Varför berättar de inte att man aldrig blir stor? Att man kan ha jobb, kavajer och klackar och mineralpuder, döda föräldrar och trehundra högskolepoäng och tusen resta mil bakom sig. Och ändå blir hjärtat aldrig äldre än i bästa fall en tonåring, i sämsta fall ett treårigt barn på blodsockerdipp.
Jag trodde man som tjugosex var klar med det där med att komma på en enda vettig sak att göra med sig själv och sitt liv. Hör inte det typ...studenten till?
Men jag har faktiskt ingen aning. Nu när jag är fullkomligt fri och vargalös. Meningslös. Det finns ingenting jag vill. Ingenstans jag vill åka. Hörru Gud? Kör mig vart du vill, så fort du kan.
Det snöade inte våren 2008, men det var vid den här tiden, i samma vårkalla ljus, som jag var i Stockholm och hälsade på. Det var innan allt. Innan döda mammor och kursen i beslutsteori. Innan ett helt nytt gäng av gemensamma vänner till låns, ett fallfärdigt hus i Klippiga Bergen, HG-bröllop, bussnätter i Sydamerika, exjobb, New York-lägenheter, jobb, stadsbyten, fallskärmshopp, och det jävla vuxenlivet som jag aldrig riktigt får någon ordning på.
Men det var mycket annat. Våren 2008 var en hel roman. En av alla de sakerna var en anonym brevväxling med en Varg och att jag fick korta men efterlängtade sms-svar av honom på Stadsteaterns toalett när jag besökte min moster i huvudstaden. Jag satt på Dramatentrappan i solen och åt årets första glass och hade livet i allmänhet och fem år i synnerhet framför mig. Nu är de fem åren slut.
Så är det. Att något som tar ettusenåttahundra dagar att bygga, alltid rivs på en enda eftermiddag. Sen är det bara städarbetet kvar. Upp till midjan står vi i trasiga drömmar, överstrukna planer och i hörnen redan naggade fotografier.
De skrev att den svenska våren var inställd, men när vi kom tillbaka igår var den ju visst här, om än lite försiktigt tassande, diskret gassande. Och tur är väl det. Jag har varit en vecka i alperna, där våra hjärnor har fattat noll beslut, våra hjärtan bara behövt navigera en begränsad och vänligt inställd grupp, och våra kroppar fått arbeta sig dödströtta varje dag. Hemkomstångesten är total. Jag känner mig förlamad. Instängd. Det rinner kondens och tårvätska längs mina blodkärls väggar.
Denna väderkvarnsstridande 2000-talsångest, så futtig och så svårbekämpad. Jag vandrar i drivor av avbitna naglar, spänner mina käkar och släpper lös min blick. Men. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är vårens. Klockan är åtta på kvällen och himlen har världens vackraste färg. Hur säger man? Elektriskt blå, stålblå, mörkt djupt varmt sammetslikt böljande blått.
Jag tänker på när jag varit så cyklande lycklig att det nästan kunnat förväxlas med feber, under just sådana djupblå vårhimlar. Och jag tänker på att min mamma som jag aldrig fick prata färdigt med måste ha tittat upp i dem så många gånger, och säkert känt samma uppfuckade känslor som jag gör nu. Och framför allt tänker jag på den trygga, varma person jag kommer att vara om kanske 20 år, när pusslet är lagt, när jag vet att allt blev bra, då jag kommer att stå med någon dryck i handen på kanske en veranda och titta uppåt och känna lukten av nyblottad jord.
Så när mina blå möter himlens dito, när den går från ultramarin till midnattsblå. Då möter jag också dessa tre personers blickar. Det förslår inte. Men det är hundra gånger bättre än att vara ensam i mörker.
På lördag är det Earth Hour. Världsnaturfonden uppmanar dig att tillsammans med miljontals andra släcka lampan en timme, för att manifestera ditt missnöje med att jordens medeltemperatur kommer att stiga med 4 grader om vi fortsätter på vår utstakande beteendestig. Jag är helt och hållet för att klimatfågor uppmärksammas, men just Earth Hour tycker jag känns som en ovanligt lam idé - det får antagligen främst effekten att Svenne Svensson trycker på en strömbrytare, och därmed upplever 1) att han har "gjort något" 2) samhörighet pga att han ställt upp mot den gemensamma fienden det Stora Stygga Klimathotet 3) dämpad klimatångest. Men Svenne Svensson har inte gjort ett skit för moder jord.
