtalad för att vara ansvarig för 900 människoliv, offrade för en till synes fåfäng önskan om demokrati.

I Norge diskuteras rättegången mot den man som besinningslöst mejade ner nästan hundra oskyldiga unga människor, vilka också de brann för folkstyre.

På Afrikas horn har man inte tid att bry sig om sådana petitesser som vem som bestämmer. Där måste man ha mat. Nu.

I Sverige domineras nyhetsrapporteringen av att en 11-åring fick gå av ett tåg i en stad hon inte kände till. Hon blev omhändertagen av en snäll tant. Vi rasar. Hur kunde det hända? SJ:s talesperson, du har själv barn, hur ser du på det inträffade? Vad ska ni göra med konduktören? Jag vet att det är ohållbart och okonstruktivt att rycka på axlarna, säga tänk på barnen i Afrika och strunta i lokala problem som ter sig obetydliga i jämförelse med de globala. Naturligtvis ska man inte nöja sig bara för att folk har det jävligare på andra platser. Men ibland mår jag illa av den navelskådande, gnälliga, politikerföraktande, bortklemade jävla Disney-mobben till befolkning i det här landet, inklusive mig själv.

något tåldes det att skrattas åt, men mera hedras ändå

2011-08-02T19:05:00.006+02:00

När jag som bäst låg gömd i de vildvuxna och försummade rabatterna kom regnet och överraskade. Då blev det tid att ta sig an Projekt Hembygdskollage. Så här ungefär ska det se ut, fast först måste jag skaffa bakgrund, ram och glas. Störst inspiration har lokaltidningen Melleruds Nyheter bidragit med. Med rubriker som "Gerdseruds Alltjänst firar tio år", "Kurs i Gestad om juverinflammation" och "Hushållningssällskapet hade stort prisregn" kan man inte gå fel. Det förakt och till och med hat jag stundom kände inför min hembygd under mina tonårhar utvecklats till en liten, ömmande kärlek.

(förstora bilden genom att klicka på den)

trygghet. en pjäs i en oändlig akt.

2011-07-31T21:42:00.006+02:00

Nu när alla vännerna gått hem och jag åter lever livet som kuf i min röda Dalslandsstuga spenderar jag många timmar med Sveriges Radio i allmänhet och P1 i synnerhet. Jag ÄLSKAR P1. Mitt hjärta klappar i takt med dagens eko, jag lär mig en massa spännade saker om faktiskt allt i hela världen och framförallt förstår jag att vad som helst kan bli intressant med god research och en trygg radioröst. Åh dessa röster. Ingenting får mig att älska Sverige så mycket som P1:s vänliga, myndiga, lugna, tydliga, rikssvenska stämmor. Mitt livs Titanic kommer aldrig någonsin att störta in ett isberg så länge P1 fortsätter sin stadiga kurs mot evigheten.

Men mest av allt älskar jag Radioteatern. Missförstå mig inte. Jag har aldrig någonsin haft behållning av en laddning dramatiserad eter. Jag har svårt att föreställa mig att någon har det. Teater är ofta svårsmält per default, och när alla visuella intryck går förlorade och måste kompenseras av flåsigt överspel från skådisarna - det är alltid samma personer förresten, hej Claire Wikholm - och lite småsorgliga ljudeffekter, blir det nästintill omöjligt att ta till sig.

Och ändå får det fortgå! Det är det som är det fantastiska. Ambitiösa kulturjournalister öser till synes osinligt engagemang i uppsättning efter uppsättning. En högtidlig stämma mässar dramatiskt "Radioteatern ger...". Skådespelarna ropar och vägrar låta en endaste konsonant gå förlorad. Allt inför en otacksam och i bästa fall likgiltig publik. Då känner jag rysningar av välbehag utefter min ryggrad. En sådan institution!

I en tid av tillgång och efterfrågan. I en tid utan hållpunkter och ritualer. Då är Radioteatern min obegripliga snuttefilt.

the decisive moment

2011-07-24T22:37:00.001+02:00

Just det ja, när vi var i New York besökte vi en fantastisk fotoutställning. Det var en visning av Elliott Erwitts bästa bilder. Ni kanske redan känner till honom? Högst troligen, med tanke på att uppskattningsvis 87% av min bekantskapskrets ägnar sig åt foto i någon form. Men jag hade i alla fall inte koll, förrän vi gick till International Center of Photography i Midtown och mottog frälsning. Humor och svartvitt foto, vem hade kunnat ana att det skulle gå ihop? Åh.

helt nya Att Göra-listor

2011-07-22T22:27:00.005+02:00

- lyssna igenom varenda en av mina föräldrars LP-skivor och ordna dem alfabetiskt

- läsa Sara Lidman

- döda mördarsniglar

- koka kaffe och titta på Akutellt prick klockan nio

Jag känner mig som en romankaraktär här ute. Hur skulle jag kunna göra annat, där jag tar på mig mina cowboy-boots och störtkrukehjälmen och åker in till köpingen på vespan för att handla? Hukar mellan hyllorna, tänker att de måste undra vem jag är. Jag pratar inte som de, och kassapersonalen har bytts ut mot nittiotaliser istället för mina jämnåriga bekanta som brukade stå där.

En mystisk främling. Ensam. Jag mumlar för mig själv. Stövlar runt i skog och trädgård. För privata krig mot snår, sniglar och mina egna dagdrivna tankar. Eldar stearinljus och låter sommarnätters smärtsamma doftfyrverkerier explodera i lungorna. Gardinerna fladdrar. Skivspelaren knastrar. Rödvinet skälver i glaset.

Snart! Snart kommer oförklarliga brott ske. Snart slår en avgörande insikt ned som en blixt i min hjärna. Snart knackar någon på min dörr. För det här är bara inledningen.

var hälsad, homo sapiens

2011-07-20T21:23:00.008+02:00

Jag är visserligen på gränsen till folkskygg, men samtidigt oerhört...intresserad av min omgivning. Detta gäller inte bara mina vänner och bekanta, utan också fullkomliga främlingar som råkar befinna sig i min närhet. I New York var en av mina favoritsysselsättningar att kolla på människor i tunnelbanan, och när vi kom tillbaka till Sverige led vi alla stort av att inte kunna kommentera folk och företeelser runt om oss obemärkt.

Jag vet inte varför det är så intressant att studera omgivningens frisyrer, klädval, kropssspråk och anletsdrag, men jag kan inte låta bli. Det gäller även den lite obekväma situation som uppstår då man möter en främmande person på en plats som i övrigt är helt öde. Ett typexempel är promenad i skog eller på landsbygd. Man går alltså varandra till mötes, utan att ha någon som helst koppling till sin motpart och utan att riktigt veta hur man i det här läget ska bete sig.

En strategi är att frejdigt hälsa och hoppas att den andra tror att det är kutym eller att man är flyktigt bekanta. En annan är att stirra våldsamt stint framför sig utan att tillkännage den andres existens med så mycket som en oregerlig blick i vitögat. Själv brukar jag begagna mig av tekniken att låta mina nyfikna ögon kompulsivt löpa över personen så länge den är på behörigt avstånd, för att när den närmar sig betrakta marken en stund och i mötesögonblicket titta upp, le sammanbitet och nicka en hälsning.

Men VAD är grejen med de individer som när man möter dem kör dödsstirret rakt ut i luften kombinerat med ett besvärat leende? Pourquoi? Kanske är det någon slags avancerad signal för jag lovar att jag egentligen bara sköter min business och knappt märker att jag passerar dig, men ifall du råkar kolla på mig, ja, då har jag väl sett dig ändå och är fredligt inställd, ugh. Tänk er två sådana här människor som möter varandra. Haha!

Jag är inte säker på varför, men det känns lite sorgligt att vi ens har den här typen av problematik. Att man måste ha strategier för något så enkelt som när man oförhappandes knallar på en artfrände. Kanske borde man ge varandra en top-of-the-food-chain-five istället.

som det anstår en författare

2011-07-18T20:45:00.005+02:00

Hemkommen till Dalsland! Jag välkomnas av en av humle halvt överväxt veranda och en förtorkad liten fladdermus som mött sitt öde instängd i sovrummet. Hur hon kom dit är en gåta.

long time, no see

ynk

Alla våra beskärningar i trädgården i våras har gett utdelning och det nyplanerade plommonträdet stoltserar med ett solitärt och grönt litet kart som antagligen har tagit över hälften av dess energiresurser i anspråk. Ungdomlig entusiasm.

