Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen jag föll från den dan

Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.

Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?

Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag

the speed of sound

För ett tag sedan skapade jag en fin playlist i Spotify där jag samlade alla låtar jag kunde hitta som Håkan Hellström - känd för det somliga kallar stölder och andra referenser - tveklöst hämtat en textrad, gitarrslinga eller liknande från. Det blev en väldigt bra lista så jag antar att den gode matrosen haft sina skäl att låta sig inspireras.

En av de tidiga favoriterna var Canned Heat's Goin' up the Country, en lagom konstig och bluesinspirerad 60-talsdänga som överträffar pastischen Zigenarliv Dreamin'. Döm om min förvåning när jag någon vecka senare upptäckte att samma sång figurerade i 3-reklamen på TV. Ett liknande öde följde en annan av låtarna. Björn Olsson, göteborgare och gitarrgeni som samarbetat mycket med Håkan och själv gett ut ett antal instrumentala plattor har gjort en helt fantastisk låt som heter just Göteborg. Håkans version Går vidare är inte så dum den heller, men just Björn Olsson-melodin var liksom oemotståndlig, som vore den nästan ingjuten i mitt blod. Den andades stadsljus glittrande i svart vatten, sena nätter, snabba löpsteg och av vemod återhållen eufori. Här om dagen förstod jag emellertid varför låten talade så direkt till mig, som hade jag hört den förut: den spelas i Alecta-reklamen, ni vet den där med alla Gustav Vasor och Jenny Lindar som springer omkring och hjälper folk.

Även om halva min tillvaro bygger på smidiga digitala tjänster önskar jag ibland att världen kunde snurra lite långsammare. Att folk ringde på dörren hos varandra istället för att twittra och att man fick lusläsa obskyra musiktidningar för att klicka på similar artists på Spotify. Då skulle jag kanske kunna lyssna på min favoritmusik utan att tänka på...pensionssparande.

Saxat

Jag hyser, som så många andra, ett osunt intresse för bloggläsning. Det är alltid en njutning att hysta in dagens skörd, som involverar allt från hemska hemska Kissie (jag vet, jag kan inte låta bli, jag provoceras oändligt och jag vet att precis det är meningen) och underbara underbara Clara, innan morgonens mailsession eller till kvällens kopp te. Och ett antal gånger däremellan så fort pluggmotivationen tryter.

Vissa bloggar är nog mer deprimerande än inspirerande, snarare nerbrytande än uppbyggande, men två som bara gör världen bättre är niotillfems oändligt vackra fotoblogg och sagda Claras liv bland sockerkakor och norrländsk landsbygd.

Dagens bästa kategori ledsamt är när niotillfem för ovanlighetens skull väljer bort sina magiska bilder till förmån för text.

Dagens bästa kategori bra är när underbaraclara i en intervju svarar på varför man ska läsa hennes blogg.

Därför att människor får abstinensbesvär om de inte får titta på bilder av granar, kossor och vippiga femtiotalskjolar med jämna mellanrum

Magiskt

Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.

I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?

Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.

Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.

Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.