vad som helst kan bli en plikt. vad som helst.

Det dröjde länge innan jag förstod grejen med Twitter, men efter att ha givit det lite tid och medelst naturligt urval sållat fram intressanta konton att följa är jag fast. 140 tecken är förvisso alldeles för lite att kommunicera något vettigt på, men folk postar en aldrig sinande mängd av intressanta länkar till  längre artiklar och poster om psykologi, IT, konst, samhällsdebatt och annat som jag tycker är spännande.

Problemet är att den enda gången jag är tilläckligt stationär vid en dator för att följa ett sådant flöde är på jobbet, och där har jag naturligtvis inte tid att läsa alla de här texterna. Det är ju närmast ett heltidsjobb i sig. Så jag har ett gmail-utkast, "blandat minne" där jag dagligdags klistrar in länk efter länk efter länk, attt läsa "en annan gång", tills de bildar en ångestlång lista av livsnödvändig information som jag aldrig hinner läsa.

Det är en ett symptom på och en metafor för så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja.

du sägs vara det vackraste vi vet, men knappast särskilt konkret

Det finns få saker som är så deprimerande som Melleruds öde torg en blåsig förmiddag. "Tänk om någon bestämde att du var tvungen att ta jobb på Konsum och bo här resten av livet" säger min pappa lömskt. "Vad skulle du säga då?"

Fan vad skönt, överraskade jag mig själv med att genast tänka. Då har man äntligen något att förhålla sig till! Precis som inom all god design måste man arbeta med begränsningar för att åstadkomma något av värde. Så också med utformningen av livet. Jag skulle ju knappast hoppa jämfota av glädje vid ett sådant bud, men skulle väl efter att ha vant mig vid tanken börja ägna mig helhjärtat åt trädgårdskötsel och romanskrivande och eldande och årstidernas växlingar, och nog få ett gott liv i vår träkåk långt ifrån allt.

Det är ju närmast sliten sanning numera, det där att valfrihet ofta gör oss allt annat än tillfreds. Men frihet som begrepp är förstås så mycket mer än valfrihet! Och det är JUST DET som utgör mitt problem med friheten. Jag tycker att den är mer urvattnad än Like-tummen, instagramfilter och arbetsmarknadspolitik tillsammans. Allt kan försvaras med friheten som argument. Min frihet att tälta i din trädgård är din ofrihet till privat mark. Min frihet att ligga med andra är min pojkväns ofrihet att känna sig tryggt och odelat älskad. Min frihet att säga vad jag vill är din ofrihet att gå på stan utan att bli kallad hora.

Friheten är tvivelaktig för att den inte går att falsifiera. Det är definitionen av pseudovetenskap, ni vet. Jag kan påstå att det finns en oupptäckbar miniatyrtekanna som kretsar kring jorden, och du kommer aldrig att kunna motbevisa det - således är det inte en vetenskapligt gångbar tes. Allt kan vara frihet. Alltså är den ingenting.

Att känna vinden i håret. Att slippa vara förtryckt. Den kittlande känslan i maggropen inför långa, okända vägar. Att ha medel att inte vara i beroendeställning till någon som vill utöva makt över en. Avreglering. Allt det kan man skaffa nya ord för, eller använda mer distinkta termer. Kalla det inte frihet, för då stannar diskussionen där.

Ingen vill väl vara ofri? Jag kan sträcka mig till att friheten är ett vackert konstverk, en utopi som såväl liberaler som socialister eftersträvar på varsin front, en symbol för vår ogreppbara, onåbara samhörighet. Häng upp den på Louvren.  Men sluta att argumentera och analysera med retoriskt fluff som är lika kontroversiellt och nydanande som...ballerinakex. Let's get down to business.

Katrineholms fallna ängel och jag

Fast jag har krupit ihop på golvet längst bort i ett hörn av stationshuset, i vara-ifred-avkroken,  av två timmars försening bittert planerande veckan i min kalender, får jag sällskap.