För luften och vattnet och kontrasten till det Stora Äpplet är fem tågresor, två bussfärder, en liten promenad och 878 kronor ett billigt pris att betala.

hemma igen.

2011-07-16T14:03:00.003+02:00

Allt är kallare, renare, tystare och tamare. Sedvanlig hemkomstdepression inträder. Vad ska man göra nu då?

supersize me

2011-07-12T19:03:00.008+02:00

Det finns potential att lära sig mycket under en månad på New Yorks gator, om livet i allmänhet och USA i synnerhet. Men trots all kunskap vi vadat genom till dags dato, är det bestående intrycket av det här landet en fet generalisering: allt är så jäkla STORT.

Man går vilse i varuhusen, limousiner stora som skepp kommer glidande längs gatorna, melonerna i affärerna är för tunga för att kunna bära hem, take away-kaffet serveras i halvliters regular size och våra magsäckar har expanderat till dubbel storlek av portioner som skulle kunna föda en bebis-elefant.

Själva New Yorks svindlande storlek har jag ju redan utgjutit mig om. Allt är större. Människorna, husen, bilarna, arenorna, biosalongerna, kakorna, utbudet, regndropparna, gradtalen, dricksprocenten, stjänstatusen hos nyhetsankarna, andelen reklam på TV. Vi har till och med sett de största brösten i våra liv här. Själva är vi små i relativ bemärkelse men större i absoluta tal, till följd av ovan nämna elefant-mat och allmänt dekadent amerikanskt leverne. Som good sports tar vi seden dit vi kommer.

stor tvål, liten Gro

stor vinflaska, liten Gro

stor Affligem, liten Gro samt referensflaska

stor öl, liten Gro

de enda som sover i staden som aldrig sover är vi

2011-07-10T17:20:00.010+02:00

Här sitter jag i köksexil och går igenom mail och andra viktigheter, medan de andra tråkmånsarna ligger och sover. Jag tror vi har snittat på 10 timmar sömn/natt här, då vi vanligtvis utpumpade av dagens alla intryck, navigationssvårigheter, tryckande värme, smarriga måltider med 100% fetthalt etcetera däckar någon gång efter midnatt. Vid tio går jag upp och lagar frukost på ett så skramlande sätt att man måste vakna, varefter jag rastlöst stolpar runt i lägenheten och hetsar om att vi måste göra något med vår dag. Idag äter jag dock själv och låter de små liven vara. Resultat:

Här skymtar alltså tre personer försänkta i sin elfte timmes drömmerier. Vågade inte fota närmare av rädsla för att trampa på deras integritet. Jag upphör aldrig att förvånas över den till synes oändliga kapacitet till sömn.

Men oj! Min tidige bundsförvant pensionärs-Erik är också vaken. Hej hej! Nu har ni fått se lägenheten också.

när ens ungdom börjat glittra som Allens Manhattan

2011-07-08T17:09:00.005+02:00

Utomhusbio i Brooklyn Bridge Park: på skärmen visas Woody Allens svartvita Manhattan. I bakgrunden tornar verklighetens dito i technicolor. I ♥ NY.

(ursäkta dålig bildkvalitet, iPhone)

direkt från brooklyn

2011-07-07T17:23:00.006+02:00

Gooood mooorning America! Dagen inleds i SoBro med m&m-gröt. Inga konstigheter. Vi tar seden dit vi kommer.

I'm the luckiest guy on the lower east side, cause I got wheels and you wanna go for a ride

2011-07-06T05:26:00.010+02:00

Ni vet när jag och Vargen körde downhill-MTB i Bolivia och droppade 4000 meter på en dag genom sten, branter, illvilliga locals och fårskockar? Den cykelfärden var riskmässigt ingenting i jämförelse vad vi idag utsatte oss för: att cykla på Manhattan. Taktiken var dock ungefär detsamma, det vill säga kör på och hoppas på det bästa, tvekar du går det åt helvete.

I motsatt till vad man skulle kunna tro om en av världens mest välkända, och ökända, metropoler, så är New York faktiskt något av en cykelstad. Men här handlar inte om något chill framåtlallande med bohemiska damcyklar eller rastafari-cruisers, utan de enda som beträder det stora äpplets gator och avenyer är cykelbud, dödsföraktande multisporttyper och jobbpendlande hipsters. Alla, eller nästan alla - en imponerande hög procentsats - äger vansinnigt snygga och avskalade racercyklar, som får mig att vända mig om och stirra trånsjukt var jag än går. Det ska tydligen vara i den här staden som single speed- och fixed gear-cyklarna uppfanns och trenden spreds över världen. Buden, som tröttnat på att få sina cyklar stulna, plockade bort varenda liten stöldbegärlig pryl på fordonen tills bara det allra nödvändigaste återstod - en ram, två racerhjul, en sadel och ett styre. Inga jävla växlar, pakethållare, bromsar och annat fjös.

Alla New York-cyklar är inte fullt så hardcore, men alla är vackra och stilrena. Det enda som nu står emellan mig och ett köp av en fixed gear är British Airways kostnander för extrabagage.

en av alla tusentals extremt snygga single speed-cyklar i NYC

Hur som helst, som ni förstår var jag och David inte de enda cyklisterna i New York-trafiken, men kanske de mest ovana. Med tutande taxibilar till vänster, bussar till höger och hänsynslösa sopbilar bakom oss pilade vi fram på vår adrenalinrutt och det var fantastiskt. Så fort vi tagit oss från Central Park till stranden av East River hade vi dock i princip ostörd cykelbana att köra på. Vi åkte runt två tredjedelar av Manhattan, genom hamnar, parker och sportområden; under broar och vägkomplex, bland gatuförsäljare, bag ladies, svettiga löpare och solande infödingar. Och nästan, nästan kände jag mig som en New Yorker.

the best taxi driver in the world

2011-07-03T17:08:00.008+02:00

Jag har väl berättat att New York är oändligt stort? Grejen är att staden hela tiden försöker maskera sin storlek genom att låtsas att den är lätt både att navigera och ta sig fram i. Ta gatusystemet till exempel. Yes, tänker man. Jag är visserligen på en ö som är nästan 25 kilometer lång, men som tur är ligger alla gator i ett prydligt rutnät, med avenyer nord-sydgående, gator öst-västgående och som the cherry on top of my sundae så är de logiskt numrerade. Ha! Logiken är bara en chimär. För det första är alla byggnader så höga att det är omöjligt att spontant förstå vilken riktning man tittar åt. Vidare är den jäkla ön utplacerad på så sett att man visserligen kan säga att den löper nord-sydligt, men det är bara en förenkling som har visat sig synnerligen bedräglig vid biologens försök att navigera efter solen. Numreringen av gatorna börjar inte vid sydspetsen, utan en bra bit upp, vilket har åsamkat mången turist meningslös panik när tunnelbanan hänsynslöst blåser förbi W 4th Street på väg mot Manhattans södra delar. Inte heller avenyerna är alltid numrerade, utan har ofta märkliga namn som de alternerar med. Och ibland, på ren pin kiv, kallas de för...gator. De extremt komprimarde kartor som man emellanåt skamfullt tvingas veckla upp i ett hörn hjälper inte heller, eftersom de förvandlar dagsmarscher till femminuterspromenader. Jag har aldrig powerwalkat så mycket i mitt liv som här.

Räddningen här kan tyckas vara tunnelbanenätet, väl utbyggt och logiskt färgkodat såsom anstår en metropol. Ha! Säger jag igen, ännu mer förbittrat. MTA, bolaget som sköter denna infrastruktur, skryter i sina annonser om de nyuppfunna digitala tavlor där man kan se hur långt det är till nästa tåg, vilka är uppsatta på prov på några stationer. Ja, sådana som vi har haft i Sverige i ett par decennium, ni vet. Det är på den nivån skyltningen är. Man vet aldrig om det är ett express- eller lokaltåg man åker, och ofta är det vagnar till en annan linje som används, så hållplatsordningen som visas inuti stämmer inte. Kommunikationssystemet i vagnarna är ungefär i nivå med burktelefoner, så att höra vad konduktören ropar ut är endast möjligt om du är en born and raised New Yorker. Vi har inte en enda gång under våra tre veckor här kommit i tid när vi använt oss av tunnelbanan. Att det finns flera olika hållplatser med samma namn, på vitt skilda ställen, hjälper inte direkt.

