om jag ska dö ska jag göra det med stil/som Thelma & Louise/sluta lipa köra min bil/rakt utför ett stup

Kanske är det bara min eskalerande besatthet av den amerikanska södern. Eller att jag nyligen kört mycket bil och träffat på illvilliga poliser i USA. Men Thelma och Louise! Filmen! Älskar't.

våningen ovanför

Jag låste upp min racer och gav den lite välförtjänt uppmärksamhet efter sommaruppehållet; olja, luft och kärlek, och när vi tillsammans gick upp ur källaren glömde jag låset med nycklarna i hängandes på en annan cykel där nere. Dörren gick igen med en oåterkallerlig smäll, jag kom på det halvvägs till Ryd, åkte tillbaka och började ringa på hos grannarna så att någon kunde släppa ner mig i källaren igen.

Dörr ett, dörr två och dörr tre stod tysta. Kanske trodde de att jag var radiotjänst, kanske var det ingen hemma. Efter en evighet, trettio tyst räknade sekunder, öppnades den fjärde dörren. Ur den strömmade så kraftiga dunster av gammal, processad alkolhol att jag endast med enorm självkontroll undvek att rygga bakåt. Jag vet inte om det kom från den tysta lägenheten eller från den för sin balans kämpande mannen - endast iklädd en förvirrad uppsyn och en gigantisk pikétröja ur vilken två spinkiga, bleka ben stack fram - som svajade i den skumma hallen.

För honom försökte jag förklara min prekära situation, han var kanske femtio år och gav mig sin nyckelknippa, sa "lycka till". Han såg borttappad ut. Knippan såg helt normal ut. Två större nycklar, en liten, en brun läderbit med tryck. När jag lämnade den åter med förrättat värv undrade han med genuin vänlighet om det gått bra, om allt hade ordnat sig.

Jag sa tack och ja men när jag sprang ner för trapporna, kastade mig på cykeln och mantrade eftermiddagssol och slät hud och normalitet, tänkte jag att nej, ingenting alls har ordnat sig.

utropstecken

Ursäkta, miss? Du får inte ha ryggsäcken på ryggen på det här muséet. Du kan hålla den i handen, om du vill.  Fast får jag föreslå att du har den på magen? Det är lättast så.

Vi närmar oss ett område med turbulens. För er egen säkerhet måste ni sitta ner. Vänligen ha bältena fastspända tills vi taxat in. Ha mobiltelefonena avstängda tills vi står helt stilla.

No trespassing. Jag äger den här skogen. Jag äger träden och fåglarna och gravitationen och magman som flyter som guld djupt under rötterna. Varenda flyktig molekyl bestämmer jag över.

Det finns information på alla språken. Jag upprepar. Om du inte får information kan något gå fel. Något oväntat kan hända, en käpp i maskineriet, och då kanske du förstår att livet inte är en produktionslina, ett marathonlopp, en väl avgränsad damm att trampa vatten i.

Titta hit! Köp! Ät! Begär! Ta ett foto! Ta inte ett foto!

Du vet inte att havet är djupt och att man inte ska kasta sig utför stupet. Du kan inte läsa mellan raderna. Du vill att vi ska plöja igenom din tystnad med besked om kaffe och delicatoboll för 25 kronor i bistron, du skiter inte i vårt erbjudande och inte i att det var signalfel i Alvesta.

Vi skriker dig i ögonen och bankar på dina trumhinnor, och desto mer döv och dum blir du. Så tyd inte tecknen. Tänk aldrig efter. Låt ingenting bero på kontexten. Spring inte. Leta inte. Sitt bara ner, följ instruktionerna och köp filmen efteråt.

you can't always get what you want

...men ibland känns det fanimig som om man får så långt mycket mer än vad man rimligtvis kan begära i denna värld.

24:e juli var dagen som tack vare Vargens vakna observationer inleddes med den fantastiska insikten att varenda en av de nästintill oräkneliga långtradare vi passerade, i de vindlande nerförsbackarna på väg västerut från Lake Tahoe, kördes av män med både truckermustasch och truckerkeps.

Det var dagen som jag och Vargen då skogen försvann och Kaliforniasteppen tog vid, uppfyllde en på varsitt håll länge närd dröm om att gå på Six Flags, och åka varenda en av dess attraktioner tills vi inte längre kunde gå rakt.

Det var dagen då det bästa ännu var kvar.

en hägrande dröm på andra sidan det övergödda vattnet

Dagen då vi på slingrande småvägar och med den lågt stående solen i ögonen körde in i den 129 invånare stora, av GPS:en förnekade, av tiden bortglömda, byn Port Costa. Alldeles där vägen tar slut ligger där den till hälften förfallna, till hälften upprustade, men helt och hållet stolt poserande 1800-talsbyggnaden Burlington Hotel och blickar ut över vattnet. Hotellet ryktas ha ett förflutet som bordell, på dess tredje våning bor det fladdemöss, takhöjden är enorm, och denna tisdag var vi de enda gästerna i ett av de 18 rummen bakom de tunga dubbeldörrarna av ek, varför vi blev vi hälsade med namn redan när vi lätt förvirrade stod med våra väskor i dammet utanför.

På Burlington Hotel träffade vi bybor, närmare bestämt det unga paret Mitch, före detta bilmekaniker, numera i fyra band turnerande country- och bluegrassmusiker; och Hillary, till vardags arbetande på hotellet, annars vass dansös. Då vi frågade om det fanns någonstans att äta i närheten, föreslog de istället att vi skulle laga mat ihop. När vi en timme senare mötte upp dem hade de svidat om till amerikanskt femtiotal i blåjeans och stålkammad brylcreme, lockar och midjehög kjol. Ur en högtalare strömmade bluegrass. "Do you like cajun food? Vi ska laga jambalaya!" Det var dagen som mitt americanaälskande södernhjärta hotade tränga ur min bröstkorg i sin entusiasm över att gudarna kunnat spela sina kort så rätt.

Mitch och Hillary var de absolut vänligaste och mest sympatiska människor jag träffat. Tillsammans med dem hackade vi grönsaker, tittade i kartböcker, drack Kaliforniskt årgångsvin som de hade köpt speciellt åt oss, och lyssnade när Mitch skapade magi med en banjo. Vid midnatt gick vi fyra som enda gäster över till en rymlig bar (!) på andra sidan gatan, där en enorm uppstoppad isbjörn och en svårgreppbar karaktär till bartender huserade. Där ägnade vi oss i timmar åt att välja fritt i en imponernade välsorterad walk-in ölkyl, slåss om att spela låtar på jukeboxen, och öva på danser som jag inte ens vet namnet på.

Earl's cafékök

Dagen efter var dagen då vi vaknade vid lunchtid och kanske hade trott att allt var en dröm, om inte huvudvärken hade övertygat oss om motsatsen. Det var dagen då vi kom ner i det till hotellet hörande cafét, där en annan av dess karaktärer och definitiva riddare i vit rustning, de-grå-tinningarnas-charm-Earl, raskt gav oss varsinn kopp av nymalda bönor bryggt kaffe och sedan av Kaliforniska apelsiner pressade oss varsitt halvlitersglas med solsken och återhämtning. On the house.

Det var dagen då vi åkte norrut, med en rejäl burk leftovers från gårdagens strålande måltid instuvad i bildörren, och kände att det här, det finns det inte superlativ i världen nog för. Det här livet förtjänar vi helt enkelt inte. Nu kan vi dö.

David gjorde en liten men naggande god film om fallskärmshoppet, för de intresserade. Jag medverkar i slutet, helt uppenbart hög som ett hus på adrenalin. Varsågoda:

bergfast

Fet vandringsutsikt

Berg. Jag måste nog bo på en plats med berg, tror jag. Det har varit alla mina bästa platser. Anderna, Alperna, Klippiga bergen. De mest storslagna av vyer, de bästa av lekstugor. Man blir ju knockad och alldeles beroende. Här i Lake Tahoe får man dessutom en smaragdfärgad skitstor sjö på köpet, som en smörklick i grötskålen ligger den och prålar sig, åt alla håll omgärdad av Sierra Nevadas talldoftade toppar.

Här har vi vandrat, sprungit, cyklat, klättrat och frustande badat i kallt, klart vatten (mest jag, Vargen krukar) tills kroppen gör precis så där skönt ont att man måste lägga sig innan midnatt. Det enda dåliga är att eftersom det här är USA så är det jämt hemskt mycket trafik. Amerikaner klarar sig inte utan sin infrastruktur. Men det är klart, det för ju bra saker med sig också. Till exempel har vi blivit stammisar på ett skjul som serverar den allra godaste mexikanska mat man kan tänka sig.

