Halvvägs

En vecka av NolleP är över. För oss på filosofiska fakulteten innebär det att ytterligare en återstår, medan teknologernas roliga nu är över. De mer hardcore fadderierna kan därmed raka av sig sina skägg, ta av sig solglasögonen, sluta marchera och se ut som folk igen. Såhär såg det ut förra veckan, när alla fadderier jobbade på den årliga ölfesten München Hoben:

Jag och den läskiga TekFak-fadderisten Andreas byter mössor

Två av mina tre ansvarsdagar är avklarade. Jag och Jonas har börjat programmera dammsugaragenter på Artificiell Intelligens-kursen. Lite skola hinns alltså med. NolleP har visat sig mindre jobbigt än jag trodde. Men det dröjer tills allt är över innan jag kommer börja blogga vettiga inlägg igen.

I övrigt har det varit underhållande att se hur mycket bitterhet min piercing genererade i vissa läger här på bloggen. Jag undrar varför? Föräldrarna tog det dock fint. Ni gör mig stolt!

NU BÖRJAR DET!

Idag: upptaktskväll.
Imorgon: NolleP.

Nervösa fadderister/festerister 1:

Kenny (Paulie), Lill-Joel (Joelito), Natta (Tagliatelle)

Nervösa fadderister/festerister 2:

Oscar (Fabio), Tomas (Tomaggio), Bertil (Capone).

Och svarta väskan och Krääx!

Viktigt meddelande

21-årskris

Föräldrar, släkt, vänner; och alla andra med potential att förfasa sig: så här ser jag ut nu.

update() + livebilder

Sally spexar (som vanligt)







Rybing är arg (som vanligt)

Jag bloggar (som vanligt)

Saker som hänt sen jag kom tillbaka till Linköping, i urval:

Rydskänslan har återinfunnit sig, och det känns fint

Jag och Sally funderar på att flytta till ett kollektiv

Vi har pratat med Nollan! (ringt runt, de verkar trevliga och lite rädda)

Vi gyckeltränade, och det gick ganska bra

Jag har lagat sju (7) matlådor

Vi har haft kollektiv familjeprogrammering hemma hos Rybing (därav den nördiga rubriken)

Jag har fått fem fakturor och ett Inkassobrev från Tekniska Verken, så mitt internet är avstängt... Parrar numera hos sagda Jonas på daglig basis.

Familjeangelägenheter

Familjen, framför [hg].

Min 40:e arbetsdag här på Vita Sandar är snart till ända, och det känns lite sorgligt att det är den sista. Tyska tanter, norska barn och campingens olika karaktärer har ju blivit en del av min vardag nu. Och även om jag trivs bäst när jag får sitta ifred och blogga framför datorn på jobbet, så känns det riktigt tråkigt att inte ha tid att vara med på kvällens personal-kräftskiva. Det hade varit grymt kul.

Men plikten kallar. Idag började maskineriet så sakteliga gnissla igång. Detaljschemat till NolleP blev färdigt, och jag bokade in både ett Linköpingbesök från Frida och ett bokningsmöte på [hg] i nästa vecka i kalendern. Mailen ramlar in i en snabbare takt igen. Rybing ringde och sa att han hittat passande maffiahattar.

Mitt programmeringsprojekt är inte färdigt, och jag har inte packat. Jag kände den välkända adrenalinkicken sparka igång; det är läskigt att stress får mig att må så bra. Imorgon tar jag tåget till Linkeboda och sedan följer en och en halv vecka av intensiva förberedelser, och därefter ytterligare två, ännu mer intensiva, länge väntade: NolleP. Det skall bli fantastiskt roligt. Och det kommer bli den grymmaste nollningen någonsin! Någonsin. Snart börjar det.

"Storleksjämförelse", av Tomas

En logisk konsekvens damp ner i min mailbox.

Angst, bitte!