Att ha med sig ett tidsfärdriv på linjen är essentiellt. Men inte om man är så koncentrerad så man åker förbi sin station.

På helger inleds ett helt nytt, tragiskt kapitel i tunnelbanehistorien. Det är nämligen då man utför alla ombyggnationer och reparationer av bannätet, något som leder till inställda tåg, inställda linjer, inställda stationer, tåg som går åt fel håll, tåg som bara går vissa tider, förtvivlade försök att ta sig ut ur systemet, samt flera timmar långa tunnelbaneturer. De enda som är glada är råttorna som får ett välförtjänt break i sin föga avundsvärda levnadsmiljö.

Alltså är det inte konstigt att då vi nattetid vid extra lyxiga tillfällen unnar oss en taxi, tar Jonatan avsked av chauffören med you are the best taxi driver in the world! Alla taxichafförer i New York är hjältar. De tar en dit man ska.

Göm alla barn.

2011-07-01T15:03:00.001+02:00

På resande fot finns det några lysande samt excellenta grundregler, dom är bra att ha med sig och bör om det finns plats packas ner inför stundande resa. Just nu finns inte tid att ta upp alla men jag tänkte åtminstone delge en av de viktigaste. #1 På resande fot får man inte vänta för länge mellan sina måltider! Skulle detta ske kan en viss sorts rese-food-rage uppstå. Denna rage är vida skild från vanliga blodsockerfall som lätt kan uppstå på hemmaplan mellan dygnets måltider.

Nedan illustreras vad som händer om det går för länge mellan måltiderna. Ofta är personen själv ovetande om sitt agerande. Varning för känsliga tittare utfärdas!

// Mr Dorf

party pooper

2011-07-01T03:30:00.007+02:00

Okej, lite uppdatering på skadedjursfronten. Minst tre bäbiskackerlackor har stuckit fram sina små huvuden och hoppfullt viftat med antennerna sedan den stora matriark-roachen mötte sitt oblida öde i Jonatans hårda nypor. Bara för att omedelbart förgöras av dödssprayen. Det har nästan blivit lite för lätt att ta kål på de små liven. En enda välriktad stråle, och den notoriskt pansaraktiga kroppen fräts sönder till en brun fläck. Efter att ha läst att dödseffekten varar i 4 veckor är vi nu snarare mer rädda för sprayen än för själva krypen.

innan idyllen förstördes

Ikväll, efter en hård dag på Rockaway Beach, där Atlantvågorna överröstades av temperamentsfulla latinos och orädda skräckfilmsmåsar, tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av en öl eller två på taket. Vi klev upp i skymningen, lyssnade till polissirener, raketer, hätska ordväxlingar och andra tryggt välbekanta SoBro-ljud. Drack ingefärsöl, pratade destruktiva barndomsminnen och hade det allmänt fint. Tills kackerlackan uppenbarade sig. En varelse nästan lika stor som den ursprungliga vi hittat i badrummet. Återigen utbröt panik, under vilken påtagligt tomma hot uttalades tills djuret mer eller mindre bokstavligen jagade oss ner från taket, medan vi mumlade alternativt "vi borde inte låta oss besegras av något så lågt stående" och "det hade ändå börjat bli kallt".

Status quo.

råna mig! lura mig! bjud mig på godis och locka in mig i en bil!

2011-06-28T03:36:00.000+02:00

Med den här uppsynen är det ett sant under att jag har klarat mig helskinnad i SoBro i två veckor. Streetsmart är inte det första ordet jag skulle beskriva den här kvinnan med.

(Men barnen och de gamla halvdementa farbröderna har börjat heja på oss här nu i hoodet! Det måste betyda att vi är på väg in i gemenskapen)

there is nothing more dangerous than a closed mind

2011-06-27T05:19:00.009+02:00

Igår blev det tillåtet för homosexuella par att gifta sig i New York state! Och idag har det varit folkfest på New Yorks gator. Prideparaden, som aldrig tog slut utan bara fortsatte och fortsatte i obegriplig oändlighet, gick genom Midtown. Vi var naturligtvis där, viftade med regnbågsflaggor, blev rörda, önskade att vi var bisexuella, fick ragg ändå och hejade på i största allmänhet. Alla fick vara med, alla var glada. Utom polisen, som hade ett logistiskt mardrömsjobb att dirigera den gigantiska blobben vilda åskådare.

Laglösa dagar som dessa känns det som om vi skulle kunna göra vad som helst. First, we take Manhattan.

baked, not fried

2011-06-24T18:29:00.008+02:00

Knish! Man skulle kunna tro att detta är ett kraftuttryck eller möjligen en rejäl nysning, men det faktiskt ett judiskt bakverk vars oanade kulinariska kvaliteter vi fram tills igår var sorgligt omedvetna om. Vi promenerade till bageriet Yonah Schimmel's på Lower East Side, där en busslast före detta New York-tanter, numera i exil i New Jersey, bildade kö. De var uppklädda till tänderna, i clips-örhängen, läppstift och hövolmsfrisyrer, och slog sig genast i slang med oss. Oh my god, your eyes! utropade en när hon tittade på mig och Vargen. If you ever get any kids...wow! Någon bar ut en bricka med småknishes och en av damerna norpade blixtsnabbt åt sig en och gav till oss. You gotta try this! Hysteri rådde framför bageriets disk, så vi lämnade så småningom den entusiastiska skocken och gick och satte oss vid ett av borden längre in i den oansenliga lokalen.

Jag och en del av gänget

Erik ville att vi skulle beställa tre mat-knishar och lika många efterrätts-knishar, men vi bestämde oss istället för att alla tre dela på fyra stycken. Det visade sig klokt. Knish kan vara den maträtt i världen som har den allra största densiteten, näst efter palt. Tänk er potatismos med olika smaksättningar, ihopklumpat och gräddat i ugn.

Cherry soda med lime och en special-knish

Efter denna lunch stod vi oss, med varsin mini-slider som ödmjukt tillägg, tills vi vid fyrasnåret på morgonen promenerade hem genom ett SoBro där deli-sarna precis började förbereda sig för den nya dagen. Glad midsommar!

natten som inte sov

2011-06-23T06:24:00.010+02:00

Eftersom vår brända hud post Coney Island inte klarade direkt solljus fick vi ägna oss åt mer skyddade aktiviteter på tisdagen. Som att ligga på sängen och flämta efter luft i NYC-värmen, jobba med uppsatser och andra åtaganden på ett café i Williamsburg, shoppa loss i luftkonditionerade SoHo och mötas upp på Manhattan när mörkret fallit.

The Meatball Shop. Vänta ett par timmar på att få bord i lokalen som är fylld med gamla porträtt och bröllopsfoton i sepia, kryssa i sina val av gudomliga bollar, såser och tillbehör på en laminerad meny och dricka jugs med billig öl. Wunderbar! Vi har haft nästan bara bra matupplevelser här i NYC hittills. Goda, snygga och otroligt prisvärda hak finns runt varje hörn. Heja!

Sen hittade vi ett hus vi ville bo i. Erik drömmer lite om skyskrapor.

Brooklyn Bridge, en gång den längsta hängbron i världen, ska man tydligen gå på. Och nog är den rätt tjusig alltid. När man promenerar runt i New York framåt två-snåret upptäcker man förresten att full yrkesaktivitet fortfarande råder. Tunnelbanestationer städas, vägar lagas och grävskopor kör omkring. Inga konstigheter.

Jag hittade en kompis.

Men riktigt bra kändes det inte förrän vi var på rätt sida East River. När vi senare steg av sub:en på vår station hörde vi en man muttra bakom oss I have killed a man before and I'm not afraid to kill again. Då vet man att man är hemma i SoBro.

vi älskar americana!

2011-06-21T04:00:00.014+02:00

Idag var den bästa dagen! Vi hånskrattade alla stackars jobbare i fejjan och firade måndag med att åka ut till Coney Island, en halvö i södra Brooklyn som närmast kan liknas vid ett gigantiskt manifest för amerikansk kitsch - en lätt bedagad boardwalk längs Atlantkusten med små shacks krängandes enorma mängder skräpmat, en parasollfylld strand, ett stort nöjesfält och en småsolking historia av gambling och freakshows. Hela dagen vandrade vi runt i en sentimental drömvärld och trivdes till hundra maräng.

