som det anstår en författare

Hemkommen till Dalsland! Jag välkomnas av en av humle halvt överväxt veranda och en förtorkad liten fladdermus som mött sitt öde instängd i sovrummet. Hur hon kom dit är en gåta.

long time, no see

ynk

Alla våra beskärningar i trädgården i våras har gett utdelning och det nyplanerade plommonträdet stoltserar med ett solitärt och grönt litet kart som antagligen har tagit över hälften av dess energiresurser i anspråk. Ungdomlig entusiasm.

För luften och vattnet och kontrasten till det Stora Äpplet är fem tågresor, två bussfärder, en liten promenad och 878 kronor ett billigt pris att betala.

hemma igen.

Allt är kallare, renare, tystare och tamare. Sedvanlig hemkomstdepression inträder. Vad ska man göra nu då?

supersize me

Det finns potential att lära sig mycket under en månad på New Yorks gator, om livet i allmänhet och USA i synnerhet. Men trots all kunskap vi vadat genom till dags dato, är det bestående intrycket av det här landet en fet generalisering: allt är så jäkla STORT.

Man går vilse i varuhusen, limousiner stora som skepp kommer glidande längs gatorna, melonerna i affärerna är för tunga för att kunna bära hem, take away-kaffet serveras i halvliters regular size och våra magsäckar har expanderat till dubbel storlek av portioner som skulle kunna föda en bebis-elefant.

Själva New Yorks svindlande storlek har jag ju redan utgjutit mig om. Allt är större. Människorna, husen, bilarna, arenorna, biosalongerna, kakorna, utbudet, regndropparna, gradtalen, dricksprocenten, stjänstatusen hos nyhetsankarna, andelen reklam på TV. Vi har till och med sett de största brösten i våra liv här. Själva är vi små i relativ bemärkelse men större i absoluta tal, till följd av ovan nämna elefant-mat och allmänt dekadent amerikanskt leverne. Som good sports tar vi seden dit vi kommer.

stor tvål, liten Gro

stor vinflaska, liten Gro

stor Affligem, liten Gro samt referensflaska

stor öl, liten Gro

de enda som sover i staden som aldrig sover är vi

Här sitter jag i köksexil och går igenom mail och andra viktigheter, medan de andra tråkmånsarna ligger och sover. Jag tror vi har snittat på 10 timmar sömn/natt här, då vi vanligtvis utpumpade av dagens alla intryck, navigationssvårigheter, tryckande värme, smarriga måltider med 100% fetthalt etcetera däckar någon gång efter midnatt. Vid tio går jag upp och lagar frukost på ett så skramlande sätt att man måste vakna, varefter jag rastlöst stolpar runt i lägenheten och hetsar om att vi måste göra något med vår dag. Idag äter jag dock själv och låter de små liven vara. Resultat:

Här skymtar alltså tre personer försänkta i sin elfte timmes drömmerier. Vågade inte fota närmare av rädsla för att trampa på deras integritet. Jag upphör aldrig att förvånas över den till synes oändliga kapacitet till sömn.

Men oj! Min tidige bundsförvant pensionärs-Erik är också vaken. Hej hej! Nu har ni fått se lägenheten också.

när ens ungdom börjat glittra som Allens Manhattan

Utomhusbio i Brooklyn Bridge Park: på skärmen visas Woody Allens svartvita Manhattan. I bakgrunden tornar verklighetens dito i technicolor. I ♥ NY.

(ursäkta dålig bildkvalitet, iPhone)

direkt från brooklyn

Gooood mooorning America! Dagen inleds i SoBro med m&m-gröt. Inga konstigheter. Vi tar seden dit vi kommer.

I'm the luckiest guy on the lower east side, cause I got wheels and you wanna go for a ride

Ni vet när jag och Vargen körde downhill-MTB i Bolivia och droppade 4000 meter på en dag genom sten, branter, illvilliga locals och fårskockar? Den cykelfärden var riskmässigt ingenting i jämförelse vad vi idag utsatte oss för: att cykla på Manhattan. Taktiken var dock ungefär detsamma, det vill säga kör på och hoppas på det bästa, tvekar du går det åt helvete.

I motsatt till vad man skulle kunna tro om en av världens mest välkända, och ökända, metropoler, så är New York faktiskt något av en cykelstad. Men här handlar inte om något chill framåtlallande med bohemiska damcyklar eller rastafari-cruisers, utan de enda som beträder det stora äpplets gator och avenyer är cykelbud, dödsföraktande multisporttyper och jobbpendlande hipsters. Alla, eller nästan alla - en imponerande hög procentsats - äger vansinnigt snygga och avskalade racercyklar, som får mig att vända mig om och stirra trånsjukt var jag än går. Det ska tydligen vara i den här staden som single speed- och fixed gear-cyklarna uppfanns och trenden spreds över världen. Buden, som tröttnat på att få sina cyklar stulna, plockade bort varenda liten stöldbegärlig pryl på fordonen tills bara det allra nödvändigaste återstod - en ram, två racerhjul, en sadel och ett styre. Inga jävla växlar, pakethållare, bromsar och annat fjös.

