Stilstudie

Igår hade vi fadderiskifte! Vi fick den briljanta iden att äta kanel.

Mattias var rookie på det här, medan vi andra hade varit med förr. Notera Sallys frejdiga inställning till upptåget, och min självsäkra blick.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Munnar brände och ögon tårades...

Men det var ganska roligt!

Fotona tagna med Sara Berglunds kamera.

Slentrianmässig symbolik

Ingen förespråkar användandet av bilder och lättförståeliga symboler så mycket som en användbarhetsälskande kognitionsvetare som jag. Men då skall det vara genomtänkt och välplacerat, för att underlätta våra kognitiva beräkningar. I andra fall kan det lätt bli lite...fel.

Att "jag ♥ dig" är ekvivalent med en kärleksförklaring är knappeligen särskilt omtvistat. Hjärtat är så starkt förknippat med konceptet kärlek att man inte ens skulle komma på tanken att vara förvirrad över symboliken. Men man kan naturligtvis älska annat än människor också, vilket Milton Glaser tog fasta på när han skapade den numera legendariska postmodernistiska loggan för reklamkampanjen för världens huvudstad, "I ♥ NY". Direkt plagierat men något snitsigare är förstås det svenska varianten "I ♥ Hjo", där även vår mest bespottade humorform, ordvitsen, blivit implementerad.

Hjärtat slits inte ut så lätt, och är säkerligen en av våra mest använda symboler. Lite fel blev det för några år sedan, när företaget Locum i en julkampanj valde att helt sonika byta ut o:et mot ett hjärta, för att övertyga om sin välvilja. Men resultatet, "l♥cum", förknippades snarare med synd och befläckelse än med godhet... Hysteriskt roligt visserligen, och all publicitet är god publicitet, sägs det ju.

För ett par år sedan började Posten använda sig av mer eller mindre begripliga rebusar, genom att byta ut valda delar av sina reklamtexter mot symboler. Lite roligt, men ofta på gränsen till förvirrande och ibland mest tröttsamt. Sen hakade Sony Ericsson på trenden, och då började det bli obegripligt på allvar. Deras lilla bollformade logga fick plötsligt gestalta ett verb i samtliga av deras reklamkampanjer, men vad detta verb skulle vara är åtminstone för mig höljt i dunkel. I Ericsson big ideas? I Ericsson the beats? Jaja, det är säkert underförstått och subtilt och inte så noga, för att inte tala om hur stilrent och trendigt det är, men i slutändan skapar det mest bryderier. När vi ser text vill vi ju automatiskt läsa den, det går inte att låta bli. Och då skapar en till ord oöversättbar liten logga stora kognitiva motstridningar i våra konservativa hjärnor, helt enkelt.

Men det värsta hittills är de skyltar och affischer som möblerat halva stan såhär i fettisdagstider. Här känner jag att företaget bakom inte tänkt till så mycket alls, utan mest slagit ihop det bästa av det mesta i reklamsymbolikens värld. Och vad är resultatet? Det är I ♥ U all over, fast översatt och med en semla insatt i hjärtats plats. En semla! Vad menar dom?

"Jag semlar dig". Jaha. Det låter starkt besläktat med det kanske något dialektala mula, och man ser framför sig hur någon liksom smyger upp bakom en annans rygg och bam! trycker upp semlan i ansiktet på vederbörande med skruvande rörelser så grädden smetas ut över hela ansiktet... En fantastisk syn! Men kanske inte ett lika myspys-gulligt meddelande som det de tänkt sända ut.

Således: tänk till eller håll er borta från illustrerade metaforer, lyder mitt råd. Helt gratis!

Vår bästa tid är nu

Jag har precis lämnat av Julia, min bästa vän som spenderade helgen här, på busshållplatsen. Jag hade kunnat skriva något om händelserikedom, eller det konstiga i att hon var här samtidigt som sju (7) vilt främmande Chalmersteknologer bodde i vårt kök. Men har jag inte lust med.

