Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen jag föll från den dan

Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.

Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?

Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag

the speed of sound

För ett tag sedan skapade jag en fin playlist i Spotify där jag samlade alla låtar jag kunde hitta som Håkan Hellström - känd för det somliga kallar stölder och andra referenser - tveklöst hämtat en textrad, gitarrslinga eller liknande från. Det blev en väldigt bra lista så jag antar att den gode matrosen haft sina skäl att låta sig inspireras.

En av de tidiga favoriterna var Canned Heat's Goin' up the Country, en lagom konstig och bluesinspirerad 60-talsdänga som överträffar pastischen Zigenarliv Dreamin'. Döm om min förvåning när jag någon vecka senare upptäckte att samma sång figurerade i 3-reklamen på TV. Ett liknande öde följde en annan av låtarna. Björn Olsson, göteborgare och gitarrgeni som samarbetat mycket med Håkan och själv gett ut ett antal instrumentala plattor har gjort en helt fantastisk låt som heter just Göteborg. Håkans version Går vidare är inte så dum den heller, men just Björn Olsson-melodin var liksom oemotståndlig, som vore den nästan ingjuten i mitt blod. Den andades stadsljus glittrande i svart vatten, sena nätter, snabba löpsteg och av vemod återhållen eufori. Här om dagen förstod jag emellertid varför låten talade så direkt till mig, som hade jag hört den förut: den spelas i Alecta-reklamen, ni vet den där med alla Gustav Vasor och Jenny Lindar som springer omkring och hjälper folk.

Även om halva min tillvaro bygger på smidiga digitala tjänster önskar jag ibland att världen kunde snurra lite långsammare. Att folk ringde på dörren hos varandra istället för att twittra och att man fick lusläsa obskyra musiktidningar för att klicka på similar artists på Spotify. Då skulle jag kanske kunna lyssna på min favoritmusik utan att tänka på...pensionssparande.

Saxat

Jag hyser, som så många andra, ett osunt intresse för bloggläsning. Det är alltid en njutning att hysta in dagens skörd, som involverar allt från hemska hemska Kissie (jag vet, jag kan inte låta bli, jag provoceras oändligt och jag vet att precis det är meningen) och underbara underbara Clara, innan morgonens mailsession eller till kvällens kopp te. Och ett antal gånger däremellan så fort pluggmotivationen tryter.

Vissa bloggar är nog mer deprimerande än inspirerande, snarare nerbrytande än uppbyggande, men två som bara gör världen bättre är niotillfems oändligt vackra fotoblogg och sagda Claras liv bland sockerkakor och norrländsk landsbygd.

Dagens bästa kategori ledsamt är när niotillfem för ovanlighetens skull väljer bort sina magiska bilder till förmån för text.

Dagens bästa kategori bra är när underbaraclara i en intervju svarar på varför man ska läsa hennes blogg.

Därför att människor får abstinensbesvär om de inte får titta på bilder av granar, kossor och vippiga femtiotalskjolar med jämna mellanrum

Magiskt

Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.

I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?

Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.

Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.

Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.

Om det sociala och obotligt ensamma djuret människan

Ibland tror jag att våra kroppar bara är i vägen för vår fullständiga gemenskap. Tänk om våra tankar fick leka med varandra på egen hand, vad fint och lätt de skulle ha det ihop. Utan ansiktsuttryck som klumpigt försöker visa hur vi känner (eller hur vi vill att det ska se ut som vi känner), utan gester som liksom vill fånga det ogripbara, utan tonlägen som malplaceras, röster som skär sig och betoningar som hamnar fel. För att inte tala om språket som så torftigt söker översätta våra tankar!

Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.

Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.

Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.