Fet mountanbike-utsikt

Förresten, ni vet hur man brukar säga att diverse umbäranden man går igenom ändå är värt det? För man får sin belöning på slutet. Som till exempel min strösta skräck: det här med att föda barn. Det verkar ju helt fasansfullt att hela ens kropp förändras och att man kanske springer från topp till tå när man ska klämma ut sin efterkommande, men enligt alla vittnesmål väger ynglet ifråga upp dessa lidanden med råge. I förrgår gjorde jag, nästan för första gången i mitt liv tror jag, något som inte var mödan värt: Vi hyrde superdämpade (ergo: det är jättejobbigt att färdas åt något håll som inte är neråt) MTB-cyklar, vilka vi släpade fem fucking kilometer uppför en overkligt brant sandbacke i åtminstone 90 farenheit och stekande middagssol. Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det här var, för jag ser själv att det inte ser så imponerande ut i skrift. Men jag har nog faktiskt aldrig haft så hög puls under så lång tid, och då gillar jag ju ändå att göra jobbiag saker. Det här hatade jag. Dessutom mötte vi hela tiden  glada joggare som av någon outgrundlig anledning verkade tycka det var härligt med en löptur under dessa förutsättningar.

Fet sten att köra boulder-klättring på

På toppen träffade vi en extra pratglad local i insektsliknande solglasögon och tight cykeldräkt, som gav oss förklaringen: det pågick något slags ultralopp här just idag. Det fick oss att må lite bättre - alla vet att ultralöpare är störda på minst ett sätt. Annars brukade det vara mycket lugnare, forsatte tightsmannen. I go here every weekend and just sit for minutes, enjoying the view and the silence, it's so serene, berättade han. Med tanke på hans aldrig sinande svada hade vi tyvärr inte en chans att göra detsamma, men vi var ändå glada över att blott ha överlevt. Sedan hade vi många miles smal mountainbikestig med strålande utsikt över sjön och en snabb och rolig downhillfärd. Det blev en bra utflykt på det hela taget. Men göra om det skulle jag inte.

Hur som helst. Var var vi? Jo, bergen. Jag tror nog att jag skulle byta bort både stad och hav och åkrar till förmån för dem. Jag skulle ha en liten jeep. Och en hund. Och en eldstad. Och vara dödsstark och enkel. Men var hittar man berg i Sverige? Bara där det är kallt och ingen bor. Kanske måste man byta land.

let me come home

Kanske är det bästa med att resa att få stanna: att få bo på ett av all världens myllrande hostel. De finns i bryggerier och i skogen och i farliga områden och mitt i smeten. Det fnns dåliga och det finns alldeles strålande. De dåliga minns jag inte. Eller jo, mitt allra första, Pott's Point Hostel i Australien; där jag åt kackerlackspasta, hittade använda kondomer i rummet och åtminstone en av gästerna använde sitt rum till att  driva sin business som prostituerad. Men där satt vi också på taket och drack billig öl och tittade ut över Sydney, medan vi doppade tårna i den blanka sjö som var vår framtid och kände - nej visste! - att precis allt var möjligt.

Att komma till ett bra hostel är att få komma hem. Det andra hem som alla resande, hur oberoende och fria de än tror sig vara, i hemlighet letar efter. Just nu har jag och Vargen sjunkit ner i det charmerande, vänliga, allt-på-sin-plats-iga och obligatoriskt lätt bohemiska moln som är Hostel Tahoe. Här dricker vi vin, rostar bagels och samtalar med All American Terry - den solige äldre herre som vekar ha adopterats av hostelet, eller tvärtom kanske, det finns alltid en sån - medan vi rekreerar oss från bergstoppar och mountainbiketurer.

På hostel är man alltid mer människa än turist. Där får man alltid ha fötterna i soffan. Och där är man alltid en del av berättelsen.

Här sitter vi och hänger i en hangar någonstans i Kaliforniens steppmarker, helt uttömda som människor. Alla signalsubstanser är förbrukade. FÖR VI HAR FUCKING HOPPAT FALLSKÄRM!! Alltså. Det bästa. Det finns inte ord.

beasts of the southern wild

Jag gillar ju att gråta till film. Kanske känns det bättre att fälla tårar för något som är en fjärran, eller så är det bara så att film balanserar på den perfekta gränsen mellan att måla med stora penslar och framhäva precis rätt detaljer, som gör att det alltid känslomässigt vinner över verkligheten.

Igår ägnade jag mig dock inte åt något klädsamt snyftande i näsduken, utan mascarakladdig och kapitulerad fulgråt. Jag och Vargen åkte till den trivsamma lillla byn San Rafael norr om San Fransisco, där de har en vacker gammal biograf med målningar i taket, namnplaketter på stolarna och doft av en svunnen tid. Där såg vi Beasts of the Southern Wild, en drömlik berättelse i Louisianas träskmarker med en magisk typ 6-åring i huvudrollen. DÖR. Så jävla hemskt men kanske mest coolt. Se den om ni kan.

välkommen

Jodå, jag kom fram till San Fransisco till slut. Efter en timmes lika tradigt som sedvanligt köande, fick jag ännu en välförtjänt amerikastämpel i mitt pass och ett motvilligt välkomnande av mannen i immigrationen. Dock föredrar jag alla gånger det mottagande jag fick av den övervintrade gamla surfaren som jag träffade på en dramatisk strand i Big Sur dagen efteråt. Jag återkommer starx till detta!

En del av grejen med USA är ju att det är spännande och fantastiskt varierande, på samma gång som det är så otroligt välbekant. Alla miljontals amerikabilder vi har sett genom den kultur vi importerar härifrån, gör att det åtminstone för mig känns som att något klickas på plats när man kommer hit; en utanding, en perfekt utskuren pusselbit, kosmos alla lagar som blir uträtade och sorterbara. Ett bidragande skäl till detta är Grejer Som Amerikaner Säger. Sådant som bara amerikaner skulle kunna säga. Det är svårt att förklara. Jag tror ni förstår. Mina favoriter som jag fått höra är:

- "You have such a cute accent!" (Så himla många. Obligatoriskt.)
- "She's gonna become president one day!" (Då jag som ensam och orädd badare sprang ut i Floridas kalla vågor, någon gång på våren)
- "Thank you for sharing!" (efter att ha pratat om min mors bortgång på Hostel in the Forest).

Igår kunde jag alltså lägga ännu ett fantastiskt samtal till listan. Vargen var ju på konferens hela dagen, så jag tog själv bilen söderut längs kusten, ner till Big Sur, där jag ägnade mig åt diverse vilda aktiviteter, som att i långklänning försöka klättra upp för fullständigt obestigbara berg som endast bestod av...erosion. Det enda som kunde växa där var en massa starkt doftande örter, som lossnade när man tog tag i dem.  Jag kände mig som en dödföraktande fransk gryta där jag kämpade mig förbi fallande block och No Trespassing-skyltar.

HUR SOM HELST. På väg hem ville jag bada (jag behövde bada), vilket inte var lätt med tanke på att det här är platsen där klippor dramatiskt störtar lodrätt tiotals meter ner i Stilla Havet. Men till slut hittade jag faktiskt en sandstrand! Dimman började rulla in över bergen och det var otroligt vackert. Vågorna var fientliga och manshöga, vattnet var så kallt att man inte kände sina fötter efter en ynka översköljning. Men jag krängde av mig min klänning och fick till ett klumpigt men uppfriskande litet dopp, trots allt. Alla andra gick omkring i jackor.

Det var då jag träffade den Gamle Surfaren. Han stod på en kulle och gestikulerade i en bredbrättad hatt. Jag trodde att han var en ilsken ranger som tyckte att man inte fick bada. Men då kom han ner till stranden, stegade fram till mig och sa: "Thank you for being so inspiring!". Vi pratade en stund. Han tog min hand i båda sina. Tittade mig i ögonen. "Welcome to America, my dear!"

Åh.

det är kul att åka tåg! det är kul att köpa saker!

Ni vet när man är med om något jävligt, och man någonstans i sin förtvivlan tappert tänker att någon gång i en avlägsen framtid kommer man att kunna skratta åt händelsen ifråga? Jag tänker inte vänta med att göra det här till en bra historia.

För en timme sedan var jag på väg till San Francisco. Nu är jag på väg till Linköping.

Igår kväll, när vi hade några timmar på oss att packa om för att fara över Atlanten, efter norrlandssemester respektive skrivarkurs, nojade Vargen över känslan att Ha Glömt Något. "Lägg av", sa jag. "Det enda du verkligen vill behöver ha med dig, men som du inte kan köpa på plats, är kontaktlinser, pengar och passet".
Visa ord! Desto märkligare då att jag på tåget mellan Stockholm och Arlanda utbrast "men jag tog ju aldrig med mig något pass!" Nej, det gick inte att boka om biljetten. Nej, jag kunde inte ens behålla den i ena riktningen. Köpa nytt? Okejrå.

Somliga misstag kostar en livet. Andra kostar 13000:- och en extratur till Linkeboda. Håll tummarna för att jag är i landet i väst nästa gång vi hörs!

jag aldrig kalla ska det lätt; den konst att skriva hel sonett

Jag bytte format på det här inlägget, enligt konstens alla regler - vilket i det här fallet innebar en extremt svårtyglad samling exaktheter kring stavelser, versfötter och rim. Nåväl, jag ger er:

SONETT TILL FRIHETEN
Förlåt mig, du dock närmas flosklers skara
Helt tömts på ditt mandat, nåt att förtälja
Du kramas nu av alla, tills man kvälja
Ej vill väl någon nånsin ofri vara?

