Den sista utposten

När man prövat allt. När det inte finns några alternativ kvar. När ens ambitioner sköljts bort av en flod av te, MSN, bloggar, gitarrer och slösurf. Då går man till HumSam.

Det är det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga biblioteket här på universitetet. Det är en fantastisk plats; med tysta läsesalar, ett oändligt antal rum/våningar/utrymmen, och naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med kunskap. Men det bästa av allt är de rader av upplysta bås, där man kan sitta och studera i avskiljdhet, på samma gång som man delar sina vedermödor med en massa andra i samma situation.

Här finns små flickor med stora juridikböcker fullproppade med färggranna flikar. Här finns laptops och hörlurar. Här finns böjda ryggar, understruken text och halvfyllda vattenflaskor. Men ingen mat, inga höga ljud, inget prat och ingen lukt förutom den karakteristiska, kultiverade och nästan mytiska bokdoften. Luften är så tjock av flit att den går att skära med kniv.

När man går hit vet man att det är allvar. Man stänger av mobilen och datorns trådlösa nätverk. Nu jäklar ska här skrivas. Deadline imorgon!

Studieresultat

Så här såg det alltså ut när pepparkakshuset bakades. Bilden ovan togs av Sally, och på Facebook kommenterade jag den med att jag och Jonas ser ut som glada tolvåringar.

Han genmälde med att verket sedemera också såg ut att vara skapat av små barn i den åldern. Jag förstår inte varför?

En känd byggnad i Ryd! Kan du gissa vilken?

Studentens lyckliga dar

Att stiga upp klockan 06.50 är aldrig något en student på filosofiska fakulteten uppskattar, men när jag, Sally och Lisa fyrtio minuter senare satt på den morgontrötta linje 213 mot Malmslätt med anteckningsblocken i högsta hugg, kände jag mig ändå priviligerad. Det var vad man kunde kalla "en vanlig måndagsmorgon"; små snöflingor yrde i halvmörkret utanför rutorna och folk satt på sina säten och läste gäspandes Extra Östergötland på väg till jobb och skola.

Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.

Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.

Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.

säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.

Jag ska samla mina köpoäng och sen flyttar jag till T1...

...om jag så ska vänta hela mitt liv så ska jag fan till T1

De ringde från kollektivet i T1 som jag varit och tittat på för en vecka sedan, och sa att jag hade fått det. Och hur smickrad jag än var över att ha blivit vald steg paniken brännande från magen upp till hårfästet; jag skaffade betänketid till nästa dag vid lunchtid, lade på och samlade till panikmöte med Jonatan.

Tankarna som den här hösten handlat om skulle samlas och och det avgörande valet göras. Alla dessa timmar jag gnällt, pratat, vägt fördelar mot nackdelar, frågat och funderat skulle destilleras till en framtid. Efter ett par timmars till synes resultatlöst samtal som ibland växlade spår till andra ämnen, insåg jag att ett beslut vuxit fram av sig själv, och det var dags att sluta tänka och istället ge efter.

Okej okej, dags för lite klarspråk kanske, låt oss lämna de kryptiska formuleringarna ett tag: Hur mycket jag än personligen tror på vår utbildning, tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att gå i en klass som haft 50% avhopp. Och att folk är oambitiösa, släpar kurser efter sig och precis klarar sina tentor, kanske. Jag tyckte det var så jobbigt att folk kändes så långt bort och att vårt gäng liksom lösts upp utan att jag märkt det. Och att den enda som verkade sakna det var jag. Att jag liksom inte tycktes passa in här längre och att staden & tillvaron gått från glänsande perfektion till att knaka i fogarna, på något obegripligt sätt. Dessutom återupptog jag en gammal dröm och visste inte om det var en utbildning att satsa på eller bara något jag alltid återvänt till i stunder av tvivel och grubblerier.

Jag satt i mitt korridorsrum och försökte få rätsida på tillvaron och på diverse ackord på gitarren, och ut strömmade E-mollen och Linköpingssonen Winnerbäcks texter

Den stan hade inga visioner
inga öppna hav, ingen kust
inga salta historier i väggarna
inga svindlande höjder, ingen lust

Och allt kändes så manifesterat.

Men nej. Nu är mitt beslut taget. Jag ska inte jobba i ett halvår för att få arbetslivserfarenhet. Jag ska inte bli psykolog. Jag ska inte flytta till Göteborg. Det jag har här är för bra.

