...forsmaktar jag pa denna buss

Argentinarna ar, som man kan forvanta sig, ett folk av sena vanor. Affarerna har i regel oppet till nio pa kvallen, gar man ut for att ata middag vid atta sa ar man forst pa plats i restaurangen och till klubbarna bor man inte borja rora sig mot forran klockan tva pa natten. Alla regler har dock sina undantag och jag maste med sorg i hjartat konstatera att langfardsbussarna tycks vara detta i det har fallet.

Det har med bussakande ar ju nagonting som argentinarna ar bra pa, och aven de langsta strackor tillryggalaggs hapnadsvackande lattvindigt nar man har overjordiska vyer utanfor fonstret och gigantiska saten som kan fallas ner till nastintill vertikalt lage. Aven mat inkluderas i farden. Synd bara att sista malet serveras vid fyra pa eftermiddagen och bestar av te och en brownie. Middag, nagon? Naval. Klockan ar halv tio och snart ar det sovdags. Bara ett halvt dygn kvar till Mendoza. Knorr.

var spanske van

Vi vet inte om det beror pa sasongen, platserna vi aker till eller om det bara ar for att vi valjer sa smartsamt haftiga och autentiska hospedajes att bo pa, men vi har hittills traffat pa otroligt fa icke-argentinska resenarer. Sarskilt jag, som har Australien - dar en tysk, svensk, hollandare eller Bellman vantar runt varje horn - som framsta backpackerreferens ar forvanad over bristen pa europeer. En, jag upprepar, EN svensk, nagra tyskar och ett hollandskt par - that's it. Och sa forstas: Spanjoren.

Spanjoren gjorde ett dramatiskt, vilket vi sedemera skulle inse okaraktaristiskt, intrade i vara liv en kvall i Puerto Madryn. Vi stod och diskuterade en karta med var tyska kompis Daniela pa hostelrummet, nar han steg in genom dorren, blot som en drankt katt, behovandes en varm dusch kanske mer an nagon har behovt en sadan nagonsin. Han hade tagit bussen fran Buenos Aires men innan han klev pa overraskats av det stortregn som vi sjalva undslapp genom att valja morgonturen. Och ni minns val att sagda bussresa tar ungefar ett dygn? Ni forstar.

Men detta uthardande och utsatthet for elementen samt avsaknad av beklagan visade sig vara lite av var spanska vans personlighet i ett notskal. Vi fick tyvarr inte nojet att komma sarskilt nara hans lagmalda, nastan lite forsiktiga person, men sa har i efterhand har vi hyllat honom och utsett honom till var backpacker-forebild - en mycket prestigefylld utmarkelse.

Vi forstod snabbt att Var Spanske Van, som vi hadanefter kan kalla Sergio, eftersom jag tror att han kanske hette det, levde pa knappa medel. Trots detta tvekade han inte att medan vi blodsockerdippat varmde fardig ravioli och kokte ihop en misslyckad ostsas (som skar sig), i hostelkoket slanga ihop en ljuvligt doftande risotto med vin, en san dar som ska puttra och passas i evigheter ni vet. Till detta hade han kopt en bulle stor som en fodelsedagstarta, men fick bara i sig uppskattningsvis 5% av denna och kanske en tredjedel av risotton - resten bjod han laget runt pa. Nastfoljande dag hyrde jag och Vargen cyklar som vi fardades langs med kusten till Punta Loma med, en enkel vag knappt tva mil lang cykelfard i gassande sol och pa hyfsat rough underlag, som vi i och for sig klarade som en dans men som hostelvarden hade varnat oss for. Halvvags traffar vi pa Sergio. Han valjer alltsa att GA till sagda destination. Det tar val en dag eller sa i denna okenterrang, men han klagar inte - han har ju vatten. Senare samma dag traffar vi pa honom i mataffaren, dar han plockade pa sig varor for att formodat skapa annu en lacker maltid av knappa resurser. Han berattar nu att han flyttat fran vart hostel till stans camping, dar han fran och med nu ska talta. Ni vet att det ar minusgrader pa natterna i Patagonien i september va?