Jag har varit med om det så många gånger. Man har just talat om något viktigt. Berättat om hur något känns, och hur jobbigt det är. Eller så har man inte det, situationen kan vara en helt annan, men i vilket fall försvinner ens samtalspartners ögon bort i fjärran, han (för det är oftast med killar jag upplevt det här, även om det säkerligen finns gott om exempel bland det andra könet med) blir frånvarande, ansiktet tar ett allvarligt uttryck, koncentrationen riktas inåt.

Och man tänker yes!, nu kommer en big time confession, nu kommer han anförtro sig. Den glada fasaden kommer brytas ner, och han berättar. Om att han var mobbad i lågstadiet, eller att han har komplex för något, eller att hans mamma är alkoholist, eller att han är olyckligt förälskad i en och inte vet hur han ska hantera det. Eller bara om att han ibland kan bli väldigt ledsen utan att veta varför.

Man är beredd. Man vet att man är bra på det här, man kommer klappa honom på ryggen och ha något bra att säga och man kommer förstå. Han kommer vara glad att han berättade och efteråt kommer man vara närmare varann. Så man frågar: är det något?

Men han svarar nej. Han säger nej, inte alls?. Spricker upp i ett leende, tittar snällt på en och återfår fokus. Eller ännu värre; han säger något praktiskt vardagligt i stil med jag funderar över hur mycket jag ska jobba i sommar eller jag tror inte jag läst på tillräckligt inför provet. Och man vill bara slå sig för pannan som Homer Simpson och utbrista "Doh!".

Personer som inte har ångest irriterar mig. Man kände att man hade en schysst relation på gång med den här personen, men de bråddjup inom dem som man vill utforska visar sig vara små gräsbeklädda soliga dalar. De berättar att nej, de har aldrig egentligen varit ledsna, det är klart att man kan bli tillfälligt knäckt av någon händelse, med bluesen har alltid en orsak och försvinner ändå ganska snart. Och jag undrar hur kan man inte ha haft en period där allt har känts åt helvete? Hur kan det inte finnas mörka moln i ens liv?

Naturligtvis vill jag inte uppmana folk att utvecklas till små emo-knyten som skär sig i handlederna, men nånting måste det väl finnas därunder? Man kan väl inte gå genom livet och från start känna sig...tillfreds? Jag vandrar inte direkt runt i sorg upp till knäna, men jag har mina deppiga perioder och jag skulle aldrig påstå att jag är klar, att det är precis såhär det ska vara. Man är ju alltid påväg mot lyckligare mål och framförallt finns det sår som inte läker, även om dessa naturligvis inte omintetgör ens tillvaro.

Och det är klart att man inte vill bearbeta sorg med varann för jämnan, det skulle vara både långtråkigt och outhärdligt. Men jag vill att det skall finnas utrymme för det också. Jag är inte stolt eller glad över det, men jag kan faktiskt inte känna närhet på samma sätt till någon som inte bär ett misslyckande inom sig. Det är bara inte lika intressant.

Fyra lediga dagar

Jonas kom och hälsade på.

Jag var naturligtvis tvungen att visa honom Daschland!

Vi letade hattar i Haga och åkte till Liseberg och hälsade på Elin. Hon var snäll och gav oss gratisbiljetter och vi tvingade Jonas att åka

Balder. Jag pratade om hur osannolikt det är att jag aldrig vunnit en sån där gigantisk chokladkaka, med tanke på hur frekventa de är. Och just då vann jag (på första försöket)!

Sen hade vi en lekdag med bad i Örsjön, tränade på actionrullningar och klättrade i träd i Skräcklan. Och såg Simpsons-filmen.

Det var fint.

- - -

Den fjärde dagen träffade jag mitt livs platoniska kärlek, fröken Julie. Hon har återvänt efter ett år i Tyskland, och var lite besviken över att ingenting förändrats hemma förutom ett hål i vägen. Vi gick till Bore Kulle som sig bör, och pratade om allt. Sen smed vi planer inför framtiden.