Mellerud Jvstn - Linköping C, 4 h 20 min, 3 byten

Det är en vacker septembermorgon men på perrongen drar det som ni vet alltid kallt och tågen är alltid sena. Morgonpendlarna till Göteborg står i klungor och fryser i varierande grad beroende på klädsel. Om 100 år är vi alla döda, säger min pappa. Jag tycker att tanken på något vis är betryggande, något att hålla fast vid, något oförstörbart i en värld som i övrigt behärskas av kaos. Om jag fick välja mellan evigheten och att aldrig bli född skulle jag välja evigheten, men stod valet mellan att leva i 62 år eller för alltid skulle det tidigare vara helt okej. Tänk att det i varje person finns ett jag som ser ut på världen, fortsätter min far lite muntrare. Och känner sig viktigt. Men egentligen är det bara helheten som är viktig. Som celler i kroppen.

Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.

I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.

På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.

I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.

Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.

Jag är normal

Jag är med andra nästan hela tiden och det är bra.

Men på min kammare, vid mina cykelturer och under huden prickar jag av punkterna en efter en:

ensamhet
rastlöshet
oföretagsamhet
ointresse för allt runtomkring
sviktande minne och tankeförmåga
humörsvängningar
irritation
oförmåga att fatta beslut
kraftlöshet
oändlig trötthet

Jag är en i statistiken och det känns väl bra. Tror jag?

Overkligt, overkligt, allt är så overkligt. Jag är helt borttappad.

2009-09-05

Solen i ögonen och spilld mjölk överallt

Medvind

När det var uppförsbacke eller motvind eller bara allmänt trögt, kanske cyklade man uppför Dalbobron till exempel, kunde J-dog lägga en hand på ens korsrygg och plötsligt gick allt lätt igen. Molnen skingrades, andhämtningen lugnade sig och trampandet blev ett trivsamt flöde tack var hans påputtande extrakraft.

I Linköping blåser det nästan jämt och det är förstås i princip alltid motvind, hur ologiskt det än må låta. Men vid de sällsynta tillfällen då man har vinden i ryggen känns det precis sådär, som en stor och vänligt sinnad hand i svanken. Det är inte som att man känner att det blåser - det gör man väldigt sällan i medvind. Men alla linjer blir klarare, tankarna mindre taggiga och livet går lätt.

Jag funderar på hur det vore om det alltid var medvind på ens cykelturer. Skulle världen vara större, varmare och vackrare? Eller skulle det bara bli ens nya normaltillstånd? Och om handen togs bort skulle man falla mot marken som en klättrande ärtplanta vars stödpinnar man avlägsnat.

Ni känner mig, ni vet: det är bara SOF i dessa dagar, endast, ständigt och allena. Varför låtsats annat? Dagen börjar vid sju av att SambandsCentralen ringer upp med väckningen, spelar lite hurtig musik och säger godmorgon, vi ses snart på området! Sedan beger man sig för att äta frukost i Folkets Park, och håller till där fram tills 20-snåret på kvällen. Man dirigerar funktionärer, pratar walkie-talkie och har så roligt man kan tills någon ryter radiodisciplin!, äter ur det aldrig sinande godisförrådet i personalrummet, blir blöt och skitig och färgig, bär bygger målar skrattar spikar sågar surar sjunger sliter - men det är ändå ingenting, det är rena semestern, för imorgon börjar äntligen festivalen på riktigt och då jobbar man 16 timmar om dygnet.

Jag tänkte visa några bilder från de senaste dagarna så ni får ett hum om vad som upptar all min tid och kraft.

Transport + Dekor = sant. Underbara Transportputtar. Jag och min Dekor-vapendragerska Helena fick åka i släpet.

Funkisar målar konturer på fotoväggen och Område passar på att testa den...

Vår chef, Områdesansvarig Harry. <3.>

Område har alltid möte i bollhavet, vilket säger en del om oss. Bästa gruppen!