"Du har inga såna där fåfänga skor du", säger han uppskattande på finlandssvenska.
Jag tittar upp, ler svagt:
"Nej. Kängor."
Han mumlar lite.
"Jag har ju mina problem." En nick mot kassen i höger hand.
"..." Jag håller i pennan.
"Jag ska fixa dem...men inte själv."
"..." Jag tittar ner.
"Inte själv."
Jag bläddrar i kalendern. 1 juni, räknar två veckor bakåt. Det går visst inte så bra att koncentrera sig på att skapa en tidslinje för arbetet med Rookiefesten.

Han har tryckt på hissknappen, men antagligen fel, för hissen kommer aldrig.
"Nu blir det lite djupt, men egentligen är det samma med spriten som med smink. Man döljer vem man är på riktigt."
"Ja", säger jag."Så är det faktiskt."
"Men vem är man egentligen då?"
"Det lär man sig, med tiden", påstår jag. Kalenderbladen fladdrar, dagar och år som passerar."Efterhand. Med åren blir man sig själv."
Han funderar en stund.
"De kallar mig äckel, på stan. Det gör mig så ledsen."
"Jag förstår det."
Hissen plingar till. Han kliver in, vinkar.

Jag vinkar tillbaka. Och kallar mig själv äckel. För att jag knappt vågar titta en egentligen ganska likasinnad medvarelse i nöd i ögonen, av rädsla för att bli fångad i hans värld.

dagsvärken

Om djuren kunde prata så skulle de fråga oss människor "Varför håller ni på och flyttar på saker hela tiden? Det är ju det enda ni gör"

Så sa min mamma en gång. Det är en tämligen relevant kommentar till mina aktiviteter den här dagen. Igår slog vi ut en vägg, rev ett tak och bröt upp ett brädgolv, jag och min pappa. Det är i utbyggnaden på vårt 1800-talshus, min gamla barnkammare, och jag hittar paljetter och pengar och nerrasade minnen bland alla spån och murbruk. Under plankorna fanns en massa betong, så idag tar vi fram Spettet (ja, det förtjänar att inledas med versal), slår sönder lagret, river upp det bit för bit och slänger ut genom fönstret.

Sen kommer Stenarna (som det om möjligt är ännu mer angeläget att kapitalisera). Någon som byggde det här huset en gång ville ställa det på ett knädjupt lager av stenbumlingar. De släpade väl dem från någon åker, bröt ryggar och livsglädje på vägen. Det var före det här med vettig isolering var en stor grej, så nu gör vi detsamma, fast åt andra hållet. Utanför fönstret bildas en gigantisk hög som vi transporterar iväg med 22 enträgna, svettiga skottkärror.

Man kan ju frestas att tro att det här med på ett närmast koncentrationslägermässigt sätt frakta all den sten som burit upp ens barndom är ett rimligt dagsverke, men då har man aldrig träffat min pappa. Med kvidande muskler och utmattat fnitterattacksfyllda lungor ägnar vi oss därefter att frakta tre (3) av varandra beroende sängar från övervåning till magasin och tvärtom.

Jag går in i långdistansläge och tänker på böndernas händer som en gång rört vid samma stenar som jag. Hur de och jag fört en envis kamp mot bumlingarna, men att stenarna själva bara ligger där obrydda och slumrar genom århundradena. Jag tänker på alla vackra, konstiga, sentimentala och nedpackade saker som ligger i vårt enorma magasin. Och sen tänker jag att det börjar bli hög tid att komma igång med att fortplanta sig, så att jag slipper ta ansvar för alla dessa mentalt och fysiskt massiva prylar själv.

Nu: eld och champagne!

just bring your savings and a bottle of wine

Allt jag vill dessa dagar är att stjäla bilar,
dricka öl och ägna mig åt vackra, starka saker. Stora dramatiska gester och färgsprakande detaljer. Att sommaren ska explodera nu genast. Flytta till San Fransico eller en hippiegård någonstans där det inte alltid regnar och hjärtat fryser till is.

Vadan denna totala ansvarflykt? Efter ett liv av duktighet, ett konstant Luthersk handhållande, pragmatik. Det är plötsligen nu de banala drömmarna kommer. Det är nu blicken fastnar i fjärran och cellerna skaver mot varandra.