Är du att slippa från förtryck och fara?
Månntro på marknad köpa fritt och sälja?
Att undantagslöst, jämt få kunna välja?
Nåt så banalt som vind i håret, bara?

Absurt - min frihet är din ofrihet
du är båd' allt och inget, var mans
Du kallas må det finaste vi vet

det dyraste som finns till hands
men du är knappast specieltl konkret
Jag tala vill kring något med substans!

...och nu kan jag bara tänka i jamber.

en hälsning

Jag går på skrivarkurs på Fridhems folkhögskola nu. Hela dagarna skriver vi, läser andras skrifter, pratar om skrivande...utom ikväll för då var Sally och Mimi på storstilat besök! Hur som helst blir det kanske lite sparsmakat på bloggen, eftersom jag är helt kreativt uttömd. Men ni får se det som en investering för framtiden. Samt komma åter nästa vecka för då är jag i Kalifornien, och då blir det åka av!

jag vill ju vara som du, gå som du, se ut som du

När man anländer till Teckomatorp en julikväll, efter att ha färdats längs åkrar med träd som avtecknar sig mot en pappershimmel som i en bilderbok längs åsarna. Och någon har hällt en smoothie över hela skyn. Blåbär, hallon, persika och blodigaste apelsin. När luften luktar som att glänta på dörren till gudarnas garderob. JAMEN LJUVHETEN.

Då vill man inget annat än att vara en i urminnes generationer nedstigen skåning. Då önskar man att man hade en liten vitmenad gård med en tvättlina, att man jobbade på ett postkontor eller som vägarbetare, att man hade saftkalas i bersån. Och på morgonen åt man citronfil och läste om allt nära i Sydsvenskan och på kvällen åkte man buss från sitt jobb i skymning och kunde förfasa sig i Kvällsposten över allt hemskt som händer på andra platser. Och allt vore enkelt, rent, rakt och linnestärkt, med skorrande r. Ja, jag önskar det så mycket att jag nästan hypnotiseras av min egen längtan.

På samma sätt som jag inte vill något annat än att vara en livs levande New Yorker från ett hustak i Brooklyn, lukta eldrök i en stuga i Norrland, vara en hippie när jag springer barfota i Amerikas skogar. Etcetera. Eller, det behöver inte vara så dramatiskt. Det räcker med folk. Intensiva, gracila, vilda, målmedvetna, drömmande, lugna, strålande. Jag träffar en människa och jag vill bara precis vara som henom. Ta hens färger och måla hela mig. Men det går inte. Det skulle ju bara bli en gråbrun sörja. Man måste vara distinkt, så att man kan se sig själv. Veta var själen bor. Alltså välja färg. Men vilken?

Linköpings fem bästa ögonblick

De senaste åren har jag deltagit i en staffett där storartade händelser, människor och känslor avlöst varandra. Hemska saker har förvisso hänt. Men de strålande är så många fler. Min extremt dominanta och söndertänkande hjärna till trots har livet ändå lyckats penetrera varenda cell av mig, som gammastrålning. Men om jag måste välja fem - bara fem - saker från den Linköpingstid som strax når sitt slut, att lägga i en ask:

En anonym brevväxling (april 2008)
En natt jobbade jag ett pass i puben på [hg] med en av de där nya, störiga killarna i pubgruppen. Fast det visade sig vara alldels trevligt och jag kom fram till att han såg ut som en varg och att jag ville något med honom. Men han var svår. Så jag skickade honom ett anonymt brev innehållandes en pytteliten tärning som han uppmanades slå om han ville vara med på leken. Därefter följde ett antal uppdrag - muffinsutdelning och hemliga blomsterbud och goda gärningar och ett kodat meddelande - och han utförde dem alla med bravur och utan tvekan. Jag förstod att han var en bra person. Han hade analyserat min handstil, jämfört med pubboken som vi skrev i efter varje avslutat arbetspass. På vårens personalfesten kom en annan pubare fram till mig: Du, de här breven som David har fått? Vi tror att det är...du. Jag mumlade något. Och jag mötte Vargen under ett av källarvalven och sedan dess har det varit vi.

Oväntat besök (maj 2008)
Jag och Markus lärde känna varandra på en nyårsfest i Göteborg hos en gemensam vän. Han bodde i München, jag och vännen åkte och hälsade på, det var fint. En lördag i maj var det sommarens första dag, och jag och mina vänner låg utslagna i solen i Linköpings Trädgårdsförening, när en entusiastisk tysk plötsligt kommer gående mot mig och räcker mig en weissbier, som om det vore det mest självklara i världen. Det fanns billiga flygbiljetter från München, sa Markus. Jag har ju din adress. Jag gick till ditt kollektiv, de sa att du var här. Jag kunde inte tro något av mina sinnen. Men vi försökte klättra upp på det konstiga monumentet över Stångån, lagade veg-mat med Lisa och Sally, gick på dansant konsert på Elsas hus, tog varsin cykel och for ut på landsbygden och lade oss på UFO-äggen på åkrarna och spanade på stjärnbilder tills vi var så kalla att vi inte kunde röra oss. Vi pratade hela natten och åt frukost i gräset och sedan for han vidare. Jag har inte träffat honom sedan dess.

Regnbågar (juni 2008)
SommarX är läsårets sista kravall, en enorm fest både inuti Kårhuset och utomhus. Det var något i luften; vår, elektricitet, pollenchock och stjärnfall. Jag och Sally kände att vi bara måste göra NÅGOT. Nu! Så vi plankade ut från området, klättrade upp på det höga höga staketet vilket fick vakterna - mina kollegor från [hg] - att upprört och unisont komma rusande med radio och tunga kängor. Jag hann över men inte Sally. Men sen var vi alla ute på något sätt - ja alla var där! - och jag fick skjuts på en väns pakethållare, vi åkte alla hem till hans kollektiv och hämtade en flaska whiskey och en hink med stora färgkritor. Och så förvandlade vi tillsammans Ryds alla cykelbanor till konstverk, medan det ljusnade och festbesökarna började strömma hemåt och gjorde oss sällskap i vårt regnbågsgöra. Vargen kom gående. Jag sa hej då till alla och till min pakethållarvän, jag sa vi kan ju inte vara något mer, inte nu längre och kramade honom adjö. Okej, sa han och kysste mig resolut på munnen.

Slutet (december 2009)
Vi hade en termin kvar till en magisterexamen, men vi höll på den, för vi skulle åt olika håll, Italien och Holland och Kanada och masterstudier. Så det kändes som Slutet. Det var en torsdag. Alla viktiga samlades och lagade en alldeles strålande middag och hade sedan ett ultrasentimentalt bildspel över våra Linköpingsår dittills. Någonstans efter det spårade tillställningen oväntat - det var visst någon som hämtade spritförrådet i kollektivet hon skulle flytta ifrån - för de flesta av oss är det mycket oklart vad som hände. Klockan tidigt nästa morgon vaknade fem av oss yrt men inte ystert till Stinas alarm, skedande som små sillar i hennes säng - nej, inte Oscar, han hade sovit i fåtöljen - och insåg att vi ju hade ännu en dags arbete att uträtta. Vi kunde inte sluta skratta; vi kunde inte sluta ha fruktansvärt ont i huvudet. Så i någon slags förnekelsedimma boostad av kaffe och coca cola sprängde vi oss igenom Flash-labbar och rapportskrivande, cyklade på kvällen hemåt över corson och tog farväl i fuktigt Decembermörker med våra cyklar vid macken på Malmslättsvägen. Vi sa högtidligt det här var kanske vår sista dag tillsammans på universitetet. Och det var det.

Att fånga dygnet (maj 2010)
Jag hade bott i Kanada och USA i fyra månader, men det kändes som ett liv. Jag och Hekenba kom hem till Sverige på samma gång. Båda av oss hade länge jobbat på [hg], men av olika skäl hade ingen av oss upplevt den (för personalen så) legendariska vårfattömningen. Det var en ovanligt kall vår det året, där ledsna tanter åkte rullstol med vitsippebuketter nedstuckna i händerna. Men så blev det den sista kvällen på [hg] för terminen. Vi dansade och städade i vargtimmen i den dunkla, av gammal sprit och skurmedel sött doftande, herrgården. Sedan gick solen upp. Vi tassade ut på taket som djur som varit i ide, slickade solstrålar, drack öl. Vi pratade om viktiga saker och så plötsligt kom sommaren. Någon rökte en cigarr. Det kände som om alla jag tyckte om var där. Vi stod på händer och vi brottades, alla var akrobater, skrattande, vi gjorde förbjudna saker i puben och vi låg utslängda på gräsmattan, tills vi varit vakna i över trettio timmar och det i varenda blodkärl pumpade rendestillerat liv. Då gick vi hem. Utmattade och lyckliga.

Hej då Linköping. Hela livet var ett disco.

Nöd och lust

Tillåt mig att presentera veckans skrivutmaning, där jag på uppmaning av Björn skrivit på det extremt svåra temat "en barndomsskildring av ett tungt ämne på ett lättsamt sätt".