Alla New York-cyklar är inte fullt så hardcore, men alla är vackra och stilrena. Det enda som nu står emellan mig och ett köp av en fixed gear är British Airways kostnander för extrabagage.

en av alla tusentals extremt snygga single speed-cyklar i NYC

Hur som helst, som ni förstår var jag och David inte de enda cyklisterna i New York-trafiken, men kanske de mest ovana. Med tutande taxibilar till vänster, bussar till höger och hänsynslösa sopbilar bakom oss pilade vi fram på vår adrenalinrutt och det var fantastiskt. Så fort vi tagit oss från Central Park till stranden av East River hade vi dock i princip ostörd cykelbana att köra på. Vi åkte runt två tredjedelar av Manhattan, genom hamnar, parker och sportområden; under broar och vägkomplex, bland gatuförsäljare, bag ladies, svettiga löpare och solande infödingar. Och nästan, nästan kände jag mig som en New Yorker.

the best taxi driver in the world

Jag har väl berättat att New York är oändligt stort? Grejen är att staden hela tiden försöker maskera sin storlek genom att låtsas att den är lätt både att navigera och ta sig fram i. Ta gatusystemet till exempel. Yes, tänker man. Jag är visserligen på en ö som är nästan 25 kilometer lång, men som tur är ligger alla gator i ett prydligt rutnät, med avenyer nord-sydgående, gator öst-västgående och som the cherry on top of my sundae så är de logiskt numrerade. Ha! Logiken är bara en chimär. För det första är alla byggnader så höga att det är omöjligt att spontant förstå vilken riktning man tittar åt. Vidare är den jäkla ön utplacerad på så sett att man visserligen kan säga att den löper nord-sydligt, men det är bara en förenkling som har visat sig synnerligen bedräglig vid biologens försök att navigera efter solen. Numreringen av gatorna börjar inte vid sydspetsen, utan en bra bit upp, vilket har åsamkat mången turist meningslös panik när tunnelbanan hänsynslöst blåser förbi W 4th Street på väg mot Manhattans södra delar. Inte heller avenyerna är alltid numrerade, utan har ofta märkliga namn som de alternerar med. Och ibland, på ren pin kiv, kallas de för...gator. De extremt komprimarde kartor som man emellanåt skamfullt tvingas veckla upp i ett hörn hjälper inte heller, eftersom de förvandlar dagsmarscher till femminuterspromenader. Jag har aldrig powerwalkat så mycket i mitt liv som här.

Räddningen här kan tyckas vara tunnelbanenätet, väl utbyggt och logiskt färgkodat såsom anstår en metropol. Ha! Säger jag igen, ännu mer förbittrat. MTA, bolaget som sköter denna infrastruktur, skryter i sina annonser om de nyuppfunna digitala tavlor där man kan se hur långt det är till nästa tåg, vilka är uppsatta på prov på några stationer. Ja, sådana som vi har haft i Sverige i ett par decennium, ni vet. Det är på den nivån skyltningen är. Man vet aldrig om det är ett express- eller lokaltåg man åker, och ofta är det vagnar till en annan linje som används, så hållplatsordningen som visas inuti stämmer inte. Kommunikationssystemet i vagnarna är ungefär i nivå med burktelefoner, så att höra vad konduktören ropar ut är endast möjligt om du är en born and raised New Yorker. Vi har inte en enda gång under våra tre veckor här kommit i tid när vi använt oss av tunnelbanan. Att det finns flera olika hållplatser med samma namn, på vitt skilda ställen, hjälper inte direkt.

Att ha med sig ett tidsfärdriv på linjen är essentiellt. Men inte om man är så koncentrerad så man åker förbi sin station.

På helger inleds ett helt nytt, tragiskt kapitel i tunnelbanehistorien. Det är nämligen då man utför alla ombyggnationer och reparationer av bannätet, något som leder till inställda tåg, inställda linjer, inställda stationer, tåg som går åt fel håll, tåg som bara går vissa tider, förtvivlade försök att ta sig ut ur systemet, samt flera timmar långa tunnelbaneturer. De enda som är glada är råttorna som får ett välförtjänt break i sin föga avundsvärda levnadsmiljö.

Alltså är det inte konstigt att då vi nattetid vid extra lyxiga tillfällen unnar oss en taxi, tar Jonatan avsked av chauffören med you are the best taxi driver in the world! Alla taxichafförer i New York är hjältar. De tar en dit man ska.

Göm alla barn.

På resande fot finns det några lysande samt excellenta grundregler, dom är bra att ha med sig och bör om det finns plats packas ner inför stundande resa. Just nu finns inte tid att ta upp alla men jag tänkte åtminstone delge en av de viktigaste. #1 På resande fot får man inte vänta för länge mellan sina måltider! Skulle detta ske kan en viss sorts rese-food-rage uppstå. Denna rage är vida skild från vanliga blodsockerfall som lätt kan uppstå på hemmaplan mellan dygnets måltider.

Nedan illustreras vad som händer om det går för länge mellan måltiderna. Ofta är personen själv ovetande om sitt agerande. Varning för känsliga tittare utfärdas!