Vi tror inte på ansvar. Vuxenheten är ett skällsord för oss. Det anständiga liv som generation efter generation före oss har strävat så efter är plötsligen under vår nivå. Jag älskar att befinna mig i vackra hem men kan inte tänka mig att äga något annat än cyklar och kanske några böcker. Jag myser inombords av mina äldre kollegors familjebestyr ryser vid tanken på att ha egna. Jag beundrar hårt arbete men känner själv att jag måste göra något som jag är ödesbestämd att ägna mig åt.

Vi vill bli älskade ovillkorligt. Vi lovar inte att vara där när ni faller.

Jag vet vad vi är rädda för, men varför? Varför är vi så rädda? Och är det befogat?

Måste återta långsamheten och långsiktigheten. Måste lära mig att se nyanserna. De försiktiga vibrationer som egentligen är det som gör livet stort.

du tittar i en atlas, bläddrar och gråter

Hur kan livet någonsin räcka till när man en gång har sett New York City?

Ett stort bett i det stora äpplet, kunskapens fatala frukt, vetskapen om att vår generation i vår samhällsklass i vårt land har alla möjligheter, och om inte våra liv blir vackra skimrande mångfacetterade guldglittrande framgångsrika så har vi bara oss själva att skylla.

Alla städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se. Alla liv som vi aldrig ska få leva.

Ingenting kan vara nog.

Prologer

Pappa gav mig en pulsklocka. Hen tänkte väl att jag skulle satsa på träningen nu när jag inte har något annat att göra. Haha! Som om. De gav mig ett halvår. Jag bad om tolv månaders frist från livet, fick hälften. Det är okej. De försörjer mig ju. Och jag kunde inte ens argumentera för varför det behövdes. Jag hörde ju hur banala orden lät innan de ens lämnat mina läppar. Meningslöst och varför och ingenting och hur kan vi leva när vi vet att vi ska dö växte i munnen, och jag svalde dem. Jag är inte ledsen. Jag förstår bara inte hur folk kan gå runt och vara målmedvetna hela dagarna.

Men det var fint av honom. Med pulsklockan, alltså. Jag blev lite besatt av den, faktiskt (och jag gillar att vara besatt). Det första jag gör på morgonen, efter att jag känt på livet och efter att jag pratat lite strunt med min nakna spegelbild, är att spänna fast sensorbandet straxt under brösten. Och den stora GPS-klockan på vänster handled. Jag dricker juice och läser Dagens Nyheter och har pulstoppar vid Utrikes och debattartikeln om omöjligheten att komma överens i energifrågan. När Axel ringer med sin mörka, välbekanta röst och säger kom tillbaka till skolan ditt emo, tickar den fridfullt på i 70. Och när brevbäraren kommer med ett vykort från min peruanske brevvän José slår den i taket. Det är som jag misstänkt. Jag har en transekvatorial crush. Den här manicken gör att jag har slutat vara hemlig för mig själv. Jag skulle likagärna kunna vara genomskinlig, på det bra sättet. Jag ser mitt blod strömma genom kroppen och mina tankar sjuda i huvudet nu.

Men trots detta, så kan jag svära på att jag när jag vaknar om mornarna svävar jag, om än aldrig så lite. Ett människohår av luft mellan mig och det champagnefärgade lakanet. Ett tunt, råttfärgat strå av nordisk kvalitet, visserligen. Men ändå. Jag är alldeles lätt, i väntan på katastrofen. Jag känner det. Det är elektricitet i luften. Jag längtar efter stormen. Den ska ta oss bort och göra att vi börjar bry oss om det som är viktigt och riktigt igen.

Det är november i Göteborg. Jag tog på mig min största och ruggigaste tröja och gick till ett hotell jag brukar gå förbi. Jag gick in, beställde den enda drink jag kan namnet på i baren. Long Island Iced Tea. Jag läste om den i en Rocky-serie en gång. Det måste vara något bra. Bartendern trodde att jag skojade, frågade om jag ville ha cola, jag stirrade oförlåtande på honom och visade mitt leg som precis idag blev giltigt för sådana här aktiviteter, faktiskt.