Stämningen börjar bli hög i den dunkelt upplysta lokalen. De levande ljusen ger ett skuggspel över stenvalven och sorlet stiger mot taket som pråligt pyntade fåglar övermodigt flygande mot solen. Vi blir precis severade huvudrätten, vilken visar sig bestå av någon vansinnigt obskyr stackars styckdel som kokats i dyr sprit och gud vet vad till den antagit ätlig och estetiskt motbjudande form. De löst sammanhängande fibrerna är desperat dekorerade med ärtskott och någon slags mystisk visp i en rosa nyans, och hela härligheten simmar på en spegel av brun sky.

Jag sitter vid ena änden av honnörsbordet. ”Egentligen är det ju för de allra närmaste…”, hade faster Carina, tillika brudgummens mor, konjaksångande viskat i mitt öra. ”Men jag vet att Thomas alltid tänkt på dig som en syster!” Varpå jag fick kämpa tappert för att dämpa det hysteriska fnitter som hotade att bubbla ur min kropp vid denna så uppenbart galopperande osanning.

Hur som helst. Mitt emot mig sitter brudens yngsta syster, som jag känner sympati med eftersom hon har svartfärgat stripigt hår, flackande blick och uppenbarligen önskar sig vara var som helst utom i denna pösande charad. ”Det blir bättre” lovar jag. ”Om fyra år är du myndig och kan göra vad du vill. Åka till San Fransisco! Starta ett kollektiv! Bli delfinskötare!” Men hon ser bara förskräckt ut och tackar nej till den 4cl-flaska med Absolut som jag diskret erbjuder henne under bordet. Jag suckar för mig själv och tänker att man inte kan rädda alla.

Till vänster har jag någon kollega till Thomas pappa, en bastant herre fylld av gamla erövringar, gråa tinningar och suffléartad pondus. Jag gav honom faktiskt en ärlig chans, men sedan han både kallat mig lilla gumman, yppat sina mörkblå sympatier och bekymrat lagt sin panna i veck då jag berättade att jag är vegetarian, har jag frusit ut honom, rättfärdigat av att han antagligen inte är verklig, utan någon slags i människokropp inkarnerad kliché. Han tycks inte missnöjd över saken, utan har istället förtroendefullt vänt sig till kvinnan på sin andra sida och mot henne avlöst bullrande skrattsalvor, till hennes spenslige bordsherres tydliga förtret.

Jag sköljer ner ärtskotten med rödvinet. Mums. ”Det är ju inte en allergi, vännen. Att inte äta kött är ett val som du själv gjort och som du måste ta konsekvenserna av” hade Carina sagt. Min blick far tvärsöver bordet och kolliderar tyvärr med den osköna syn som brudparet utgör. De har precis passerat den ålder då vem som helst är vacker i högtidskläder. Thomas har just avslutat sin tallrik och sneglar med lätt dimmig blick på bordsgrannens. Han ser ut som ett vattenkammat djur i bur i sin hyrda frack.  Hans brud,  Gloria – ja, hon heter det på riktigt – skrattar gällt åt någons skämt och sväller knappt kontrollerbart innanför sin blanka vita klänning. Hon har mörkt läppstift på tänderna och på sitt vinglas. Jag föreställer mig henne på en blomsteräng, där jag ska dra ner hennes tvingande dragkedja och lösa upp hennes löjliga tiarauppsättning så att hon frigjort och kolikt kan skumpa fram genom vallmo och prästkragar...

Mina funderingar avbryts av att toastmastern – en annan av dessa aldrig sinande kusiner – klingar i glaset. Han får hålla på en god stund innan sorlet tystnar. ”Ja, gott folk! Det verkar som det gick ner! Både maten och drycken, höhö!” Omedelbart blir jag fullt uppmärksam. En kyla sprider sig från huvudet och ut i lemmarna. Magen drar ihop sig i protest. Jag önskar intensivt att Sigrid var här, men det gick visst inte för sig. Naturligtvis sa ingen något, men på min inbjudan fanns ingen +1. ”Nu är det snart dags för dessert, men innan dess har vi ännu ett tal att avklara. Det är ingen mindre än lillkusinen som blivit stor och bett om ordet! Varsågod, Linda!” Pulsen dunkar i tinningarna. Jag silar kvalmig luft mellan tänderna, reser mig långsamt upp och låter ett lika falskt som brett leende spridas över mitt ansikte. Kinderna stramar i protest.

”Ja, jag är ju ingen talare… Eller, jag har i alla fall inte varit det tidigare. Men jag tänkte att det kanske är dags att ändra på den saken nu!”

Gästerna skrattar till, uttråkat och oanande.

”Så Thomas, käre kusin! Eller ska jag säga bror?  Vi har ju varit väldigt…nära varandra.”

Thomas tittar oförstående på mig med en till och med i hans liga extra fåraktig blick. Jag kan inte klandra honom.

”Låt mig förklara för dem av er som inte känner till vår historia. Min far gick bort strax efter att jag föddes, och min mor led av svåra depressioner som eskalerade till den grad att hon inte längre kunde ta hand om mig. Så när jag var elva flyttade jag hem till faster Carina och Tord som förbarmade sig över mig till dess att jag började gymnasiet. Jag är dem mycket tacksam. Även om jag så här i efterhand hade önskat mig ett  mindre… arktiskt hem. Ja, ni känner ju alla Carina och Tord!”

Folk skruvar obekvämt på sig på sina stolar, utom en överförfriskad farbror i salens ena hörn som slår sig på knät och halvhögt ropar ”Ja, för fan, vilka lirare!” Carina gestikulerar vilt till toastmatern, som rådvillt spärrar upp ögonen tillbaka och nervöst bläddrar i sina papper.

”Skämt åsido. Jag hade ju Thomas också. Och han hade mig. Även om han är 13 år äldre. Somliga av oss flyttar hemifrån när vi är sexton, andra bor hemma tills de är tjugosex! Ja men varför flytta när man kan äta mammas köttbullar och bo i Vasastan, eller hur Thomas?”

Nu hakar flera i publiken på och gnäggar hyenalikt. Jag fortsätter när de tystnat.

”Hur som helst tycker jag att det är hemskt kul att du äntligen hittat någon. Någon i din egen ålder dessutom! Jag var lite orolig där ett tag, på den tiden då du smög in till mig om nätterna.”

På videokamerans display hos fotografen, som av någon anledning inte har vett att sluta filma, syns antagligen en pixlig version av en knappt 160 centimeter lång ung kvinna  med vek haka och ljusa ögon, men gudarna ska veta att jag själv känner mig som Gandalf när han lyfter sin stav mot Balrogen och ropar ”YOU SHALL NOT PASS!”. Det är något som livet gör med en. Begravningar, överlevna okontrollerade fyllor, primalskrik från hustak och att springa så fort man kan. Att eftergråtssova med någon som håller om en fast man har berättat allt. Att ta del av hennes kropp. Att tegelsten för tegelsten bygga upp ett nytt liv. Allt det där bildar en hård kärna att hålla fast vid.  Mitt nyss pickande fågelhjärta har blivit en oxes pumpande dito. Min röst, som aldrig ens brukar höras i en stimmig bar, dånar fram sitt budskap. Föreställer jag mig.

”Ja, ni är ju lite till åren, så det blir väl inget med det här att ta varandras oskulder på bröllopsnatten. Men det gör ju ingenting, eftersom du redan tagit min. I min nöd och din lust. Best fucking wishes, pedofil-Thomas, hälsar Linda elva år!”

Toastmastern svettas ymnigt. Glorias uppspärade ögon svämmar över helt tyst och hon rycker i överdelen av sin axelbandslösa klänning för att hindra brösten att trilla ut. Carina har rest sig upp med ett uttryck i ansiktet som mycket väl skulle kunna vara det sista man ser innan man möter sitt öde.  Thomas vattniga blick möter tallrikens dito lämningar. Jag lyfter upp min fåniga lilla kuvertväska och plockar med mig en nyöppnad Cabernet Sauvignon från bordet. En sekund bevittnar jag den tysta, blickstilla förödelsen, som från en höjd. Det är overkligt. När stormen så bryter ut och rösterna expolderar som fyrverkerier över salen  vänder jag mig om och går därifrån. Lager efter lager faller av mig, jag bryter igenom skalet. Gips faller till golvet och krossas. Kvar finns bara den blanka, skinande kärnan. 

love is a combination of things.

Ni måste se dokumentärfilmen Bombay Beach nu, för jag måste ha någon att prata med den om. Finns här till och med den 5 juli. Den är drygt en timma och jag ska inte beskriva den med ord för då blir det bara fel.

well I won't be around for the good times, and I won't be around for the bad

Den här skylten åker jag förbi varje dag på väg till jobbet. I september svänger jag.

alltid rött alltid rätt!

27 subscribers!

Har ni inte redan gjort det, så tror jag det är dags att börja lyssna på min tydligen (internationellt) oemotstådligt populära hiphoplista för oss som är ganska illitterata inom genren, I wish I was a little bit taller, I wish I was a baller. Sitt inte still.

nederlag

Måste lägga blicken längre fram. Måste bli mer sammanhängande, en målsökande missil. Måste jobba mer, fokusera, koncentrera, inte släppa taget alls. Måste vara hård, smidig, genomträngande. Måste springa snabbare, längre, ha mer bestämda fötter i marken men lättare andhämtning. Måste älskas av alla. Måste lyssna på högre musik. Måste lyfta blicken och le större.  Måste ta djupare andetag och titta mer i ögonen. Måste förstå att det jag skrev om på väggen om att tänka som en hippie är för andra, inte mig, hur bra det än är. För jag måste måste måste vinna.