För jag har en sån där klump någonstans mellan magen och halsen. Det känns sådär som jag antar att det gör för min mamma varje gång jag lämnar hemhemma för Linköping. Så som det kändes när min pappa åkte tillbaka till USA varje gång han hade hälsat på när jag var liten. Och så som det kunde kännas ibland när Jonatan försvann (några dagar eller några timmar, på väg hem eller på väg till jobb) på den tiden vi var ihop. Man är ensam i den gråa världen igen och allt återgår till något slags normaltillstånd som är sämre än det man just har lämnat. Och klumpen hotar kanske att tränga upp till ögonen och rinna utför ens kinder. Men det är klart att man inte gråter. Åtminstone inte när någon ser på.

När vi vaknade imorse fick jag med ens en bild för ögonen. Det är försommar hemhemma på Kroppefjäll, i skogen. Solen lyser in över en öppen plats och det surrar av flugor och insekter. Hettan är intensiv och det luktar sommarskog från mossa och blåbärsris. Kanske är det träning och man har en karta i handen, eller kanske har man tagit en paus i en promenad och sitter och pratar. Eller så råkar man bara vara där, själv.

Och den mycket levande bilden fick mig plötsligt att intensivt vilja vara där. Inte nu, när alla är bortflugna och mitt ute i Livet. Utan då. Innan allting började. Då vi inte alls var lyckliga, då när vi oroade oss till döds för hur man egentligen gjorde när man kysste någon. Innan det fanns riktiga städer, fula hus och studielån. Innan livet förväntades vara stort och bra.

När vi låg på våra sängar och grät, men det egentligen inte gjorde något, för Livet hade ännu inte börjat. Och det är inte alls nostalgi. Det är bara rädsla för vad jag just nu är mitt i.

På väggen ovanför min säng finns en affisch. The Smiths sångare Morrissey tittar in i kameran med en bukett påskliljor i handen. Bakom honom står gitarristen Johnny Marr och ser förnöjd ut i sina solglasögon. Det är en mycket vacker och mycket symbolisk bild.

Framförallt är det en mycket stor affisch. Deras ansikten är större än mitt. Och var man än rör sig i rummet - som inte är stort, det skall medges, men ändå - följs man av Morrisseys blick. Man kan sätta sig i hörnet och se in i hans ögon. Oavsett var man befinner sig ser det ut som om han tittar på en.

Ibland söker sig mina ögon till hans. Och han möter min blick, outgrundligt. Vi tittar på varann ett tag och jag visar honom mina tankar. Och det ser ut som om hans vemodiga halvleende säger "Jag vet".

Oändligt är vårt stora äventyr

När jag cyklade hem efter nattens arbetspass på [hg] vid halvsex-tiden imorse formulerade jag i mitt huvud ett blogginlägg om Äventyret. Det blir lätt så, när alla ljud är dämpade av nyfallen snö, man har avnjutit en städöl med intresserade människor och knarrar fram på sin damcykel som en fri skugga i en sovande stad med mörka rutor.

Jag ville skriva att Äventyret kan vara allt som gör en lite osäker. Allt från att slira lite med cykelns bakdäck till att tänka en förbjuden tanke till att stå på Seouls flygplats som ensam västerlänning bland tusentals asiater. Och om att Äventyret, även om det med fördel kan upplevas tillsammans med andra människor, i någon mån alltid är solitärt. Och om att jag kände Äventyret i kroppen, att det gjorde mig så lycklig, och att jag snart ville möta det ute i vida världen (igen).

Men som ni hör så blev det ju mest flummigt. Så istället säger jag: Var inte bekväma. Var nyfikna. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!

Var inte rädd för mörkret (ty ljuset vilar där)

Jag har alltid tyckt om stjärnor. När jag var liten läste jag berättelser om dem i den grekiska mytologin, och under min pop-era fäste jag dem i paljettform under ögonen. Men bäst är de naturligtvis i verkligheten. Hemhemma i Dalsland hjälper inga ljus och lyktor till, där är natten så mörk att det under klara vinternätter knappast går att undvika att hänföras. Himlen är fullkomligt beströdd av miljontals små nålstick som liksom släpper igenom ett ljus som finns på andra sidan, i en annan dimension som har dag när vi har natt. På tidigt stadium lärde jag mig urskilja Karlavagnen, den mest välkända och lättfunna av stjärnbilderna, åtminstone här i norr. Och planeten Venus, morgonstjärnan, stod alltid lågt över landskapet när jag om mornarna gick till skolbussen.