Jag blev full, det kändes annorlunda än jag trodde. Bättre. ”Vilken stor klocka du har”, sa bartendern. Jag var långsur och sa ”Tack. Det är för att jag ska kunna mäta ut våra återstående sekunder bättre”. Hen såg ledsen och förvirrad ut. Folk som hänger på sådana här affärsresehotell är nog inte som jag, oftast. Jag ångrade mig. ”Egentligen är det mitt hjärta”, sa jag. ”Kolla här. 110 slag i minuten. Om jag inte hade varit så stolt hade jag kanske erkänt att det nog är på grund av det här teet jag fick av dig.” En kvinna vid ett bord tog otåligt upp sin mobil. Ett bullrande skratt hördes. En kille i orange mössa kom in genom dörren. A man walks in to a bar, tänkte jag. Och kände att precis nu skulle berättelsen börja.

Inspiration: Scandic Crown, en födelsedagspresent, den där känslan av att sväva över marken

de fäller alla kronblad igen som grät de blod för att livet är så kort

Jag och min mamma brukade gå långa, långa promenader med hunden om långfredagarna. I Dalsland luktade det jord och gräs och eldrök i vårkall luft så här års. Hönorna sprätte tanklöst i trädgården, medan jag stirrade mot den knallblå himlen över det torra fjolårsgräset och var uppfylld av grandiosa känslor som var för stora för en barnkropp, men som jag förstår bättre nu.

Den här långfredagen snöar det våldsamt i Linköping och hunden och mamman har återförenats med den jord som inte förmår dofta genom slasket. Jag springer en asketisk mil istället.

Jag lyssnar på hiphop så väggarna skakar och får hela kollektivet att lukta citronsåpa. Jag väcker vår surdeg Fritiof till liv, tänker att hen ska få återuppstå så här till påsk. Jag bakar pizza med latinska ingredienser som jag köpte med mig från en annan värld för 5 dagar sedan.

Det är stort att vara vuxen, ensam och fri. Jag brukar aldrig skatta friheten särskilt högt; jag sätter alltid gemenskapen, kollektivismen och tryggheten före. Det är personligt, ideologiskt och politiskt. Men sådana här dagar av självvald isolering blir levandet väldigt påtagligt och den berusande känslan av jag kan göra precis vad jag vill bultar hårt och storslaget i bröstet.

Linköping är en spökstad. Hela centrum är nedsläckt, igenbommat och övergivet. I något hörn skymtar en skugga med en kasse. Jag impulsköper vita tulpaner. Jag tycker om vita blommor. De är så olika oss människor. En provocerande absolut skönhet; sorgsen, dramatisk och ljus.

Jag hör mig själv säga var är du? till himlen. Finns du alls någonstans? Sen kan jag inte låta bli att le plötsligt. Hen bor ju i mig. Sådana här enskilda dagar känner jag henne i varenda steg. Ensamheten var hennes bästa vän och fiende. Jag har ärvt alla tankarna, viljan och historien. Jag är som hen, fast vildare och gladare.

allt är fysiskt, allt hänger ihop

Veckan är en ihoptryckt ellips placerad snett i det tredimensionella rummet, där dagarna är icke-symmetriskt utplacerade, början och slutet på helgen är de punkter där den vänder som skarpast. Året är mer runt och annorlunda vinklat, med augusti närmast mig och årsskiftet längst bort. Siffrorna kommer snett nerifrån, beskriver en halv urtavla från 6 till 12, tonåren strävar brant uppåt höger, sedan löper talen nästan horisontellt, efter hundra försvinner de uppåt i otydlig rök.

Måndag är lila och tisdag mintgrön, torsdag är också grön fast i en annan nyans. A är en kvinna och B är en man, kvinnligast av dem alla är L. 2 är en lite tillbakadragen pojke, 8 en pålitlig och omhändertagande storasyster, men akta er för 3 för hon är en riktig retsticka.