Poem

Min vän Björn kom med det allra bästa förslaget: han och jag ska starta en skrivduell, där vi turas om att ge varandra litterära uppdrag att genomföra på begränsad tid. Idag fick jag det första: en A4-lång novell i andraperson, där temat är fritt men historien måste innehålla en oljemålning föreställande en svart katt. Jag blev så inspirerad att jag var tvungen att skriva ner ett alster på stört. Förstår ni i vilken klassisk berättelse vår huvudkaraktär hör hemma?

Du står med krökt rygg och blottade tänder, ditt enda kvarvarande öga uppspärrat i fasa och hot. Hur länge du stått på det viset går inte att räkna. I kanske evigheten har du stirrat på gobelängen med hästmotiv, du kan varje detalj i den mörka skog som omger riddjuren, varje dyster kråka och spetsig gren och alla de klara stjärnorna på himlen.

Men plötsligt tar du språnget ut ur tavlan. Du lämnar den dräpta hustrun kvar, nu är hon ensam, för evigt just upptäckt bakom murbruket. Du landar mjukt, men det knakar i lederna. Att få sträcka på sig! Det går nästan inte att blinka med ögat, det har torkat igen av gammal oljefärg och dagarnas långsamma tickande.

För första gången ser du rummet i 360 grader. Det är ett bibliotek. Rad efter rad efter rad med bokryggar i läder; brunt och bordeaux och så djupt mossgrönt att det nästan är svart. Vid en av hyllorna står en dammig stege som ingen beträtt på åratal. Tunga, röda sammetsdraperier hänger vid fönstren, vilka långsmala sträcker sig ända från golvhöjd, för att efter två symmetriska bågar avslutas i spetsiga valv. Utanför är det helt mörkt, det blänker i rutorna från det svaga skenet inifrån.

Du springer ut ur rummet, råkar stöta i ett tungt bord i ebenholts, på vilket en mekanisk modell av solsystemet är placerad. Du har nästan glömt bort hur man rör sig, hur lemmarna hör ihop med tanken och rummet.

Allt är Författarens fel. Ni hade det fint, du och Berättaren. Han älskade dig och hade det legat i din sorts natur att besvara sådana känslor hade du gjort det. Du var fäst vid honom. Men det räckte naturligtvis inte för Författaren, som styrde Berättaren till flaskan och med sina marionettrådar vände er mot varandra, ända till kvällen av smärta och fasa. Du minns fortfarande sveket, det kalla stålet mot ditt kindben, hur din och Berättarens samvaro därefter förvandlades till en tragisk dans i skräck och klåda.

Du ryser till vid tanken, ruskar på dig, glider skugglikt nerför den breda stentrappan som flankeras av sirliga räcken i smidesjärn. Halvvägs ner hör du en golvplanka på övervåningen knarra, vilket får dig att automatiskt och ofrivilligt stelna till, kura ihop dig. Du lyssnar, men det enda som hörs är det statiska prasslet av fallande damm och elektricitet i luften.

Branden som tog dig och Författaren som inte ens nöjde sig där. Likt en inverterad frälsare och ofrivillig hämnare lät hand dig återuppstå i sitt perversa universum, placerade dig framför fötterna på Berättaren, fick honom att lyfta yxan mot sin egen hustru. Hon hade aldrig gjort något ont. Tillsammans förevigades hon och du i slutscenen, för att senare fångas på en vägg i den gotiska, livlösa värld som sänder kalla kårar längs din ryggrad.

Du har slutat känna ilska och till och med förbittringen har lagt sig efter alla år bakom lager av linolja. Handlingen går inte att förändra. Men du klarar inte av att vara rädd längre. Därför måste du fly fiktionen, lämna diktens fängelse.

Med ryggen mot trappan tittar du upp. Det är oändligt högt i tak och ovanför den dubbelsidiga porten finns ett stort rosettfönster fullt av färgade glasskärvor. Det går inte att förneka dess skönhet. Du sänker blicken igen. En av de tunga dörrarna är uppställd i en aldrig så liten glipa, precis tillräckligt stor för att du ska kunna pressa dig igenom. I tanken tackar du en annan författare, men hoppas att hon skall lämna dig till verkligheten så fort du tagit dig ut.

Utanför faller snön i stora, tunga flingor. Det är en ny lukt som inte har funnits i din värld tidigare. Ofattbart stort och tungt vilar huset i sina tinnar och torn, fullkomligt oförmöget att följa efter dig. När du glider ut ur berättelsen lämnar du nätta och alldeles verkliga tassavtryck i snön bakom dig.

all den kärlek himlen rymmer

Det är den tid då tonårspojkar rusar i gäng längs trottoarerna och kyrkokörer lyfter tak med sina toner. När träden spiller ljusgröna löv över kanterna, när dimman ligger som en knappt synbar ande över staden, när allting tar slut och separationerna blommar ut som fyrverkerier.

En tid då Pär Lagerkvist viskar i bakre delen av hjärnan. En gång överlämnade jag all den kärlek himlen rymmer, men trots att föremålet så småningom for iväg försvann inte den. Den blev en blå cykel.

Det är en sådan tid då Storgatan ligger för ens fötter och försvinner under ens hjul och man inte vet var den ska sluta. En tid då man känner att man äger allt, och sedan förbluffat inser att ingenting är mitt. Det enda man vet är att det är vackrast när det skymmer.

viktigheter

Bucket list
Det finns en oändlig mängd fantastiska möjligheter, drömmar och idéer; långt fler än vad vi kan fylla våra liv eller ens våra hjärtan med. Men med vissa saker är man mindre benägen att kompromissa.

Få betalt för att skriva 
Bo minst ett år i ett utomnordiskt land
Ha barn, egna eller adopterade
Lyckas åka på filmfestivalen i Cannes, alternativt på något sätt medverka vid en filminspelning
Fullborda ett triathlon
Åka till New Orleans, Marrakech, Japan, Grekland, Frankrike, Sverige norr om polcirkeln
Bo i en storstad. En riktig storstad.
Bo på landet. Det riktiga landet.
Åka på en lång båtresa, till exempel över Atlanten
Göra en riktigt lång vandring, alternativt cykelfärd. Typ genom ett land.
Dela en trädgård med någon eller några
Lära mig att rida

Vad jag skulle vilja vill äga (som jag redan inte äger)
Fler cyklar! (en riktigt bra racer. en fixie. en gammal damcykel. en hybridhoj.)
Ett citronträd, ett avokadoträd, ett mangoträd

Det som jag skulle vara mest stolt över mig själv om jag gjorde
Byggde ett hus

Det aboslut viktigaste
Att jag får vara fullt rörlig. Att jag får ha alla sinnen i behåll.

Vad som inte får hända
Att jag slutar känna stora känslor. Att jag inte har kärlek i mitt liv.

startskottet

Alla som haft förmånanen att träda inför Gärningsmannens presentpapperinneslutna dörr vet att där väntar en vild värld. Växterna har tagit över ruinen. De gror ur urgröpta mobiltelefoner, glasburkar och gamla skrivare. Slingrar hungrigt från taket, mot solen, grönskar sitt fängelse, önskar sig oändliga. Ibland kan man få gå på jakt efter svärmorstungans högljutt doftande blommor. Ibland blir man förmanad att ta det varligt med späda blad i ett vattenglas.

Jag fick ett skott taget från den lystna moderplantan i vårvintras. Jag tog med det till jobbet.

Sedan dess har det funnits dagar. Dagar då det varit som en svart vägg utanför fönstret. Dagar som själen velat separera från kroppen. Och dagar fulla av solljus, entusiasm och telefonsamtal från receptionen om mystiska blomsterbud. Men varje dag har jag tittat på skottet och känt att framtiden - trots allt - är ljus.

och du ska ta mig härifrån, nu när det blåser på månen

Såg ni månen i helgen? Eller kände ni den kanske? Den var extra nära och extra stor dessa dagar. När jag jobbade på Hostel in the Forest i Georgias skogar pratade jag och en gäst om den mytomspunna himlakroppen. "Om den har kraft att dra upp havet, så tror jag att den påverkar oss också", sa hon, och jag tyckte det lät rimligt (men då bör man betänka att vi även höll varandra i händerna i en cirkel innan måltider, hade sweat lodge-ritualer och manifesterade önskningar genom att blåsa toner i en stor snäcka som stod på verandaräcket).

I mitt rum hänger Olivers stora rislampa och den får mig alltid att tänka på månen, enorm och svävande. På kvällen är här därför alltid augusti och alltid bitterljuvt. Letar man lite så upptäcker man att några av de bästa låtarna innehåller månen. Så helt oberörda av den är vi uppenbarligen inte.