Här är tio bättre - enkla - sätt att göra något:
Ät fler vegetariska, eller ännu hellre veganska, måltider
Cykla eller åk kollektivt till jobbet
Jobba deltid (så minskar din köpstyrka och du kommer konsumera färre resurser)
Köp dyrare saker (så minskar du den totala mängden resurser du konsumerar)
Köp saker av bättre kvalitet, som håller längre
Köp second hand istället för nytt
Köp närproducerat
Ersätt flygresor med tåg eller buss om möjligt. Eller samåk! Spana t.ex. in Skjutsgruppen - OBS, de kommer att få en ordenlig webbtjänst snart - som undertecknad ideellt kommer att vara med och utveckla, hepp!
Skaffa färre barn (ooooops kontroversiellt)
Och till sist:
Sluta tjata om att det inte spelar någon roll vad du gör, utan vad 1,3 miljarder kineser ägnar sig åt. Menar du på allvar att du har ett mindre ansvar bara för att du råkar tillhöra en mer fåtalig nationalitet? Skärp dig. Du har ett större ansvar, eftersom du har högre levnadsstandard och därmed 1) större per capita-utsläpp och 2) större möjlighet att göra klimatsmarta val.
I kollektivtrafiken samlar jag på dem som frimärken.
Han är ensam och allvarlig. I trettioårsåldern och i min längd, med en excentrisk frisyr och gultonade, superknarkiga solglasögon. En filmfestivalsnatt kämpar han sig fram genom mittgången, antagligen till lika delar på grund av 1) tunnelbanevagnens krängande, 2) sitt haltande, och 3) den utomjordiska kvalitet som präglar hela hans uppenbarelse.
Tvillingarna på bussen ut till Hellasgården. De ser ut att ha levt ett helt liv bredvid varandra. Mot världen. Nu är de är krökta, gråa i kontrast till det skarpa vintersoljuset utanför, lite häxlika. Till hundratio procent samstämmiga. Den ena har cigarettpaketet, den andra tändaren.
Mannen på Metron i Paris. Inte ett ljud kommer över hans läppar, men han skakar svagt och oavbrutet. Hela hans kropp ett uttryck av kostsam självkontroll. Att må illa offentligt är bland det värsta som finns. Hans blick är fixerad, koncentrerad, ångestdestillerad. Resan tar aldrig slut.
På tåget till Linköping, när alla andra släpper ut de andetag de hållit hela veckan, sitter hon rak i ryggen och matchar sin termos med sin finstickade jumper. Som är persikofärgad. Och sen ser jag att hennes turkosfärgade halsduk matchar hennes dito armbandsur. Och gud. Den yttre cirkeln på sagda ur är också persikofärgad!
Och idag: vid stureplan steg hon på bussen. Med overkligt korkskruvade tantlockar fast i platinablont istället för pensionärsvitt. Med ljusblå ögonskugga, pärlrosa läppar och tjockbottnade glasögon. En päls, naturligtvis, som liksom sväljer henne hel. Hon har en handväska ordentligt i sitt knä och håller den med handskbeklädda händer. Hennes handleder är de sprödaste jag sett, de går att böja av med fotoner. Hon borde vara 82 men huden i hennes ansikte vittnar om att hon inte är en dag över 35. Hon avger ängslan och galenskap.
Jag sätter mig alltid innerst och låter inte min väska ta upp något plats på sätet bredvid. Jag vill alltid lämna plats för äventyet. Även om det kanske finns bättre sätt.
I helgen har jag varit på läger! Man får inte vara det så ofta som vuxen. Det är lite synd, för det är en intressant situation det där. Att man förflyttas från sitt revir och inkvarteras med en massa andra lika strandade individer på neutral mark, där man liksom lotsats, inte behöver ta hand om någon planering eller några beslut, bara jobba på att delta i vad lägret nu går ut på, samt hitta sin plats i gruppen. Allas mentala ålder hamnar lite närmare 14 år. Fast man döljer det genom att skaka hand, ställa frågor och titta i ögonen numera. Vilket i och för sig verkligen bör erkännas som ett framsteg gentemot förstulna blickar och att med list och försiktighet försöka hamna i samma sovsal som de coolaste kidsen.
Hur som helst. Just den här tillställningen var en så kallad politisk grundkurs. Jag har ju utnämnt detta till mitt Politiska År och gått med i Miljöpartiet, dels för att jag ska lära mig vad de jag brukar rösta på faktiskt står för, och dels för att få reda på hur det här himla landet styrs egenligen.