Men det är Orion som är min favorit. Han syns när vi behöver honom som bäst, under det långa vinterhalvåret, och håller mig då alltid sällskap och undan ensamheten. Så många gånger jag har cyklat genom vintern, natten, mörkret, kylan; med huvudet riktat snett uppåt, och sett honom vaka där uppe. Tydlig, så att man nästan inte kan föreställa sig att han finns där av en slump. Och stor, mäktig, allvetande. Orion ser allt jag gör. Det finns inget att dölja för honom.

När jag reste till andra sidan jorden efter gymnasiet var stjärnorna en del av magiken. Det var vinter i Sverige och sommar i Australien, men mörkt tidigt så som det är om somrarna i utlandet. Och där var han! Orion. Fast där kallar de honom "the Ugly Face", eftersom hans svärd upp och ner formar en näsa och det välkända bältet en sur mun. Kanadensaren tog upp sin gitarr och spelade Coldplay: look at the stars, look how they shine for you. Jag var hänförd.

Skulle jag någon gång tatuera mig - lugn, släkt och vänner, jag har inga planer på det - skulle det vara en minimal Orion på insidan av höger handled. Han och de andra stjärnorna representerar så mycket för mig. Den oändliga friheten. Äventyret. Och på samma gång - tryggheten. De har en förmåga att samtidigt som de påminner om oändligheten - tiden, rummets och tankens - inge lugn hos betraktaren. De är realism och mystik, vetenskap och konst, visdom och romantik på en och samma gång. Närmare religion än så kommer jag nog inte.

"Think like an economist"

Den här våren tar jag en kurs i Nationalekonomi, 30 hp, vilket får flera mer eller mindre lustiga effekter. Till exempel att jag har en föreläsare som ser ut som Tom Hanks och att jag under kombinationen med det kommande projektet i tillämpad kognitionsvetenskap kommer att studera på ungefär 250-300%; något som min omgivning älskar att förfasa sig över, men som jag själv väljer att ta med ro än så länge.

Jag får under såväl aggressiva som lustfyllda tillrop återuppväcka gymnasiets matematikkunskaper. Jag får lära mig att tänka som en ekonom: Att inse att resurserna är begränsade. Och att acceptera att man kanske har gjort fel val tidigare men att i varje givet tillstånd ändå endast väga den aktuella extra kostnaden mot det aktuella extra värdet av en åtgärd. Att vi antas vara rationella aktörer på marknaden. Vi antas vilja optimera.

Och jag struntar väl i världsekonomin men det är ju mitt liv det handlar om. Knappa resurser och ständiga val. För Tom Hanks visar hur alla våra beslut kan betraktas som ekonomiska. Livet är ekonomi.

Sant. Jag betraktar ständigt min tillvaro på det viset. Vad förlorar jag och vad får jag ut av det hela? Vi ligger på sängen och diskuterar framtid och scenarion och plus och minus, så som det alltid blir när vi träffas. Och så som jag alltid tänker när jag är själv. Men jag är så trött på det! För slutsatsen blir ändå alltid den samma: det enda sättet att bli lycklig är att vara nöjd med det man gör just nu. Hela tiden.

För vad fan spelar det för roll om jag vid varje jämn födelsedag kan ta upp min Life Achievement Checklist och bocka av det jag skulle ha gjort fram tills nu? Ska jag vara nöjd då? Vara så upptagen av att göra rätt och optimera att jag endast kan uppskatta livet retroaktivt. Det är så fel. Livet pågår ju - just - nu.

Noterat II

I en av kortnyheterna från TT i Dagens Nyheter idag rapporteras att en 74-årig man från Jönköping dömts till 1,5 års fängelse för en våldtäkt på en åttaårig flicka. Straffet är mildare än det normala på två år, då man tagit hänsyn till mannens höga ålder och fläckfria straffregister.

Och jag undrar om man funderat någonting på flickans ålder?

Förmildrar det en åttaårings våldtäktsupplevelse att händerna som rotade i henne var rynkiga gammelmanshänder? Kändes det bättre för henne att den som smutsade ner det mest privata var tidigare ostraffad?

Hennes hemlighet

Hon har nåt som håller händerna varma

Januari är aldrig lätt. Våra drömmar ligger strax under isen, de glimmar till som guld under vätan och snöslasket, och vi trampar på dem där vi går med sänkt hållning och trötta blickar. Det lilla ljus som molnen släpper fram belyser mer det som är fult än det som är vackert, nyårslöftena gör ont i magen och decembers baksmälla ligger tung i bakhuvudet.