// Mr Dorf

party pooper

Okej, lite uppdatering på skadedjursfronten. Minst tre bäbiskackerlackor har stuckit fram sina små huvuden och hoppfullt viftat med antennerna sedan den stora matriark-roachen mötte sitt oblida öde i Jonatans hårda nypor. Bara för att omedelbart förgöras av dödssprayen. Det har nästan blivit lite för lätt att ta kål på de små liven. En enda välriktad stråle, och den notoriskt pansaraktiga kroppen fräts sönder till en brun fläck. Efter att ha läst att dödseffekten varar i 4 veckor är vi nu snarare mer rädda för sprayen än för själva krypen.

innan idyllen förstördes

Ikväll, efter en hård dag på Rockaway Beach, där Atlantvågorna överröstades av temperamentsfulla latinos och orädda skräckfilmsmåsar, tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av en öl eller två på taket. Vi klev upp i skymningen, lyssnade till polissirener, raketer, hätska ordväxlingar och andra tryggt välbekanta SoBro-ljud. Drack ingefärsöl, pratade destruktiva barndomsminnen och hade det allmänt fint. Tills kackerlackan uppenbarade sig. En varelse nästan lika stor som den ursprungliga vi hittat i badrummet. Återigen utbröt panik, under vilken påtagligt tomma hot uttalades tills djuret mer eller mindre bokstavligen jagade oss ner från taket, medan vi mumlade alternativt "vi borde inte låta oss besegras av något så lågt stående" och "det hade ändå börjat bli kallt".

Status quo.

råna mig! lura mig! bjud mig på godis och locka in mig i en bil!

Med den här uppsynen är det ett sant under att jag har klarat mig helskinnad i SoBro i två veckor. Streetsmart är inte det första ordet jag skulle beskriva den här kvinnan med.

(Men barnen och de gamla halvdementa farbröderna har börjat heja på oss här nu i hoodet! Det måste betyda att vi är på väg in i gemenskapen)

there is nothing more dangerous than a closed mind

Igår blev det tillåtet för homosexuella par att gifta sig i New York state! Och idag har det varit folkfest på New Yorks gator. Prideparaden, som aldrig tog slut utan bara fortsatte och fortsatte i obegriplig oändlighet, gick genom Midtown. Vi var naturligtvis där, viftade med regnbågsflaggor, blev rörda, önskade att vi var bisexuella, fick ragg ändå och hejade på i största allmänhet. Alla fick vara med, alla var glada. Utom polisen, som hade ett logistiskt mardrömsjobb att dirigera den gigantiska blobben vilda åskådare.

Laglösa dagar som dessa känns det som om vi skulle kunna göra vad som helst. First, we take Manhattan.

baked, not fried

Knish! Man skulle kunna tro att detta är ett kraftuttryck eller möjligen en rejäl nysning, men det faktiskt ett judiskt bakverk vars oanade kulinariska kvaliteter vi fram tills igår var sorgligt omedvetna om. Vi promenerade till bageriet Yonah Schimmel's på Lower East Side, där en busslast före detta New York-tanter, numera i exil i New Jersey, bildade kö. De var uppklädda till tänderna, i clips-örhängen, läppstift och hövolmsfrisyrer, och slog sig genast i slang med oss. Oh my god, your eyes! utropade en när hon tittade på mig och Vargen. If you ever get any kids...wow! Någon bar ut en bricka med småknishes och en av damerna norpade blixtsnabbt åt sig en och gav till oss. You gotta try this! Hysteri rådde framför bageriets disk, så vi lämnade så småningom den entusiastiska skocken och gick och satte oss vid ett av borden längre in i den oansenliga lokalen.

Jag och en del av gänget

Erik ville att vi skulle beställa tre mat-knishar och lika många efterrätts-knishar, men vi bestämde oss istället för att alla tre dela på fyra stycken. Det visade sig klokt. Knish kan vara den maträtt i världen som har den allra största densiteten, näst efter palt. Tänk er potatismos med olika smaksättningar, ihopklumpat och gräddat i ugn.

Cherry soda med lime och en special-knish

Efter denna lunch stod vi oss, med varsin mini-slider som ödmjukt tillägg, tills vi vid fyrasnåret på morgonen promenerade hem genom ett SoBro där deli-sarna precis började förbereda sig för den nya dagen. Glad midsommar!

natten som inte sov

Eftersom vår brända hud post Coney Island inte klarade direkt solljus fick vi ägna oss åt mer skyddade aktiviteter på tisdagen. Som att ligga på sängen och flämta efter luft i NYC-värmen, jobba med uppsatser och andra åtaganden på ett café i Williamsburg, shoppa loss i luftkonditionerade SoHo och mötas upp på Manhattan när mörkret fallit.

The Meatball Shop. Vänta ett par timmar på att få bord i lokalen som är fylld med gamla porträtt och bröllopsfoton i sepia, kryssa i sina val av gudomliga bollar, såser och tillbehör på en laminerad meny och dricka jugs med billig öl. Wunderbar! Vi har haft nästan bara bra matupplevelser här i NYC hittills. Goda, snygga och otroligt prisvärda hak finns runt varje hörn. Heja!

Sen hittade vi ett hus vi ville bo i. Erik drömmer lite om skyskrapor.

Brooklyn Bridge, en gång den längsta hängbron i världen, ska man tydligen gå på. Och nog är den rätt tjusig alltid. När man promenerar runt i New York framåt två-snåret upptäcker man förresten att full yrkesaktivitet fortfarande råder. Tunnelbanestationer städas, vägar lagas och grävskopor kör omkring. Inga konstigheter.

Jag hittade en kompis.

Men riktigt bra kändes det inte förrän vi var på rätt sida East River. När vi senare steg av sub:en på vår station hörde vi en man muttra bakom oss I have killed a man before and I'm not afraid to kill again. Då vet man att man är hemma i SoBro.

vi älskar americana!