Jag skulle kunna prata länge om hur lyxigt det var att fyra riksdagsledarmöter och talesmän kom och pratade med oss i flera timmar om viktiga frågor, eller hur härligt det var att finna sig i en situation där man sitter i timmar och bara diskuterar diskuterar diskuterar med fullkomligt okända människor utan att det någonsin varken blir ointressant/jolmigt eller aggressivt/dålig stämning. Eller om den uppfriskande folkblandning jag utsatts för genom att på olika sätt medverka i partiet - allt från riktiga skogstomtar till knivskarpa retoriker, allt från tjugonåntingar till farbröder med käpp, jurister och arbetslösa, infödda Stockholmare och norrlänningar. Till exempel är partiet den enda miljö där jag träffar första generationens invandrare.
Men nej, anledningen till att jag delar med mig av detta är för att ingjuta hopp i era hjärtan. Det må vara mycket i den här världen som håller på att gå åt helvete. Men alla de där sakerna som ligger som en orolig klump i din mage. Alla de där frågorna som gnager på ditt samvete, och på ditt förstånd. Alla de där trådarna som du inte får ihop utan som bara blivit ett trasselnystan i din hjärna.
Det finns folk som i detta nu utformar strategier för att lösa upp dem. Det finns smarta, drivna, engagerade (och ofta förvånansvärt unga!) personer som driver de här frågorna varje dag. Det finns människor som har planer för att försöka fixa det här, och faktiskt verkställer dem. Det går framåt!
Det betyder så klart inte att du kan luta dig tillbaka i din roddbåt och låta den driva mot vattenfallet. Men förtvivla icke! Ta reda på vem som tycker som du. Hjälp dem. Påverka dem. Fråga dem om råd. Om det är något du inte är så är det ensam.
Jag är inte rädd att flyga. Men en gång trodde jag verkligen att jag skulle dö i ett plan. Det var när vi for till Paris i höstas, med en Ryan Air-flight som avgick så hiskeligt tidigt att man tvingades stiga upp under den tid på dygnet som man är som skörast - en av mina medresenärer hävdade till och med att hon började gråta när väckarklockan ringde. Jag sov på flyget och vaknade av att hela planet skakade våldsamt, det bara dunsade runt mig på ett sätt som ingen turbulens kan orsaka, och jag förstod att det är nu det händer - det är nu jag går det både osannolika och klichéartade öde till mötes som det att störta i ett plan innebär. Min instiktiva reaktion var att blunda ännu hårdare. Men dunsandet fortsatte inte. Jag öppnade ögonen. Vi hade bara landat, och jag hade sömndepriverat och okaratäristiskt slumrat mig igenom hela landningsprocessen.
Annars liknar alla flygningar varandra. Det är något så oerhört generiskt över hela konceptet - samma procedurer, samma tuggummituggande och fäbless för maktmissbruk hos personalen i säkerhetskontrollen, samma frostnupna flygvärdinneleenden och samma tecknade tjej som actionhjältemässigt springer barfota mot rutchkanan på säkerhetsbroschyrerna - att varje flygning framkallar ekon från de tidigare man upplevt. Tröttheten, gruset i ögonen, huvudets idoga fallande åt sidan. Stress- och baggagesläparsvett som kallnar under jackan. Framtidskänslan av att lyfta, att veta att allting är möjligt, förundran över att ovan molnen är himlen alltid blå.
Då vet man plötsligt inte var man är på väg längre. Eller om man ens sitter i ett riktigt plan. Det är svart utanför fönstret, ledtrådslöst. Jag tänker på min kusin piloten, som berättat om hur han kallsvettats under optimerat olycksaliga flygningar i simulatorer så läskigt korrekta att de inte går att skilja från verkligheten. Och jag tänker att skulle vi störta nu, så skulle det när vi smackar i marken i min hjärna vara 50% på riktigt och 50% på låtsas. Där skulle jag vara död och levande på samma gång. Sen somnar jag i flygstolen och huvudet påbörjar sin ryckiga kamp mot gravitationen.
Hörrni! Nu knakar mörkret i fogarna, nu börjar dårfinkarna sjunga i träden, nu smyger strimmor av skymning längs horisonten i slutet av dagen. Det är februari, som i feber, nu är ljuset svagt men segervisst och idag - idag värmde solen våra nackar i Nacka för första gången på den här sidan säsongen.
Detta firades lämpligt nog med en vinterbadsdebut ute vid Hellasgården. Det var bra av flera anledningar: bussutflykt från staden, ryskor i bastun, förhöjd puls, den bisarra känslan av att vandra runt i bikini bland täckjackeklädda vintersportare samt den kanske något masochistartade njutningen av köldvärkande benmärg och brännande vattenånga från bastuaggregatet. Det var också ett värdigt avslut på det som jag ägnat den gångna veckan åt: detox.
