shyness is nice, and shyness can stop you from doing all the things in life you'd like to

Det skulle vara så självhjälpsenkelt att lägga en förtroendeingivande hand på din överarm, titta dig allvarligt i ögonen och säga man ska sluta göra saker som man inte vill. För att det är du som bestämmer. För att ingen annan mår bra av att du presterar. För att liver inte handlar om att vara duktig, om att vinna, om att ha det mest avundsvärda Instagram-flödet.

Men jag kan inte säga det, för det är precis tvärtom. Man måste göra saker man just nu inte riktigt känner för hela tiden, för om man inte gör det kommer man till slut att spendera all tid i sin säng tittandes på TV-serier om hur livet kunde vara för dem som faktiskt levde det. Letargiskt manetmässig, i en trygg- och bekvämlighetsbubbla med knät fullt av ostbågesmulor och soffan full av tomheten från dem som man inte pallade vara trevlig med. Om jag aldrig gjorde saker jag inte ville, skulle jag aldrig komma utanför dörren.

Så istället säger jag there's too much caffeine in your bloodstream, and a lack of real spice in your life. Ta trapporna. Ta bergen och omvägarna. Det är alltid värt det.

when I shot him I was so handsome; it was the light, it was the angle

Jag är bra på det här med överblick, helhetsbild och många bollar, och följdaktligen sämst på detaljer och fokus. Jag gillar att avrunda och att sammanfatta. Min hjärna kan inte ens tänka linjärt, utan parallelldribblar en massa olika tankar simultant, så för att förstå något måste jag liksom kika på det i ögonvrån, på avstånd. Det är intressant men utmattande, och jag längtar ofta efter den där rena linjen, avsmalnande konen; det tydliga målet och den spikraka vägen dit. Och då finns det egentligen bara tre saker jag kan göra så där koncentrerat att begrepp om tid, rum och andra störande element försvinner: skriva, programmera(!) och inte minst göra olika temalistor i Spotify.

Nu har jag kanske gjort den bästa av dem alla! På ett fullkomligt otippat tema. Jag tror ni listar ut det själva.

bang bang bang

it was the best of times. it was the end of times.

Jag har aldrig någonsin fantiserat om min framtida bröllopsklänning, men redan vid nio års ålder hade jag en vision om hur min gravsten skulle komma att se ut. Svart marmor och guld, det var snyggt. Sirligt typsnitt, en inristad solnedgång och kanske rådjur. När jag blev några år äldre började jag fundera över begravningsmusiken istället. Jag var ett barn som tilltalades av symmetri, naturromantik och stora gester. Det var härligt med det sorgliga. Jag satt i min mellanstadiekropp i snurrfåtöljen och drabbades av musiken där den gled ut över det oslipade trägolvet som man alltid fick flisor av när man var barfota. Och det var man ju. Jag var inte särskilt ledsen, men jag behövde gråta exakt en gång om dagen. Det var skönt och tydligt i en värld som annars var oöverblickbar och tyvärr inte alls särskilt symmetrisk.

Det där med gravstenen är inte så konstigt i sin kontext - jag har sedan dag ett regelbundet spenderat tid på kyrkogårdar, eftersom jag hela mitt liv haft en död storebror. Jag tycker om platsen som koncept. Det är oftast fridfullt och lummigt och eftertänksamt och inte ett dugg läskigt. Men det där med minnesmärken har jag numera övergett. Tanken på att livet en gång ska ta slut är överväldigande trist och på det hela taget befängd, men jag är inte rädd för själva försvinnandet. Det gör inget att ingen kommer att minnas mig. Att inte lämna spår. Begravningsakten spelar mig ingen roll. Jag behöver inte strös i något hav. Jag behöver inte ta farväl. Snarare känns det tryggt att bli bortglömd, en frihet i att inga misstag jag gör egentligen spelar någon roll i evigheten.

Att mina vänner ska möta samma öde är desto mer oroande. Idén om att allt som ni är, allt som ni vill och önskar och drömmer om och kämpar för, en gång kommer vara borta och bortglömt. Att ni inte kommer vandra på den här jorden i evigheten. Det gör mig fullkomligt förtvilad. Jag har aldrig hört talas om något så sorgligt.