Jag byter ut E-moll mot A-moll, och låter Winnerbäck istället sjunga

jag blir väl kvar här i stan vid Stångån

Och sen skippar jag mollen överhuvudtaget och börjar nynna på fadderiets första gyckel, det som vi skrev på "We're from Barcelona", och som handlade om hur man flydde det skabbiga studentryd för ett lyxigare område (Jag älskar narcissismen i att kunna citera sig själv i sina bloggrubriker). Jag ska bo i kollektiv! Jag ska få en diskmasin! Och tvättmaskin! Och ett riktigt kök!

Avslutningsvis vill jag tacka de personer som lyssnat och/eller gjort min höst mycket, mycket bättre när allt känts tungt:

Jonas, Julia, Jonatan, Mamma, Pappa, Katta och Holgerspexets kostymgrupp.

Idag är en stor dag

Inte bara för att jag äntligen fått slänga alla mina AI-papper (eftersom jag fick VG på tentan!)
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).

Utan för att jag kände mig glad igen.

Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.

Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.

I det typiskt förortstorftiga Ryd centrum ser jag en ful, korthårig, medelålders kvinna sitta ensam på en bänk och tomt titta på ingenting utanför för spel- och tobaksaffären. Hon är kraftigt överviktig och det finns rosa-vitt kladd runt hennes halvöppna mun. I handen håller hon en halv skumtomte.

Då tänker jag på när jag och Katta satt i hennes soffa med en låda dylikt godis framför oss häromkvällen, och hur vi drack te och skrattade åt mitt konstiga påfund att doppa skumtomtarna i den varma drycken.

Jag tänker på att jag tror att jag vet precis vad som spelar roll här i tillvaron.

Och på att jag mår dubbelt dåligt; dels för att mitt hjärta kramas ihop vid åsynen av kvinnan på bänken, och dels för att jag känner mig så överlägsen henne.

Ge fan i mig och mina trosor

Förra gången, strax efter NolleP, när någon stal alla mina nytvättade underkläder i tvättstugan berättade jag det som en till lika delar rolig och förfärande anekdot. Sedan suckade jag och köpte nya för ett antal hundra kronor.

I gränsen mellan igår natt och idag morgon, närmare bestämt vid 6-snåret, efter en spexfest och en kall cykeltur med en mycket trött Sally genom Rydsskogen, klapprade jag ner i tvättstugan för att ta hand om de kläder som jag inte hunnit hänga upp tidigare under dagen. De låg delvis i den korg jag placerat dem i, delvis genomrotade och utspridda på ett bord. Och alla underkläderna var borta. Igen.

Jag har ingen lust att spekulera i varför. Det skulle göra mig om möjligt än mer dyster. Men det är nog dags att ta sig ifrån Ryds Allé 9 snart. Jag är trött på att aldrig få vara ifred i köket. Trött på att ha dåligt samvete för att jag inte orkar socialisera. Trött på utbytingarna som inte kan sopsortera. Trött på att min personliga yta hela tiden inkräktas på.

Jag vill, till slut, verkligen flytta ifrån korridorslivet. Men med brustna kollektivplaner vet jag inte riktigt hur och med vem. För jag är trots allt inte beredd att betala 1000 kronor mer i månaden för en liten kokvrå och 5 kvadrat mer än vad jag har nu.

Berg- och dalvana

Om jag bara kände samma känsla längre än tjugofem minuter.

Om mina teorier inte var dagsländor.

Om jag kunde förstå vad jag ville. Utan att vilja något annat imorgon.

Då skulle jag kanske åter kunna använda den här bloggen åt att analysera något annat än mig själv.

- - -

För övrigt:

-Vintertidens extra timme känns som en väldigt lyxig gåva.
- Hela helgen ägnas åt spexet. Att sitta och sy är helt klart - något otippat - min grej.
- Jag ger gitarren en ny chans. Jag hoppas det är ömsesidigt.

Här står livet i farstun, så nära inpå. Men det är nåt som gnager ändå.

Gro som tvivlande människa i Southpark-version, av Julia

Jag ringde Julia och berättade om mina tvivel kring allt. De som plötsligt kommit över mig, och gör mig frånvarande, trött och förstämd. Hon var underbar och förstod och berättade om sina och gjorde att allt blev lättare.

Jag berättade om en del av tvivlen för Eva. Hon var så klok som bara en förälder kan vara, och hon gav mig styrka igen.