Idag var den bästa dagen! Vi hånskrattade alla stackars jobbare i fejjan och firade måndag med att åka ut till Coney Island, en halvö i södra Brooklyn som närmast kan liknas vid ett gigantiskt manifest för amerikansk kitsch - en lätt bedagad boardwalk längs Atlantkusten med små shacks krängandes enorma mängder skräpmat, en parasollfylld strand, ett stort nöjesfält och en småsolking historia av gambling och freakshows. Hela dagen vandrade vi runt i en sentimental drömvärld och trivdes till hundra maräng.

Från piren.

Vi började med "The Cyclone", en uråldrig berg- och dalbana i trä som både såg ut och lät tämligen hemsnickrad. Helena och Jonatan som satt längst bak blev blåslagna, vi andra tyckte den var alla tiders. Nöjesfältet hade också en "Scream Zone" som vi ivrigt frekventerade. Bland annat fanns där en rollercoaster som man låg på magen i och som jag på allvar trodde att jag skulle ramla ur när den loopade. Notera hur skräcken fullkomligt lyser ur mina ögon.

Sen åkte Erik och Helena någon märklig bergbana som man satt på hästar i. Zooma gärna in på Helenas ansiktsuttryck här...

Alltså maten. De anordar världsmästerskapet i hot dog-eating här varje år. Nuvarande rekordet ligger på 68 korvar på en minut. David och Erik köpte en hiskelig pommes-frites-med-smält cheddar-"ost"-och-baconströssel-historia. I min hand syns en friterad Oreo. Ni läste rätt. En friterad. Oreo.

Den vansinnigaste attraktionen av dem alla var Slingshoten, typ som en gigantisk slangbella eller ett omvänt bungyjump. I en liten boll blev man uppskjuten två och två till en höjd där man i princip kunde se mexikanska golfen. Helena, Jonatan och David vågade!

De finaste etiketterna på ölen någonsin! Och gott innehåll faktiskt, från Schmaltz Brewing Co i San Francisco. På bilden syns IPA:n.

Det var en fin dag. Att man kan ta sub:en till havet, bara en sån sak. När vi med lätta steg vandrade hem genom SoBro stirrade en 12-årig svart tjej på oss och kommenterade lakoniskt you guys look like you got a tan today. Jag förstår inte varför?? Men vi var glada över vår första kontakt med/diss av locals. Vi ser det som att vi börjar bli integrerade i hoodet.

kusiner från landet

En utsikt värd smutsiga fötter

Jag vet inte om ni kollar på How I Met Your Mother, men i ett avsnitt av serien bryter den kanadensiska karaktären Robin ihop över att New York verkar vilja stöta bort henne som ett ovälkommet främmande organ. Även vi upplever att man nog måste jobba ordentligt för att förtjäna den här stadens acceptans. För även om vi går med allt större gung i stegen på SoBros gator är vistelsen här inte på något sätt friktionsfri. Här är våra främsta failures hittills:

1. "Åh, Bergen Street, där bor ju vi. Här kan vi gå av!"

Okej, New York är gigantiskt. Storleken går inte att underskatta eller ens ta in, snarare känns det som om stan bara blir större för varje dag. Bara för att en tunnelbanestation heter samma sak som gatan du bor på betyder det inte att du är nära hemmet. Ovanstående resonemang resulterade i en promenad på dryga tusen nummer eller knappt fyra kilometer.

2. Det

Bara för att man bor i en ren lägenhet betyder inte det att man slipper oväntat besök. Vid en dusch uppenbarade sig plötsligt alla kackerlackors moder i badrummet. När den hoppade till handfatet hördes ett metalliskt krafsande mot porslinet som om en mindre hund låg där och gottade sig. Hysteri utbröt och krigsråd hölls. Vi insåg att vi inte skulle kunna gå på toa under de återstående 27 dagarna av vår NY-vistelse och började leta i kökskåpen efter pottliknande behållare. Tills Jonatan i en akt av urmod helt sonika plockade upp det vidriga stycket i en plastpåse. Nu har vi köpt livsfarligt spray som "kills on contact" och har en "fresh citrus scent", förmodligen mer ohälsosam att andas in än att att dricka kylarvattnet i Fukushima.

3. Hatade av systemet

Vi äger en ungefär 2x1 meter stor karta över tunnelbanenätet som vi till Davids förtret ibland tvingas veckla upp när vi ska planera den mest strategiska färdvägen. Denna till trots kan det ibland gå väldigt fel. Man kan tycka att fem personer borde hitta bättre än en, men ibland blir det för många kockar i subwayrestaurangen. Någon mumlar frågande "Canal Street?" varpå en annan bestört ropar tillbaka "Canal Street!" och hela sällskapet springer ut ur vagnen. Ett tåg står på en annan plattform, någon ropar "vi hinner!" och klungan rusar in på denna istället. Bara för att inse att just detta tåg väljer att stå still i vänteläge. Vi står och flåsar och skäms lite, tills ett expresståg anländer vilket vi i sista sekund väljer att hoppa på, med resultatet att siste man blir klämd i dörren. Tyvärr betyder expresståg ofta att tåget bara blåser förbi just den station man vill gå av på.