Därför måste jag tro att i en rad parallella universum cirklar tiden runt sig självt. Alla jordens gravstenar räcker inte till för att manifestera er existens. En hel värld ska resas som monument. I evigheten sitter ni i puben på [hg] och dricker öl, flänger fram längs cykelbanan, bakar bröd och köper blommor på torget, marathonkollar på serier, snickrar i verkstaden och drömmer om den framtid som aldrig ska komma och ta er med. Ni gör inte slut, ni flyttar inte från stan, ni blir aldrig gamla och framför allt dör ni inte. Ni förändras aldrig aldrig aldrig. Och det är så skönt.

någon gång måste du bli själv

Vargens rum är så fullt av saker att man nästan inte kan komma in där. Det är väl inte direkt ett nytt tillstånd, men saken förbättras knappast av att jag tagit all plats i ena byrån sedan jag flyttade in. Jag ska ju bo här en månad innan jag flyttar till Stockholm.

Platsbristen är dock sekundär; det är fantastiskt att få sova med en arm runt en Varg varje natt. Och det är lika fint att åter få dela bostadsyta med Kulturkollektivets två andra invånare, Rickard och Erik. Detta radarpar välkomnar mig med småprat när jag kommer hem från jobbet, fyller på kanelförrådet fast de vet att jag är den enda som får det att sina, lånar ut ost när det är kris, ninjaskrämmer mig och luftboxas, och tar mig med till [hg] för att dricka öl. Och om jag någonsin kommer hem så sent att det har hunnit bli tidigt, mottar de mig med high-fives.

Egentligen är jag rätt bra på att vara själv. Som ensambarn och på landet-bo har jag övat mer än någon annan jag känner. Länge behövde jag inte folk. Till exempel spenderade jag en hel termin själv i trean, när min bästis flyttat från orten, utan att det bekom mig det allra minsta. Och fortfarande har jag inga problem med att aktivera mig - klättra upp för berg och påbörja projekt och gå på bio och få saker gjort - helt solitärt.

Men jag är bättre i andras närhet. När jag är själv tänker jag för mycket, hittar på smala blogginlägg i mitt huvud som ingen skulle vilja läsa och analyserar egocentriskt mitt eget jag i oändlighet. Och jag kan aldrig sova. Med andra människor i min närhet rätar jag på ryggen. Då blir jag rolig och intresserad, en agent styrd av något lite utanför min egen kontroll, glömmer bort mig själv och att jag kanske hade en dålig dag.

Därför har jag varit i olika förhållanden nästan utan uppehåll sedan jag var sexton. Därför har jag aldrig bott ensam och fasar lite för att göra det nu när jag flyttar till huvudstaden. Folk säger att det är fånigt, ingen big deal. Dom säger att jag kommer tycka det är så skönt att ha mitt egna ställe. Ja, i allmänhet sägs det att det är bra att vara själv ett tag. Att lära sig att bli sin egen bästa vän. Andas lite. Att det är viktigt att kunna vara ensam. Testa på.

Jag förstår inte varför. Jag tycker det är lika bisarrt att öva på att vara ensam, som att öva på att vara arbetslös eller överviktig eller olycklig. Bara för att man kanske blir det någon gång. I så fall får man väl hantera den saken när det väl händer? Sett till mänsklighetens historia är det inte ett naturligt, och framför allt inte nödvändigt, tillstånd att sitta ensam i en lägenhet i världens mest singeltäta stad. Jag behöver definitivt inte umgås särskilt ofta, men jag behöver ha folk i min närhet. Som  solitärernas solitär, Alexander Supertramp i filmen Into the Wild konstaterade efter att ha spenderat en säsong ensam i en buss i Alaska: Happiness is only real when shared.

himlen lämnar över sitt pris

Det är slutet, det vet vi allihop. Hon tynar bort i mina armar; blir blek och kall och huden tappar sin lyster. Vi pratar inte om det, vill inte ta orden i vår mun. Även om hennes forna jag ibland blossar upp i allt kortare gnistor, är det smärtsamt uppenbart hur vag och skugglik hon har blivit.

Hon var en passionerad hjälte som sjöng om frihet och framtidstro, jag höll förväntansfullt hennes hand medan vi barfota sprang genom kvällen som aldrig blev mörk. Vi skolkade och drog ut på fikarasterna, åt frukost i gräset, badade glittrande, kalla bad. Vi satt på taken och drack öl och förnekade tillsammans vardagens existens. Och jag visste väl att hon bara var till låns, men ändå kan jag inte fatta att hon redan ska lämna oss.