Jag satte mig i ett träd fullt med gula lönnlöv med Jonatan, och nämde mitt det där litegrann. Han lyssnade och tämjde min osäkerhet för en stund.

Som jag uppskattar er, fantastiska människor! Men när ni inte längre är här kommer allt över mig igen.

2000 studenter och en båt

Jag har åkt finlandsfärja!

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Men man ska ju tydligen stå för vad man gör.

Fredag morgon, 04.25

AI-projektet är klart! Det håller just nu på att processas på andra sidan Atlanten i syfte att omvandlas till PDF-format, för att sedan kunna skickas in till min lärare med en god marginal på 3,5 timmar före deadline.

Mitt nystädade rum har förvandlats till en usel håla där en röra av kläder, porslin och papper härjar tyst. Jag har druckit två burkar Burn - intense energy ("Produkten ej lämplig för gravida eller personer under 14 år") som jag hittade i korridorsköket, och jag får lust att klafsa runt med stora ent-liknande kliv i alla mina nu förbrukade artiklar: Klafs klafs - Jurafsky - klafs klafs- speech recognition - klafs klafs - Manfred R. Schroeder.

Jag borde vara euforisk men jag tror inte jag orkar. Istället skickar jag ett sms till Tomas, drar ner persiennerna och begrundar hur världen kan vara så stor, stilla, centrerad och rörig på samma gång. Med mina kalla händer under täcket.

Monstret/boken

Onsdag, 08:03
Jag har stigit upp tidigt för att kunna skriva på det hotande, överhängande, mörka AI-projektet.

För att göra en schysst intro till mitt projekt, som handlar om taligenkänning hos artificiella intelligenter, tänkte jag först skriva lite om människans mycket speciella talperception.

Så jag går till bokhyllan för att ta fram bibeln: den stora, omfattande boken i Kognitiv psykologi från förra årets kurs.

Jag tar boken i min hand, och den väger lätt.
Jag tar boken i min hand, och den är alldeles tunn.
Jag tar boken i min hand, och den ser ut som en liten pocket.

Och i den finns illustrationer som inte är tabeller! Där finns otaliga sidor utan en enda obegriplig formel! Jag fylls av en stor hopplöshet när jag inser att den bok som jag förra året vid den här tiden tyckte var en tjock, gedigen och stundtals svårläst kunskapskälla är en färgglad pekpok i jämförelse med det nuvarande monstret till kurslitteratur i AI-kursen.

Självvalt.

Fredag. Mitt i natten, efter en bra löprunda och en oplanerad Jonatan-kväll som urartade i en fantastskt trevlig trerätters middag med vin, kommer jag hem till mitt korridorsrum. Det är mörkt. Och tyst. Klockan befinner sig någonstans i gränslandet mellan två och halv tre.

Jag sveps in i en dimma av någon slags grundläggande, djupt tillfredsställande frid. Tar upp gitarrer och spelar några ackord. Läser en stund, av ingen särskild anledning alls, innan lampan släcks och jag omedelbart somnar.

Morgon, med ursinnigt regn vars stora droppar slår på fönstret med en kraft som väcker mig från konstiga drömmar om skräckfilmsbetonade scenarion i vårt magasin. Och då är den där igen. Den ultimata, underbara tillfredställelsen. Jag är ensam.

Här är det varmt, där ute är det kallt, jag ska strax få äta en långsam frukost. Själv. Vetskapen om en dag framför mig, där jag kan disponera min tid som jag vill utan hänsyn till andra, fram tills kvällens [hg]-jobb. Ingen kommer ringa, ingen kommer vilja träffa mig. Jag får bara vara ifred.

Missförstå mig inte - det är inte det att jag inte tycker om att träffa folk. Mina vänner är värda hur mycket som helst. Utan dem vore livet stoft. Men jag uppskattar att kunna välja, och ibland behövs ett hål i tillvaron som bara är ens eget. Ibland behöver man vara utan sin kontext.

Då uppstår nya perspektiv. Och det, mina vänner, ska man aldrig underskatta.

Post Jens

Jens på [hg] igår. Vad finns det att säga? Det var underbart. Helt fantastiskt. De flesta av oss blev nog lite småkära i honom - det fanns liksom inte utrymme för något annat. Jag fick en sådan där sällsynt skön och varm känsla i magen som liksom inte har någon koppling till intellekt, som bara är, fullkomligt äkta och naturlig; och som styr en som en marionettdocka, men man är osäker på om den ska komma ut som glädje eller gråt. Men det spelar ju ingen roll.