Den blir nog också fin.

kentskadad

Hej alla glada!

Det fanns en tid när Kent var min religion. När människor i min omgivning i första hand dömdes efter sina musikaliska preferenser. När jag hade ett holy moment varje gång klockan slog 7:47. När jag vandrade i en nästintill ogenomtränglig dimma av Kent-citat.

Den tiden må vara förbi. Det finns artister jag lyssnar på betydligt mer nuförtiden. Men då och då lägger jag mig ner och koncentrationslyssnar på en skiva eller två, och slås gång på gång av det som varit ett faktum sedan jag köpte "Hagnesta Hill" i trettonårsåldern: Kent är störst.

Det handlar om perfektion. Harmoni. Varje takt, ton, ackord och slinga är ultimat. Musiken är aldrig i vägen, kan aldrig störa, utan svänger i total samklang med kroppen. Det blir en fysisk upplevelse. Tidlös. Som en perfekt och underbar lag. Perfekt och oförstörbar.

Kent anklagas ofta för att vara pretentiösa. Och det är de ju. Men med resultatet i åtanke inte bara förlåts pretentionen; det rättfärdigas. Kent själva tar sig knappast på fullaste allvar (se bilden ovan!). De är uppenbarligen medvetna om sin image och spelar på den: "Man blir trött på ditt jävla gnäll" skanderar en barnkör tillägnat Jocke Berg, på plattan "The hjärta & smärta EP". Ja, ni förstår. Jag tycker det är skönt. Skönt med någon som inte försöker vara glättig och lyckad och fräsch. De ler aldrig på bild. Ställer aldrig upp på några jippon. Säger aldrig någonting om sitt privatliv. En ö av integritet i ett hav av själsprostitution. Jag är såld. Kent slutar inte att vara mina största.

Det är just därför som det smärtar mig att biljetterna till de dubbla spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med släppet av den nya skivan tog slut på en kvart.

Det våras för bloggen!

Mina vänner. Timekill når allt högre höjder. Jag har i nuläget 116 unika besökare på en vecka! Jag må ligga en bit ner i listan (ca 2000:e plats) på bloggtoppen.se, men för mig är läsarantalet ändå en siffra långt större än väntat, då jag trodde att det endast var de allra närmaste sörjande som besökte denna blogg.

Kanske borde jag inte vara förvånad. Två nya tillskott i min läsekrets är till exempel Therese och Kenneth - otippade wildcards i allra högsta grad; då den ena är min alltid lika internetointresserade vän och den andre är min...chef, typ. Nåväl, bloggismen tycks alltså sprida sig som ett virus över landet, och det är ju inte mer än rätt att även Timekill får ta del av detta fenomen.

Frågan är om det här egentligen gynnar min blogg. Om mina föräldrar, alla olika vänkretsar, halva släkten och potentiella arbetsgivare läser den, finns ju alltid risken att den blir aningen...urvattnad. Vill man hålla sig väl med alla kan man ju till slut inte skriva någonting. Det blir lite som när man skall introducera sina gamla och nya kompisar för varandra, man blir bara förvirrad och spänd och vet inte vem man är till slut.

Å andra sidan, när jag skrev dagbok på Lunarstorm under gymnasietiden, och bara de närmaste kompisarna läste, kan jag så här i efterhand se att resultatet inte var så charmerande. Jag tittade igenom några häromdan, och de var en slags emo-orgie i misär och svårtydliga känslor. Jag skrev ju terapeutiskt, om sånt som jag tyckte var jobbigt och om hur ond och svår världen var. Det kan inte ha varit lätt att vara närstående till en oftast rätt glad Gro och sen läsa det där.