Från piren.

Vi började med "The Cyclone", en uråldrig berg- och dalbana i trä som både såg ut och lät tämligen hemsnickrad. Helena och Jonatan som satt längst bak blev blåslagna, vi andra tyckte den var alla tiders. Nöjesfältet hade också en "Scream Zone" som vi ivrigt frekventerade. Bland annat fanns där en rollercoaster som man låg på magen i och som jag på allvar trodde att jag skulle ramla ur när den loopade. Notera hur skräcken fullkomligt lyser ur mina ögon.

Sen åkte Erik och Helena någon märklig bergbana som man satt på hästar i. Zooma gärna in på Helenas ansiktsuttryck här...

Alltså maten. De anordar världsmästerskapet i hot dog-eating här varje år. Nuvarande rekordet ligger på 68 korvar på en minut. David och Erik köpte en hiskelig pommes-frites-med-smält cheddar-"ost"-och-baconströssel-historia. I min hand syns en friterad Oreo. Ni läste rätt. En friterad. Oreo.

Den vansinnigaste attraktionen av dem alla var Slingshoten, typ som en gigantisk slangbella eller ett omvänt bungyjump. I en liten boll blev man uppskjuten två och två till en höjd där man i princip kunde se mexikanska golfen. Helena, Jonatan och David vågade!

De finaste etiketterna på ölen någonsin! Och gott innehåll faktiskt, från Schmaltz Brewing Co i San Francisco. På bilden syns IPA:n.

Det var en fin dag. Att man kan ta sub:en till havet, bara en sån sak. När vi med lätta steg vandrade hem genom SoBro stirrade en 12-årig svart tjej på oss och kommenterade lakoniskt you guys look like you got a tan today. Jag förstår inte varför?? Men vi var glada över vår första kontakt med/diss av locals. Vi ser det som att vi börjar bli integrerade i hoodet.

kusiner från landet

2011-06-20T03:12:00.009+02:00

En utsikt värd smutsiga fötter

Jag vet inte om ni kollar på How I Met Your Mother, men i ett avsnitt av serien bryter den kanadensiska karaktären Robin ihop över att New York verkar vilja stöta bort henne som ett ovälkommet främmande organ. Även vi upplever att man nog måste jobba ordentligt för att förtjäna den här stadens acceptans. För även om vi går med allt större gung i stegen på SoBros gator är vistelsen här inte på något sätt friktionsfri. Här är våra främsta failures hittills:

1. "Åh, Bergen Street, där bor ju vi. Här kan vi gå av!"

Okej, New York är gigantiskt. Storleken går inte att underskatta eller ens ta in, snarare känns det som om stan bara blir större för varje dag. Bara för att en tunnelbanestation heter samma sak som gatan du bor på betyder det inte att du är nära hemmet. Ovanstående resonemang resulterade i en promenad på dryga tusen nummer eller knappt fyra kilometer.

2. Det

Bara för att man bor i en ren lägenhet betyder inte det att man slipper oväntat besök. Vid en dusch uppenbarade sig plötsligt alla kackerlackors moder i badrummet. När den hoppade till handfatet hördes ett metalliskt krafsande mot porslinet som om en mindre hund låg där och gottade sig. Hysteri utbröt och krigsråd hölls. Vi insåg att vi inte skulle kunna gå på toa under de återstående 27 dagarna av vår NY-vistelse och började leta i kökskåpen efter pottliknande behållare. Tills Jonatan i en akt av urmod helt sonika plockade upp det vidriga stycket i en plastpåse. Nu har vi köpt livsfarligt spray som "kills on contact" och har en "fresh citrus scent", förmodligen mer ohälsosam att andas in än att att dricka kylarvattnet i Fukushima.

3. Hatade av systemet

Vi äger en ungefär 2x1 meter stor karta över tunnelbanenätet som vi till Davids förtret ibland tvingas veckla upp när vi ska planera den mest strategiska färdvägen. Denna till trots kan det ibland gå väldigt fel. Man kan tycka att fem personer borde hitta bättre än en, men ibland blir det för många kockar i subwayrestaurangen. Någon mumlar frågande "Canal Street?" varpå en annan bestört ropar tillbaka "Canal Street!" och hela sällskapet springer ut ur vagnen. Ett tåg står på en annan plattform, någon ropar "vi hinner!" och klungan rusar in på denna istället. Bara för att inse att just detta tåg väljer att stå still i vänteläge. Vi står och flåsar och skäms lite, tills ett expresståg anländer vilket vi i sista sekund väljer att hoppa på, med resultatet att siste man blir klämd i dörren. Tyvärr betyder expresståg ofta att tåget bara blåser förbi just den station man vill gå av på.

4. Captain Tarfoot försöker surfa Brooklyns takåsar

Det här med rooftop bars är stort i NYC. För inträde och överprisade drinkar kan man njuta av Manhattanutsikt från det stora äpplets lite häftigare svar på uteserveringar. I ett infall av DIY-anda valde jag imorse att utforska vårt eget bostadshus faciliteter, och svingade mig ut genom fönstret och uppför en brandstege, som mycket riktigt ledde till en fantastiskt urban terass med industriell Brooklynvy. Det jag inte hade väntat mig var att New Englads skoningslösa sommarsol hade smält den tjära som taket är målat med. Klafs. Att jag skulle få sätta mina kolsvarta fötter på vårt trägolv var uteslutet, så jag fick bäras till badrummet där tjäran inte alls gick att tvätta av, utan istället gav badkaret en otäckt permanent brunaktig nyans. Den prekära situationen löstes dock, lite otippat, så smångom medelst en rejäl flaska Canola Oil.

Trots rookie-missöden som ovanstående hoppas vi dock att vår enträgenhet och vår icke avmattningsbara entusiasm ska leda till att vi så småningom vinner stadens gunst. Håll tummarna för era tafatta svenskar.

en kortare presentation

2011-06-18T17:19:00.007+02:00

Jag tänkte att en liten presentation av NYC-bloggens huvudkaraktärer kunde vara på sin plats. Det är alltså vi fem som delar en lägenhet på Bergen st, Brooklyn under fyra veckor:

Business Dave håller stilen och hipsterfanan högt. Går hellre vilse än syns med en karta i handen. Dalí-fan som kan spendera imponerande tidsrymder på museum och måste ha en kaffefix american size efter varje måltid.

Princess Helen of the Black Forest har erhållit tunga skills i nordamerikansk skejtarslang efter sitt hängande med locals i Kanada och är därför den som passar bäst in i vårt kolsvarta 'hood SoBro. Dessutom är hon den okrönta shoppingdrottningen.

Erik välkomnar den amerikanska fulkulturen med vidöppna armar. Finner med kirurgisk precision alla Starbucks 171 convenient locations på Manhattan. Vill se leksaksblockbusterfilmer i 3D och trivs på Times Square.

Här har Jonatan och vi andra ätit NYC:s godaste pizza, i Brooklyn. Jonatan går med flowet men ogillar snofsiga chokladsställen på Wall Street. Antas ständigt veta hur världen fungerar eftersom han är biolog.

Och till sist, yours truly. Har ett alter ego som pretentiös och självdistanslös debutförfattare med fransk brytning, men har ännu inte fått ordentlig användning av detsamma. Jublar över allt som är amerikanskt men måste på samma gång distansiera mig själv från detsamma. Gör mig som installation på Museum of Modern Art.

nu blir det New York för hela slanten!

2011-06-17T17:13:00.008+02:00

Under Solen förvandlas från och med nu till och med den 13:e juli till en New York City-blogg, eftersom jag och fyra vänner spenderar en månad i staden som aldrig sover. Vi ska alla fem försöka uppdatera här så mycket vi bara hinner mellan alla bagels, Brooklyn Lagers och brända bucks. Welcome to the jungle.

Helena, Jonatan, David och Erik utanför vår lägenhet i vårt 'hood i Brooklyn. Vi veter inte vad det heter, men kallar det SoBro. Yo!

stoppa valfriheten!

2011-06-13T10:13:00.002+02:00

Jag tänkte testa det här med podcasts, så jag laddade ner några stycken till min iPod inför resan över till New York. Eftersom jag tidigt på morgonen inte orkade med någon som skrek mig i örat, valde jag på bussen mot Stockholm bort Filip&Fredrik för Alexander Schulman, som jag hade hört gott om.