Efteråt var all lust att stanna och dricka öl eller dansa som bortblåst. Strax innan midnatt gick vi tillsammans ut och hem, fast åt olika håll. Ville bara hålla kvar den där känslan.

Och när jag lyssnade på Jens i min iPod senare den natten var det någonting som fattades. Det var bara ingenting jämfört men live-framförandet.

Musiken rättfärdigar orden

Text är ofta både det uttryck och den konstform som jag tycker bäst om. Ord fascinerar mig; de är fyllda av komplexitet och mystik. En bra ordkomposition kan vara långt mer uttrycksfull än vad de små svarta figurerna först låter ana, men det krävs arbete för att framställa den. Gång på gång editerar jag mina blogginlägg för att få till den perfekta kombinationen av bokstäver och mellanrum, mening och rytm. Det skrivna ordet är magiskt.

Ändå får musiken dem att nå en än högre nivå. De simplaste av låttexter blir förtrollade just för att de är förenade med musik. Det blir så perfekt, så darrande och oemotståndligt att man bara inte kan lämna det därhän.

Musiken och sången får mig att tro att orden är fyllda av en omätlig visdom; att textraderna är antingen destillerad sanning eller enkel genialitet. Och att de någonstans är gjorda just för mig.

Tillsammans kan ord och musik bli mycket större än summan av delarna. Kanske är det för att de kombinerat förenar tanke och känsla, och får dem att bilda en perfekt symbios av både eftertanke/intellekt och affekt/sinne. I ren text kan det sedan aldrig uttryckas. Citerar gör man alltså i fåfänga. Jag kommer aldrig att kunna få er att förstå att Jens Lekmans enkla textrader

When Shirin cuts my hair / it's like a love affair

just nu är det absolut vackraste som någonsin ljudit. Istället står bokstäverna bara där. Döda.

Men hans musik ljuder för jämnan ur min iPods hörsnäckor nuförtiden. Jag kan bara inte släppa den. För dealen med Jens Lekman är att han inte spelar på några färdiga strängar. Han använder inga klichéer och tar inte den lätta vägen till våra hjärtan. Det är ju så lätt att använda musikens rättfärdigande makt till att komma undan med plattityder och meningslösheter.

Men istället använder Jens Lekman ord som "asthma inhaler", "psychologist's psychologist", "lie detector" och "holy matrimony". Han sjunger om sin frisör som är flykting från Irak och rädd för att bli påkommen med sin svarta verksamhet. Och om när han ska låtsas vara sin lesbiska kompis pojkvän inför hennes katolska pappa.

Jag älskar hämningslöst hans sätt att använda orden:

She said it was all make-believes / but I thought she said "maple leaves" / and when she talked about the fall / I thought she talked about the season / I never understood at all

Hans uttryckssätt är inzoomade detaljer som ändå bygger upp en helhet större än någon annan. Förbehållningslöst och utan poser, ständigt balaserande på gränsen mellan genialitet och banalitet. Gång på gång förundrad över livets små byggstenar som rymmer någon slags gudomlighet. Jens Lekman är musikens motsvarighet till budskapet i filmen American Beauty. Jag kan inte förklara det bättre än så. Men jag vill bara stanna där.

Snälla Jens, rättfärdiga mig också. Tillsammans går vi hudlösa tillsammans genom din skapade värld. Som tycks ganska vemodig och lite konstig, men framförallt väldigt, väldigt vacker.

Framsteg

Ja, jo, jag vet. Det är min födelsedag imorgon och jag borde skriva något om det. Men ni känner ju mig. Ni vet hur det blir. En massa svammel om ångest över tiden som går och utspridda låtcitat. Det håller inte, helt enkelt. Det är dags att gå vidare.

När jag var liten trodde jag att älvorna dansade på fälten under tidiga sensommarnätter.
Min första idol var den svenska eurodisco-drottningen "Pandora".
I mellanstadiet tyckte jag det var snyggt med tubtoppar.
I högstadiet visste jag inte hur man kysste någon.
I gymnasiet trodde jag att jag inte var typen som kunde bli lycklig.
Förra året hade jag aldrig sjungit inför publik.
För ett halvår sen kunde jag inte programmera.
I början av augusti hade jag ingen piercing.