Varsågoda: du är som natten och jag är som månen

there's nothing short of dying that's half as lonesome as the sound of a sleeping city sidewalk and sunday morning coming down

Promenera hem tillsammans genom iskall fågelsång och svagt, kemiskt blått gryningsljus.
Sjunga i sängen till lunchdags, sol utanför på gatan och vind genom fönstret.
Premiär för utefrukost på taket.
Skogskövling och den narcissistiska generationen i DN.
Lyssna på min vän Joejos covers och vilja gråta lite.
En lätt darrning i skelettet efter gårdagsnatten, som att sväva en millimeter ovanför marken, trampa luft.
Någon har hällt något artificiellt i Filbyter-fontänen, den bubblar och skvätter och blir ett stort badkar.
Katten som hälsar på från Skåne.
Stilla framtidsångest.

Det är någonting med söndagar. Som om de  befann sig precis före slutet. De är eftertexterna, världens ände, dödens väntrum. Allt är stilla och vackert en söndag. Allt är ensligt, oavsett hur många människor man omgiver sig med. Söndagarna bidar sin tid. De vet att de redan har kommit för sent.

vad som helst kan bli en plikt. vad som helst.

Det dröjde länge innan jag förstod grejen med Twitter, men efter att ha givit det lite tid och medelst naturligt urval sållat fram intressanta konton att följa är jag fast. 140 tecken är förvisso alldeles för lite att kommunicera något vettigt på, men folk postar en aldrig sinande mängd av intressanta länkar till  längre artiklar och poster om psykologi, IT, konst, samhällsdebatt och annat som jag tycker är spännande.

Problemet är att den enda gången jag är tilläckligt stationär vid en dator för att följa ett sådant flöde är på jobbet, och där har jag naturligtvis inte tid att läsa alla de här texterna. Det är ju närmast ett heltidsjobb i sig. Så jag har ett gmail-utkast, "blandat minne" där jag dagligdags klistrar in länk efter länk efter länk, attt läsa "en annan gång", tills de bildar en ångestlång lista av livsnödvändig information som jag aldrig hinner läsa.

Det är en ett symptom på och en metafor för så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja.

du sägs vara det vackraste vi vet, men knappast särskilt konkret

Det finns få saker som är så deprimerande som Melleruds öde torg en blåsig förmiddag. "Tänk om någon bestämde att du var tvungen att ta jobb på Konsum och bo här resten av livet" säger min pappa lömskt. "Vad skulle du säga då?"

Fan vad skönt, överraskade jag mig själv med att genast tänka. Då har man äntligen något att förhålla sig till! Precis som inom all god design måste man arbeta med begränsningar för att åstadkomma något av värde. Så också med utformningen av livet. Jag skulle ju knappast hoppa jämfota av glädje vid ett sådant bud, men skulle väl efter att ha vant mig vid tanken börja ägna mig helhjärtat åt trädgårdskötsel och romanskrivande och eldande och årstidernas växlingar, och nog få ett gott liv i vår träkåk långt ifrån allt.

Det är ju närmast sliten sanning numera, det där att valfrihet ofta gör oss allt annat än tillfreds. Men frihet som begrepp är förstås så mycket mer än valfrihet! Och det är JUST DET som utgör mitt problem med friheten. Jag tycker att den är mer urvattnad än Like-tummen, instagramfilter och arbetsmarknadspolitik tillsammans. Allt kan försvaras med friheten som argument. Min frihet att tälta i din trädgård är din ofrihet till privat mark. Min frihet att ligga med andra är min pojkväns ofrihet att känna sig tryggt och odelat älskad. Min frihet att säga vad jag vill är din ofrihet att gå på stan utan att bli kallad hora.

Friheten är tvivelaktig för att den inte går att falsifiera. Det är definitionen av pseudovetenskap, ni vet. Jag kan påstå att det finns en oupptäckbar miniatyrtekanna som kretsar kring jorden, och du kommer aldrig att kunna motbevisa det - således är det inte en vetenskapligt gångbar tes. Allt kan vara frihet. Alltså är den ingenting.

Att känna vinden i håret. Att slippa vara förtryckt. Den kittlande känslan i maggropen inför långa, okända vägar. Att ha medel att inte vara i beroendeställning till någon som vill utöva makt över en. Avreglering. Allt det kan man skaffa nya ord för, eller använda mer distinkta termer. Kalla det inte frihet, för då stannar diskussionen där.

Ingen vill väl vara ofri? Jag kan sträcka mig till att friheten är ett vackert konstverk, en utopi som såväl liberaler som socialister eftersträvar på varsin front, en symbol för vår ogreppbara, onåbara samhörighet. Häng upp den på Louvren.  Men sluta att argumentera och analysera med retoriskt fluff som är lika kontroversiellt och nydanande som...ballerinakex. Let's get down to business.

Katrineholms fallna ängel och jag

Fast jag har krupit ihop på golvet längst bort i ett hörn av stationshuset, i vara-ifred-avkroken,  av två timmars försening bittert planerande veckan i min kalender, får jag sällskap.

"Du har inga såna där fåfänga skor du", säger han uppskattande på finlandssvenska.
Jag tittar upp, ler svagt:
"Nej. Kängor."
Han mumlar lite.
"Jag har ju mina problem." En nick mot kassen i höger hand.
"..." Jag håller i pennan.
"Jag ska fixa dem...men inte själv."
"..." Jag tittar ner.
"Inte själv."
Jag bläddrar i kalendern. 1 juni, räknar två veckor bakåt. Det går visst inte så bra att koncentrera sig på att skapa en tidslinje för arbetet med Rookiefesten.

Han har tryckt på hissknappen, men antagligen fel, för hissen kommer aldrig.
"Nu blir det lite djupt, men egentligen är det samma med spriten som med smink. Man döljer vem man är på riktigt."
"Ja", säger jag."Så är det faktiskt."
"Men vem är man egentligen då?"
"Det lär man sig, med tiden", påstår jag. Kalenderbladen fladdrar, dagar och år som passerar."Efterhand. Med åren blir man sig själv."
Han funderar en stund.
"De kallar mig äckel, på stan. Det gör mig så ledsen."
"Jag förstår det."
Hissen plingar till. Han kliver in, vinkar.

Jag vinkar tillbaka. Och kallar mig själv äckel. För att jag knappt vågar titta en egentligen ganska likasinnad medvarelse i nöd i ögonen, av rädsla för att bli fångad i hans värld.

dagsvärken

Om djuren kunde prata så skulle de fråga oss människor "Varför håller ni på och flyttar på saker hela tiden? Det är ju det enda ni gör"

Så sa min mamma en gång. Det är en tämligen relevant kommentar till mina aktiviteter den här dagen. Igår slog vi ut en vägg, rev ett tak och bröt upp ett brädgolv, jag och min pappa. Det är i utbyggnaden på vårt 1800-talshus, min gamla barnkammare, och jag hittar paljetter och pengar och nerrasade minnen bland alla spån och murbruk. Under plankorna fanns en massa betong, så idag tar vi fram Spettet (ja, det förtjänar att inledas med versal), slår sönder lagret, river upp det bit för bit och slänger ut genom fönstret.

Sen kommer Stenarna (som det om möjligt är ännu mer angeläget att kapitalisera). Någon som byggde det här huset en gång ville ställa det på ett knädjupt lager av stenbumlingar. De släpade väl dem från någon åker, bröt ryggar och livsglädje på vägen. Det var före det här med vettig isolering var en stor grej, så nu gör vi detsamma, fast åt andra hållet. Utanför fönstret bildas en gigantisk hög som vi transporterar iväg med 22 enträgna, svettiga skottkärror.

Man kan ju frestas att tro att det här med på ett närmast koncentrationslägermässigt sätt frakta all den sten som burit upp ens barndom är ett rimligt dagsverke, men då har man aldrig träffat min pappa. Med kvidande muskler och utmattat fnitterattacksfyllda lungor ägnar vi oss därefter att frakta tre (3) av varandra beroende sängar från övervåning till magasin och tvärtom.

Jag går in i långdistansläge och tänker på böndernas händer som en gång rört vid samma stenar som jag. Hur de och jag fört en envis kamp mot bumlingarna, men att stenarna själva bara ligger där obrydda och slumrar genom århundradena. Jag tänker på alla vackra, konstiga, sentimentala och nedpackade saker som ligger i vårt enorma magasin. Och sen tänker jag att det börjar bli hög tid att komma igång med att fortplanta sig, så att jag slipper ta ansvar för alla dessa mentalt och fysiskt massiva prylar själv.

Nu: eld och champagne!

just bring your savings and a bottle of wine

Allt jag vill dessa dagar är att stjäla bilar,
dricka öl och ägna mig åt vackra, starka saker. Stora dramatiska gester och färgsprakande detaljer. Att sommaren ska explodera nu genast. Flytta till San Fransico eller en hippiegård någonstans där det inte alltid regnar och hjärtat fryser till is.

Vadan denna totala ansvarflykt? Efter ett liv av duktighet, ett konstant Luthersk handhållande, pragmatik. Det är plötsligen nu de banala drömmarna kommer. Det är nu blicken fastnar i fjärran och cellerna skaver mot varandra.