Jag kan inte välja det här, det är fixerade sanningar i min hjärna, som perception. Det är något av en chock att upptäcka att inte alla tänker så här.

penetration

Någon har twittrat från Marianergraven. Twittrat. Fågeln som aldig kan hålla tyst har viskat kolonialistiska utropstecken i världens öra. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är som att våldta vår planet. Eller att lägga upp henom på ett bord i borstat stål, slå på operationslampan och dissekera henom bit för bit.

Jag må vara både dåtidsromantisk och bakåtsträvande - min hittills största miss är att en gång ha avfärdat Spotify som något som "inte skulle funka" - men jag kan inte bara ignorera hur min mage skriker över allt som går förlorat när vi hela tiden ersätter den dunkla, taktila, skrovliga verkligheten med lysrörsbelysning och tvådimensionella gränssnitt.

När jag var liten snurrade jag på vår gamla jordglob och drömde om vita fläckar och ogenomträngliga regnskogar, platser där fortfarande vad som helst kunde finnas. Gudar och monster och magi och bortglömda skatter.

Nu är världen alltmer genomskinlig. På gott och ont delar och konsumerar vi statusuppdateringar, livsflöden, wikinformation och hemligstämplade dokument. Och precis som jag inte tror på fullständig ärlighet, så vill jag inte leva på en planet utan hemligheter.

de namnlösa

Jag är på yoga inne i Länsmuséets konsthall. Ledaren är kanske 40 år och pratar skånska på det bra sättet och hon är alldeles lugn och vacker och så långt från en medelålderskris man kan tänka sig. På våningen under spelar ett lokalt band inför en gles publik uppsatta på tafatta fällstolar, det låter så där skramligt som det alltid gör. Vi strömmar förbi dem på vägen ut i den mörkblå stadskvällen.

Bakom mig i kön på Hemköp står en vithårig farbror i unga träningskläder. Han kollar på sin smartphone och radar upp varor på bandet. Keso Mini och rökt skinka och energidryck kommer åkande mot mig och jag tänker oj vad ungdomlig och sportig han är. Då stoppar han ner telefonen i sitt stora, praktiska fodral som även är en plånbok, och lägger upp en burk västkustsallad. Ordningen är återställd. Gubbs will be gubbs.

Vid utgången står en piercad tonåring i spretigt hår och keps och snälla ögon alldeles still, som en skyltdocka.

På en av de stora stenplattorna som ser ut som enorma Mentos i S:t Larsparken balanserar en kanske lite full, kanske lite galen, eller kanske helt vanlig, man med armarna uppsträckta i luften och predikar om vad vi behöver och inte behöver.

"Jag behöver er", tänker jag. Tänk om ni visste hur ni berörde mig. Tänk om ni förstod hur varje ord ni säger vägs i mitt blodomlopp. Att era gester är som slag och smekningar på min kropp. Era blickar som laser och solsken. Ni betyder något. Ni är viktiga. Få aldrig för er något annat.

rösterna

Alltså rösterna. Vissa av dem.

Sådana där lugna som brukar prata på nattradion. Och alla basröster. Jag älskar, älskar, älskar att höra dem sända mullrande vibrationer rakt genom min kropp. Eller Göteborgstjejer med mjuka d:n som får en att bara vilja vara lesbisk och flytta till Hisingen, eller kanske vara deras hund.

Riktigt smörkrämstjock amerikanska som invaggar en i trygg förvissning om att livet bara är en film eller kanske en bra reklamannons. Men det allra bästa är norrländska. Umemål. Det är som fint sandpapper som slipar ner alla världens hörn och kanter. Sprider sol och verklighet och lukt av granskog. Ingenting kan vara riktigt dåligt så länge jag har norrlänningar i mitt liv.