Imorgon har jag funnits här i 21 år.
Jag har bott hemifrån i fem år.
Jag har tjänat egna pengar.
Jag har tagit körkort.
Jag har stött på kärlekens fram- och baksidor.
Jag har valt bort alla 20,0-val.
Jag har varit i Australien.
Jag har varit arbetslös.
Jag har stått på toppen av Costa Ricas högsta berg.
Jag har förstått ett och annat.
Jag har bytt synsätt minst hundra gånger om.

En efter en läggs de till varandra. Livets pärlband av händelser för oss obevekligen framåt, och det vore fåfängt att tro att man kunde, eller ens borde, göra något åt det. Tid? Den upplever jag aldrig. Allt jag vet är händelser. Och att de förändrar oss.

På gott och ont; för alltid.

Hur mår jag egentligen?

Som en färd genom natten ackompanjerad av Detektivbyråns cirkusmusik. Lysande färger mot svart, suddiga bilder och snabba möten. Fladdrande, magisk och rastlös.

Som om jag bara ville vara ifred.

Som betraktaren. Avskuren.

Som om jag vore nyvaken och exakt på samma gång.

Som om ingenting vore säkert.

Som om världen när som helst kunde rasa samman.

Som ett blankt dokument i Word
där markören står och blinkar
och blinkar
och blinkar.

Mållös.

I Ryd kan ingen höra dig skrika

Människorna(?) på bilden har fett samband med texten.

Ah, Ryd!

Denna Linköpingska stadsdel är legendarisk, och månget gyckel har skrivits om dess olika features: de illvilliga prepubertala Ryds-kidsen, studentpuben [hg], den förortscharmiga arkitekturen, korridorslivets alla sidor, byggnadernas och uppläggets förmåga att vilseleda den erfarnaste orienterare och mångkunnigheten hos Rydsmannen som äger affären med det koncisa namnet "Ryds sko- nyckel- cykelservice & tvättinrättning". Invånarnas relation till området kan väl närmast liknas vid en slags ömsesidig hatkärlek.

Koncentrationen av studenter får en del intressanta konsekvenser. En av dem är att det finns en hylla på Hemköp som bara består av snabbnudlar, bönor och tomatsås; en annan att vad som helst egentligen kan ske utan att någon höjer på ögonbrynen.

En rad taktfast och marcherande kockar med solglasögon och allvarlig uppsyn. Hatt- och reflexbeklädda människor som drar en kundvagn med mystiskt innehåll genom natten. Ett tiotal män i kvinnokläder. Tyska utbytesstudenter sjungandes folksånger i en trappuppgång vid fyratiden på morgonen. Ett till synes oändligt antal människor i skabbiga men icke desto mindre bjärt färgade arbetsoveraller en fredagsmorgon i mataffären. Ett fullt cykelställ där alla cyklar står upp- och ner.

Ibland blir man glad, ibland bara matt. Men en sak är säker: här kan man göra vad som helst, och klara sig undan med det.

The Fear

Det är klart att man är rädd.

Jag är rädd för att se mina korridorare i ögonen. För den globala uppvärmningen och för att bli rullstolsbunden. För att ha ett förhållande. För att hitta någon och för att inte hitta någon. För att vara sysslolös och för att bli överstressad. För att öppna presenter. För att prata med nya människor. För att äntligen börja träna med LiTHe Vilse. För att jag ser sämre och sämre. För speglar. För att glida ifrån vänner. För att pröva nya sporter. För att de jag älskar kommer dö. För att jag tänker för mycket. För gammal mat i kylen som jag vet har möglat. För att glömma viktiga saker. För att folk inte ska tycka om mig. För att jag inte ska tycka om folk.

Men allra mest för tidens gång. Tiden bara går och går och jag kan inte göra något åt det. Den rinner som sand mellan fingrarna. Omöjlig att greppa. Och jag förstår inte ens varför det ger mig sån ångest? - jag måste uppskatta att jag är ung NU, tänk tänk tänk, men inte för mycket, nej för då blir det ju raka motsatsen då uppskattar du ju det inte alls, och en dag kommer jag vakna upp och vara 40 år, och sen 50, och sen 80 nej det finns inte det kommer inte hända - Lugna dig. Andas in, andas ut.

En paradox - om man verkligen försöker känna nuet och ungdomen, blir man så smärtsamt medveten om framtiden och om tiden som tas ifrån en. Och tänker man inte på det har det plötsligt en massa år sprungit ifrån en utan att man märkte hur tiden gick. Det finns ingen lösning.

För NU!...
är redan då.