Men det är ju en svår balans. Min kusin Niklas lade ner sin personliga blogg (men har kvar sin politiska), eftersom det var bland det första som kom upp när man googlade på hans namn. Han doktorerar i nationalekonoomi på Göteborgs universitet, och tyckte väl inte det kändes helt representativt när branchfolk och eventuella arbetsgivare läste om när han kände sig ensam eller gick ut och drack öl på nån klubb.

Det hela handlar väl om vem man skriver för: sig själv eller sina läsare. Personligen har jag svårt att hålla mig till det ena eller det andra. För mig är jag ju trots allt intressantast i världen. Egoaspekten är drivkraften och kryddan i skrivandet, men det blir aldrig intressant eller givande (varken för mig eller besökarna) om man inte berör något som är allmängiltigt. En blogg är trots allt något interaktivt, den finns för sina läsare och utan dem är den inget. Så då är bara frågan: 116 läsare, var är kommentarerna?

Människan är vackrare som djur

Now you are.

Även om jag oftare slås av motsatsen, och går och irriterar mig på och ondgör mig över mänskligheten, så kan jag ibland känna en stor ömhet, beundran och fascination för den. Även om vi med oroväckande hastighet breder ut oss som någon slags sjukdom över vårt livsrum, finns där ett stort sammanhang som inte kan kallas annat än vackert.

Folk försöker så. Var och en är sitt ett eget universum av tankar, önskningar och handlingar. Det är så stort, det är svindlande, som något slags gigantiskt supernätverk av liv. Allt är på samma gång väldigt stort och väldigt smått.

Jag tänkte på det igår: föreställ er någon som går och gnolar eller visslar för sig själv. Det är en människa, men kom ihåg, samtidigt ett djur, framavlat från en amöba genom årtusendenas lopp. I det ljuset, vilken fantastisk handling är inte sagda vissling egentligen? Inget annat djur skulle göra något sånt, det har inget överlevarsyfte, människan går och nynnar för att hon tycker det är trevligt för sig själv. Det är så fint!

På sidan PostSecret publiceras varje söndag vykort med kortfattade hemligheter som folk anonymt har skickat till den sidansvariges brevlåda. De är av skiftande slag: skamsna, ledsna, triumferande, roliga och tragiska. Men de har det gemensamt att en människa någonstans inte velat bära dem själv längre, utan bara måste förmedla dem till någon. Det är väldigt fascinerande, men på ett värdigt sätt, till skillnad från mycket annan webbaserad bekännelseverksamhet. Och när jag läser vykort efter vykort slås jag av den här stora känslan för det mänskliga sammanhanget igen, och den är något som ligger väldigt nära vad vi brukar kalla kärlek.

Papporna

När jag jobbade på dagis kom det ibland, rätt ofta faktiskt, pappor och hämtade sina barn på eftermiddagarna. Barnen var ju rätt små så det var i regel unga, snygga pappor vi talar om. Och när deras små döttrar och söner kom springande emot dem, och papporna var glada men trötta, och barnen berättade vad de hade gjort idag, så bara kramade mitt hjärta ihop sig till en liten boll i bröstet. Jag ville också! Fast jag var (är) ung och fri och precis höll på att samla ihop pengar för att backpacka orden runt ville jag - skrämmande nog - någonstans ha precis en sån där man. Och barn. Och hus. Ja, ni förstår vidden av det hela...

Här på campingen finns de där papporna också. Välvårdade och entusiastiska. De travar runt med sina små knoddar i handen, de förklarar svåra ord för dem och de har dem i famnen och låter dem ta emot växeln när de köper vykort. De är cirka 35 år och har inte hunnit bli...trötta än. Och jag bara smälter. De här papporna gör mig glad i hela kroppen. Kalla det biologi eller vad som helst, men de får mig inte bara att känna tillförsikt inför ett framtida oundvikligt uträde ur ungdomen, utan faktiskt att till och med längta efter att så småningom vara en familj.