4. Captain Tarfoot försöker surfa Brooklyns takåsar

Det här med rooftop bars är stort i NYC. För inträde och överprisade drinkar kan man njuta av Manhattanutsikt från det stora äpplets lite häftigare svar på uteserveringar. I ett infall av DIY-anda valde jag imorse att utforska vårt eget bostadshus faciliteter, och svingade mig ut genom fönstret och uppför en brandstege, som mycket riktigt ledde till en fantastiskt urban terass med industriell Brooklynvy. Det jag inte hade väntat mig var att New Englads skoningslösa sommarsol hade smält den tjära som taket är målat med. Klafs. Att jag skulle få sätta mina kolsvarta fötter på vårt trägolv var uteslutet, så jag fick bäras till badrummet där tjäran inte alls gick att tvätta av, utan istället gav badkaret en otäckt permanent brunaktig nyans. Den prekära situationen löstes dock, lite otippat, så smångom medelst en rejäl flaska Canola Oil.

Trots rookie-missöden som ovanstående hoppas vi dock att vår enträgenhet och vår icke avmattningsbara entusiasm ska leda till att vi så småningom vinner stadens gunst. Håll tummarna för era tafatta svenskar.

en kortare presentation

Jag tänkte att en liten presentation av NYC-bloggens huvudkaraktärer kunde vara på sin plats. Det är alltså vi fem som delar en lägenhet på Bergen st, Brooklyn under fyra veckor:

Business Dave håller stilen och hipsterfanan högt. Går hellre vilse än syns med en karta i handen. Dalí-fan som kan spendera imponerande tidsrymder på museum och måste ha en kaffefix american size efter varje måltid.

Princess Helen of the Black Forest har erhållit tunga skills i nordamerikansk skejtarslang efter sitt hängande med locals i Kanada och är därför den som passar bäst in i vårt kolsvarta 'hood SoBro. Dessutom är hon den okrönta shoppingdrottningen.

Erik välkomnar den amerikanska fulkulturen med vidöppna armar. Finner med kirurgisk precision alla Starbucks 171 convenient locations på Manhattan. Vill se leksaksblockbusterfilmer i 3D och trivs på Times Square.

Här har Jonatan och vi andra ätit NYC:s godaste pizza, i Brooklyn. Jonatan går med flowet men ogillar snofsiga chokladsställen på Wall Street. Antas ständigt veta hur världen fungerar eftersom han är biolog.

Och till sist, yours truly. Har ett alter ego som pretentiös och självdistanslös debutförfattare med fransk brytning, men har ännu inte fått ordentlig användning av detsamma. Jublar över allt som är amerikanskt men måste på samma gång distansiera mig själv från detsamma. Gör mig som installation på Museum of Modern Art.

nu blir det New York för hela slanten!

Under Solen förvandlas från och med nu till och med den 13:e juli till en New York City-blogg, eftersom jag och fyra vänner spenderar en månad i staden som aldrig sover. Vi ska alla fem försöka uppdatera här så mycket vi bara hinner mellan alla bagels, Brooklyn Lagers och brända bucks. Welcome to the jungle.

Helena, Jonatan, David och Erik utanför vår lägenhet i vårt 'hood i Brooklyn. Vi veter inte vad det heter, men kallar det SoBro. Yo!

stoppa valfriheten!

Jag tänkte testa det här med podcasts, så jag laddade ner några stycken till min iPod inför resan över till New York. Eftersom jag tidigt på morgonen inte orkade med någon som skrek mig i örat, valde jag på bussen mot Stockholm bort Filip&Fredrik för Alexander Schulman, som jag hade hört gott om.

Man skulle kunna tycka att herr Schulman mognat sedan han drev Sveriges största hater-blogg, eftersom han sedan dess skrivit de ultrapretentiöst pekoralklingande böckerna "Skynda att älska" (om sin döde far) och "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" (om sin fru) SAMT har bytt namn på sin blogg till "Att vara Charlie Schulmans pappa". Men det som möter mina öron under podcastens första tio minuter är 1) en lång diskussion huruvida Schulman och sidekicken är i sändning eller ej, med insmugen stolthet över att de sänder LAJV från studion (har förresten någots kvalitet någonsin höjts av att det direktsänts? Finns det inte ett omvänt förhållande där?) 2) upptäckten att någon paradise hotel-deltagare glömt logga ut från sin Twitter i samma studio. Schulman bus-twittrar "Jag har vinballe!" från dennes konto, under ihållande fnitter-attacker. 3) Det räknas upp på vilka sätt man kan höra av sig till studion och DELTA via Twitter, mail och telefon. 4) Calle Schulman, Alex brorsa, ringer. "vad gör du?" frågar Alex. "Jag tänder en cigarett" svarar Calle.

Det här är en paus av tystnad för att ni ska kunna ta in uselheten i det ni just läst ovan.

Att lyssna på Alex Schulmans podcast är som att hänga med en bakfull och oinspirerad version av den sortens kompisar man inte tycker om, med den skillnaden att man inte känner dem och inte har koll på vilka de snackar om. Jag funderade ett tag på varför dylik skit har publik, tills hag insåg att det kanske är just det som är grejen. Riktar sig Alex podcast, och allt imbecillt P3-tjafs som på senare år fått ta plats i radio med motiveringen att det är "ungt", och till en publik son helt enkelt inte HAR några vänner? Som har hängt så länge på Facebook och Twitter att de varken vågar prata med människor annat än via olika medier eller förstår satser längre än 140 tecken? Det kan inte vara lätt. Låt dem ha det. Själv tackar jag gudarna för P1 och kulturstöd, så länge det varar.