Jag hoppas ni far en bild av denna manniska, som genom sin stoiskhet, sina standiga leenden och sitt laspande (eller kanske inte det sistnamnda forresten) imponerade sa pa oss. Vi vet inte var han ar nu, men formodligen fryser han i ett talt nagonstans. Skank honom en varm tanke.

dagens ord

"My car is small, but my heart is big"

Yttrat av en argentinsk man som lyckades veckla in bade var skidutrustning och mig + Vargen, vi frusna, vindpinade och nastan uppgivna liftare, i sin lilla bil. Sedan korde han oss nerfor slingrande bergsvagar till Esquel under entusiastisk konversation pa valvillig engelska och kroppssprak. Aterigen slar den klassiska resemyten om den extremt vanligt installda lokalbefolkningen in. Karlek.

regression

Igar cyklade vi langs kusten genom det nastan utomjordiska landskapet. Medan valarna tomde sina enorma lungor en bit ut fran stranden forlorade jag mig i en mikrovarld en halvmeter ovanfor marken innanfor dyningarna. Samlade skatter i en rostig platburk med barndomens koncentration. En ryggkota fran en bebisval eller ett stort landljur. En nastan mikroskopiskt liten men anda helt riktig krabba. Dennes storre artfrandes klo. En perfekt kammussla a la Shell, skimrande vackra snackskal, en glasbit slipad av havet till oigenkannlighet. Fossil! Nagot spannande som jag inte vet vad det var. Och en helt perfekt rund, vit sten.

Sedan hittade vi sanddynerna. Dar kunde man leka nastan hur lange som helst och skratta tills man inte fick luft, tills man inte langre kunde sarskilja sig sjalv fran varlden. Regressionen var ett faktum.

home is whenever I'm with you

Har samsas var svenska grot med frukost a la Puerto Madryn ("paj", eller massa massa sylt/dulche de leche med lite deg till), alltmedans Vargen anlagger sjomansmin och intar yerba mate i oortodox kopp

Det finns forutom Maradona, asado och langfardsbussar annu en gemensam namnare for snart sagt varje argentinare - man sippar i princip konstant pa nationaldrycken "mate", en brygd som ar nastan, men inte riktigt, helt och hallet lik (gront) te. Skillnaden bestar i att vid matebryggning ar proportionerna blad/vatten ungefar 90/10 och drycken intas med ett metallsugror - tva faktorer som i kombination resulterar i att a)man branner sig och b) det smakar fan. Forestall dig det beskaste du nagonsin atit, multiplicera med hundra och lagg till hetta och en vag trasksmak sa far du formodligen en rattvis bild. Mate dricks med fordel under tamligen rituella former i grupp i hemmet, men argentinaren drar sig inte heller for att i tid och otid hala upp en termos varmvatten och sin personliga matekopp for att entusiastiskt sorpla i sig lite gift pa exempelvis bussen eller en parkbank. Jag har hittills inte sett en enda affar eller kiosk som INTE salt termosar - da forstar ni vidden av utbredningen av denna styggelse.

Missforsta mig inte - mate ar en foretelse som jag appladerar. Det ser sa himla mysigt ut att sitta dar med sin genuina kopp som man garna delar med sig av. Det verkar helratt. Jag onskar bara att jag kunde delta utan att min tunga krullade ihop sig och retirerade ner i svalget sa fort jag forsokte. Vargen ar sald pa det hela och man kan finna honom tankspritt smuttandes pa den aktuella brygden utan att det ser ut att bekomma honom det minsta - men jag misstanker sjalvklart att han fejkar. Sjalv gor jag idoga forsok men atervander var gang tamligen stukad till mitt milda, klassiska te.

Dock inte att forakta! Te ar markligt baktalat, en dryck forpassad till mesarna, de dar som alltid fragar "finns det te?" nar kaffe bjuds, och sen nestligt far sitta och doppa en sorglig Yellow Label-pase i halvljummet vatten medan koffeinisterna atervander till livet med hjalp av sin mytomspunna, sammetsmorka dryck. Varfor ska det vara sa? Jag ar trott pa espressohype, macchiatos (vad AR det ens? Och hur skiljer det sig fran en moccachino? Kan inte nagon kejsarens nya klader-typ snart saga "det ar ju bara kaffe med mjolk goddammit!") och kaffedrinkar. Jag vill ha tekultur! Var ar tesnobbismen? Var ar de nischade tekafeerna?