Därför behöver man en säkerhetsventil. Man behöver vara en del av något annat, något som är vackert och ofelbart just för att det inte är närvarande, testat och förstört. Det hjälper. Trots att Ryd Centrum är mer öststatsliknande än någonsin när Rydskidsen drar fram planlöst och jag cyklar mot universitetet, så blir jag inte tom. Och de stunder när inte någon verkar tycka att jag är rolig och spirituell gör det inte ont.

Jag har skaffat mig en idealiserad utväg, och en oklanderlig förebild. Jag skall inte berätta om min ventil, eller om henom. Men varje gång jag känner att jag inte riktigt orkar hålla gnistan uppe, funderar jag på hur hen skulle göra i den situationen. Och jag förstår hur jag vill och bör vara. Därför är dessa dagar och nätter mina. Och jag är glad!

Årets konstigaste samtal

Linköpings Universitet, B-husets övervåning, Fredag 11/1 kl 16.10:
Min mobil ringer: Privat nummer.

Jag: Ja det är Gro?
(Ung mansröst, stockholmsk accent) Hej, det är Johan.
Jag: Johan...?
"Johan": Ja...alltså jag fick det här numret av Sally.
Jag: (förvirrat) Jaha?
"Johan": (lite beklämd) Ja...det var rätt länge sen. (Paus) Hon sa att jag skulle ringa dig om jag inte kunde få tag på henne.
Jag: (tror att snubben har något viktigt på hjärtat) Jaha!
- tystnad -
"Johan": (konverserande, låter lite ledset uppgiven) Ah...så vad gör du då?
Jag: (misstänksamt) Nah, jag sitter och pluggar lite.
"Johan": Aha.
- tystnad -
"Johan": Har du pratat nåt med Sally idag då?
Jag: Nej, inte idag, hon är hemma tror jag.
"Johan": Okej. Hon är jävligt schysst, Sally. Jag pratade med henne igår.
Jag: Jaha?
"Johan": Ja, alltså, vi kände varandra när vi var små, umgicks rätt mycket. Men sen flyttade jag.
Jag: Vart flyttade du då?
"Johan": Till Trollhättan.
- tystnad -
"Johan": Väldigt schysst, det är hon...
Jag: (trött) Mm, men du, jag måste nog fortsätta plugga nu. Ha det så bra. Hej då.
- jag lägger på -

What the fuck? Varför ringer det lunatics till mig? Är det samme mystiske person som den som stal mina underkläder i tvättstugan? Har jag en stalker?

Frågorna hopar sig, svarslösa. Min skånekompis Sally har ingen aning om vem den mystiske mannen var. Hon har inte pratat med någon Johan igår och definitivt inte gett någons nummer till mig. Ah, livet...om jag bara kunde förstå människors vägar.

Ett skapat behov (?)

Idag har äntligen min iPod letat sig till mitt nya kollektiv på Rekrytgatan, från sin tillfälliga exil i Göteborg. Jag har saknat den som en kär vän (faktum är att jag nog eventuellt har saknat den mer än somliga vänner), och nu är den alltså äntligen hos mig igen. Vid varenda promenad, cykeltur och sömnlös natt har jag förgävens famlat efter den, och varje gång överraskats hur stort mitt behov och min vana av portabel musik faktiskt är. Dess frånvaro har tvingat mig att själv sjunga Jens Lekman och Lars Winnerbäck när jag cyklat genom stadens gator, till omgivningens milda förvirring.

- - -

Och jag kan inte låta bli att undra: ser de inte att stadens träd är fulla av stjärnor? Kan de inte föreställa sig vilken möjlighet varje bussresa skulle kunna innebär? Förstår de inte att min energi och entusiasm långsamt, långsamt

långsamt

dras ur mig när den bemöts så otacksamt?

Religion 2008

Man förväntas ju bli klokare och klokare ju mer åren går. Därför tänkte jag inleda 2008 med att slå ett slag för den visdom om vilken jag får bekräftande insikt allt oftare nuförtiden: vikten av perspektiv.