Ja, jag skäms lite. Detox, eller avgiftning, är en företeelse jag länge hyst förakt inför. Men jag har inte köpt dyra tillskott, svält mig själv eller gått på tarmsköljning, jag lovar. Inspirerat av det här blogginlägget av en av internets vettigaste människor, åt jag helt enkelt veganskt och glutenfritt utan socker eller andra snabba kolhydrater, samt avstod från alkohol, koffein och sena nätter under en vecka. Allt för att låta min kropp och framförallt dess reningssystem ta igen sig lite. Det är oklart hur ren jag blev, men jag tycker mig ha lärt mycket:
Oj, vad stor del mat och dryck är av ens sociala liv! Utgång, afterwork, fikor, utemiddagar, allt sånt går bort. Att vara på middag och ha med sig egen mat är okej men inte alls samma sak som att äta de andra äter.
Det är på riktigt inte ett dugg svårt eller jobbigt att äta vegetariskt. Men veganskt är faktiskt lite klurigt och kräver någon slags insats om man vill ha rolig och varierad mat. Det finns superbra och spännande amerikanska veganbloggar, men många svenska är lite sorgliga och liksom bara intriktade på att ersätta köttrecept med vegetabiliska motsvarigheter (?) Skräckexempel.
Inte dricka kaffe - noll problem. Är tydligen inte koffeinist. Det känns bra. Abstinensbesvär på grund av kaffe är samtidens mest osexiga företeelse näst efter arbetsskador på grund av stillasittande arbete.
Inte dricka alkohol - också noll problem, under en vecka. Allt annat hade i och för sig varit högst oroväckande. Borde utmana mig själv med en vit månad istället.¨
Inga snabba kolhydrater = inga blodsockerdippar; inget kött & stärkelse = ingen matkoma. Skönt!
Jag har lärt mig en massa nya spännande recept som jag ska ta med mig in i det vanliga livet. Vem skulle kommit på att man kan äta groddad bovete till frukost eller att kombon äpple och avokado är strålande i smoothie? En definitiv hit.
Och så kanske den största lärdomen av dem alla: Det är lite gött att avstå. Att säga nej till saker i en tid då man alltid säger ja ja ja, alltid unnar sig, alltid hittar en anledning. En sedelärande och faktiskt ganska befriande övning.
Sammanfattningsvis är detta ändå något som jag definitivt kan rekommendera alla att testa, inte minst för att lära sig saker om sig själv och vad man tycker är viktigt. Men så har jag ju alltid varit lite luthersk av mig.
Mina fötter som inte kan tar mer än tio hämmade steg innan de lämnar ytterdörren här, minns ännu hur det var att dansa runt i kollektivet Frittan, där man riktigt kunde rusa mellan rummen när man hade bråttom. För att inte tala om Studio 55, där vi hade en trappa - två våningar, som ett riktigt hem, när alla andra bodde i korridorsrum och studentettor. Obehagskänslan som kommer över mig när jag brygger sista påsen av det lakritste jag köpte i höstas - först nu förstår jag att jag vantrivdes i det där hålet i Nacka, hur jag alltid kände mig hotad, inträngd.
Ja, kroppen minns alla sina hem. Blundar jag kan jag vandra runt i dem, trycka ner dörrhandtag, öppna byrålådor. Jag försöker komma på vilket som har varit mest hemma, förutom barndomens då såklart. Det beror på kontexten. På andra sidan jorden kan en bil med ens tillhörigheter inge dubbelt så mycket trygghet som ett hus med kakelugn och färdigbredda mackor, och en plats bli ett hem i samma stund man vet att man ska sova där. Hur är det för uteliggarna? Finns deras hem i hörnet med en sovsäck och tomma McDonalds-papper? I deras täckjackor? Eller vandrar de bara i ett vacuum av just hemlöshet?
Ofta känner jag mig mer hemma hos andra än hos mig själv. Jag har inget problem med att kliva in utan att vänta på att någon öppnar, börja rota i någon annans kökslådor eller slänga mig i deras soffa. Sallys hem vinner alltid. I samtliga versioner har det alltid varit mer hemma än mitt eget.