öppet brev till Livet

Hej Livet,

du anar inte hur mycket jag har saknat dig! Nej, det är inget jag bara säger - jag medger att jag vänt dig ryggen, att jag prioriterat annat och aldrig haft tid för dig. Det var dumt, kanske oförsvarbart. Men ibland måste man göra så. Du undrar förstås var jag har hållit hus? Jag ska berätta allt!

Jo, jag hade träffat en väldigt speciell person förstår du. Han hette Exjobb, och på något sätt kändes det som jag hade väntat på honom i hela mitt liv. Det var förälskelse vid första ögonkastet och vi inledde ett passionerat förhållande i januari i år. Men ganska snabbt blev det stormigt - jag förstod inte riktigt vad han ville och vi hade svårt att bestämma vilken riktning vårt förhållande skulle ta. Samtidigt reste vi mycket, och jag var tvungen att lämna dig hemma. Det var så spännande och liksom absorberande förstår du!

Den sista tiden gick det dock fullständigt överstyr. Han krävde all min vakna tid, och jag tilläts inte att ägna mig åt dig eller något annat. Jag kunde inte värja mig! Men fast jag bokstavligt talat inte gjorde något annat än att investera min tid i honom, verkade han aldrig bli nöjd. Och medan han höll mig instängd, tappade jag liksom perspektiven och slutade upp med att vara mig själv.

Jag blev ful. Medan andra roade sig med dig ute i solen, satt jag inne - blek, med förtvinade muskler, nedgnagna naglar, bekymmersrynkor i pannan och mörka skuggor under ögonen. Jag sov inte mycket och de få timmar jag varje natt fick i drömmarnas land trängde han in i. Då jag sporadiskt träffade andra människor var han det enda jag förmådde prata om. Han fullständigt sög upp min energi, utan att någonsin ge mig erkännande eller något tillbaka.

Men nu får det vara nog! Imorgon ska jag inför vittnen avsluta mitt förhållande med denne förtryckare!

Förlåter du mig och tar mig tillbaka?

välkommen hem

Ibland när jag lyssnar på riktigt bra musik, kan jag tänka att om jag bara hade skapat en låt av den kalibern, en enda, så hade jag inte behövt prestera någonting mer i livet. Då hade jag varit nöjd.

Men det finns faktiskt låtar som det räcker med att bara höra. Lägg dig ner på en gräsmatta strax efter att solen gått ner, blunda och lyssna på den här låten så högt att ingenting annat hörs. Det räcker för att livet ska vara värt att leva, oavsett vad som hänt innan och vad som kommer att hända därefter.

nu är det inte långt kvar

Ännu knappa två veckors fångenskap av febril aktivitet återstår. Under tiden kan vi lyssna på det här: liten försommarlista att längta ut till.

vi testar det här med mikroblogg

Eftersom jag arbetar med min magisteruppsats 24/7 och aldrig har tid att författa några kluriga blogginlägg (den lediga halvtimme jag unnar mig själv varje dag mellan klockan 22.00 och 22.30 vill jag göra annat än skriva på). Likväl kommer jag på mig själv med att flera gånger om dagen hinna med att mer eller mindre välformulerat uppdatera min Facebook-status. Och eftersom det är så tråkigt för Under Solen att gå helt i ide provar vi nu om det här med mikrobloggande kan vara något, enligt devisen "kvalitet är bättre än kvantitet, men en existerande kvantitet är bättre än ingen kvantitet". Det är, lustigt nog, för övrigt ungefär samma slogan jag har för min uppsats för tillfället.

Okej. Hädanefter blir det bara dagliga spridda skurar av lösryckta meningar jag vill förmedla till er.

På bilden ses jag i en för den här perioden otroligt talande figur. Inne - mörkt, unket och jag jobbandes. Ute - fint och soligt och människor med riktiga liv. (Notera även min döda blick, som liksom inte längre kan fokusera på annat avstånd är det till datorskärmen).

15:21 När jag cyklade genom Gamla Linköping idag insåg jag att jag är fast i ett evigt och illvilligt conundrum: när jag har fullt upp att göra mår jag dåligt för att jag inte tar till vara på mitt liv, och när jag är fri att göra vad jag vill får jag meningslöshetsångest. Tack, Darwin.

16:03 Kollektiv-Oliver visade mig just en fantastisk kamera av sovjetisk modell som han köpt på sin resa i Ungern. Den väger ingenting, man måste spänna en fjäder för att kunna ta bilder, det finns förinställningar med små bilder på solar och moln och grupper av människor, och när man tittar i fönstret eller vad man ska kalla det, har det man ser ingen korrelation med hur bilden kommer se ut. Jag gillart!

19:43 Alltså det här med musik. Vad är bäst egentligen? Falsettkörerna? Baktakten? Drivet i tvåochenhalvminuters grabbpop-låtar?

22:45 Nu får jag göra vad jag vill! Godnatt!

när närhetsprincipen är som sämst

Dokument från Wikileaks avslöjar att unga flickor, mellan 5-12 år, från Mauretanien och Jemen säljs i tusental för att bli sexslavar åt rika män i Saudiarabien. När de blivit könsmogna anses de som uttjänta och kastas ut i ofriillig prostituation.

Detta meddelsas i en två centimeter hög TT-notis i marginalen i dagens upplaga av DN, någonstans under "Världen"-nyheterna. På framsidan av tidningen står det om Norges bidrag i Eurovisionsschalgerfestivalen och att några villaägare i Strängnäs måste betala en väg.