När man skrotar runt i sin vardag, hur förträfflig den än må vara, försätts man förr än man anar i något slags - i allra högsta grad omedvetet - tunneltänkande; vissa saker är Rätt och andra Fel, man Vill kanske något och det är något annat man inte Vet. Man Tror vissa saker om framtiden och om sin omgivning, och man är ganska säker på sin Sak även om man kanske inte alltid upplever det så. Man har naturligt och oundvikligt en bild av Världen och Livet och Tillvaron helt enkelt.

Det är därför man behöver ett perspektiv som slår en i magen. Det är därför det är viktigt att man reser till andra sidan jorden eller till Norge. Att man tar sabbatsår, jobbar på McDonald's eller börjar plugga. Att man flyttar, blir kär, lär sig spela ett nytt instrument, umgås med nya människor, blir vegetarian, börjar spela innebandy, upptäcker ny musik eller går med i en organisation.

Och plötligt inser man att det nog inte alls var sådär som man trodde. Man får nya känslor och nya bilder. Ibland kommer det som en dundrande Aha-upplevelse, ibland som en smygande dimma. Det är naturligtvis inte alltid trevligt när nya tankar och insikter knackar på dörren, men jag har ändå allra oftast upplevt det som en väldigt positiv känsla.

Men hur tilltalande och sanna de här nya tankarna än må kännas och vara, får man aldrig vila. För innan man hunnit säga "På så vis!" har man såklart återigen indokrinerats av sin tillvaro och förlorat överblicken. För den sakens skull behöver man dock inte göra något stort och uppenbart omvälvande: för mig kan det räcka att åka hem till Dalsland en helg, för att sluta tänka i mina förtvivlat egocentriska och förblindade banor.

Perspektiv ger ny livsluft. Det ger överblick och får en att bättre kunna se saker för vad de är. Det ger förståelse och insikter, inspiration och energi. Jag vill aldrig någonsin stelna i en form. Jag vill aldrig någonsin fortsätta vara övertygad och bära obrutna fördomar med mig genom livet.

När jag på nyårsaftons natt stod på ett berg i Högsbo och försökte lära mig tyska barnvisor med Göteborgs alla ljus långt nedanför fötterna och havet anat någonstans inte allför långt bort, drabbade perspektivet mig med full kraft. Och det var det bästa som kunde avsluta det gamla året och inleda det nya.

Hårda bud i Mellerud

Allt behöver en slogan. Orter och städer i synnerhet. För att sättas på kartan, för att göra ett statement: det här är vi. Var "Hårda bud..." kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag vet (1) att det nämnts i DN-serien Assar en gång, (2) att en boktitel bär detta namn (Hepp!), och (3) att det trycktes på sportflaskorna i gjorda hos Mellerud Plast när jag var liten. Och framförallt att jag har blivit rätt trött på det...

Numera bor jag i en stad "där idéer blir verklighet". En relativt attraktiv devis trots allt, särskilt i jämförelse med många småorters magknipsframkallande försök i stil med "Grums - så mycket mer än du tror" och "Expansiva Mjölby". Sen finns det lite skojigare varianter, som "Uppsala har en rolig historia" och "I love Hjo". De får naturligtvis passera. Och Stockholms stöddiga "The capital of Scandinavia" är nog svårt att göra något åt.

Min hemorts närmaste stad Åmål är ett kapitel för sig. Denna Dalslands enda stad som förut var känd (?) som trista "Åmål - vid Vänern" fick snabbt den lite mer inspirerande etiketten "Fucking Åmål" efter filmen med samma namn. Men nu hälsar skylten vid infarten välkommen till "Världens näst bästa stad" ('näst' står liksom infogat, med en liten pil). Förstår kommunen inte vidden av den desperation de signalerar? Och varför näst bästa? Jag förstår inte. Själv har jag alltid föredragit Åmålsysnonymen "Ändå Något" - vilken påstås härstamma från någon uråldrig story om vad djävulen sa när han var ute och spatserade och stötte på den lilla pikanta staden.