Om mornarna när jag kommer till campingen finns där alltid en annan sorts män. Jag ser dem när jag städar receptionen och när jag går för att lämna återvinningen. Medelålders och uppåt står de, innan klockan slagit åtta, utanför affären och trampar i väntan på att den skall öppna. Läser löpsedlarna till Svensk Damtidning och Hänt Extra. Går runt på området och spanar efter ingenting. Tittar in till den redan öppna receptionen och hämtar en gratistidning eller två. Alltid ensamma.

Jag tycker mig känna typen. Mustasch och bar överkropp. Kommer de till receptionen pratar de alltid lite mer än genomsnittet, trivialiteter på dialekt och skämtar gärna litegrann. Men man ser dem sällan på samma goda humör med sin familj. Och där på morgnarna verkar de alltid så...ensamma. Och rastlösa. I väntan på något de inte ens själva har någon aning om. Som om livet sprungit förbi dem utan att de märkte det. Jag undrar om det är samma personer som de unga papporna, fast i en äldre tappning. Och vad som i så fall hände däremellan?

Man frågar sig: varför?

Mums!

I en tid när det i vårt land finns mat för alla. När folks problem snarare är att de äter än svälter ihjäl sig.

När det finns produkter och råvaror från hela världen att köpa i våra affärer (visserligen med mer eller mindre belastning för miljösamvetet).

När man kan välja på allt från kruskakli till McDonald's.

Då lagar man mördarsnigeltoast.

Mördarsniglar har ett sådant kraftigt slem att inga djur vill äta dem, vilket är anledningen till att de inte har några naturliga fiender. Därför sköljer man dem först noga och gnuggar dem med salt för att dra ut det första slemmet. Sedan kokar man dem fyra (4) gånger för att avlägsna det helt. Därefter kokar man en timme till med olika grönsaker, snittar upp dem, tar ut innandömmet och hackar återstoden fint. Blandar med bacon, chili och sjukt mycket annat smått och gott och toppar med en persikobit.

Allt enligt DN. Citat: När mördarsniglarna i örtträdgården hade ätit det mesta som fanns att äta fick krögaren David Kallós nog. Han bjöd sniglarna på deras egen medicin. Han åt upp dem!

Jag är inte övertygad om att det var värst för dem.

Take me out

Du och jag och en påse fish'n'chips?

Jag kan börja med att upplysa om att jag är emot dating som koncept. Jag fattar inte dealen med att sitta och försöka vara romantisk med nån man knappt känner över ett par levande ljus, och att liksom utvärdera varandra som om man var någon slags anställningsintervjuobjekt. Jag pallar inte att vara sådär uppenbar (man kan väl åtminsone låtsas att man bara vill vara kompisar?), utan brukar istället köra på en slags ignoreringstaktik. Ger hellre intrycket av att jag hatar personen jag i hemlighet åtrår än en fett ärlig chans över en fika. Det brukar lösa sig ändå.

Men någon som jag faktiskt skulle vilja dejta, om än hel platoniskt, är Alex Kapranos. Han är sångare i det eminenta brittiska pop/rockbandet Franz Ferdinand, och låter precis så där oändligt cool & smart som man skulle vilja göra om man sjöng i ett band. Hans röst är en perfekt kombo av intelligent enkelhet och lagom avmätt kontroll, vilket får honom att låta helt enkelt osårbart och ouppnåeligt übercool.

Alltså. Jag föreställer mig att det skulle vara en sån där hopplöst duggregnig dag i mars, eller oktober, någonstans på de brittiska öarna. Låt oss satsa på hela working class-goes-academic-grejen. Vi kunde gå med skinnjackor och de frusna händerna nedkörda i jeansfickorna nerför en gata i Manchester eller någon annan legendarisk brittisk industristad. Vi skulle tycka att vi stod över dem alla. Ironisera över såväl Oxfordstudenter med juristambitioner som de unga som fastnade på fabriken i sin hemstad och blev gravida innan de fyllt 20.