Vi tror inte på ansvar. Vuxenheten är ett skällsord för oss. Det anständiga liv som generation efter generation före oss har strävat så efter är plötsligen under vår nivå. Jag älskar att befinna mig i vackra hem men kan inte tänka mig att äga något annat än cyklar och kanske några böcker. Jag myser inombords av mina äldre kollegors familjebestyr ryser vid tanken på att ha egna. Jag beundrar hårt arbete men känner själv att jag måste göra något som jag är ödesbestämd att ägna mig åt.

Vi vill bli älskade ovillkorligt. Vi lovar inte att vara där när ni faller.

Jag vet vad vi är rädda för, men varför? Varför är vi så rädda? Och är det befogat?

Måste återta långsamheten och långsiktigheten. Måste lära mig att se nyanserna. De försiktiga vibrationer som egentligen är det som gör livet stort.

du tittar i en atlas, bläddrar och gråter

Hur kan livet någonsin räcka till när man en gång har sett New York City?

Ett stort bett i det stora äpplet, kunskapens fatala frukt, vetskapen om att vår generation i vår samhällsklass i vårt land har alla möjligheter, och om inte våra liv blir vackra skimrande mångfacetterade guldglittrande framgångsrika så har vi bara oss själva att skylla.

Alla städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se. Alla liv som vi aldrig ska få leva.

Ingenting kan vara nog.

Prologer

Pappa gav mig en pulsklocka. Hen tänkte väl att jag skulle satsa på träningen nu när jag inte har något annat att göra. Haha! Som om. De gav mig ett halvår. Jag bad om tolv månaders frist från livet, fick hälften. Det är okej. De försörjer mig ju. Och jag kunde inte ens argumentera för varför det behövdes. Jag hörde ju hur banala orden lät innan de ens lämnat mina läppar. Meningslöst och varför och ingenting och hur kan vi leva när vi vet att vi ska dö växte i munnen, och jag svalde dem. Jag är inte ledsen. Jag förstår bara inte hur folk kan gå runt och vara målmedvetna hela dagarna.

Men det var fint av honom. Med pulsklockan, alltså. Jag blev lite besatt av den, faktiskt (och jag gillar att vara besatt). Det första jag gör på morgonen, efter att jag känt på livet och efter att jag pratat lite strunt med min nakna spegelbild, är att spänna fast sensorbandet straxt under brösten. Och den stora GPS-klockan på vänster handled. Jag dricker juice och läser Dagens Nyheter och har pulstoppar vid Utrikes och debattartikeln om omöjligheten att komma överens i energifrågan. När Axel ringer med sin mörka, välbekanta röst och säger kom tillbaka till skolan ditt emo, tickar den fridfullt på i 70. Och när brevbäraren kommer med ett vykort från min peruanske brevvän José slår den i taket. Det är som jag misstänkt. Jag har en transekvatorial crush. Den här manicken gör att jag har slutat vara hemlig för mig själv. Jag skulle likagärna kunna vara genomskinlig, på det bra sättet. Jag ser mitt blod strömma genom kroppen och mina tankar sjuda i huvudet nu.

Men trots detta, så kan jag svära på att jag när jag vaknar om mornarna svävar jag, om än aldrig så lite. Ett människohår av luft mellan mig och det champagnefärgade lakanet. Ett tunt, råttfärgat strå av nordisk kvalitet, visserligen. Men ändå. Jag är alldeles lätt, i väntan på katastrofen. Jag känner det. Det är elektricitet i luften. Jag längtar efter stormen. Den ska ta oss bort och göra att vi börjar bry oss om det som är viktigt och riktigt igen.

Det är november i Göteborg. Jag tog på mig min största och ruggigaste tröja och gick till ett hotell jag brukar gå förbi. Jag gick in, beställde den enda drink jag kan namnet på i baren. Long Island Iced Tea. Jag läste om den i en Rocky-serie en gång. Det måste vara något bra. Bartendern trodde att jag skojade, frågade om jag ville ha cola, jag stirrade oförlåtande på honom och visade mitt leg som precis idag blev giltigt för sådana här aktiviteter, faktiskt.

Jag blev full, det kändes annorlunda än jag trodde. Bättre. ”Vilken stor klocka du har”, sa bartendern. Jag var långsur och sa ”Tack. Det är för att jag ska kunna mäta ut våra återstående sekunder bättre”. Hen såg ledsen och förvirrad ut. Folk som hänger på sådana här affärsresehotell är nog inte som jag, oftast. Jag ångrade mig. ”Egentligen är det mitt hjärta”, sa jag. ”Kolla här. 110 slag i minuten. Om jag inte hade varit så stolt hade jag kanske erkänt att det nog är på grund av det här teet jag fick av dig.” En kvinna vid ett bord tog otåligt upp sin mobil. Ett bullrande skratt hördes. En kille i orange mössa kom in genom dörren. A man walks in to a bar, tänkte jag. Och kände att precis nu skulle berättelsen börja.

Inspiration: Scandic Crown, en födelsedagspresent, den där känslan av att sväva över marken

de fäller alla kronblad igen som grät de blod för att livet är så kort

Jag och min mamma brukade gå långa, långa promenader med hunden om långfredagarna. I Dalsland luktade det jord och gräs och eldrök i vårkall luft så här års. Hönorna sprätte tanklöst i trädgården, medan jag stirrade mot den knallblå himlen över det torra fjolårsgräset och var uppfylld av grandiosa känslor som var för stora för en barnkropp, men som jag förstår bättre nu.

Den här långfredagen snöar det våldsamt i Linköping och hunden och mamman har återförenats med den jord som inte förmår dofta genom slasket. Jag springer en asketisk mil istället.

Jag lyssnar på hiphop så väggarna skakar och får hela kollektivet att lukta citronsåpa. Jag väcker vår surdeg Fritiof till liv, tänker att hen ska få återuppstå så här till påsk. Jag bakar pizza med latinska ingredienser som jag köpte med mig från en annan värld för 5 dagar sedan.

Det är stort att vara vuxen, ensam och fri. Jag brukar aldrig skatta friheten särskilt högt; jag sätter alltid gemenskapen, kollektivismen och tryggheten före. Det är personligt, ideologiskt och politiskt. Men sådana här dagar av självvald isolering blir levandet väldigt påtagligt och den berusande känslan av jag kan göra precis vad jag vill bultar hårt och storslaget i bröstet.

Linköping är en spökstad. Hela centrum är nedsläckt, igenbommat och övergivet. I något hörn skymtar en skugga med en kasse. Jag impulsköper vita tulpaner. Jag tycker om vita blommor. De är så olika oss människor. En provocerande absolut skönhet; sorgsen, dramatisk och ljus.

Jag hör mig själv säga var är du? till himlen. Finns du alls någonstans? Sen kan jag inte låta bli att le plötsligt. Hen bor ju i mig. Sådana här enskilda dagar känner jag henne i varenda steg. Ensamheten var hennes bästa vän och fiende. Jag har ärvt alla tankarna, viljan och historien. Jag är som hen, fast vildare och gladare.

allt är fysiskt, allt hänger ihop

Veckan är en ihoptryckt ellips placerad snett i det tredimensionella rummet, där dagarna är icke-symmetriskt utplacerade, början och slutet på helgen är de punkter där den vänder som skarpast. Året är mer runt och annorlunda vinklat, med augusti närmast mig och årsskiftet längst bort. Siffrorna kommer snett nerifrån, beskriver en halv urtavla från 6 till 12, tonåren strävar brant uppåt höger, sedan löper talen nästan horisontellt, efter hundra försvinner de uppåt i otydlig rök.

Måndag är lila och tisdag mintgrön, torsdag är också grön fast i en annan nyans. A är en kvinna och B är en man, kvinnligast av dem alla är L. 2 är en lite tillbakadragen pojke, 8 en pålitlig och omhändertagande storasyster, men akta er för 3 för hon är en riktig retsticka.

Jag kan inte välja det här, det är fixerade sanningar i min hjärna, som perception. Det är något av en chock att upptäcka att inte alla tänker så här.

penetration

Någon har twittrat från Marianergraven. Twittrat. Fågeln som aldig kan hålla tyst har viskat kolonialistiska utropstecken i världens öra. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är som att våldta vår planet. Eller att lägga upp henom på ett bord i borstat stål, slå på operationslampan och dissekera henom bit för bit.

Jag må vara både dåtidsromantisk och bakåtsträvande - min hittills största miss är att en gång ha avfärdat Spotify som något som "inte skulle funka" - men jag kan inte bara ignorera hur min mage skriker över allt som går förlorat när vi hela tiden ersätter den dunkla, taktila, skrovliga verkligheten med lysrörsbelysning och tvådimensionella gränssnitt.

När jag var liten snurrade jag på vår gamla jordglob och drömde om vita fläckar och ogenomträngliga regnskogar, platser där fortfarande vad som helst kunde finnas. Gudar och monster och magi och bortglömda skatter.

Nu är världen alltmer genomskinlig. På gott och ont delar och konsumerar vi statusuppdateringar, livsflöden, wikinformation och hemligstämplade dokument. Och precis som jag inte tror på fullständig ärlighet, så vill jag inte leva på en planet utan hemligheter.

de namnlösa

Jag är på yoga inne i Länsmuséets konsthall. Ledaren är kanske 40 år och pratar skånska på det bra sättet och hon är alldeles lugn och vacker och så långt från en medelålderskris man kan tänka sig. På våningen under spelar ett lokalt band inför en gles publik uppsatta på tafatta fällstolar, det låter så där skramligt som det alltid gör. Vi strömmar förbi dem på vägen ut i den mörkblå stadskvällen.