Naval. I vantan pa detta far teet halla till godo med den egenskap inte ens den mest inbitne baristan kan forneka: dess oslagbara, oovertraffade TREVLIGHET. Te ar mysigt. Te ar hemtrevligt. Te ar tryggt. Vi fastslog idag att allt te egentligen har samma grundlaggande, inneboende egenskap som mate - det far dig att kanna dig hemma, var du an ar. Och det ar ett varde att inte underskatta, sarskilt om man som jag fullkomligt har tappat bort vad begreppet "hem" innebar. Varldsmedborgare, pyttsan! - inte utan min Earl Grey.

churros!

Sedan den dag da jag borjade lasa mina tva terminer spanska, det vill saga nagon gang i borjan av gymnasiet, har jag langtat efter det tillfalle jag idag fatt uppleva. Den textbok vi anvande var ungefar sa imbecill och foga inspirerande som laromedel i sprak brukade vara, men det fanns en sak som tilltalade mig, som verkade nastan magisk: churros - spanjackernas motsvarighet till amerikanarnas donuts, friterade, stjarnformade stanger av nan slags deg doppade i socker. Forforande, glansande, oatkomliga tittade de tillbaka pa mig fran bokens sidor.

Eftersom jag aldrig kant nagon lockelse att aka till Spanien fortrangde jag sa smaningom min churros-langtan och det gick flera ar utan att jag tankte pa deras gyllene uppenbarelse. Tills det visade sig att dessa hagrande delikatesser finns aven har! Idag var jag och Vargen i La Boca, de fattiga hamnkvarteren dar till och med Lonely Planetbockerna - som annars havdar att alla stallen ar trevliga och alla manniskor ar superfriendly, och om de inte ar det sa har de atminstone en harlig karaktar - avrader fran att sticka nasan utanfor turistgatorna och Boca Juniors fotbollsarena. Hur som helst, vi stack val vara huvuden runt nagra gathorn och vagade oss inte in i slummen men hittade i alla fall nagra av tangouppvisare och hotorgskonstforsaljande annu inte exploaterade gator, och pa en av dessa fanns en Panaderia dignande av bakverk. Inklusive churros! Vi kopte lunch inklusive efterratt for en spottstyver och avnjot sedemera det hela nere vid hamnen, foga pittoresk med en typ o av olja och skrap i, men ack sa autentisk. Jag kande mig som ett med 'hoodet och njot av min churro som pa samma gang var precis sa delikat knaprig och tilltalande degig som jag forestallt mig den.

Dessvarre maste jag dock strax visa att jag lart mig nagot mer an om sotsaker pa spanskan - vi ska ata middag med Carlos, en kompis kompis, och det verkar som om han kan precis lika lite engelska som jag kan espanol. Det blir formodligen lite gaster med gester over det hela. Onska oss lycka till!

AR-GEN-TINA! AR-GEN-TINA!

JA, vi fick efter manga om och men, for att inte tala om pesos, faktiskt vara med om en komplett argentinsk fotbollsupplevelse: Argentina-Spanien pa en i princip fullsatt Rivers arena dar hemmaspelarna sparkade moderlandets stjart stenhart med solklara 4-1. Nu kan vi sjunga med i Argentinska kampsanger och har pa nara hall fatt se hur lokalbefolkningen redan som smabarn skolas in i denna nationalsports sprak och gester. Fascinerande.

Pa bussen hem samsprakade vi med resans forsta svensk - det ar mycket oklart vad han hette, men jag skulle garna kalla honom Viktor, han sag ut som en sadan - en som sa ofta i backpackerkretsar nyutexaminerad gymnasist, med den naiva gladjen i behall men UTAN de manga storiga attribut man ofta forknippar med personer i samma genre. Jag tar detta som ett tecken pa det som jag och flera andra i min omgivning redan tidigare forutspatt - det finns inte bara hopp for nastkommande generation, utan man kan till och med kanna tillforsikt infor deras overtagande. 90-talisterna ar som vi, fast mindre angsligt "jag maste gora ALLT medan jag ar ung bara for att jag kan och dessutom ska jag alltid fortsatta vara det", och mer lungna, malinriktade och beskinnade pa nasan.