I natt vaktade jag SOF2009:s byggområde mellan klockan 21 och 08. Det var inte alls så tråkigt som man kunde tänka sig! Folk hälsade på, vi kollade på Breakfast at Tiffany's och ljuset och fåglarna anlände redan vid fyra-tiden. Dessutom kunde jag ta någon timmas powernap på en madrass med gammal hederlig husvagnslukt medan vaktkompanjon Linus vakade och fotograferade.

Och det känns fortfarande lite härligt förbjudet att vara vaken på småtimmarna (i icke festrelaterade sammanhang) fast jag är 22.

Man måste göra vackra saker också, det räcker inte med det som står inbokat i kalendern. Annars fastnar man bara i en oändlig loop av mångfacetterad prestation som inte alls gör livet så där kittlande i magen och varmt i hjärtat som det borde vara. Man måste helt enkelt prioritera bort tentaplugg, mailande, ideella engagemang, fester och häftiga uppdrag för att lämna plats åt det stillsamma. Åt brödbak, brevskrivande och stora tankar. Åt blandskivor, groddburkar och tånagelmålning. Åt överraskningar. Hemligheter. Åt spontanglass, planlöst gitarrplinkande och ensamnätter. Och inte minst åt att verkligen, verkligen känna efter hur våren luktar.

Annars blir man så upptagen med att fylla och förverkliga sitt liv att man glömmer bort var det pågår. Men det där vet ni ju redan.

Rätt

Tåget mot Stockholm stannar till i Vagnhärad. Genom dubbeldäckarens fönster syns en farbror i medelåldern komma gående längs perrongen, och var det inte för den runda silverbricka med en illigt rödfärgad drink i trekantigt cocktailglas som han bär i handen, vore han lika oansenlig och grå som den småmulna onsdagseftermiddag före påsk som omger honom. Hans accessoar verkar onekligen malplacerad och den enda rimliga förklaring som mitt huvud kan formulera innan mannen försvinner bortom synhåll är att han är SJ-anställd och att den skall överlämnas till något synnerligen glamoröst högdjur i första klass i tåget på andra sidan perrongen.

När vårt tåg åter börjar glida framåt ser jag mannen nu komma gående i motsatt riktning. Bredvid honom går en kortklippt och lika oansenlig kvinna i samma ålder, uppenbarligen nyss avstigen från det andra tåget. I handen håller hon sin röda cocktail och småpratande, flanerande längs perrongen, försvinner de ur vårt synfält.

Jag är fortfarande alldeles varm i bröstet.

Paper planes

070409:
Corson ligger vit och torr som en antik väg, exponerad efter att ha varit bortglömd, grusig och moddtäckt under världens längsta pseudovinter. I café Java sitter en handfull tappra själar förstrött försjunkna och hela campus andas sol och påsklov.

Jag sänder behövda Word-dokument genom sladdar och nät till Skåneland. Där är det ultravår - ja nästan sommar - med vitsippor i backarna och radikala universialismtankar i skogen.

På andra våningen misslyckas jag med att fullfölja veckans sista armhävningspass.

J-dog ringer från Berlin med saknad röst och stora nyheter.

Mobiltelefonen går varm. Fyra flickor styr upp orienteringsplaner inför påskhelgen.

Vårkänslor och utomhusväder betyder grill och uppsluppen frihetsstämning i grannskapen.

Kvällshimlen är ljus och ljuv och fylld med flygplansstreck när jag cyklar till andra sidan staden. Jag kommer att tänka på en bok om pappersflygplan som jag lånade när jag var liten. En hel vecka gjorde jag inget annat än vek och provade olika spännande modeller.

Minns ni den där konstnären som för några år sedan ställde ut ett tvärsnitt av en ko på konstmuseum? Jag var för liten då för att intressera mig. Men jag tror visst det utlöste en tämligen hetsk debatt kring hela konstbegreppet. En oetisk skiva ko är inte konst! röt massan upprört. Jag vet inte jag. Det mesta är väl konst, så länge det engagerar? Det jag vet är att man ibland, vid sällsynta tillfällen, förmår stanna tiden och se ett tvärsnitt av sitt liv; klart och överblickbart; och att det är det bästa konstverket jag vet.