Jag trodde att jag just skrev sexslavar? 5-12 år? tusentals?

Här är ett foto på mig, någonstans i det ålderspannet.

allt jag vill är att vara puckad

En annan, och inte helt orelaterad, sak som jag nyligen har kommit till insikt om gällande mig själv, är min totala avsaknad av intresse för detaljer och min strålande kompetens för det här med helheter. Detta tar sig uttryck i ett helt pärlband av lustiga effekter, där det mest uppenbara är att jag aldrig kan vinna en diskussion, eftersom jag inte minns några argument. Jag har en övertygande känsla för varför kärnkraft är dåligt och köttkosumtion leder till växthuseffekt och nyliberalism är förkastligt, men jag kan aldrig namedroppa några konkreta fakta, för de är fullständigt omöjliga för mig att lägga på minnet.

En annan konskevens är att jag har jättesvårt att diskutera ett ämne utan att abstrahera det, vilket för all del gör mig till en intressant människa men är förödande i small talk-sammanhang. Det enda jag kan uppskatta att prata om på en konkret nivå är, något otippat: a) träning. Jag tycker - det är mycket oklart varför - att det är jätteintressant att diskutera löprundor, träningsstrategier och bodypumpvikter. b) det som i folkmun ofta benäms som skvaller, men som jag väljer att benämna intressant fakta om mina medmänniskor. Kring i princip alla andra ämnen måste jag generalisera, analysera och hitta samband, och därför kan jag aldrig bara berätta om något kul som hände igår eller konstatera att det är sol ute - jag måste analysera hur detta platsar i ett större sammanhang. Behöver jag nämna att det försvårar redan stela fikasammanhang?

Så här i vårtider, när allt är sådär kvällssolsljuvt det sommarsnöar vita blomblad och luktar så förödande gott att man bara vill springa eller skriva eller sprängas i luften, finner jag min abnormt tolkande helikoptervypersonlighet särskilt frustrerande. Häromdagen återberättade Joelito en anekdot från början av vår studietid, när han i oändlighet fått vänta på en lite för intoxinerad gemensam vänt till oss utanför Flamman, eftersom hon inte kunde sluta att betrakta de fallna löven på marken, som bara var så fascinerande vackra i hennes för tillfället lite dimmiga hjärna. Precis så! Jag vill bara vara så där autistiskt fokuserad, knarkat detaljorienterad, berusat besatt, jag vill insupa varje färgflaga och doftkorn och foton på min hud till tusen procent, jag vill vara en neanderthalare efter en lång vinter, ett urdjur i havet, icke reflekterande, endast inhalerande.

det är jag och WoW-jocke

Vet ni vad det osexigaste är? Det är alla former av fysiska åkommor som orsakas av för mycket arbete framför en dator. Allt från att bara vara spinkig och lite lönnis på samma gång till rejäla arbetsskador. Jag menar...musarm, seriöst? Det lamaste ordet i svenska språket. Kan man ta det på allvar? Nej. Kan man tycka synd om den drabbade? Nej. Och stela nackar, känsliga ögon som störs av reflekterande lysrör på datorskärmen, nintendotummar, pausgymnastik och stressbollar med Pac Man-motiv. Brr...

Och nu, när jag sitter som en ostbåde vid mitt skrivbord med uppsatsskrivande från gryning till solnedgång så upptäcker jag plötsligt att man knappt kan peta på mitt axelparti utan att det smärtar nå jävulskt. Vargen knådar brutalt och hittar mystisk knut efter en annan, under mina högljudda ynkanden. Hur det känns? Inte så jävla rock 'n' roll alltså.

lugnet efter snöstormen

Det allra, allra bästa kan vara kvällslugn en tisdag i maj då vintern kom tillbaka, när kollektivet på Storgatan är höljt i lugn och teångor och lamporna precis har börjat lysa upp regnet kring S:t Lars utanför fönstret. När någon spelar på ett piano i våningen under och tonerna klättrar upp genom golvet i samma takt som körsbärsblommornas blad faller ner på asfalten. Känner ni? Känner ni att det är...perfekt?

en kort lektion i spontanitet

Eftersom jag är fullkomligt handikappad när det kommer till det här med att leva i nuet, spenderar jag en väsentlig del av min tid i framtiden, innan den har hänt så att säga. Detta föranleder att jag har en förkärlek för planering, och allt som följer med densamma: kalendrar, kontorsmaterial, kalkylering och kkkk...förväntningar satta i cement. Det bästa är de måndagsmornar då jag kan öppna min almanacka och se hur kommande vecka har en perfekt balans av skol-/arbetsrelaterad plikt, träning, öldrickande, utvecklande verksamheter och socialt umgänge. Sedan brukar jag stressa igenom veckan med pannan i djupa veck för att ingenting ska kunna rubba dessa imaginära cirklar av perfektion, och brukar inte märka så mycket av den.

Detta ihärdiga projekterande gör att jag blir fullkomligt förkrossad när saker inte blir som jag har tänkt. Redan som 12-åring föll jag ihop i tårar om jag hade planerat att ta en promenad med hunden och möta min mamma på väg från jobbet, och hon istället för att ta den vanliga vägen körde via Dals Rostock så att jag missade henne. Då var resten av dagen förstörd. Fortfarande har jag om mina fastställda planer för kvällen ändras åtminstone fyrtiofem minuters omställningstid som jag måste ägna åt att sura, innan jag kan bli entusiastisk igen.