Tur det. I ar far de ju till och med rosta, de sma liven. Hur gar det med valrorelsen forresten? Nu maste jag in pa DN och uppdateras. Har ar Che Guevara-trojor och Evita Perons grav det narmaste jag kommer politik.

estamos en buenos aires

Ja, vi ar framme! Tyvarr anvander argentinare nagon slags perverterad variant av det amerikanska vagguttaget, sa jag kan inte ladda min blackberry utan brukar den bara I stunder av akut nodvandighet - som nar jag vill uppdatera er, kara lasare. Min spanska racker inte till for att kopa en adapter, och los portenos (invanarna I BA) engelska ar mer an bristfallig, sa forestall er min gladje nar jag hittade en man som salde adaptrar pa en filt pa gatan for tio spann - och likasa min fortvivlan nar densamma inte alls fungerade utan istallet gick itu och fastnade I vaggutaget, utgorande en veritabel stromforande livsfara for nasta gast pa hotellet.

Naval, nu har vi sovit i 12 timmar (ja vi missade frukosten - "ah, stalla klockan? SA lange kan vi inte sova, vi har ju redan powernapat I tre timmar...) och ar darmed med I svangen igen. Buenos Aires bjuder som namnet antar visserligen pa goda, friska vindar, men ocksa soligt varvader - det ar fantastiskt att hoppa direkt fran sensommar till var, kan jag meddela. Idag har vi promenerat och utforskat stadsdelen San Telmo, sondagsfull av gatuupptradanden, marknader som saljer roliga, onodiga prylar, avslappnade manniskor och konstgallerier.

Jag och Vargen visade oss genast pa styva backpackerlinan genom att pricka in tre genuina matstallen for respektive frukost, lunch och middag dar vi samsades med locals och fick ova spanska - jag fick till och med komplimang for att min "espanol es muy bueno". Lycka! Hojdpunkten var lunchen som intogs vid en san dar matbardisk - som aldrig hade blivit godkand av halsovardsnamnden - I en saluhall dar vi at gudomlig pizzeta for 15 spann vilken serverades av en stadig och karv men godhjartad portena.

Vi alskar argentina!!

halvvags...

...av flygningen alltsa. Det borjade dramatiskt redan klockan halv sex imorse pa Arlanda, trots min devis "inga utmaningar fore frukost". Vi aker ju till Argentina via USA, landet med varldsmastartitel I kinkighet vid immigration, och Vargen hade inte fyllt I nagon ESTA - en webbaserad motsvarighet till det klassiska I-94-formularet, ni vet det dar dar man skriver att man inte ar terrorist och sant dar, som ska lamnas tre dagar fore inresa I the land of the free. Deja vu-kanslorna fran min langresa fyra ar tidigare, da jag pa Landvetter insag att jag inte hade nagot visum till det Australien jag skulle aka till, var patagliga. Men med lite is I magen och snall flygplatspersonal loste sig det hela och vi blev ivagslappta.

Efter att ha bytt flyg I Amsterdam och trangts med tjocka tyskar pa planet over Atlanten, ar vi nu I nagra timmars transit I Atlanta, dar vi sippar GT:s I Deltas sky club - det kanns business, atminstone I kombination med mina preppy byxor och den blackberry pa vilken detta blogginlagg forfattas (det skogsgrona haret forstor lite). Annars pratar alla som jobbar pa flygplatsen som I True Blood, det kanns fint och till och med lite hemtamt efter min farmvistelse I Alabama for inte sa lange sedan. Nu ar det bara halva flygresan kvar! Pepp!

rumtidens krökning

Vi har precis haft avskedsmiddag inför vår Sydamerikaresa, men jag kan fortfarande inte fatta att det kommer att hända....imorgon?! Att jag och Vargen inom bara timmar kommer att spatsera runt på södra halvklotet och säga puede usted hablar más despacio por favor, utelämnade till varandra och en massa latinos.

Vad är grejen med tiden numera, att den fungerar så att man liksom inte hänger med? Att man inte förstår vad som händer förrän månader efter att det är över. Som om nuet inte fanns. Som om man egentligen var någon annan än sig själv, sittandes på en stjärna i rymden, med tankarna litegrann på något annat. Helt plötsligt inseendes att hoppsan, nu har visst något hänt. Igen!