Man skulle kunna tycka att herr Schulman mognat sedan han drev Sveriges största hater-blogg, eftersom han sedan dess skrivit de ultrapretentiöst pekoralklingande böckerna "Skynda att älska" (om sin döde far) och "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" (om sin fru) SAMT har bytt namn på sin blogg till "Att vara Charlie Schulmans pappa". Men det som möter mina öron under podcastens första tio minuter är 1) en lång diskussion huruvida Schulman och sidekicken är i sändning eller ej, med insmugen stolthet över att de sänder LAJV från studion (har förresten någots kvalitet någonsin höjts av att det direktsänts? Finns det inte ett omvänt förhållande där?) 2) upptäckten att någon paradise hotel-deltagare glömt logga ut från sin Twitter i samma studio. Schulman bus-twittrar "Jag har vinballe!" från dennes konto, under ihållande fnitter-attacker. 3) Det räknas upp på vilka sätt man kan höra av sig till studion och DELTA via Twitter, mail och telefon. 4) Calle Schulman, Alex brorsa, ringer. "vad gör du?" frågar Alex. "Jag tänder en cigarett" svarar Calle.

Det här är en paus av tystnad för att ni ska kunna ta in uselheten i det ni just läst ovan.

Att lyssna på Alex Schulmans podcast är som att hänga med en bakfull och oinspirerad version av den sortens kompisar man inte tycker om, med den skillnaden att man inte känner dem och inte har koll på vilka de snackar om. Jag funderade ett tag på varför dylik skit har publik, tills hag insåg att det kanske är just det som är grejen. Riktar sig Alex podcast, och allt imbecillt P3-tjafs som på senare år fått ta plats i radio med motiveringen att det är "ungt", och till en publik son helt enkelt inte HAR några vänner? Som har hängt så länge på Facebook och Twitter att de varken vågar prata med människor annat än via olika medier eller förstår satser längre än 140 tecken? Det kan inte vara lätt. Låt dem ha det. Själv tackar jag gudarna för P1 och kulturstöd, så länge det varar.

öppet brev till Livet

2011-06-09T10:03:00.002+02:00

Hej Livet,

du anar inte hur mycket jag har saknat dig! Nej, det är inget jag bara säger - jag medger att jag vänt dig ryggen, att jag prioriterat annat och aldrig haft tid för dig. Det var dumt, kanske oförsvarbart. Men ibland måste man göra så. Du undrar förstås var jag har hållit hus? Jag ska berätta allt!

Jo, jag hade träffat en väldigt speciell person förstår du. Han hette Exjobb, och på något sätt kändes det som jag hade väntat på honom i hela mitt liv. Det var förälskelse vid första ögonkastet och vi inledde ett passionerat förhållande i januari i år. Men ganska snabbt blev det stormigt - jag förstod inte riktigt vad han ville och vi hade svårt att bestämma vilken riktning vårt förhållande skulle ta. Samtidigt reste vi mycket, och jag var tvungen att lämna dig hemma. Det var så spännande och liksom absorberande förstår du!

Den sista tiden gick det dock fullständigt överstyr. Han krävde all min vakna tid, och jag tilläts inte att ägna mig åt dig eller något annat. Jag kunde inte värja mig! Men fast jag bokstavligt talat inte gjorde något annat än att investera min tid i honom, verkade han aldrig bli nöjd. Och medan han höll mig instängd, tappade jag liksom perspektiven och slutade upp med att vara mig själv.

Jag blev ful. Medan andra roade sig med dig ute i solen, satt jag inne - blek, med förtvinade muskler, nedgnagna naglar, bekymmersrynkor i pannan och mörka skuggor under ögonen. Jag sov inte mycket och de få timmar jag varje natt fick i drömmarnas land trängde han in i. Då jag sporadiskt träffade andra människor var han det enda jag förmådde prata om. Han fullständigt sög upp min energi, utan att någonsin ge mig erkännande eller något tillbaka.

Men nu får det vara nog! Imorgon ska jag inför vittnen avsluta mitt förhållande med denne förtryckare!

Förlåter du mig och tar mig tillbaka?

välkommen hem

2011-06-08T17:08:00.004+02:00

Ibland när jag lyssnar på riktigt bra musik, kan jag tänka att om jag bara hade skapat en låt av den kalibern, en enda, så hade jag inte behövt prestera någonting mer i livet. Då hade jag varit nöjd.

Men det finns faktiskt låtar som det räcker med att bara höra. Lägg dig ner på en gräsmatta strax efter att solen gått ner, blunda och lyssna på den här låten så högt att ingenting annat hörs. Det räcker för att livet ska vara värt att leva, oavsett vad som hänt innan och vad som kommer att hända därefter.

nu är det inte långt kvar

2011-05-29T12:02:00.002+02:00

Ännu knappa två veckors fångenskap av febril aktivitet återstår. Under tiden kan vi lyssna på det här: liten försommarlista att längta ut till.

vi testar det här med mikroblogg

2011-05-19T22:47:00.001+02:00

Eftersom jag arbetar med min magisteruppsats 24/7 och aldrig har tid att författa några kluriga blogginlägg (den lediga halvtimme jag unnar mig själv varje dag mellan klockan 22.00 och 22.30 vill jag göra annat än skriva på). Likväl kommer jag på mig själv med att flera gånger om dagen hinna med att mer eller mindre välformulerat uppdatera min Facebook-status. Och eftersom det är så tråkigt för Under Solen att gå helt i ide provar vi nu om det här med mikrobloggande kan vara något, enligt devisen "kvalitet är bättre än kvantitet, men en existerande kvantitet är bättre än ingen kvantitet". Det är, lustigt nog, för övrigt ungefär samma slogan jag har för min uppsats för tillfället.

Okej. Hädanefter blir det bara dagliga spridda skurar av lösryckta meningar jag vill förmedla till er.

På bilden ses jag i en för den här perioden otroligt talande figur. Inne - mörkt, unket och jag jobbandes. Ute - fint och soligt och människor med riktiga liv. (Notera även min döda blick, som liksom inte längre kan fokusera på annat avstånd är det till datorskärmen).

15:21 När jag cyklade genom Gamla Linköping idag insåg jag att jag är fast i ett evigt och illvilligt conundrum: när jag har fullt upp att göra mår jag dåligt för att jag inte tar till vara på mitt liv, och när jag är fri att göra vad jag vill får jag meningslöshetsångest. Tack, Darwin.

16:03 Kollektiv-Oliver visade mig just en fantastisk kamera av sovjetisk modell som han köpt på sin resa i Ungern. Den väger ingenting, man måste spänna en fjäder för att kunna ta bilder, det finns förinställningar med små bilder på solar och moln och grupper av människor, och när man tittar i fönstret eller vad man ska kalla det, har det man ser ingen korrelation med hur bilden kommer se ut. Jag gillart!

19:43 Alltså det här med musik. Vad är bäst egentligen? Falsettkörerna? Baktakten? Drivet i tvåochenhalvminuters grabbpop-låtar?

22:45 Nu får jag göra vad jag vill! Godnatt!

när närhetsprincipen är som sämst

2011-05-10T16:53:00.004+02:00

Dokument från Wikileaks avslöjar att unga flickor, mellan 5-12 år, från Mauretanien och Jemen säljs i tusental för att bli sexslavar åt rika män i Saudiarabien. När de blivit könsmogna anses de som uttjänta och kastas ut i ofriillig prostituation.

Detta meddelsas i en två centimeter hög TT-notis i marginalen i dagens upplaga av DN, någonstans under "Världen"-nyheterna. På framsidan av tidningen står det om Norges bidrag i Eurovisionsschalgerfestivalen och att några villaägare i Strängnäs måste betala en väg.

Jag trodde att jag just skrev sexslavar? 5-12 år? tusentals?

Här är ett foto på mig, någonstans i det ålderspannet.

allt jag vill är att vara puckad

2011-05-09T11:55:00.002+02:00

En annan, och inte helt orelaterad, sak som jag nyligen har kommit till insikt om gällande mig själv, är min totala avsaknad av intresse för detaljer och min strålande kompetens för det här med helheter. Detta tar sig uttryck i ett helt pärlband av lustiga effekter, där det mest uppenbara är att jag aldrig kan vinna en diskussion, eftersom jag inte minns några argument. Jag har en övertygande känsla för varför kärnkraft är dåligt och köttkosumtion leder till växthuseffekt och nyliberalism är förkastligt, men jag kan aldrig namedroppa några konkreta fakta, för de är fullständigt omöjliga för mig att lägga på minnet.