Vi skulle vara dekadenta. Vi skulle vara dum-unga, övertygade om att vi aldrig skulle bli som den äldre, olyckliga generationen. Och aldrig dö. Vi skulle äta fish & chips nere vid kajen. Det skulle blåsa och jag har på mig en klänning som är någonstans mitt emellan retrocool och bara konstig. I blommigt tyg kanske? Vi skulle svänga oss med svåra ord och ha spirituella samtal om allt och ingenting. På kvällen kunde vi gå på nån klubb där hans kompisars band hade en spelning. (De skulle vara så där typiskt engelska och prata fantastisk brittiska, som jag älskar). Vi skulle dricka öl (där gick våra sista pund) och bli fnittriga. Och när neon och pubdunkel byttes mot morgondis skulle min dag med Alex Kapranos vara över.

Turisterna förstör mina magmuskler

Det sägs att genomsnittskvinnan hade ljusare röst för 100 år sedan, eftersom man då förväntades ta mindre plats och inte behövde ta i som en annan björn på styrelsemöten och annat. Röstläget är alltså inte bara medfött, utan också en effekt av användning och träning.

Jobbar man i ett serviceyrke bör man natuligtivis vara trevlig mot kunderna, särskilt om man är tjej (gubbar kan använda sig av en betydligt mindre insmickrande jargong utan att det uppfattas som otrevligt, men det, mina vänner, är en helt annan historia). Detta medför automatiskt att man lägger sin röst högre upp än normalt, för att låta trevlig och glad. Man kan liksom bara inte låta lika vänlig och tillmötesgående med en mer mullrande stämma, vilket är en liten bit av förklaringen till varför du träffar på många fler kvinnliga än manliga receptionister.

Så både när jag arbetade på McDonald's och på mitt nuvarande jobb här på campingen uppträder någon slags tonartshöjning helt spontant. Man kör SM i trevlighet helt enkelt, och jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på det. Och jag vet inte om det är mitt brisfälliga register, eller om det bara i grund och botten är gravt ohälsosamt att snacka sådär, men jag får fan träningsverk. Man drar liksom in magen och spänner musklerna på fel sätt, lägger rösten i halsen istället för att låta den komma från magtrakterna. Jag kan inte andas ordentligt och jag får ont på konstiga ställen.

Ibland önskar jag att jag hade såndär mullrande TV-trailer-röst, eller för all del en potent svart gospel-stämma, som jag kunde dänga till med så att campingkatalogerna fladdrade över disken. Men det vore ju förstås inte det minsta trevligt.

Satan i trycksvärta

Jag har genom åren skrivit spaltmeter efter spaltmeter om sommarens negativa inverkan på såväl våra uppenbarelser som vårt intellekt och våra kulturella preferenser. Därför skall detta inte bli ännu ett inlägg om hur dålig musik vi lyssnar på, hur fula kläder vi väljer att bära och hur låga aktiviteter vi hänger oss åt under de tre månader när ljumma sommarvindar sveper över landet. Men det finns en pest värre än den värsta sommarplåga, nämligen den institution som erbjuder en plattform till den totala hjärndödifieringen av tillvaron: Kvällstidningarna.

Dessa kvasinyhetsförmedlare är inte särskilt vettiga någon tid på året, men under sommaren slår de något slags rekord i dumsvennighet som får mig att bli alldeles matt i knäna av lika delar trötthet och förtvivlan. Det börjar någon gång i slutet av maj, när samtliga löpsedlar pryds av en såndär fet äcklig tecknad sol med solglajjor och rubriken "här finns solen i sommar!". När alla vet att chanserna för att förutspå vädret är en omvänd exponentialfunktion av tiden.