Just det ja, jag hade tänkt smälta in i omgivningen. Inte vara så uppenbart lätt turistbyte. Verka men inte synas, et cetera - så jag färgade håret brunt. Men blått plus brunt blev...typ grönt, så nu ser det ut som jag har alger i håret. Då kan det ju faktiskt passa att känna lite distans till sin egen existens.

home

Indiekids. Icke desto mindre all american.

Jag kan bara inte låta bli att tycka om amerikaner. Det finns något så otroligt tryggt och förutsägbart med dem. Ja, jo, jag är medveten om att det finns 300 miljoner olika individer av detta folkslag, men på något sätt tycks de onekligen inbjuda till generalisering. För stöter du på en amerikan på europasemester så är chansen ungefär 80% att denne är lite tyngre än genomsnittet på samma plats och bär en kortärmad och färgglad skjorta. Denna person kommer antagligen börja prata med dig på ett öppet och lite osofistikerat vis. Och du kan ge dig på att densamme kommer att förväxla Sverige och Schweiz.

Det finns helt enkelt vissa gemensamma nämnare för nästan alla amerikaner, oavsett om de är hippa skejtare från västkusten, inskränkta södernbor, riktiga rednecks i West Virginia eller collegeungdom från New England. De säger "awesome" hela tiden. De har starka åsikter om presidenten. De tycker att USA är frihetens land men att Europa är exotiskt. De kör bil överrallt. De grillar 'smores. De kallar folk upp till 30 för "kids". De röker weed och kör rattonyktra. De kan inte äta med kniv och gaffel. Det roliga är att även de riktigt inbitna icke-patrioterna, som verkligen försöker baktala sitt hemland, i en europés ögon ändå är så typiskt amerikanska i varje andetag.

Jag kan alltså inte låta bli att tycka att det här är lite fantastiskt, och ibland blir jag avundsjuk på amerikanerna. Tänk att få leva i en sådan lättförklarlig värld, där allting är precis som man kan förvänta sig. I highschool delas man ovillkorligen och helt öppet upp i geeks, fotbollskillar och hejaklacksledare. Det finns girls next door. Det finns utpräglade indiekids. Det finns den amerikanska drömmen. Det finns svart och vitt. Du pratar brett och du vet vem du är och vilken grupp du tillhör och kanske are you gonna be president one day. Det verkar så enkelt att vara amerikan ibland. Det verkar så skönt. Om detta kan ni höra Filip och Fredrik berätta mer om i sitt, tro mig, helt underbara sommarprat från 2007:

postapokalyps

Det råder viss undergångsstämning här i kollektivet denna söndag. Tredagars festligheter har, föga förvånande, tagit ut sin rätt. Vi städar halvhjärtat, jämrar oss i soffan, exponerar våra känslor till gamla Disneyfilmer; allt medan hagelskurarna och solskenet avlöser varandra utanför fönstret. Alla är sjuka. Alla är trötta. Alla har ont någonstans.

Men det är ändå det där "alla" som gör hela skillnaden. Vad skulle man ta sig till en dag som denna om man bodde ensam i en etta där ångesten hade fritt spelrum att eka mellan väggarna? Gång på gång på gång övertygas jag om storheten i att bo med andra, trots de irritationsmoment det också innebär. Jag vill alltid ha min flock. Jag vill aldrig vara privat.

dagens ord: blå

Imorgon är det Svarta Lördagen, men jag är blå. Alla föredetta fadderister och festerister, detta inkluderande moi, kommer att springa runt lagom marinerade i Vallaskogen och leka med varandra.

Mitt mål är att se så overklig ut som möjligt.

nattdjur

Ikväll är tredje dagen på raken som jag jobbar natt och det är så uppenbart att vi människor inte är gjorda för dygnets mörka timmar. Kontaktlinserna torkar ut, kroppen gör ont och tankarna fladdrar i märkliga banor. Men ändå finns där en lockelse, nattens sammetslika magi som förstärker allting, gör det lite farligare, bättre, mer. Den är dagens mycket mer charmfulla kusin, som fast den är tämligen oduglig ändå kammar hem släktens förtjusning.