Då och då kommer en längtan över mig, efter det hem som inte skall packas ner i bananlådor om ett halvår, där man kan spika i väggarna och kanske till och med köpa en dyr grej på Svenskt Tenn för att den ändå kommer stå där jättelänge. På samma gång känns tanken på att faktiskt investera något i ett boende och på så sätt inte ha friheten att bryta upp absurd. Det är lite samma princip som att jag alltid samtidigt längtar efter att a) bli upplockad av en välbekant föräldrabil i mörkret och bara somna till värmen och infraljudet och b) bli hämtad av en främmande vind som tar mig långt från allt som är känt.
Att alltid lämgta hem, att alltid längta bort. Kanske är det samma sak.
Det är så kallt ute att hjärtat darrar i bröstkorgen och ett enda oöverlagt djupt andetag kan förfrysa själen. Den gör en rädd, kylan, den väcker en primal och egentligen oriktad bävan, man vill dra kroppen inåt och skjuta åt alla håll. Den hårt trampade vita massan knarrar under varje fotsteg. Långt, långt ovanför oss finns möjligen stjärnorna, slukade av det oändliga mörkret ovanifrån och kvävda av stadens anemiska ljus.
Utanför min skolåda skinnflår plogbilarna asfalten varje natt, trots att det inte fallit snö på flera dagar. Stenarna och gruset skriker gällt vid den hänsynslösa behandlingen, de vill inte vara med. Det vill inte jag heller. Kylskåpet brummar i sina cykler, som ett halvtimmeslågt väsande andetag på för låg växel, jag går sönder, står inte ut om det inte slutar NU.
Varje morgon ett motstånd. Att känna efter - kanske är jag sjuk, kanske behöver jag inte idag? Värtans värmeverk eldar kol, men det tycker inte moderaterna här i staden är något problem. Tre kraftiga gråa rökpelare värmer kanske upp oss i denna frost, denna isens och bortdomningens januari 2013, eldar visst också upp vår planet och våra barn.
Folkmassan väller ut ur Gärdets tunnelbanestation, en ohejdbar ström, det är visst bara jag som ska åt andra hållet. Jag får inte plats, trycks upp på en isbeklädd kant, halkar framåt. Det är tre minuter tills tåget mot Norsborg går och mannen i tunnelbanegången spelar en kärlekssång på sin gitarr som ekar i hela utrymmet. Det är så man vill gråta.
Att bli äldre är att vandra på en mer välbekant och därför mindre skrämmande plats, att gå trygg, med stadigare steg och rakare rygg. Att bli äldre är att ha en bättre uppfattning om riktning och färdväg, att veta vilka snedsteg som kan stå en dyrt och vilka man kommer undan med. Att bli äldre är att känna sina färdkamrater bättre, att våga se dem i ögonen och att kunna förutsäga deras beteende.
Och det är så skönt att nu bo på en mindre och mer begriplig planet, än på den tidens ens hjärna brann och man liksom såg världen som genom en strut, utan att få överblick.
Men det finns också något ledset i vetskapen, i den kompetens och säkerhet som man bara kunde drömma om som tafatt och aningslös fjortonåring. Någonstans känns det lite sorgligt att kunna konversera belevat, att kunna redigera sig själv och regissera sin kväll. Maximera sin investering, överväga sina alternativ, med självklarhet välja den pensionsgrundade vägen. Att vara den som känner minst, veta att fler chanser kommer, att kunna gå utan att vända sig om.
Som vuxen är ingenting på liv och död längre, och det förvånar väl knappast någon. Men egentligen är det lite märkligt, men tanke på hur få andetag som man får leka det här som kallas livet.
Vänner! Förlåt min frånvaro. Flyttlådor och spelningar och romanidéer och mitt älskade SL-kort tar all min uppmärksamhet, förstår ni. Men förutom löften om bot och bättring ska ni få en present som kompensation. Ja, för fjärde året är det åter dags, den tradtionsenligt uppdaterade versionen av den inte alls så tranditionsenliga listan julmusik revisited, a.k.a bara bra decembermusik a.k.a om Triad förstör din julstämning a.k.a I bought no gifts this year, and I slept with your sister.
En del är borttaget, en hel del är tillagt, och nytt för i år är att listan är indelad i tre delar: först kommer de låtar som textmässigt (åtminstone hjälpligt) anknyter till julen och vintern, sist ligger de som låter juliga men egentligen inte alls har med årsiden att göra. Och i mitten är de låtar som både låter och handlar om jul så klart!
Kan Kanye West verkligen sjunga om Jesus på ett trovärdigt sätt? Vad har 40-talscalypso med julen att göra och shit, hör jag rätt att dessa beskedliga damer sjunger om...? Vad händer om Ebbot Lundberg försöker ta sig ner genom skorstenen? Och kan the Killers verkligen spika en jullåt på skolskjutningstemat? Dom säger att det kommer bli en lång, kall vinter. Men minns du hur det var att ha eoner av tid och inte vilja att snötöäcket ska lämna staden och ert ide?