Sedan börjar sommaren; är den varm kan man se bilder av svettiga svenssons och texter som "så klarar du värmeböljan ("drick mycket vatten", nähä?), är den regnig är det istället dubbelt sura farbröder utanför översvämmade hus som tycker att statsministern borde "göra något". Överhuvudtaget är kvällstidningarna bra på att leda stora upprop som "Vi kräver löneförhöjning NU!", utan att någonsin gå till botten med själva problemen. De skriver om hettan i sydeuropa och orkanerna i USA, berättar om hur folk dör som flugor men säger inte ett ord i sammanhagnet om koldioxidutsläppen och orsaken till klimatproblemen. När de väl behandlar denna fråga skriver de med stora röda bokstäver "Rädda Jorden!!" Och nästa dag skanderar de "Sänk bensinpriserna NU!".

Det är "Grillsommar med Jon Hansson", där en fånigt leende mupp stoltserar med några spetsade korvar sex dagar i veckan. Det är Beach 2007. Det är tafflig grafik och skojiga bilder. Det är ordvitsar. Det är tycktill-sms. Det är läsarundersökningar om Victorias äktenskapsplaner.

Jag orkar bara inte med någon förorättad jävel som känner sig sviken av kommunen/välfärdssamhället/livet/Gud. (fast den här var ganska kul: " 'Du har downs!' - Sveriges sämsta läkare kallade Ingelas ryggont mongolism. Anklagade patienter med ont i nacken för att ha dåligt sexliv".) Jag orkar inte med svenska C-kändisar som ska ge sina sommarboktips ("Da Vinci-koden. Jag har inte läst den, men jag har hört att den är bra"). Jag orkar inte med poserande kassa krönikörer som tror de är politiska för att deras morfar vad medlem i Socialdemokraterna.

Man skulle kunna nöja sig med att vara irriterad. Men kvällstidningarnma är mer än tråkiga, irriterande och grunda. De är direkt skadliga. De bygger på populism, billiga poänger och lättförtjänta chocker. De vänder kappan efter vinden, påstår att världen är svartvit, alla lösningar enkla, allt någons fel, odlar politikerförakt och får det att verka som om halva Sveriges befolkning lider av "dolda kvinnosjukdomar". De är fördummande. Vi förtjänar bättre. Folk måste vara mer sofistikerade än så här, annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Avslutningsvis, för att undandröja alla tvivel - löpsedlar vi minns:
"Carl Philip hade en helkväll med vännerna: 'Jag hade trevligt'" (Jag hade trevligt?! Aftonbladet ger uttrycket anti-nyhet en ny dimension)
"Knutbysekten utnyttjar Svennis" (Legendarisk och tillika autentisk löpsedel som slog ihop de mest säljande substantiven.)
"Rikspucko filmade lyxbåt" (Motivering överflödig. "Rikspucko" ger många poäng.)

För att citera min klasskamrat Tommy Bergman: När jag var sju år var jag bättre än er.

I could be brown, I could be blue, I could be anything you like

Jag skulle kunnat skriva om rekordleran.
Jag skulle kunnat skriva om musiken och spelningarna.
Jag skulle kunnat skriva om hopp och förtvivlan.
Om tält, vitamindrinkar, äventyr och en plastbeklädd mössa.
Jag hade kunnat citera.
Jag hade kunnat göra listor.

Infallsvinklarna virvlade som oktoberlöv en höststorm i mitt huvud, utan minsta tendens att stanna och veckla ut sig.

Men det blev inte bra. Ni vet hur det kan vara. Så istället hänvisar jag er till min festivalkumpan Sallys poetiska tolkning av den gångna veckan.

Panik!

Hemkommen från ett äventyr utan motstycke i Roskilde, förkyld med huvudet fullt av bomull, åter vid datorn efter att ha skjutsat Jonas till stationen, loggar jag in på Studentportalen efter att ha fattat misstankar om mitt mailkonto. De visar sig vara befogade.