Jag älskar morgnar och jag älskar kvällar. Morgonen är fylld av möjligheter och kvällen av löften, medan själva dagen däremellan bara...är. Kravfylld och glåmig och något som inte är eget, bara en transportsträcka mellan ytterligheterna. Antingen så hinner den inte innehålla allt den borde, eller också är den svårmeningsfylld och otillfredsställande. Värst är eftermiddagarna - då är det alldeles för sent för att få något av större dignitet gjort, men ännu kan man inte åtnjuta kvällens tillåtelse till fritid.

Sedan skymmer det. Ett lugn lägger sig samtidigt som något annat trappas upp. I lägenheten nedanför lever studenterna om i uppvärmning inför på nattens löften. Kanske kommer de köpa hamburgare av mig i [hg]:s tält på ölfestivalen München Hoben om några timmar. Vi kommer vara nattliga, levande och osäkra. Vi kommer må bra för stunden. Imorgon kommer dagen och tar oss.

död och nyfödelse

Death and Furniture har förpassats till evigheten. Nu ändrar jag format. Jag tänkte mig, i sann samtidsanda, något av en kvalitetssänkning/kvantitetshöjning. Helt enkelt en anpassning till forumet där jag verkar. Drömska betraktelser som sträcker sig mot evigheten i all ära, men jag tror att just en blogg blir gladare av lite mer liv och rörelse. Mer uppdateringar och lättare fötter.

Välkomna under solen! Nu börjar vi om.

oh how I remeber you

Varfor ter sig allting sa vackert I retrospektiv? Imperfekt betraktat som genom en fargad glasbit, skimrande och skevt.

Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.

Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.

Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.

Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.

mer om ord

Vi ar hos Kattens farmor som bor i den tjeckiska staden Kadan, for vilken jag varken skulle kunna ange storlek eller geografiskt lage. Allt jag vet att man tar bussen fran Slany, aker lange och vaknar precis nar det ar dags att ga av, sedan byter man buss och gar en bit med en hemgjord karta.

Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.

Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.

Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?

Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?

Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.

I told you to be patient and I told you to be fine

Antligen ar jag pa vag, antligen kan jag sjunga med i "All my little words" och mena det. Det ar flykten som ar grejen, det ar min tillfallighet och brist pa bestandighet som gor mig exklusiv. Och det ar viktigt med exklusivitet.

Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.

Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.

Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.

Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.

Rädda willy

Som bekant parasiterar hemlösa jag för tillfället på Vargens kollektiv i Människo-Ryd, där jag alltså bor tillsammans med sagda rovdjur och två andra fina varelser, Harry och Sanna. Bostadsområdet ligger alldeles intill Studentryd men skiljer sig från detta genom att förutom studenter husera även vanliga, eller riktiga om man så vill, människor såsom barnfamiljer med osvenskt ursprung och äldre par med kolonilotter. Fördelen gentemot mitt tidigare boende på det förnämligare T1 är närheten till allt studentrelaterat, till exempel universitetet, [hg] och den relativt till östergötlands-dyrase-mataffär-coop-ladan fantastiska mataffären Hemköp Ryd där man alltid träffar folk man känner. Nackdelen är att allt utom kära [hg] är fult och viss getto-stämning, men det får man ta. I Ryd kan vad som helst hända utan att någon höjer på ögonbrynet och det är faktiskt mest charmerande.

Nåväl, till saken! Vi har alltså blivit med fisk. Hela sommaren ska vi ta hand om en enorm guldfisk - som vi av anonymitetsskäl kan kalla Ansgar - eftersom dennes ägare är ute på andra äventyr. Jag säger "dennes", eftersom jag inte är helt övertygad om att det är en manlig fisk vi talar om - den glittriga skruden och de slöjlika fenorna tyder på att det antingen är en ganska queer fisk eller att det är en kvinnlig dito, som borde heta något ljuvt och storartat i stil med "Athena".

Det här är inte den enda punkten på vilken jag känner skepsis gentemot Ansgars existens. Han bor i en liten glasbur på ungefär 2x3 fisklängder med en dödskalle som enda sällskap, men trots sin knappa levnadsyta hänger han bara i ett hörn av akvariet. Där ser han nämligen sin spegelbild. Kanske tror Ansgar att han har en vän i just detta hörn. Ibland tittar Ansgar mig i ögonen, rör munnen och gestikulerar vilt med fenorna. Jag tror att han försöker säga mig något.