Detta och mycket annat ger den fantastiska listan svar på. Men om jag bara får ge er en enda anledning att trycka på play. Då är det att något jag aldrig trodde var möjligt faktiskt har hänt: min mest hatade jullåt, den fullständigt vidriga, sliskiga, fördärvliga "Last Christmas" har ÄNTLIGEN blivit tolkad i en inte bara uthärdlig, utan helt fantastisk version. Av indiekören naturligtvis.
För 790 riksdaler erhåller man SL-kortet, ni vet den där magiska blå lappen som kan ta en nästan vart man vill och omedelbart byter ens skämmiga lantisgång mot ett nästan övertygande storstadsklapper. Det är ungefär 40% mer än vad man får betala för dess Göteborgska motsvarighet, och - häpp! - nästan hundringen dyrare än vad det är att obegränsat kava alla New York Citys buss- och tunnelbanelinjer fram under en månads tid.
I priset ingår även att natt som dag bli skriken i ögat av photoshoppad hud och förtvivlat dåliga copys om det man kanske allra minst vill tänka på när man en tidig tisdagsmorgon med fejjan ofrivilligt intryckt i någons våta yllehaldsuk - mustig leverpastej. Jag är tveksam till kommersiella budskap på offentliga platser över huvud taget, men idag blev jag extra till mig, så till den grad att jag nästan trillade ner på spåret för att kunna ge er denna bild:
Det är magasinet Amelia som har renoverat "både utsida och insida", och naturligtvis gärna vill visa upp det med en tidsenlig tjuvtitt på de glossiga sidorna. Det är oklart hur utsidan är förnyad, för där strålar fortfarande en blond amazon med en tandrad rak nog att bruka som vattenpass, tillsammans med tips om hur man får koll på de senaste dieterna, men insidan har uppenbarligen förändrats genom att bli ännu mer världsfrånvänd än vad någon tidigare trodde var möjligt. Detta manifesteras genom en intervju med Ruth Vega Fernandez, en av huvudrollsinnehavarna i högaktuella Call Girl - affischfilm för pågående Stockholms filmfestival och en uppgörelse med en av Sveriges största politiska skandaler, här beskriven som snackisfilmen. Den handlar om Geijeraffären, alltså om hur utsatta minderåriga på 70-talet systematiskt utnyttjades sexuellt och ekonomiskt av högt uppsatta personer med så mycket makt att det hotar att tränga ut mellan skjortknapparna. Hur väljer Amelia att rubriksätta denna intervju?
"Hon får oss att längta tillbaka till 70-talet".
Själv längtar jag till ungefär vilken tidsålder som helst där det är lönsamt att rikta sig till folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet med en liten gnutta substans.
De höga, sprängda bergväggarna med sina obegripliga inmurade betongportar som reser sig runtom i den här stan fyller mig med en kall, högstämd rädsla. Det finns en massa sådana saker i ens omgivning, som påverkar ens innandöme, skapar isande sprickor i det eller gör det torrt och hårt. Tanken på djupt vatten strax innan det fryser. Tomburkar som vinden spökrasslar längs trottoarerna. Nedlagda, tomma butikslokaler. Att vakna i mörker. Vetskapen om ens vuxenhet, som känns som en myndig kostym som alltid kommer att vara lite för bred över axlarna. Tidens okontrollerbara framfart.. Lysrörsljus. Inpyrd cigarettrök. Tunnhåriga, olyckliga män i bruna kostymer på 70-talet och Jonas Gardells stumma, tjockbottnade föräldrageneration i Torka aldrig tårar utan handskar.
Man får ha sina strategier för att navigera förbi den där lågfrekventa rädslan. Eller tristessen.