Att jag inte fått några mail sen jag kom hem över sommaren trodde jag berodde på att all Linköpingsverksamhet låg nere för sommaren. Folk hade väl annat för sig än att mailbomba mig? Fel. Min webmail har flyttats till ett nytt gmailkonto. Där ligger 60 olästa mail och väntar på mig. Nästan alla handlar om NolleP. Hjälp.

Jag tror jag väljer att leva i förnekelse en stund till och emigrerar till min säng.

Alf Lundberg - en bildlärare mot jantelagen

Jag hörde att han var död nu. Mycket tidigare än någon, eller åtminstone jag, kunnat ana. Men med sina goda relationer till det övernaturliga tror jag han klarar sig bra i nästa äventyr.

Under bildlektionerna i högstadiet förgyllde han våra skoldagar - vare sig vi ville det eller inte - med berättelser, fakta och fiktion. Ofta hann vi inte ens börja med själva teckningsarbetet för att han hållit låda ända tills det ringde ut. Han trodde på Gud ("så många miljoner människor kan inte ha fel") och på spöken (krucifix som svängde, oförklarlig hjälp vid en snöstorm på fjället). Det är möjligt att han kryddade sina utläggningar något ibland, men de var alltid underhållande. Med både sin kroppshydda, berättarkonst och auktoritet fyllde han rummet och stod allt som oftast oemotsagd.

I nian blev han en av våra klassföreståndare och under vårvintern bjöds vi till en av hans två herrgårdar, belägen vid Laxsjön. Han tog in oss i biblioteket och berättade anekdoter om ett antal föremål från jorden över som han förvarade i ett glasskåp. Sedan bjöds vi på middag vid ett långbord dekorerat med kvistar och kandelabrar i en gigantisk matsal, där han tog fram en läderinbunden gammal bok och med hjälp av den spådde samtliga runt bordet.

Hans bilduppgifter bestod genom åren, alla klasser fick samma direktiv. Men oavsett hur mycket möda man lagt ner på sitt arbete kunde man aldig riktigt veta vilken hans dom skulle bli. Han höjde och sänkte betyg fler steg än som var tillåtet per termin, och det ryktades om att han helt enkelt använde sig av en blanda-och-ge-princip när de gällde betygen. Denne konservative, allvetande patriark var hatad och älskad. Men naturligvis mest älskad.

Förrädaren

Idag bestämde jag mig för att orientera lite, på egen hand. Jag hade blivit taggad av O-camp och jag behövde ju träna, så jag greppade en karta och markerade diverse kontrollpunkter till en bana.

Det vara bara det att kartan var från 1982. På 25 år hade terrängen förändras en del. Markerna kring OK Kroppefjälls klubbstuga har aldrig varit kända för att vara särskilt finsprungna, och de senaste årens skogsindustri har knappast förbättrat saken. Ris och bröte överallt, lugna skogshöjder som förvandlats till illvillga hyggen, nytillkomna omarkerade vattendrag och stigar som för länge sedan gett upp sin existens...

Och mitt till en början glada humör kunde inte väga upp bristen på koncentration. Funderandes över kartritare, Jonas, Roskilde och Jonatans födelsedag, ständigt med en Mika-låt på hjärnan, förflyttade jag mig i ett tankspritt tempo genom terrängen.

Jag började ge upp ungefär när jag stod i en sankmark inne i ett tätt grönområde, och liksom varken kom framåt eller bakåt. Bara en vägg av unggranar som slöt sig tätt runt mig. Jag hade missat kontrollpunkten. Och det var ingen futtig liten punkthöjd, ingen svårsynlig sänka, ingen otydlig grop. Det var en sjö.

Muttrandes manrat "Skogen är min vän. Skogen är min vän. Skogen är min vän." tog jag mig så småningom hem, halkandes över blöta pinnar och trippandes över vassa stenar. Men när jag senare stod i duschen och betraktade mina hårt prövade, rödprickiga lår beordrade jag strängt mig själv att aldrig skriva en skogsromantisk blogg igen.