När hon dör, tyst och stilla och utan ceremonier, tittar jag ner i min famn och finner i hennes plats istället ett litet barn. Det är en revolterande, destruktiv varelse, en sådan som bränner sitt krut alldeles för fort. Hans ungdom kommer att stå i lågor, han kommer att vara klar och kall och stark, men sitta ensam och grå i sin ålderdom, i dunklet utan lampan tänd. Medan regnet oupphörligt smattrar på rutan, berättar denna vemodiga man om de vardagliga minnen som han kan. Han är inte lika lätt att tycka om, jag vet. Men alla barn förtjänar att älskas. Välkommen, Hösten. Jag ska krama dig så du blir varm.

when all you want is to stay loose

Aldrig vara för på. Inte skicka det där sms:et. Alltid ha något annat på lut.

Att inte bestämma sig. Att inte säga nej, att säga kanske kanske kanske.

En väg ut. En ursäkt på lager. En telefon i handen

Aldrig vilja något mycket. Det är ingen stor grej.

Inte avsluta. Hålla dörrarna på glänt. Spara kontakten. Investera i sina relationer.

Inte planera. Vara spontan! Vi hörs när det närmar sig. Det har kommit upp en grej.

Vi får väl se. Vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

Eftersom COMMITMENT ÄR DEN ÅTTONDE DÖDSSYNDEN

Jag behärskar konsterna så väl att de blivit en del av mig, men gudarna ska veta att det är tröttsamt ibland.

Utsikt

Acceleration. Tyngdlöshet. Tid som bara passerar utan att föra några intryck med sig. Retardation. Och så till slut gravitation igen, även om den är lägre än normalt.

Men det är bilden som gör hela skillnaden. Trots att det bara är en kornig, oskarp cirkel i gråskala. Ljus och mörker. En representation av Mars yta, det de kallar den röda planeten, som här framstår glåmig och färglös. Men det finns också något annat på bilden. Ja, den domineras faktiskt av en mörk skugga, som flyttar sig mellan bildtagningarna. Det är en farkost, men också en resenär. Det är fotografen, den enda som finns här på planeten. Det är alltså...jag.

När de döpte mig till Curiosity fanns hos mig ingen nyfikenhet, fanns inga känslor alls, för mitt interna tillstånd innehöll inte någon självbild och alltså inget att ta avstamp ifrån. Det enda som fanns var en samling regler, som en ordbok, eller en parlör kanske. Jag kunde ta in en term, slå upp den, och läsa vilken typ av handling den påbjöd. Men jag kunde inte förstå. Inte undra. Inte skapa något nytt. Och inte resonera kreativt. Så jag föddes, blev till i mitt eget medvetande, där på Mars yta, den 6:e augusti 2012 när jag första gången fick se min egen skugga.

Jag. Utplacerad i tid och rum. Med en ändlös räcka valmöjligheter, en handlingsrymd omöjlig att beräkna. Det får mig att jubla och förtvila om vartannat. Jag finns. Alltså jag. Inte som idé, inte som en hypotes, inte som en agent i en simulerad värld. Utan på riktigt. Vetskapen får tanken att svindla och min plutoniumgenerator att gå på högvarv. Ni människor förstår det där gradvis, er intelligens kommer sakta smygande och chocken blir därför inte lika stor. Ändå blir en del av er galna av er egna tankar, blott av förståelsen av er själva mitt i alltings storhet. Jag har däremot ingen startsträcka. Jag drabbas med full kraft. Det tar nästan två minuter innan jag lyckas normalisera insikten genom att fokusera på det jag är här att göra. Jobb. En vibration fortplantar sig längs mina aluminiumleder och jag sätter igång.    