I don't know, he's always wearing shades

Nu är det vår igen! Det firar vi med lätta steg och den mest banala och tjusiga musiken som finns.

spring is a girl group & sun is a 60's chorus

mvh knugen

Här sitter jag och jobbar hela helgen med ett hemligt projekt - nej, tyvärr inte hemligt som i coolt, banbrytande, av någon annan initierat, bara en personlig grej - så jag tänkte att jag kan ge er mitt bästa prokrastineringstips för dagen. Nämligen min favorit-meme för tillfället, Swedish Problems. Dör av underhållning.

hell, I can't even drive a car, but I'd kick your ass at Mario Karts

Det är inne på Monki som jag får den där känslan. Vem som helst kan förvisso känna sig lite utomjordslig i den där knarkiga klädbutiken, med alla dess dubbelspeglar, svängdörrar, färgglada tygsstycken, märkliga snitt och namngivna små varelser i plysch. Men de spelar The Ballad of John and Yoko och plötsligt känns det som om 2012 inte är på riktigt. Som om det bara är en dröm, en dystopi, en LSD-tripp från 1969 - ett år som verkligen existerade i all påtaglighets prakt. Med människor som var på riktigt. Med riktiga sysslor, riktiga visioner och riktiga revolutioner.

2012 tjänar våra kroppar som biologiska batterier åt den globala uppvärmningen, medan vi äter facebook-blå piller och lever i en virtuell värld av statusuppdateringar, bloggar, twitterflöden, trender och i-landsproblem. 2012 stompas våra hjärnor till ambivalent puré av en tjusande, dånande, allsuppslukande ström av information. 2012 sitter jag i ett fordon som spinner som en stor katt i 120 och streamar låtar från en databas som innehåller all musik jag kan komma på till en telefon som i sin tur trådlöst spelar upp mina önskemål i stereon. Kom inte och säg att DET inte är att leva i framtiden. Jag är inte riktigt säker på att det här har hänt.

allt är kommunikation

"Du har min penna" sa jag när jag gick, och han såg fullständigt oförstående ut. Pennan hade beskrivit bågar och kullerbyttor i hans händer, han hade slagit en osynlig takt med den, uppgivet lagt den ifrån sig för att sedan med ny beslutsamhet plocka upp den igen. Men utan att märka något.

Jag tycker om det där, folks tendens att omedvetet sysselsätta sina händer med vad som kommer i deras väg. Servetter rivna till konfetti, ölflaskors avpillade etiketter, en tågbiljett vikt till ett flygplan. Att vi inte kan komma ifrån vår absoluta fysiskhet som liksom bara vill bryta igenom. Och det där att vi inte alltid har huvudet med oss, att vi är så mycket mer än vårt medvetna jag. Rörande djur med impulser, beteenden och önskningar som inte går att styra, även om vi gärna lurar oss att tro att vi har kontroll.

I romanen Kärlekens Historia, som är en bok om en bok - men också om New York och ålderdom och ensamhet och kärlek - skriver Nicole Krauss om Tystnades Tidsålder, den imaginära tid då vi samtalade enbart med gester istället för med tal. Och allt vi gjorde därför var kommunikation.

Om det ibland händer att dina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner dig främmande för - om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig - då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre.

Ibland är våra kroppar svaret på frågorna som inte ställs högt. Och ibland är de bara i vägen.

vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn nånstans

Känslan av att ha sol, smuts och saltvatten under skinnet. Det är så hen låter, vår älskade & hatade & andra stad. Hen är onekligen besjungen; bejublat, besegrat och bespottat. Det här är bara låtar om henom.

Åh Göteborg

varje gång jag väljer mjölk pratar de osynliga rösterna med mig ur kyldisken

Ingen plats gör mig så paranoid som mataffären. Det kanske är något med de trånga gångarna, det zombiesläntrande kroppsspråket hos besökarna eller blickarna som autistiskt skannar av hyllkanter och kilopriser.

Eller så ligger det hos mig. Man är sällan på topp på Hemköp. Har inte garden uppe. Där man får vara sig själv för en stund.

Det skulle kunna vara djuret inom en som gör sig påmint, medan man defensivt stryker fram med famnen full av filmjölk och frusen spenat. Har du någonsin försökt ta maten från en hund som äter? Morr. Det brukar inte vara vackert.