Och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

Han sa att Linköpings bästa tid är förbi, att vi aldrig mer kommer att planka ut från kravaller i försommarnattsljus aldrig mer skjutsa varandra på cyklarna aldrig mer ta de stora färgkritorna och måla hela Ryds cykelbanor paradisvackra medan folk strömmar hem i klungor och hand i hand.

Om man anar var man vill
kan man färdas dit man ska

Men jag tror inte alls att den är förbi, jag tror att vi är mitt uppe i den men att vi gör så mycket att vi inte hinner inse det. Det är för bra, det är för mycket, det händer saker varje dag varje kväll varje natt och vi minns bara dem vi var tvugna att tacka nej till för att det gjorde så ont i magen. Det är min födelsedag varje dag. När ska man få ha tråkigt egentligen så att man har vett att uppskatta denna galna livsföring?

när ens verklighet står still
när man kan sin roll så bra

Jag har känt vemod över att det inte är så förfärligt långt kvar till mitt avsked av denna stad, nu när den precis har blivit min på riktigt, när jag är etablerad i den och den i mig. Men de senaste veckorna har jag tänkt att det kanske är just därför det är dags. Jag känner halva Linköping, jag hälsar till höger och vänster var jag går. Jag har tusen minnen för varje plats och ett hem i varje hus. Och det börjar bli fullt. Jag anar svagt en mättnad i ögonvrån. Var det inte så att, att fly är livet men att dröja döden?

att man gör den utantill
är det alltid dags att dra

Styrfart

När jag skruvar upp volymen på iPoden blir livet en film och tankarna liksom lyfter; istället för att kräla runt på marken och vältra sig i sitt eget tvivel och rädsla och elände blir de vackra motorvägar som vindlar upplysta genom universums mörker.

För när hans röst skär genom rymden blir jag intution, emotion, sinnesrörelse istället för ett nystan av förtvivlade/förvirrade/förirrade/förpassade/för stora tankar och det är rent och grandiost så som livet ska vara. Då kan jag färdas framåt.

Och kanske är det det enda svar Harry kan få, kanske är det därför det gör mer ont i hjärnan än i hjärtat.

We're a mean team, my darling and me

Varg + Stout+ Strongbow

Och hur går det med armhävningarna då?

Jovars; förra veckan, närmare bestämt vecka 2 i träningsprogrammet, blev lidande på grund av att jag och Vargen for till London och hade allt annat för oss än att träna armhävningar. Så jag startar om med vecka 2 idag och kan konstatera att jag nu gör 15 starka, om än mot slutet inte särskilt vackra, pushups vilket inte är så illa med tanke på att det nästan är en dubblering av min initiala förmåga!

London var min faster i Notting Hill, blod i historien, öl i pubarna, konst på andra sidan floden och Karl Marx i en förfärligt vacker & mystisk övervuxen kyrkogård norr om stan. Och inte minst var London en vårsöndag med t-shirtväder, solglasögon och uteservering.

Men våren gillade visst stan och ville inte följa med hem, så nu sitter jag på min kammare i T1 och hypnotiserar snödrivorna utanför fönstret. Tack och lov har jag solen på min sida. Vi samarbetar.

Cementry Gates

Kyrkogården ligger som en ö i staden; centralt men ändå avskuren från tid och rum. Där dämpas ljuden från bilarna till förmån för de fåglar som vågar ta sig ton och där är lugnare och varmare än på gatorna, som om alla dess inneboendes tankar steg som vattenånga ur marken.

Det är lätt att tro att kyrkogården är en plats för döden, men egentligen representerar den motsatsen. Luften är tjock av liv, bara av en annan natur än den vi är vana vid. Tar du dig tiden att inte hasta över de knastrande grusgångarna ramlar historierna ovillkorligen över dig.