Det där med smeknamn på städer verkar vara populärt överhuvudtaget. Lars Winnerbäck förmedlade Linköpings ekvivalent Stångåstaden (jag förstår inte varför, jag vet ingen stad som präglas så lite av sitt vatten som just denna), och Göteborg kallas frekvent (åtminstone på västkusten) för Sveriges framsida. Och sen har vi alla dessa pastisher på mer berömda metropoler: Den lokale skalden Birger Sjöberg benämnde Vänersborg obegripligt nog som Lilla Paris och Göteborg är tydligen känt som Lilla London. Stockholm är Sveriges Venedig och Norrköping Sveriges Manchester. Att Göteborg för det otränade ögat inte bär minsta likhet med den brittiska huvudstaden och att det för de flesta ter sig självklart att Vänersborg överhuvudtaget inte är jämförbart med i den franska modemetropolen är tydligen inte väsentligt. Men varför kan städerna inte bara vara sig själva? Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder, den behöver inte jämföra sig med någon fjantig italiensk boplats som ändå håller på att trilla i sjön.

Alla kan inte vara bäst. Det räcker att duga. Om kommunerna lade ner hälften så mycket arbete på att faktiskt känna äkta stolthet över sin orts eller stads fördelar, som de ägnar åt att hitta på finurlig glasyr som skall täcka dess skavanker, så skulle kanske mycket vara vunnet. Och framför allt skulle man slippa vrida sig i plågor över pinsamma och tillkämpade allegorier och slagord.

Noterat

I en notis i Dagens Nyheter är man bekymrad över att julen har varit ovanligt våldsam för landets kvinnor. Dessa dagar är normalt sett annars lugna, citat "2006 anmäldes bara 40 misshandelsbrott mot kvinnor per juldag" slutcitat. Men under årets julhelg låg samtalen till Kvinnofridslinjen obetydligt under det normala genomsnittet på cirka 70 stycken per dag.

Ungefär 70 svenska kvinnor per dag utsätts alltså för misshandel och/eller våldtäkt, i stort sett uteslutande av män. Ändå hör man då och då någon pösig typ surt ynka fram att sådana där feminister, de tycks ju hata män. Och jag vill bara slå mig för pannan och skrika det som borde vara uppenbart:

Är det vi som hatar? Är det vi? Detta - påstådda - hat tycks mig oändligt litet i jämförelse med det fundamentala hat som somliga män verkar känna mot kvinnor? Eftersom de slår, förnedrar, våldtar och kränker:

Sjuttio. Kvinnor. Per. Dag.

Det borde vara uppenbart: det är nazisterna, homofoberna, våldsmännen och förtryckarna som är grunden till hatet. Inte de som kämpar mot orättvisorna. Som bara vill leva i frihet, jämlikhet och syskonskap.

Om att handla för lite

När jag framåt eftermiddagen bättrar på min allmänbildning med hjälp av min alldeles egna pappersversion av Den Stora Morgontidningen, sätter jag nästan min gröna curry i halsen. Mina ögon möter en helsidesannons från Svenskt Näringsliv, prydd av en pepparkaksgumma med krossade drömmar. Rubriken lyder "SAGAN OM GUMMAN SOM HANDLADE FÖR LITE".

Över resten av sidan presenteras en berättelse på klassisk sagomanér. Den handlar om den lilla gumman, vars största hobby är att glädja sig själv och sina nära och kära genom att köpa saker. Och om gubben som hon handlade hos, och som därmed fick råd att äta julmat. Och om människorna i de fattiga länderna som gladde sig så att få tillverka sakerna i gubbens affär, så att de kunde ha ett jobb. Med sedan fick den lilla gumman syn på en kultursida i en tidning. Jag citerar: Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel var dåligt, skrev de. Dåligt för själen, för de fattiga och för planeten. Och då började den lilla gumman handla lite mindre, och alla i den lilla lilla staden tänkte likadant, och se, då hände något hemskt förstår ni: Gubbfan konkade, de fattiga på andra sidan jorden miste sitt, och tanten fick en "jättetråkig jul".

Det här är uselt i så många dimensioner så jag inte vet var jag ska börja. Hur understår de sig? Hur fan kan de med att tala till oss på det sättet? Som om vi vore barn, som om vi inte visste och förstod någonting, som om vi inte kunde tänka själva. Svenskt näringsliv må tycka att de är festligt provocerande. Jag tycker att de är fullkomligt patetiska. Och märkligt...gammalmodiga.