Jag blir väldigt beklämd av Ansgars livsföring. Den får mig osökt att tänka på den fiskskål som min pappa brukade ha i sitt hus i Atlanta. Det var en sån där klassisk rund serietidningsfiskskål ni vet, vilken innehöll förutom just en stor guldfisk en liten mask eller liknande, och på toppen tronade en växt som hade sina rötter ner i vattnet. Det hela var ett mycket finurligt uträknat produktkoncept - masken rengjorde glaset och åt fiskens exkrementer, plantan fick näring ur vattnet, och fisken skulle i sin tur få näring av växten. Tillsammans var det tänkt att de skulle utgöra ett slutet ekosystem. "Det fungerar jättebra", berättade min far nöjt, "man måste bara byta ut fisken då och då".

Detta är vad jag tänker på när jag för mina ljudlösa konversationer med Ansgar. Något måste uppenbarligen göras. En god vän, S, föreslog att göra processen kort genom någon form av dödshjälp. Detta är som ni förstår inte ett alternativ med tanke på Ansgars rättmätige ägares känslor i åtanke. Jag vill köpa ett jättestort akvarium och fylla det med glädje och goda vänner i form av neontetror och sugmalar. Vargen hävdar att Ansgar skulle våldföra sig på dessa och i värsta fall äta upp dem. Jag tycker han är cynisk. Tills vidare råder status quo, medan Ansgar timme efter timme buffar på sin låtsaskompis i spegelbilden.

Words between the lines of age

Det är en sån där grå dag som det bara kan vara i Ryd. Jag hade glömt bort Linköpingsvinden, hur den kan blåsa från alla håll på samma gång så att man får stå upp och trampa på raksträckorna, så att det susar i öronen och håret tovar sig, så att ens klara raka tankar sveps bort och ersätts med ett klibbigt brus. Våren borde vara i högform, det borde lukta jord och varma barr och nyutslagna små blad, folk borde ansvarslöst och lyckligt ligga som snöänglar på gräsmattorna, grilldimman borde hänga tung i luften. Istället kommer fronterna in från öster, hotfullt mörkblå på undersidan, flygplanen far som oroliga flugor över våra huvuden och allt är grått.

Det enda ståndkraftiga vårtecknet är vitsipporna, de totaldominerar Rydsskogen och färgar dess golv vitt vitt vitt. Motsträviga pre-tonåringar har gympa och letar efter tipspromenadfrågor, studenterna far fram på sina halvskraltiga och passionerat vanvårdade cyklar. Ingen ler men jag anser mig stå över det där, anser mig ha solskenet innanför bröstkorgen.

Det är då jag ser dem. Två tanter i varsin rullstol, med mycket vackra, rynkiga ansikten som för länge sedan glömt bort hur man gapskrattar. De har varsin bukett vitsippor i händerna, assistenten har plockat dem, och jag vet naturligtvis ingenting om de här två damerna. Men de tittar så oändligt sorgset och nästan förvånat ner i det gröna vita, som undrade de hur de hamnat här. De fingrar på likadana blommor som de kanske en gång sprungit igenom med fjädersteg - som om livet vore ett skämt, något att ta lätt på - och nu är de deras enda länk till en lättsamhet som åldern sedan länge tagit ifrån dem. Buketterna är vackra i deras händer, men de är också malplacerade, inkapabla till en fortsättning, som uppstoppade djur i ett vardagsrum.

Nej jag vet ingenting om dessa människor, de är bara ögonblicksbilder på min näthinna, två sekunder eller mindre finns de där, men när jag fortsätter ut ur skogen har solen inuti mig gått i moln. Jag måste nästan gråta en stund för jag hatar berövade förmågor, jag har sett den processen på nära håll och en gång kommer det att hända mig.

Fram tills dess måste jag häva tanternas sorgsna blickar och den meningslöshet som Ryd utstrålar en grå fredagsförmiddag. Jag måste säga till mina människor att jag älskar dem, jag måste springa fort för att det känns skönt i kroppen, måste dricka champange utan anledning och måste hänga färgade glasskärvor i fönstren. Jag måste sluta låtsas och våga förundras/förrådas/försöka, öppna ögonen för detaljerna och skratta så att jag får träningsvärk i magen. Jag måste en gång för alla bevisa att livet är så stort att ingen som har fötts in i det rimligtvis kan vara besviken.