Jag bläddrar i min analoga Moleskin-kalender, klistrar in symboler, ser fram emot händelser och ser tiden breda ut sig som en vidsträckt men kontrollerad vinterträdgård, täckt av ett orörd snötäcke, i väntan. Jag väntar alltid in i det sista på att trycka på bussens stoppknapp vid Nacka station, hoppas på att "Stannar"-skylten ska lysas upp av någon annans fingrar, att någon ska åt samma håll som jag, att vi är del av samma sak. Jag går in i kontorsförrådet på jobbet och står still en liten stund. Det är tyst och ostört och luktar bokhandelshärligt av papper, kuvert och post-its. Jag fantiserar om stormen, om vinden som ska ta mig med, som tar tag i livet och visar dess sanna, osminkade ansikte, som tvingar oss till samhörighet och mjukt ljus. Vågorna som ursäktslöst vräker vardagen på ända, och spolar upp vrakdelar och skatter på klipporna. Och jag lyssnar på denna och drömmer slumrande vagt, för kanske första gången, om kärlek som inte tar slut:
När jag år 2001 upptäckte Håkan Hellström - som var det bästa mina fjortonåriga öron hört, trots att han var så himla gammal - skrevs det mycket om hans texter om förtvivlan, stora känslor och tonårsångest, accompanjerade av maniskt glada melodier. "Jag fattar inte varför folk snackar så mycket om tonårsångest", sa Håkan. "Jag är fan 27 år".
Nu är jag själv inne på mitt tjugosjunde år. Och inte heller jag är benägen att göra distinktionen. Känslorna, tvivlet och längtan följer en genom livet som en trogen hund. Människans bästa vän.
När novemer började tog jag långhelg och åkte till Paris på musikfestival! Här kommer några bilder för er som inte hänger på fejjan.
Här i Grande Halle de la Villette, som självklarrt låg i de gamla slaktarkvarteren, anlände vi i skymningen till kanske vårt livs mesta hipserupplevelse
Festivalen var som en egen värld och vanliga pengar gällde inte, man fick köpa sin öl med såna här.
M83 var en av de bästa spelningarna, för då var det dans dans dans och matchande ljus.
På dagarna var vi utomhus också. Det var kallt men fint! Indieband-pose i Montmartre.
På lördagen blev det varmare och vi kunde till och med vara på uteservering och dricka Kir Champagne!
Och sist den så väldigt tjusiga interiören inne på festivalen. En bra höstflykt.
Ibland händer det att man förstår sig själv först genom andras människors uttalande. Det är så fullklottrat och djungellikt överväxt att vara inuti. Man får ingen överblick. Då kan utomstående ögon se en tydligare.
"Det är väl inte din grej att vara sval", kommenterade Bushdave för ett par inlägg sedan. "Du känner väl alltid stora känslor?" undrade Gärningsmannen på samma tema någon gång i våras när jag nyfärdad och med feberblanka ögon orerade lyriskt kring vad ljuva cykelturer i maj gör med ens själsliv. Under en av alla temarinerade kvällar på ämnet hur ska man egentligen hantera sitt liv och varför kan jag inte sluta ställa mig den frågan? i discokollektivet i vintras, sa Sally enkelt "men det är ju din grej att alltid längta någon annanstans, det är en del av din personlighet". Och nu när jag väl flyttat till Stockholm skrev Joejo under en jobbrelaterad debreifsession på gtalk "Är det inte bara Gro som tycker att det är jobbigt att inte ha fullt upp från första veckan? Vanliga människor skulle nog tycka att det var helt normalt".
Och så har vi kloka Charlotta i mitt första kollektiv, som våren 2008 under en diskussion om den här Vargen som jag då höll på att inleda någonting med, sa "du är ju en sån där förhållandeperson". Jag trodde inte mina öron. Jag skrattade. Jag protesterade. Jag? Jag som är en av de mest oberoende människorna jag vet. Jag som jämt tagit beslut om långresor och flyttar och framtidsplaner helt utan hänsyn till min aktuella relation. För ja, i modern tid har det ju i och för sig alltid funnits en relation. Men ändå. Ren slump. Ren tur. Bra killar.
Nu har jag inlett mitt första distansförhållande och jag trodde det var lugnt, eftersom vi ändå har fullt upp på varsitt håll, har umgåtts måttligt när vi bott i samma stad och aldrig ens velat bo ihop. Nu håller alla jävlar plötsligt handen på stan. Nu är veckan ett enda långt andetag. Nu känns min vardag fullkomligt meningslös när den är helt oavhängig någon annans. Nu vaknar jag varje morgon och tänker "fem dagar kvar". Fyra dagar. Tre.
Jag slängs runt i tunnelbanevagnen av en ovanligt hetsig förare, medan en medresenär med säte lugnt sitter och läser något på sin nook. Det verkar praktiskt, så mycket text i en så liten pryl. Och så mycket skönare för ögonen med en sådan där matt skärm istället för en blank padda. Men ni ska veta att vad de än säger, så är en läsplatta inte alls som en bok.