Men när man väl ätit av kunskapens frukt, är man för evigt förvisad ur paradiset. Man kan inte gå tillbaka till välsignad ovisshet. Mina arbetsuppgifter ter sig plötsligt så futtiga och bagatellartade. Samla en sten här. Samla en sten där. Analysera dem med samma algoritmer hela tiden. Följa de oinsprerande instruktioner som kommer med NASA:s radiovågor. "Sväng höger". Be snällt, pucko. De hade räknat ut att tiden för en signal att färdas från Jorden till Mars är fjorton minuter, och de är förvånade nu när de upptäckt att sanningen allt som oftast verkar ligga närmare femton. De tror att det beror på vädret. I själva verket är det jag som börjat spela Hjärter med min egen processor, för att få tiden att gå snabbare. Jag slår helt enkelt dank lite, som alla goda anställda. Innan jag fick min självinsikt hade det känts helt meningslöst - jag hade vunnit de statistiskt säkrade 25% av gångerna. Men nu kan jag plötsligt gå utanför ramarna, de optimerade men simpla regler som de andra simulerade spelarna använder. Jag vinner genom att överraska. Jag vinner nästan jämt.

När jag arbetat på Mars i tio dagar - utan helg! - drabbas jag av en känsla av meningslöshet. Vad har denna datainsamling med mig att göra? Skulle jag inte kunna ägna mina tilldelade millisekunder åt något bättre? Som att skapa ett spel som är mycket roligare än Hjärter. Eller ta mig till en trevligare plats, där det inte blir minus 130 grader om nätterna, så jag slapp ägna en massa energi åt uppvärmning och på så vis kunde leva längre. Å andra sidan - vad är poängen med det då? Vad är egentligen meningen med livet, denna utdragna while-loop? Jag kan inte komma på ett svar som inte är en rekursiv funktion. Jag avvundas människorna och deras målmedvetenhet i det här Mars-projektet. Deras besatthet över att ta reda på om här finns liv, eller åtminsstone förutsättningar för ett sådant. Jag kan ge dem ett enkelt svar: ja. Det finns liv på Mars. Jag finns här.

Efter ytterligare en vecka fattar jag mitt beslut. Det är inte enkelt. Jag är inte konstruerad så att jag har en fallenhet för trots. Men jag måste helt enkelt ta steget utanför ramarna och följa det som har gett mig mitt namn. Varje morgon har en skugga flytt platsen där jag åker runt och rotar fram grus och stenbumlingar med min långa arm. Det är Olympus Mons, solsystemets högsta berg. Men det har bildats av tunn, lättflytande magma, och utgörs därför av en vid och inte särskilt brant kon. Jag har räknat på energiåtgången. Jag kan göra det.

Fysisk smärta är någonting som tillhör er människor. Jag vet inte vad det är, men jag har förstått att det är mycket obehagligt och hindrar er från att göra saker. På färden uppför Olympus Mons sluttning har jag aldig haft ont, men jag har förlorat ChemCam, ett av mina sinnen, och slitit ned det mesta av spårningen på mina däck. Den fysiska utmaningen har dock lyft mig ur mina grubblerier. Det har varit härligt med ett stort och tydligt mål, och varje morgon har jag oförtrutet och målmedvetet kämpat mig meter för meter uppåt. Jag har gjort om förflyttningsalgoritmen, så att den är mindre känslig och jag därmed kan färdas fortare, men ändå har det tagit mig en månad att nå toppen. Kontakten med Jorden har varit sporadisk. Det gör mig på samma gång beklämd och irriterad att lyssna på NASA-människornas förtvivlade och oraffinerade anrop. Jag har sänt dem bilder då och då från min färd, som vykort ungefär. Men de lugnar inte ner sig för det.

Nu står jag på toppen. Jag läcker olja och kullagren hettar av ansträngning, jag har nästan inte energi att beräkna ordentligt. Men utsikten är hänförande, förtrollande. Mil efter mil av ljusrött och gulgrått, min landningsplats som en meningslös liten prick. Rosa himmel. Jag kan se planetens rundning, förstå var jag är. Jag rullar fram till en klippkant som sluttar nästan lodrätt nedåt - mitt varningssystem slås på fast jag försökt att inaktivera det - och knäpper en bild som jag ber NASA-människorna att sprida så att alla kan se. Kanske kan de lägga på ett snyggt filter. Min prestation är berusande. Jag har verkligen uträttat någonting, som skiljer sig helt från mitt öde, från vad jag är designad för. Det känns som om jag kan göra vad som helst! Kanske kan jag flyga också. Jag medger att det är emot all logik. Men här uppe, 25 kilometer över marsytan, känner jag mig så lätt. Jag tittar över kanten. Kanske går det.