En annan konskevens är att jag har jättesvårt att diskutera ett ämne utan att abstrahera det, vilket för all del gör mig till en intressant människa men är förödande i small talk-sammanhang. Det enda jag kan uppskatta att prata om på en konkret nivå är, något otippat: a) träning. Jag tycker - det är mycket oklart varför - att det är jätteintressant att diskutera löprundor, träningsstrategier och bodypumpvikter. b) det som i folkmun ofta benäms som skvaller, men som jag väljer att benämna intressant fakta om mina medmänniskor. Kring i princip alla andra ämnen måste jag generalisera, analysera och hitta samband, och därför kan jag aldrig bara berätta om något kul som hände igår eller konstatera att det är sol ute - jag måste analysera hur detta platsar i ett större sammanhang. Behöver jag nämna att det försvårar redan stela fikasammanhang?

Så här i vårtider, när allt är sådär kvällssolsljuvt det sommarsnöar vita blomblad och luktar så förödande gott att man bara vill springa eller skriva eller sprängas i luften, finner jag min abnormt tolkande helikoptervypersonlighet särskilt frustrerande. Häromdagen återberättade Joelito en anekdot från början av vår studietid, när han i oändlighet fått vänta på en lite för intoxinerad gemensam vänt till oss utanför Flamman, eftersom hon inte kunde sluta att betrakta de fallna löven på marken, som bara var så fascinerande vackra i hennes för tillfället lite dimmiga hjärna. Precis så! Jag vill bara vara så där autistiskt fokuserad, knarkat detaljorienterad, berusat besatt, jag vill insupa varje färgflaga och doftkorn och foton på min hud till tusen procent, jag vill vara en neanderthalare efter en lång vinter, ett urdjur i havet, icke reflekterande, endast inhalerande.

det är jag och WoW-jocke

2011-05-04T08:57:00.003+02:00

Vet ni vad det osexigaste är? Det är alla former av fysiska åkommor som orsakas av för mycket arbete framför en dator. Allt från att bara vara spinkig och lite lönnis på samma gång till rejäla arbetsskador. Jag menar...musarm, seriöst? Det lamaste ordet i svenska språket. Kan man ta det på allvar? Nej. Kan man tycka synd om den drabbade? Nej. Och stela nackar, känsliga ögon som störs av reflekterande lysrör på datorskärmen, nintendotummar, pausgymnastik och stressbollar med Pac Man-motiv. Brr...

Och nu, när jag sitter som en ostbåde vid mitt skrivbord med uppsatsskrivande från gryning till solnedgång så upptäcker jag plötsligt att man knappt kan peta på mitt axelparti utan att det smärtar nå jävulskt. Vargen knådar brutalt och hittar mystisk knut efter en annan, under mina högljudda ynkanden. Hur det känns? Inte så jävla rock 'n' roll alltså.

lugnet efter snöstormen

2011-05-03T21:24:00.003+02:00

Det allra, allra bästa kan vara kvällslugn en tisdag i maj då vintern kom tillbaka, när kollektivet på Storgatan är höljt i lugn och teångor och lamporna precis har börjat lysa upp regnet kring S:t Lars utanför fönstret. När någon spelar på ett piano i våningen under och tonerna klättrar upp genom golvet i samma takt som körsbärsblommornas blad faller ner på asfalten. Känner ni? Känner ni att det är...perfekt?

en kort lektion i spontanitet

2011-05-02T21:48:00.001+02:00

Eftersom jag är fullkomligt handikappad när det kommer till det här med att leva i nuet, spenderar jag en väsentlig del av min tid i framtiden, innan den har hänt så att säga. Detta föranleder att jag har en förkärlek för planering, och allt som följer med densamma: kalendrar, kontorsmaterial, kalkylering och kkkk...förväntningar satta i cement. Det bästa är de måndagsmornar då jag kan öppna min almanacka och se hur kommande vecka har en perfekt balans av skol-/arbetsrelaterad plikt, träning, öldrickande, utvecklande verksamheter och socialt umgänge. Sedan brukar jag stressa igenom veckan med pannan i djupa veck för att ingenting ska kunna rubba dessa imaginära cirklar av perfektion, och brukar inte märka så mycket av den.

Detta ihärdiga projekterande gör att jag blir fullkomligt förkrossad när saker inte blir som jag har tänkt. Redan som 12-åring föll jag ihop i tårar om jag hade planerat att ta en promenad med hunden och möta min mamma på väg från jobbet, och hon istället för att ta den vanliga vägen körde via Dals Rostock så att jag missade henne. Då var resten av dagen förstörd. Fortfarande har jag om mina fastställda planer för kvällen ändras åtminstone fyrtiofem minuters omställningstid som jag måste ägna åt att sura, innan jag kan bli entusiastisk igen.

Valborgsmässoafton erbjöd därför sannerligen en utmaning för det organiseringsmongo som är jag, då fyra av oss valde att inte planera denna tämligen hypade högtidsdag överhuvudtaget, utan istället lät den organiskt växa fram. Brr... Men förutom att det ibland ryckte lite i min högerhand som ville peka och göra strukturerade gester, gick det alldeles bra! Och dagen blev fin med french toast, bollekar i solen, fnitterdrinkar och wok i regnet, en muffinsfamilj, hemliga brev författade på Pickles fantastiska skrivmaskin och en festturné.

För att väga upp denna ohämmade spontanitet har jag idag jobbat med uppsatsen i tio hårt diciplinerade 45-minuterspass. Nåja, man måste väl börja någonstans.

I felt free and I felt lonely and I felt scared

2011-04-27T11:53:00.000+02:00

Det här med göra slut-låtar. Ni har fått det om bakfoten. Ni tror att det handlar om att ligga på sängen och och försmått snyfta till nåt Mariah Carey-wailande eller att bli för full och dansa med sina tjejkompisar till "I will Survive". Och det är klart, den verkligt slutgjorde kan naturligtvis lyssna på vilken sentimental smörja som helst och tycka att det är precis så det är, men denne är ju väsentligt försvagad och bortom all pålitlig bedömningsförmåga.

En bra göra slut-låt, däremot, är inget koncept, inget halvfabrikat, inget jävla franchise med monopol på krossade hjärtan. Och den handlar inte alls alltid om att vara i underläge. En bra break-up song ska få den som lever i ett perfekt förhållande att vilja göra slut bara för att kunna sjunga med i låtarna, och alla Kungsholmens singlar att vilja ha någon bara för att kunna bli dumpade. De ska vara härligt segervissa som "Bad Cover Version", eller fulgråtiga som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" eller britpopförbannat dansanta som "Post Break-Up Sex", eller nu-skär-jag-handlederna-av-mig-mässiga som "I Know it's Over".

En riktigt bra göra slut-låt är alltid bättre än en vanlig kärlekssång, för den rymmer alla känslor hela vägen. Varsågoda, månadens Spotify-lista:

I don't want to get over you.

uppsatsflykt: sju sjösjuka sjömän och sjutton sjuksköterskor

2011-04-26T09:10:00.005+02:00

Dagens svåraste amerikanska ord: anaesthesiologist (narkosläkare). Upprepa snabbt tio gånger. "An anaesthesiologist awkwardly asks after nurse anaesthetists acknowledging acute pancreaticoduodenojejunostomy". Nej, jag hittade inte på den där sista. Googla aldrig svåruttalade medicinska ord. 1) det förvrider ditt huvud 2) och får det ord du nyss tyckte var klurigt att framstå som en baggis. 3) Har du fortfarande inte skrivit någonting på din magisteruppsats?

2011-04-19T22:15:00.004+02:00

Om ni undrar vad som har hänt under solen, så har jag nu kommit in i bearbetning av data-fasen av mitt exjobb, och eftersom sagda information uppmäter knappa 200 tätskrivna A4-sidor i Word så har jag för tillfället gömt mig under en osynlighetsmantel av latent panik. Detta i kombination med att jag tycks ha sprungit rätt in i en vårförkylning gör att nätet försummas.