Jag påstår inte att det ena är bättre eller sämre än det andra, bara att det är en förenkling av bibliska mått att jämställa dem. Har ni varit inne i ett bibliotek? Vet ni hur det doftar där inne? Inte plast, inte bränt, inte elektriskt. En bok och en läsplatta luktar olika. De känns fundamentalt annorlunda i händerna och de hanteras med olika typer av interaktion. Upplevelsen av avancemang och översikt är helt väsensskilda mellan de bägge plattformarna. De känns inte likadana att bära runt på och att bli slagen i huvudet med. De brinner olika bra. De går sönder på olika sätt. I en bok kan man lämna tåravtryck, hundöron, understrykningar, chokladfläckar och anteckningar i marginalen. Man kan signera den och skriva en hälsning i den och rycka ut en särskild sida. Man kan ha den för att jämna ut benens längd hos ett gingligt bord och man kan inte stoppa in mer information än kanske 1000 sidor för då blir den för tung.
De är bägge verktyg för att förmedla ett visst begränsat innehåll skapat av de förenklade, artificiella symboler som kallas skriftspråk. Men en bok faller upp där den har blivit läst som mest. Den berättar en annan historia.
Att jämställa en bok och en läsplatta är en förolämpning mot människan som organism. Det är att reducera oss till en dator, till en kognitiv symbolhanterare som endast mottar väldefinierad indata, manipulerar den efter en regelbok och producerar utdata, utan att ta hänsyn till kontext och miljö. Denna metafor är hemskt, hemskt förlegad inom kognitionsvetenskapen.
Vi är fysiska varelser i lika hög utsträckning som vi är kognitiva. Dessa två kvaliteter är kärleksfullt och oskiljaktigt ihopslingrade. Vi älskar det fysiska, och jag tror att vi längtar efter det i en värld där vi allt mer reduceras till hjärnor i konservburkar. Tycker du att vi är besatta av mat och sex? De är de enda fysiska begär vi tillåts ha kvar.
Jag var i Dalsland i helgen. Gjorde allt det där man gör på landet ni vet. Andades, eldade, hejade på okända människor, hade semireligiösa upplevelser under stjärnorna, bröt Vargens fot(?). Det är lite svårt för staden att tävla i den klassen. Men det finns saker som man kan hålla i handen så här års här också.
Gröna Lunds berg-och dalbanor som gåtfullt kurar bortom vattnet i väntan på nästa sommar
Den knarkigt orangea plexiglasväggen vid Fotografiska som får utsikten att se ut som sol på andra sidan
Artificiellt upplysta guldkorridorer som luktar sött av förmultelse sent på kvällen vid Hellasgården
Trafikljuset i tre riktningar som lyser på löven så det ser ut som ett symmetriskt konstverk
Valparaisolängtande, overkligt branta trappor i sluttningen upp till mitt hus i Nacka
Tedränkta True Blood-marathon vid Medborgarplatsen
Den lavendelfärgade himlen som smyger iväg långt, långt ovanför Sveavägen vid jobbdagens slut
Människorna är så väldigt, väldigt snygga här. Så rätt. Som ett glossigt magasin i fyra dimensioner vandrar de genom perronger, gallerior och caféer. Till och med tanterna och farbröderna är stiliga. Till och med de små barnen är stylade. De har hårprodukter och coola skor och kläder som faller rätt.
SL-kortet känns som en VIP-biljett. Hela världen har man tillgång till. Kortet är lika blått som staden. Det är sant, allt är faktiskt möjligt här. Om man är rik eller begåvad eller har ett driv som inte bryts ner av lysrörsskakandet från tunnelbanevagnarna som aldrig slutar gå.
Alla pratar om boende. Jag har redan prövat två olika. Jag har träffat tunnelbaneartister och tiggande tanter och kundvagnsfarbröder och balter med sår i ansiktet. Men det är ingen som har kontanter att ge dem.
Eftersom jag egentligen inte tror att det finns några andra platser än den jag befinner mig på, saknar jag inte Linköping alls. Linköping har slutat finnas. Så det känns lite som om Vargen har dött, istället för att vi bara bor i olika städer. Ibland känner jag mig så ensam att jag mår illa.
Vartannat steg är fullt av förväntan och vartannat av rädsla. Jag springer mycket, i mörkret, tämjer långsamt det här envisa vilddjuret till plats, brottar ner den, tvingar den att bli min. Stockholm är ingenting man får. Man måste ta sig an den här staden med rak rygg, stadig blick och hårt smattrande klackar. Tvekar man fastnar man i spärrarna. Och då kan man inte skylla på någon annan än sig själv (säger SL).
.JPG)
.JPG)
.JPG)