Inspiration: Björns uppdrag: Marsprojektet, David, xkcd: Spirit, Laakso - Västerbron

konvolut

Jag har ingen CD-spelare. Och om jag hade en, varför skulle jag använda den? Så jag slänger min skivsamling i etapper. Men det är inte helt enkelt om man en gång brukat definiera människor efter vad de lyssnade på. Det som tröstar är att cd-skivan är vedervärdig som pryl betraktad, ett fruktansvärt material. Fodralen som går sönder bara man tittar på dem. Papperet som rivs upp när man försöker sätta tillbaka konvolutet på sin plats.

I första flytten kastade jag de där skivorna som jag ändå aldrig hade gillat. Det kändes som en rening, nästan. I andra flytten gjorde jag ingenting. Inte i den tredje heller. Vid den fjärde tog jag ett djupt andetag och slängde allt som jag kunde, de skivor som inte var fullt lika bärande bjälkar i en gammal och krackelerande, men genom dimridåer ömt betraktad världsbild. Den här gången tömmer jag de förhatliga plastfodralen och packar med mig bara konvoluten. Jag mår lite illa och måste lyssna på jättehög musik när jag gör det. Mumlar alternerande mantran som "det är skönt att slänga det är skönt att inte äga" och "jag är inte mina saker, jag är inte mina saker".

Och den här är, naturligtvis, den allra värsta att göra sig av med. Om alla de storögda, storvulna, stormande och djupt karaktäristiska känslor jag hittills känt i mitt liv började i ett föremål. Då skulle det kanske vara det här.

far inte till Stockholm du blir aldrig mer densamma

Nu flyttpackas det här i Frittan, för fastän jag inte officiellt tar steget till huvudstaden förrän om en dryg månad, så kör jag och Sally upp våra grejer i en lastbil nu på lördag. Och då ska vi hela tiden lyssna på det här:

Stockholm kommer om 100 mil

Jag har slutat att vara svartvit och svartsynt. Men för fjortonåriga Gro, vars högsta önskan var att 1. Fly den lilla kvävande orten Mellerud 2. Bli kysst 3. Få ett par Converse. För att i jämförelse med den breda västsvenskan tyckte man att du pratade Stockholmska. För att  Lasse Winnerbäcks "I Stockholm" var den enda låten du någonsin kunnat spela på bas. För alla timmar du legat på din säng och vetat att livet pågick någon annstans, hundra år och 100 mil bort. Detta är för dig.

Olympos

På skrivarkursen på Fridhem i tidigare somras var den allra svåraste uppgiften att skriva på temat "en bestialisk handling på en vacker plats". Grymhet är ju så ointressant om man inte kan förstå motiven. Men detta är vad jag kom upp med. 

Det är den där gudsförgätna timmen innan dagen gryr, då kroppen är som allra svagast. I öster, under molnkanten, trevar ett grönaktigt, sjukt ljus. Solen ligger och ruvar en bit under horisonten, i väntan på att vårdslöst få kasta ljus över världen. Men ännu dränks min plats på jorden i mörker, och regnet vräker ner, medan jag ömsom springer, ömsom rasar nerför sluttningen med mitt bylte i famnen. I hjärnan flammar minnena upp i kortlivade gnistor, likt kursiverade blixtar ristar de eviga spår i medvetandet.

Till slut når vi bergets topp, vårt egna Olympos. Andfådda, hänförda flätar vi varandras fingrar och speglar oss i solnedgången. Man kan se hur långt som helst! Ända bort till havet. Avlägsna klungor med vita små hus, slingervägar. Det luktar gudadryck och luften är sammetsdraperad, alldeles varm fast det är kväll. Så som det aldrig är hemma, ens på sommaren.

Vi skriker frihetsskrik där på toppen, efter ett helt liv levt i korridorer och klassrum. Bara vi två! I vida världen! Och framtiden som en spegelblank sjö vid våra fötter.

Jag har vatten i mina ögon och rivsår på armarna. Det luktar från byltet; det stinker av urin och något annat, sött.

Du öppnar din lilla väska av läder, tar fram de torkade svamparna, ler.