Tryggt vilar makar i döden bredvid varandra, fria från livets otroheter, hustrumisshandel och smågräl. Pompösa pelare och statyer vakar över direktörer och rektorer, som om det kunde avvärja det faktum att de inte längre lever. I döden är vi alla jämlika. På en i sten uthuggen stubbe ligger en lika tung bok. De ingraverade bokstäverna är sedan länge av ögat otydbara, men böjer man sig fram och låter fingrarna följa de osynliga fördjupningarna kan man tyda ett kvinnonamn på var sida. Var de systrar tro?

Ibland är jag rädd för framtiden, eller mest för tiden överlag. Tänk om min framtid inte blir tillräckligt bra och tänk om min bästa tid är nu men att jag slösar bort den med att oroa mig över det som komma skall? Det är onekligen något rekursivt över det hela. Men på kyrkogården snabbspolas det förgågna och jag tänker att en hundradel av allt det jag upplevt är värt allt; allt som hänt och allt som kan komma attt hända.

Det är svårt att inte tänka stora tankar på en kyrkogård. Men perspektivet är betryggande. Du är en av många, och hur ditt liv än kommer att gestalta sig vet du hur ändhållplatsen ser ut. Där finns en samhörighet. Vänd dig till de döda med din existensiella ångest. De har tålamod. De har visdom. Det värsta som kan hända har redan hänt dem. Och där ligger de och viskar ändå.

Nu blåser det från ost till väst

Hekenba målar fint!

Igår var en spännande dag. På campus ledde jag och min projektkamrat i Handikappkursen runt folk med ögonbindlar och försökte få dem att "blinda" hitta i I-huset med ett tänkt taktilt GPS-system. Det var ett intressant och roligt, men inte helt etiskt och professionellt, experiment.

Sedan åkte jag och tre andra SOF-puttar ner till SOF:s gigantiska förråd nere på VTI, där vi skrubbade och kastade hinkar med vatten på organisationes stora lastbil, som skulle målas om från amerikanskt blå till evolutionärt grön. För att få in lastbilen i förrådet fick vi leka tetris med ungefär alla prylar som fanns där, men sen kunde vi rolla och pensla så det stod härliga till! Lastbilen blev grön, golvet blev grönt, någons skor blev gröna och mitt hår blev grönt.

Framåt åttatiden åkte jag och Hekenba till pub-Toves rörorkväll, det var otroligt gemytligt och gott. Vi hittade en bok med 5000 gammalsvenska ordstäv i obegriplig spexhumorstil ("Nu blåser det från ost till väst, sa gubben, stoppade osten under västen") som vi blev förhäxade av, tills vi vaknade upp och insåg att bandet, amerikanska Crystal Stilts, hade börjat spela på [hg]. Så rusade vi dit, och sagan var all.

Ge mig spenat och 6 veckor

Jag har alltid betraktat mig som stark, men jag tror att det sitter mer i huvudet än i musklerna. På något sätt tror jag jämt att jag klarar av mer än vad jag faktiskt gör; jag utmanar ständigt killkompisar i armbrytningar som jag förlorar på tre sekunder och när jag orienterar ramlar jag konstant eftersom jag missbedömer min steglängd till att vara 50% längre än vad den faktiskt är. Folk brukar dock vara imponerade ändå när jag lyckas dra mig upp med hakan ovanför en sån där träningsstång, eftersom jag är 1,60 och tjej och därmed inte sinnebilden av starke Adolf.

Men vem vill vara stark för sin storlek när man kan vaar stark på riktigt? Min dekorputte-kompis Helena började prata om sajten hundredpushups.com och det gick ju inte att motstå. Den här veckan har vi börjat och om 6 veckor ska jag klara av att göra 100 armhävningar på raken. I nuläget pallar jag nio.

Ni som har Facebook kan kolla hur det såg ut när jag och Sofia spontantränade första passet på campus idag.