Man behöver inte vara kommunist eller nationalekonom eller logiker för att tro på ett samhälle där handeln inte ständigt måste öka. Som om inte hela västerlandet redan är som en bulimiker, där vi missbrukar konsumtion och slutar upp tjocka fast tomma, med en sur eftersmak i munnen. Som om en sydamerikansk kaffeodlare ens får en promille av det pris som kaffet säljs för i butikerna. Som om julhandeln inte kommer att slå rekord i år igen.

Och jag vill bara skrika och gråta över de ekonomiska orättvisor som råder - över att folk faktiskt söker lyckan i något så patetiskt som prylar och julklappar och att definierar sig själva utifrån vad de köper - över att mina barns planet håller på att gå åt helvete.

På förstasidan av samma tidning står årets mottagare av Nobels fredpris Al Gore och säger Klimatproblemen kan inte lösas med teknologi, vi måste ändra vår livsstil. Det, era dumma nöt, är den enda handling som behövs, inte en ökning av vår redan groteska hetskonsumtion.

Min tröst i havet av inskränkt idioti är: 1. att Svenskt Näringsliv lägger krokben för sig själva genom sin förstasidesnyhet "De rika blir allt rikare". 2. alla upprörda blogginlägg om det här. Googla själv på sagans namn! 3. anledningen till att Svesnkt Näringsliv känner att de behöver en sån här annons. Heja kultursidorna!

The best moments

När jag var ute i vida världen och reste efter gymnasiet, lade en av mina reskumpaner kontinuerligt upp bilder från resan på en internetsida. När han hade kommit hem skapade han en ny kategori, "The Best Moments". Trots att hans resa, både den delen av den när jag var med och den andra, varit fylld av spektakulära händelser och häftiga upplevelser, var majoriteten i den här kategorin inte foton av sådant. Istället föreställde påfallande många av dem honom själv liggandes på rygg tillsammans med någon, oftast en tjej, däribland mig. Jag blev såklart glad att en av hans resas bästa stunder tydligen varit när han och jag legat på den gigantiska sängen i uthuset hos den där australienska hippiefamiljen och pratat om allt mellan himmel och jord. Men egentligen avfärdade jag mest de här bilderna som självbekräftande statusmarkörer, mer eller mindre.

Men idag kom jag av någon anledning att tänka på det där. Och efter en stunds funderande insåg jag att de bästa stunderna i livet, de har nog varit när jag legat på rygg tillsammans med någon jag tycker om.

Mellan mina föräldrar som sover middag på sängen i vardagsrummet. Min stora högstadieförälskelse och jag på luftmadrasser på olika orienteringsläger och -tävlingar runt om i Sverige. Jag och Julia i ett tält på Bore Kulle utbytandes hemligheter som aldrig uttalats högt förut. Alla dessa otaliga tillfällen med Jonatan. Med den långe holländaren Jan i en park i Sydney. Nattetid sovandes i hängmattor under livsfarliga kokospalmer i Costa Rica med Mona. Under stjärnorna bredvid Tomas på en gräsbeklädd kulle i ett ännu okänt Ryd. På en ärvd filt med Joel i Allén under en av årets första sommarskymningar. Och efter tre avsnitt Scrubs på raken på min säng här bakom mig tillsammans med Jonas.

Lukt av gräs, jord, luft och människors personliga dofter. Allt från trygghet till spänning och uppspelthet. Men någonting gemensamt: Den grundläggande, ofrånkomliga gemenskapen, och den åtråvärda känslan av nuet. Lyckligare och mer levande än så blir jag inte.

Julmusik

Re-issue! Re-package! Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph, extra track (and a tacky badge)

Vi kan det här nu. Det är samma gamla Absolute Christmas som rullar ut sig som en glöggdoftande och tjock, söt dimma kring våra hjärnor som alla andra år. Det är Sinatra, Elivs och de andra gamla godingarna, lite klassiskt svenskt med Carola och Peter Jöback, en aning modernt med Backstreet Boys, samt förstås pseudorevolutionära och ack så trötta Just D.

Jag har växt upp med de här låtarna, de är Svenska Folkets favoriter, de "hör till" och "det är ju så mysigt". Men man begår ett fundamentalt misstag om man antar att någonting automatiskt blir bra bara för att det är tradition: väldigt, väldigt många har minnen från julaftnar som de skulle kunna strypa Tommy Körberg för att glömma. Personligen tilltalas jag i allra högsta grad av julen, men snälla, låt oss...inspireras lite! Låt våra hjärtan få tänka - och känna! - efter istället för att försöka skapa stämning genom att brutalt injicera socker och fabricerat julmys i aorta.