Har man arbetat många duktiga timmar får man dock belöna sig med metadiskussioner och elorgelslingor hemma hos Joelito och lite klassisk fotoshopkonst. Alltså jag dör. Subtiliteten!

en ö

2011-04-11T22:48:00.006+02:00

Mitt favoritpass på Campushallen är bodypump och det bästa momentet är axlar, för då är det alltid nån slags technolåt och alla står och gör exakt likadana, robotlika rörelser som vore det en gigantisk kommunistmanifestation.

Men när jag går ut ur träningsanläggningens eviga årstidslöshet idag är det för första gången på evigheter en sådan bortom beskrivning ljum, perfekt vårkväll som den liksom imploderar till en klump i bröstet som manifesterar den akuta känslan av...jag vet inte, det är bara essensen av affekt. Det är mer än man klarar. Det luktar så otroligt gott och ljuset är så softat att man måste dö om man inte får dela den med någon. När jag leder min cykel förbi skräniga festeristklungor, Lithe Vilse som tränar intervaller i Vallamassivet och en friluftsklädd lydnadskurs bredvid folkhögskolan måste jag nästan detonera över det tunna aprilgräset, för allt jag någonsin har velat är att vara en del av något större. Och det är jag inte riktigt, känner jag.

Med tanke på hur ensamheten dödar mig fast jag inte är en särskilt solitär människa är det tur att jag inte är isolerad på riktigt. Jag vill inte vara fri att gå var jag vill och fri att använda min kväll tilll vad jag behagar. Jag vill bindas, tvingas, deltaga, kompromissa, dela, behövas, bidra.

I lågstadiet fick vi en gång i uppgift att skriva en liten uppsats på temat "Vårens första dag". Jag minns att jag skrev om hur min mamma hämtade mig på fritids med ett illgrönt Granny Smith-äpple som låg och väntade på min plats i bilen. Och hur vi åkte hem och jag och min bästis Lina lade oss på en filt på gräsmattan och kollade på molnen och åt årets första glass. På den tiden existerade inte ens det ensamhetsbegrepp som nu sprider sig som en osynlig sjukdom i min hjärna lite mer för varje dag.

förlorade oskulder och mer om äpplen

2011-04-08T15:29:00.001+02:00

Av någon anledning levde jag som barn i föreställningen att den dag man fyllde 20, då blev man vuxen. Det innebar att man över en natt liksom blev en helt annan person; en omnikompetent varelse som besatt all världens kunskap och alltid visste vad som gällde, alltid fattade rätt beslut, och aldrig var osäker eller rädd.

Föreställningen om denna inverterade askungeförvandling vid midnatt på ens tjugonde födelsedag bleknade väl ganska snabbt, men jag minns fortfarande precis hur det kändes när jag vid ett specifikt tillfälle någon gång under barndomen plötsligt och bestört insåg att shit, man fortsätter ju att vara samma människa hela livet, man blir bara långsamt och gradvis ingjuten lite mer erfarenhet, lite mer livskunskap. Att vuxna också gråter och oroar sig och gör misstag och varken vet ut eller in. Jag fattar inte att föräldrar bekymrar sig över sex, droger och dåligt sällskap - de bleknar samtliga i grad av själslig och karaktärsmässig deprivation vid jämförelse av förlusten av tron på den gudomliga vuxendomen. Det är den tagna oskulden, det är Pandoras ask som släpper helvetet löst, det är det förbjudna äpplet med kunskap från vilken man sedermera aldrig kan fly.

Efter detta smärtsamt saftiga bett från sagda frukt trodde jag att fjällen fallit från mina ögon och att jag nu var helt på det klara med myten om den övermänskliga människan, men efter en halv termins datainsamling på ett antal svenska universitetssjukhus har jag genomgått en mindre återupplevelse av den där insikten. Det gäller förstås läkare. Jag vet inte hur det är med er, men jag har kommit på mig själv med att passivt och liksom i förbifarten anta att de är supermänniskor inte helt olika de semigudomliga vuxenvarelser jag trodde existerade som barn: överintelligenta, målstyrda robotar som alltid vet bäst, aldrig gör fel och med beslutsamma steg och vinden i ryggen vandrar en föga överraskande framtid till mötes.

Den här naiva trosföreställningen fick sin första törn för ett par år sedan, när min mamma hade cancer och jag förstod att man tydligen inte alls kunde förutsäga hur allt skulle gå. Det slutgiltiga uppvaknandet har kommit de senaste månaderna, då jag har hängt en hel massa med diverse doktorer. Förutom ett imponerande tämjt sömnbehov och en misstänkt tolerans för människokroppens äckligheter är de precis lika mänskliga, varierande, påverkbara, tvivlande och fångna i sina kognitiva begränsningar som vi andra. Jag är säker på att det är likadant med hollywoodstjärnor, elitidrottare, professorer och presidenter och andra som man på nåt sätt tror är magiska.

Det gör mig både förundrad och nervös att det är sådana som jag som får världen att gå runt.

fem favoritförnimmelser

2011-04-06T15:29:00.002+02:00

acceleration
att dricka ett stort glas vatten i ett svep vid diskbänken när man är riktigt, riktigt törstig
när basgången träffar en i magen och sprider sig ut i kroppen
att ta dagens första andetag utomhus (regnmättnad/vårdoft/sommartorka/krispkyla)
precis när man släpper taget om vakenheten och sjunker in i sömn

avtryck

2011-04-04T16:22:00.004+02:00

Det finns en ung man i Linköping, som alla har sett med som ingen vet vad han heter. Han är lång och smal med spretigt ljust hår och påträffas lite varstans; på stan, på campus, på studentpuben [hg]. Var han går mumlar han för sig själv, ibland med små återhållna gester, någonstans i gränslandet mellan förvirring och introvert målmedvetenhet.

En gång var jag på en stor och tjusig glöggtillställning i ett kollektiv i Vasastan. Den namnlöse unge mannen var även där, men ingen visste varför. Jag hamnade bredvid honom i en människocirkel på golvet och småpratade lite med honom i den lätta intervjustil som ofta kallas mingel. Han hade pluggat på universitetet, men sedan något år tillbaka haft uppehåll. När jag frågade varför svarade han - som om det vore den mest naturliga saken i världen och jag var dum i huvudet -"gurkburk". Sedan kom vi inte så mycket längre. Han log aldrig.

Jag vet ingenting om den här mannen. Jag vet inte om någon annan gör det heller. Han är en sådan där person som man inte riktigt vill låtsas om när han passerar en på trottoaren, mumlandes obegripligheter. Men jag ville att han skulle få existera här i alla fall. Nu vet ni om att han finns.

den bästa konspirationsteorin

2011-04-03T11:48:00.003+02:00

Som kognitionsvetare blir man skolad i ett helt spektra av nörderi, från psykologiska effekter till programmeringsgreferenser. På gårdagens fest drogs dessa till sin spets när favorittemat för diskussion var Alan Turing - en legendarisk matematiker/logiker som bland mycket annat lagt den teoretisk-filosofiska grunden för allas vårt favoritobjekt datamaskinen. Därmed torde knappast något mer behöva tilläggas; men att han hade en massa konstiga tics, hjälpte de allierade att vinna andra världskriget genom att avkoda tyskarnas hemliga chiffer, trots detta aldrig fick det erkännande som han förtjänade under sin livstid, straffades för att han var homosexuell och i största allmänhet var en kämpande hjälte i samtidens motvid höjer naturligtvis idolstatusen. Att han dessutom begick självmord (eller blev mördad! Denna närmast Marilyn Monroe-aktiga saga finns att läsa om i romanen Syndafall i Wilmslow som baseras på Turings liv) på ett verkligt flamboyant sätt - medelst ett förgiftat äpple - gör helgonbilden komplett.

Hur som hlest, efter att alldeles för mycket och alldeles för länge ha skämtat om att vi på våre respekive uppsatsframläggningar skall bära tröjor med Alan Turing-tryck och bjuda publiken ur en skål gröna äpplen, insåg vi plötsligt sambandet mellan Apples logga och legenden. Beräkningsmaskinens homosexuelle fader - det förgiftade äpplet - den regnbågsfärgade logotypen med det bitna äpplet! Loggan måste vara en hyllning till Turing! Vi blev nästan gråtfärdiga av rörelse vid denna insikt.

Så här dagen efter, när allt som var magiskt med gårdagen brukar te sig grått och med ett anslag av huvudvärk, visar en snabb googling två saker: vi är inte de första att ha dragit den fantastiska slutsatsen, och den är dessutom dementerad av loggans skapare (något som vi förvisso väljer att förklara med omedveten priming).