Hur som helst svettas jag alltid lite i hårfästet när jag hör steg bakom mig på väg till naturgodiset. Kan inte koncentrera mig om någon försöker välja solrosfrön bredvid mig. Vill bara att tjejen vid tvättmedlet ska gå sin väg. Tittar mig över axeln medan jag klämmer på en avokado. Får klaustrofobikänningar när jag går bakom en rullatortant i passagen på väg mot mejeriprodukterna. Och hetsar fram mot kassorna för att kunna glida in i den kortaste kön, bara för att inse att det endast är för att hindra mig som gubben i kassan fipplar med sina mynt och kuponger.

Neurotisk, jag? Förstår inte vad ni pratar om.

besök från rymden

Om ett gäng utomjordningar en dag landade på Storgatan. Om de tittade på mig med sina facettögon fästa på axlarna, vinklade sin tre huvuden på sned. Och om de sedan plockade fram sin universella översättarmaskin ur lönnluckan på sin farkost och frågade mig vad det var för plats de kommit till.

Då skulle jag berätta om hur det känns första gången solen värmer på sex månader. Om hur himlens höjd korrelerar med hur vi mår. Jag skulle berätta om fredagar. Vi skulle ta en öl på NH och de skulle grina illa men jag skulle lova att de skulle tycka bättre om det nästa gång. Och säga att det är ofta så det är här, att de saker man tycker bäst om är sådant som man måste vänja sig vid. Jag skulle ta med dem på en tur på kanske en moped och berätta att det ni känner nu är vinddrag, och det är ett av de enklaste medlen som finns här på jorden för att må bra. Sen skulle de få följa med upp på mitt rum och jag skulle spela oändligt mycket bra musik för dem. Jag skulle ställa dem framför högtalarna och säga känn!

Jag skulle laga spenatsoppa och laxburgare och råbiff och lussekatter. Och jag skulle skicka med dem en ask lakrits.

Jag skulle säga: här på jorden har vi alla möjligheter och alla problem.

Vi känner oss ensamma nästan jämt, trots att vi vet att vi tekniskt sett är ett gemensamt system, bara delar av en och samma maskin.

Vi tycker om att tävla och att vinna, och på sätt och vis är allt en tävling här, för så är det i ett perfekt balanserat ekosystem. Samtidigt som det borde vara precis tvärtom, att när en vinner så vinner alla.

När vi är unga umgås vi fritt med varandra, men ju äldre vi blir, desto mer isolerar vi oss i mindre, väl definierade grupper som det är väldigt svårt både att öppna upp och att ta sig in i.

Jag skulle berätta att vi har hittat på nya gudar, trots att de enda vi behöver är solen, åskan, havet och vinden.

"Jävla hippie", skulle de säga då, packa ihop sitt pick och pack och sen fara vidare genom solsystemen.

the one

Den här sju centimeter höga skapelsen fick jag för tre jular sedan i London, och sedan dess har jag använt den nästan jämt. Jag gillar ju små saker, så överallt har den fått följa med. Otaliga festkvällar framför spegeln i vårt fallfärdiga hus i Kanada. Bondetidiga mornar på farmen i Alabama. Bara ibland när jag jobbade på Hostel in the Forest, för där förstärktes alla syntetiska lukter så himla mycket, eftersom vi var i skogen hela tiden och bara använde Dr Bronner's Magic 18-in-1 Soap (ja, den var superekologisk och kunde användas till allt från hårtvätt till tandkräm och insektsmedel). Och hela vägen, på bussar, stigar och 4000 meter, från södra Argentina till Ecuador låg hon i min väska.

Sötsalt sommar i Norrland. I badrummet i Brooklyn där jättekackerlackan bodde. I Landskrona där den hittade en syskonflaska som var likadan fast mycket större. Jämt, jämt, jämt i Linköping såklart. Jag tänker att hon borde lukta mindre och mindre som CK One och mer och mer som livet och äventyret. Och trolleri. Vi har ju hängt nästan varje dag i över två år, jag och den lilla. Ändå är en tredjedel av henne kvar.