I min iTunes-playlist har jag skapat en flyktplan av alternativa låtar som passar julen:

Kent - Elite
Jag har sprungit i ett liv nu / jag sprang för att stå still / i jakt på ett mirakel / när det fanns precis intill
Sällsynt odeprimerat för att komma från Kent. Juligt pompös gospel där Jocke Berg sjunger om sina förfäder så att hjärtat kniper ihop sig och man växer flera meter.

Lars Winnerbäck - Julgröten
God jul fru Hjärter Dam & Fröken Svår / Och gott nytt år / till all er sorg och era sår
En klassiker. Om den ångestfylld glättighet, och om dem som blir extra ensamma när julen infinner sig.

Detektivbyrån - E18
Fullt av bjällerklang. Magiskt instrumentalt utan motstycke.

Håkan Hellström - Fairytale of New York
You scumbag, you maggot, you cheap lousy faggot / happy christmas you arse / I pray God it's our last
Håkan med ensembles livetolkning av den allltid lika fantastiska Pouges-låten om ung kärlek som ruttnar med åldern är den cyniska texten till trots en riktig glädjexexplosion.

Bach -Ich Ruf' Zu Dir Herr Jesu Christ
Det här klassiska stycket fick jag av min kompis Tommy. I all sin lågmäldhet rymmer det mer känsla än Bing Crosby och Nat King Cole tillsammans. Att lyssna på det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Leonard Cohen/Jeff Buckley - Hallelujah
She broke your throne and she cut your hair / and from your lips she drew the hallelujah
Okej, detta val må vara förutsägbart. Men jag kan bara inte värja mig mot den här låten, det tror jag nästan ingen kan. Den har provocerat mig till tårar tre gånger på en vecka. På ett bra sätt.

Jens Lekman - The cold swedish winter
I saw doubt in her eyes / when I said I wanted to kiss her / for the sake of liking her / and not because of the blizzard
Allas vår Jens filosoferar över hur det nordiska klimatet påverkar våra kärleksliv och våra hjärtan.

Annan bra alternativ julmusik:
Belle & Sebastian - Get me away from here I'm dying / Caesar's - Winter song / Cirkus Miramar - Schlager från Moskva / Coldplay - Yellow / Death Cab for Cutie - Someday you will be loved / Jens Lekman - The opposite of hallelujah / Kent - December / Timo Räisänen - Fear no darkness promised child / Nouvelle Vague - The killing moon / Lars Winnerbäck - Kom änglar / The Smiths - There is a light that never goes out / Antony & the Johnsons - Hope there's someone

Den sista utposten

När man prövat allt. När det inte finns några alternativ kvar. När ens ambitioner sköljts bort av en flod av te, MSN, bloggar, gitarrer och slösurf. Då går man till HumSam.

Det är det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga biblioteket här på universitetet. Det är en fantastisk plats; med tysta läsesalar, ett oändligt antal rum/våningar/utrymmen, och naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med kunskap. Men det bästa av allt är de rader av upplysta bås, där man kan sitta och studera i avskiljdhet, på samma gång som man delar sina vedermödor med en massa andra i samma situation.

Här finns små flickor med stora juridikböcker fullproppade med färggranna flikar. Här finns laptops och hörlurar. Här finns böjda ryggar, understruken text och halvfyllda vattenflaskor. Men ingen mat, inga höga ljud, inget prat och ingen lukt förutom den karakteristiska, kultiverade och nästan mytiska bokdoften. Luften är så tjock av flit att den går att skära med kniv.

När man går hit vet man att det är allvar. Man stänger av mobilen och datorns trådlösa nätverk. Nu jäklar ska här skrivas. Deadline imorgon!

Studieresultat

Så här såg det alltså ut när pepparkakshuset bakades. Bilden ovan togs av Sally, och på Facebook kommenterade jag den med att jag och Jonas ser ut som glada tolvåringar.

Han genmälde med att verket sedemera också såg ut att vara skapat av små barn i den åldern. Jag förstår inte varför?

En känd byggnad i Ryd! Kan du gissa vilken?