Det går visst aldrig att vara först med någonting numera. I den bisarra sci-fi-romanen (parodin?) Svålhålet skriver Mikael Niemi om en framtid när det universaomspunna internätet skapar en författarkris, då en snabb sökning visar att vad du än skriver har någon annan nån annanstans i universum redan skrivit exakt samma sak. Istället hyllas bibliotekarierna som de nya konstärliga hjältarna, då de är de enda som kan hitta vad man söker i denna vansinniga datamängd.

Det är precis så det känns. Intet nytt under solen.

friheten att slippa läsa en värdelös dagstidning

2011-04-01T13:23:00.003+02:00

Vi får en gratisprenumeration Svenska Dagbladet hem till kollektivet Frittan (det blev förresten igår bekräftat av en här icke namngiven snapphane-källa att namnet är skåne-slang för "fritids"), vilket skulle kunna vara härligt men mest irriterar mig. Grafiskt/layoutmässigt är den oinbjudande och tråkig och vad gäller innehållet så baxnar jag över att texterna är fullständigt skamlöst vinklade - det är så uppenbart att de mörkblå stammisprenumeranterna ska kunna förfasa sig så att frukostsmulorna hoppar på skjortbröstet över Juholts såsse-politik.

Hur som helst så fanns där imorse ett mindre reportage om Egyptens povraste fjärdedel, som ligger under fattigdomsgränsen. Det står att de inte har frihet att gå och lägga sig mätta. Och jag funderar över hur urvattnat detta modebegrepp "frihet" har blivit. Har det ens någon betydelse länge? Det är klart att jag har större frihet att göra vad jag vill om jag inte begränsas av ekonomiska hinder. Men att äta sig mätt, det är en rättighet och inte en frihet. Och om vi brydde oss lite mer om rättigheter och lite mindre om friheter så skulle vi kanske inte ha moderater i regeringen.

and it's just like cherry kicks

2011-03-30T10:26:00.006+02:00

Jag och Västanvinden har varit separerade sedan i lördags, då hans nyckel försvann spårlöst från sin eviga plats i min högra jackficka. Ni förstår antagligen inte vidden av det här, men utan min cykel är jag ingenting. Dels för att jag är extermt beroende av den som dagligt transportmedel, men framförallt är det när jag susar fram genom stadens gator jag kan tänka. Det är då mina blogginlägg tar form, då jag lever, då alla bitar faller på plats och jag kan andas in allt som är bra och vackert och ut allt som är ont och fult.

Jag letade på varje trottoarbit jag satt mina fötter på. Jag frågade i varje affär jag besökt. Jag hörde av mig till de vänner i vars hem jag varit.

Västanvinden är en speciell cykel. Han är väl omhändertagen, tjusigt medfaren och snabbast av dem alla när hans tunna däck sjunger där vi far. Och hans låst är inbyggt och okapbart. Jag trodde att han var förlorad för alltid. Men medelst närmast Sherlock Holmes-mässig list lyckades jag precis nu deducera fram den märkliga plats dit nyckeln av min lättsinniga hand förpassats.

Han kom tillbaka till mig.

vad som egentligen skiljer oss från djuren

2011-03-26T21:48:00.012+01:00

Apropå gårdagens inlägg. När det verkligen gäller att återerövra min tro på mänskligheten är det inte till Läkare utan gränser, Göran Kropp-typer och överlevare från koncentrationslägren jag vänder mig till (även om de så klart förtjänar all beundran). Det som verkligen får mig att le mot främlingar på stan när jag kommer cyklandes är alla fullständigt onödiga saker människor gör bara för att det är kul.

Som när en grupp människor bestämmer sig för att frysa tiden på centralstationen i New York:

Eller när en tjej börjar ta ett artsy foto av sin frukost varje morgon samt förse den med ett soundtrack:

365 days of breakfast

(Inse vilken prestationsångest den här tjejen måste ha när hon går till Hemköp. Vi andra grymtar som bäst "god morgon" till våra kollektivare när vi stiger upp. Hon arrar värsta stillebenet före frukost. Imponerande).

Eller när man fyller en hemsida till brädden med fullständigt bedårande hemska familjeporträtt:

Awkward Family Photos

Eller den numera insomnade plats där mer eller mindre kända människor fulphotoshoppas in i helt nya sammanhang som rimmar med deras namn:

Lou Reed i Tweed

Eller när de pretentiösa individer vi älskar att hata fotograferas i sina överdesignade miljondollarshem och hånas medelst fnissiga oneliners:

Unhappy Hipsters

Somliga kanske tycker att det är tragiskt. Jag tycker att det är fantastiskt. Att jobba stehårt för ett viktigt syfte är väl ingen konst. Att lägga ner hundratals timmar på något som på intet vis kan kopplas till överlevnad, det är vad som skiljer oss från djuren.

folk är dumma i huvudet

2011-03-26T21:47:00.003+01:00

...ibland, men även om jag kanske oftare slås av hur själviska, i vägen, kortsynta och glanslösa i största allmänhet människor kan vara, så slås jag ibland till marken, ja knockas jag, av glädje över hur mycket fantastiska saker vi gör hela tiden.

Det finns sådana mängder nästan gudomlig vishet och förtjusande dårskap där ute! Låttexter som är större än livet, melodislingor att bli besatt av, magiska fotografier, citat att lägga i små askar eller spraya över hela motorvägen, romaner skrivna av en borttappad tvillingsjäl. Vackra tankar, förtjusande bakverk, geniala projekt, aktioner och reaktioner och demonstrationer att dö för.

Tillsammans flätas det ihop till den bästa av berättelser. Sagan om människodjuret som blev lite bättre, lite klokare, lite skönare för varje andetag. Based on a true story.

att våga vara rädd

2011-03-25T18:43:00.008+01:00

Rädslan har förföljt mig hela livet. Dödsförskräckt har jag vandrat genom alla mina dagar. Jag har varit rädd för att prata offentligt och för tystnaden som tjocknar i luften mellan två människor, rädd för mögliga saker i kylen, rädd för att vara okysst, för att bli kidnappad av aliens, för egna flygresor, för att gå på fester, för att bli tjock, för att mina föräldrar ska dö, för gråsuggor, telefoner, frisörer och fysikprov. Rädd för att vilja för mycket och vilja för lite, för att missa något väsentligt elller för all del tåget, och för att misslyckas med livet i största allmänhet.

Att resa är att lära. Att lära är att förstå. Att förstå är att sluta vara rädd skrev jag i mitt sista resebrev och visst är det ännu sant. Det är när man äntligen kan förstå de kugghjul som driver världen som den slutar skrämma en, när man slänger upp fönsterluckorna på vid gavel och låter solstrålarna skina på alla troll som de spricker och smulas sönder till hanterbara självklarheter. Och många av mina före detta rädslor är nu bara dammiga fotspår i det förflutna.

Men vad gör man när det som skrämmer är osynligt och därför inte kan belysas av någon sol? Det som folk i allämhet är som mest rädda för är saker som inte syns. Ensamhet, svarta hål, radioaktiv strålning, växthusgaser, döden, oändlighet, den vaga känslan av tom rymd.

Allt jag vill är att sluta vara rädd. Jag föreställer mig att jag skulle vara harmonisk då. Som en buddhistisk munk på toppen av Mount Everest, fast med syrgas då kanske. Lugn, fridfull och fullkomligt gränslös. Men sen tänker jag på hur det kittlar i maggropen när man cyklar med slutna ögon nerför en vårgrönskande backe, eller när tåget rullar ut mot en okänd station, när ett uppdrag är på gränsen för vad man tror sig klara, och plötsligt vet jag inte vad rädsla är längre. Kanske är det som Jonatan Lejonhjärta sa, kanske är trotsad rädsla den tunna gränsen mellan människa och djur. Kanske är det den som är resan. Och plötsligt har vi en cirkel.

Om jag bara kunde skilja skräck från förtjusning.

min eviga längtan efter stormen

2011-03-21T00:07:00.004+01:00

Det ligger något trösterikt i alla naturkatastrofer, eftersom de övertygar oss om vår oförmåga, som vi annars skulle kunna sluta tro på. Ibland är det sällsamt lugnande att inse vidden av sin egen maktlöshet.

Ur "Rädd att flyga" av Erica Jong