Valborgsmässoafton erbjöd därför sannerligen en utmaning för det organiseringsmongo som är jag, då fyra av oss valde att inte planera denna tämligen hypade högtidsdag överhuvudtaget, utan istället lät den organiskt växa fram. Brr... Men förutom att det ibland ryckte lite i min högerhand som ville peka och göra strukturerade gester, gick det alldeles bra! Och dagen blev fin med french toast, bollekar i solen, fnitterdrinkar och wok i regnet, en muffinsfamilj, hemliga brev författade på Pickles fantastiska skrivmaskin och en festturné.

För att väga upp denna ohämmade spontanitet har jag idag jobbat med uppsatsen i tio hårt diciplinerade 45-minuterspass. Nåja, man måste väl börja någonstans.

I felt free and I felt lonely and I felt scared

Det här med göra slut-låtar. Ni har fått det om bakfoten. Ni tror att det handlar om att ligga på sängen och och försmått snyfta till nåt Mariah Carey-wailande eller att bli för full och dansa med sina tjejkompisar till "I will Survive". Och det är klart, den verkligt slutgjorde kan naturligtvis lyssna på vilken sentimental smörja som helst och tycka att det är precis så det är, men denne är ju väsentligt försvagad och bortom all pålitlig bedömningsförmåga.

En bra göra slut-låt, däremot, är inget koncept, inget halvfabrikat, inget jävla franchise med monopol på krossade hjärtan. Och den handlar inte alls alltid om att vara i underläge. En bra break-up song ska få den som lever i ett perfekt förhållande att vilja göra slut bara för att kunna sjunga med i låtarna, och alla Kungsholmens singlar att vilja ha någon bara för att kunna bli dumpade. De ska vara härligt segervissa som "Bad Cover Version", eller fulgråtiga som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" eller britpopförbannat dansanta som "Post Break-Up Sex", eller nu-skär-jag-handlederna-av-mig-mässiga som "I Know it's Over".

En riktigt bra göra slut-låt är alltid bättre än en vanlig kärlekssång, för den rymmer alla känslor hela vägen. Varsågoda, månadens Spotify-lista:

I don't want to get over you.

uppsatsflykt: sju sjösjuka sjömän och sjutton sjuksköterskor

Dagens svåraste amerikanska ord: anaesthesiologist (narkosläkare). Upprepa snabbt tio gånger. "An anaesthesiologist awkwardly asks after nurse anaesthetists acknowledging acute pancreaticoduodenojejunostomy". Nej, jag hittade inte på den där sista. Googla aldrig svåruttalade medicinska ord. 1) det förvrider ditt huvud 2) och får det ord du nyss tyckte var klurigt att framstå som en baggis. 3) Har du fortfarande inte skrivit någonting på din magisteruppsats?

Om ni undrar vad som har hänt under solen, så har jag nu kommit in i bearbetning av data-fasen av mitt exjobb, och eftersom sagda information uppmäter knappa 200 tätskrivna A4-sidor i Word så har jag för tillfället gömt mig under en osynlighetsmantel av latent panik. Detta i kombination med att jag tycks ha sprungit rätt in i en vårförkylning gör att nätet försummas.

Har man arbetat många duktiga timmar får man dock belöna sig med metadiskussioner och elorgelslingor hemma hos Joelito och lite klassisk fotoshopkonst. Alltså jag dör. Subtiliteten!

en ö

Mitt favoritpass på Campushallen är bodypump och det bästa momentet är axlar, för då är det alltid nån slags technolåt och alla står och gör exakt likadana, robotlika rörelser som vore det en gigantisk kommunistmanifestation.

Men när jag går ut ur träningsanläggningens eviga årstidslöshet idag är det för första gången på evigheter en sådan bortom beskrivning ljum, perfekt vårkväll som den liksom imploderar till en klump i bröstet som manifesterar den akuta känslan av...jag vet inte, det är bara essensen av affekt. Det är mer än man klarar. Det luktar så otroligt gott och ljuset är så softat att man måste dö om man inte får dela den med någon. När jag leder min cykel förbi skräniga festeristklungor, Lithe Vilse som tränar intervaller i Vallamassivet och en friluftsklädd lydnadskurs bredvid folkhögskolan måste jag nästan detonera över det tunna aprilgräset, för allt jag någonsin har velat är att vara en del av något större. Och det är jag inte riktigt, känner jag.

Med tanke på hur ensamheten dödar mig fast jag inte är en särskilt solitär människa är det tur att jag inte är isolerad på riktigt. Jag vill inte vara fri att gå var jag vill och fri att använda min kväll tilll vad jag behagar. Jag vill bindas, tvingas, deltaga, kompromissa, dela, behövas, bidra.

I lågstadiet fick vi en gång i uppgift att skriva en liten uppsats på temat "Vårens första dag". Jag minns att jag skrev om hur min mamma hämtade mig på fritids med ett illgrönt Granny Smith-äpple som låg och väntade på min plats i bilen. Och hur vi åkte hem och jag och min bästis Lina lade oss på en filt på gräsmattan och kollade på molnen och åt årets första glass. På den tiden existerade inte ens det ensamhetsbegrepp som nu sprider sig som en osynlig sjukdom i min hjärna lite mer för varje dag.