Bakom mig i kön på Hemköp står en vithårig farbror i unga träningskläder. Han kollar på sin smartphone och radar upp varor på bandet. Keso Mini och rökt skinka och energidryck kommer åkande mot mig och jag tänker oj vad ungdomlig och sportig han är. Då stoppar han ner telefonen i sitt stora, praktiska fodral som även är en plånbok, och lägger upp en burk västkustsallad. Ordningen är återställd. Gubbs will be gubbs.

Vid utgången står en piercad tonåring i spretigt hår och keps och snälla ögon alldeles still, som en skyltdocka.

På en av de stora stenplattorna som ser ut som enorma Mentos i S:t Larsparken balanserar en kanske lite full, kanske lite galen, eller kanske helt vanlig, man med armarna uppsträckta i luften och predikar om vad vi behöver och inte behöver.

"Jag behöver er", tänker jag. Tänk om ni visste hur ni berörde mig. Tänk om ni förstod hur varje ord ni säger vägs i mitt blodomlopp. Att era gester är som slag och smekningar på min kropp. Era blickar som laser och solsken. Ni betyder något. Ni är viktiga. Få aldrig för er något annat.

rösterna

Alltså rösterna. Vissa av dem.

Sådana där lugna som brukar prata på nattradion. Och alla basröster. Jag älskar, älskar, älskar att höra dem sända mullrande vibrationer rakt genom min kropp. Eller Göteborgstjejer med mjuka d:n som får en att bara vilja vara lesbisk och flytta till Hisingen, eller kanske vara deras hund.

Riktigt smörkrämstjock amerikanska som invaggar en i trygg förvissning om att livet bara är en film eller kanske en bra reklamannons. Men det allra bästa är norrländska. Umemål. Det är som fint sandpapper som slipar ner alla världens hörn och kanter. Sprider sol och verklighet och lukt av granskog. Ingenting kan vara riktigt dåligt så länge jag har norrlänningar i mitt liv.

I don't know, he's always wearing shades

Nu är det vår igen! Det firar vi med lätta steg och den mest banala och tjusiga musiken som finns.

spring is a girl group & sun is a 60's chorus

mvh knugen

Här sitter jag och jobbar hela helgen med ett hemligt projekt - nej, tyvärr inte hemligt som i coolt, banbrytande, av någon annan initierat, bara en personlig grej - så jag tänkte att jag kan ge er mitt bästa prokrastineringstips för dagen. Nämligen min favorit-meme för tillfället, Swedish Problems. Dör av underhållning.

hell, I can't even drive a car, but I'd kick your ass at Mario Karts

Det är inne på Monki som jag får den där känslan. Vem som helst kan förvisso känna sig lite utomjordslig i den där knarkiga klädbutiken, med alla dess dubbelspeglar, svängdörrar, färgglada tygsstycken, märkliga snitt och namngivna små varelser i plysch. Men de spelar The Ballad of John and Yoko och plötsligt känns det som om 2012 inte är på riktigt. Som om det bara är en dröm, en dystopi, en LSD-tripp från 1969 - ett år som verkligen existerade i all påtaglighets prakt. Med människor som var på riktigt. Med riktiga sysslor, riktiga visioner och riktiga revolutioner.

2012 tjänar våra kroppar som biologiska batterier åt den globala uppvärmningen, medan vi äter facebook-blå piller och lever i en virtuell värld av statusuppdateringar, bloggar, twitterflöden, trender och i-landsproblem. 2012 stompas våra hjärnor till ambivalent puré av en tjusande, dånande, allsuppslukande ström av information. 2012 sitter jag i ett fordon som spinner som en stor katt i 120 och streamar låtar från en databas som innehåller all musik jag kan komma på till en telefon som i sin tur trådlöst spelar upp mina önskemål i stereon. Kom inte och säg att DET inte är att leva i framtiden. Jag är inte riktigt säker på att det här har hänt.

allt är kommunikation

"Du har min penna" sa jag när jag gick, och han såg fullständigt oförstående ut. Pennan hade beskrivit bågar och kullerbyttor i hans händer, han hade slagit en osynlig takt med den, uppgivet lagt den ifrån sig för att sedan med ny beslutsamhet plocka upp den igen. Men utan att märka något.

Jag tycker om det där, folks tendens att omedvetet sysselsätta sina händer med vad som kommer i deras väg. Servetter rivna till konfetti, ölflaskors avpillade etiketter, en tågbiljett vikt till ett flygplan. Att vi inte kan komma ifrån vår absoluta fysiskhet som liksom bara vill bryta igenom. Och det där att vi inte alltid har huvudet med oss, att vi är så mycket mer än vårt medvetna jag. Rörande djur med impulser, beteenden och önskningar som inte går att styra, även om vi gärna lurar oss att tro att vi har kontroll.

I romanen Kärlekens Historia, som är en bok om en bok - men också om New York och ålderdom och ensamhet och kärlek - skriver Nicole Krauss om Tystnades Tidsålder, den imaginära tid då vi samtalade enbart med gester istället för med tal. Och allt vi gjorde därför var kommunikation.

Om det ibland händer att dina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner dig främmande för - om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig - då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre.

Ibland är våra kroppar svaret på frågorna som inte ställs högt. Och ibland är de bara i vägen.

vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn nånstans

Känslan av att ha sol, smuts och saltvatten under skinnet. Det är så hen låter, vår älskade & hatade & andra stad. Hen är onekligen besjungen; bejublat, besegrat och bespottat. Det här är bara låtar om henom.

Åh Göteborg

varje gång jag väljer mjölk pratar de osynliga rösterna med mig ur kyldisken

Ingen plats gör mig så paranoid som mataffären. Det kanske är något med de trånga gångarna, det zombiesläntrande kroppsspråket hos besökarna eller blickarna som autistiskt skannar av hyllkanter och kilopriser.

Eller så ligger det hos mig. Man är sällan på topp på Hemköp. Har inte garden uppe. Där man får vara sig själv för en stund.

Det skulle kunna vara djuret inom en som gör sig påmint, medan man defensivt stryker fram med famnen full av filmjölk och frusen spenat. Har du någonsin försökt ta maten från en hund som äter? Morr. Det brukar inte vara vackert.

Hur som helst svettas jag alltid lite i hårfästet när jag hör steg bakom mig på väg till naturgodiset. Kan inte koncentrera mig om någon försöker välja solrosfrön bredvid mig. Vill bara att tjejen vid tvättmedlet ska gå sin väg. Tittar mig över axeln medan jag klämmer på en avokado. Får klaustrofobikänningar när jag går bakom en rullatortant i passagen på väg mot mejeriprodukterna. Och hetsar fram mot kassorna för att kunna glida in i den kortaste kön, bara för att inse att det endast är för att hindra mig som gubben i kassan fipplar med sina mynt och kuponger.

Neurotisk, jag? Förstår inte vad ni pratar om.

besök från rymden

Om ett gäng utomjordningar en dag landade på Storgatan. Om de tittade på mig med sina facettögon fästa på axlarna, vinklade sin tre huvuden på sned. Och om de sedan plockade fram sin universella översättarmaskin ur lönnluckan på sin farkost och frågade mig vad det var för plats de kommit till.

Då skulle jag berätta om hur det känns första gången solen värmer på sex månader. Om hur himlens höjd korrelerar med hur vi mår. Jag skulle berätta om fredagar. Vi skulle ta en öl på NH och de skulle grina illa men jag skulle lova att de skulle tycka bättre om det nästa gång. Och säga att det är ofta så det är här, att de saker man tycker bäst om är sådant som man måste vänja sig vid. Jag skulle ta med dem på en tur på kanske en moped och berätta att det ni känner nu är vinddrag, och det är ett av de enklaste medlen som finns här på jorden för att må bra. Sen skulle de få följa med upp på mitt rum och jag skulle spela oändligt mycket bra musik för dem. Jag skulle ställa dem framför högtalarna och säga känn!

Jag skulle laga spenatsoppa och laxburgare och råbiff och lussekatter. Och jag skulle skicka med dem en ask lakrits.

Jag skulle säga: här på jorden har vi alla möjligheter och alla problem.

Vi känner oss ensamma nästan jämt, trots att vi vet att vi tekniskt sett är ett gemensamt system, bara delar av en och samma maskin.

Vi tycker om att tävla och att vinna, och på sätt och vis är allt en tävling här, för så är det i ett perfekt balanserat ekosystem. Samtidigt som det borde vara precis tvärtom, att när en vinner så vinner alla.

När vi är unga umgås vi fritt med varandra, men ju äldre vi blir, desto mer isolerar vi oss i mindre, väl definierade grupper som det är väldigt svårt både att öppna upp och att ta sig in i.

Jag skulle berätta att vi har hittat på nya gudar, trots att de enda vi behöver är solen, åskan, havet och vinden.

"Jävla hippie", skulle de säga då, packa ihop sitt pick och pack och sen fara vidare genom solsystemen.