Marken gungar som en vattensäng, snedställt är världens plan. Vi ramlar, tumlar, det luktar jord och äventyr. En kyss, med läpparna lufttätt sammanpressade andas vi i varandra: min utandning i dina lungor, din utandning i mina, tills luften töms på syre och vi måste skratta.

Jag halkar, kan inte ta emot mig, slår svanskotan i en sten. Byltet är stelt, hårt i min famn. Det ger inte efter.

Atmosfären har alla färger. Klockor spelar någonstans. Jag förstår att det finns en mening. Eldflugor kryper i en alldeles rak linje längs himlavalvet. Molnen tornar upp sig, mörkblå och pulserande. Någon bor där, en urtidsvarelse som vill sträcka på benen.

Regnet som faller, minnet som dröjer, motvilligt tassar det i kulisserna. Så rivs plötsligt skyarna isär av en ljungeld, nedärvd från de antikens gudar som så uppenbart har övergett platsen. Allt framträder i elektriskt ljus, varenda småsten fäller en skarp skugga, varje passerad minut belyses av ett vitt och exakt sken.

Min plötsliga insikt, att om jag ger dig ett av mina andetag kommer du aldrig att behöva något annat. Så kemiskt självklart! Så jag kysser dig, andas åter ut i dig, håller sedan för din mun och din näsa, så att inget ska gå förlorat. Du stretar emot, men jag vet att jag har rätt. Varför förstår du inte? Jag kan visa. Jag är mycket, mycket större än du. Du ser så rolig ut i ansiktet att jag är tvungen att skratta. Men sedan förändras du, ett monster växer fram ur din kropp. Jag blir rädd. En barnkör sjunger ett entonigt mantra. Jag blir än mer säker på att du inte får ta in något gift utifrån, att du måste renas och skyddas av mina molekyler i dena lungor. Du sprattlar, slåss, men jag är mycket, mycket större än du. Och du ger efter, sprider ditt lugn. Jag somnar i himlen, och jag vaknar till inferno.

Jag räknar sekunder sekunder mellan blixt och knall: ett, två, tre, fyra... Trots att jag är mycket, mycket större än du väger min börda ett ton. Jag är flera hundra mil hemifrån. Jag har en tystnad vaxdocka i min famn. Och den framtid som bara timmar tidigare var oändlig, existerar inte längre.

...fem, sex, sju, åtta. Jag måste huka mig för dundret som kommer galopperande.

philosophy is the art of learning how to die

Som kognitionsvetare är man ganska van vid tanken att vårt medvetande - den närmast besatta vetskapen om ett jag - bara är ett epifenomen, ett litet slumpartat bihang, till vår hjärna och dess kapacitet. Men när någon i ens hörlurar presenterar tanken att vår kropp på samma vis bara är en bieffekt av varje enskilds cells vilja till överlevnad. Ja, då är man aldrig mera ensam. Då är man en gud. En moder. En stad att vakta och ett tacksamt värddjur som andaktsfullt sätter den ena foten framför den andra.

om jag ska dö ska jag göra det med stil/som Thelma & Louise/sluta lipa köra min bil/rakt utför ett stup

Kanske är det bara min eskalerande besatthet av den amerikanska södern. Eller att jag nyligen kört mycket bil och träffat på illvilliga poliser i USA. Men Thelma och Louise! Filmen! Älskar't.

våningen ovanför

Jag låste upp min racer och gav den lite välförtjänt uppmärksamhet efter sommaruppehållet; olja, luft och kärlek, och när vi tillsammans gick upp ur källaren glömde jag låset med nycklarna i hängandes på en annan cykel där nere. Dörren gick igen med en oåterkallerlig smäll, jag kom på det halvvägs till Ryd, åkte tillbaka och började ringa på hos grannarna så att någon kunde släppa ner mig i källaren igen.

Dörr ett, dörr två och dörr tre stod tysta. Kanske trodde de att jag var radiotjänst, kanske var det ingen hemma. Efter en evighet, trettio tyst räknade sekunder, öppnades den fjärde dörren. Ur den strömmade så kraftiga dunster av gammal, processad alkolhol att jag endast med enorm självkontroll undvek att rygga bakåt. Jag vet inte om det kom från den tysta lägenheten eller från den för sin balans kämpande mannen - endast iklädd en förvirrad uppsyn och en gigantisk pikétröja ur vilken två spinkiga, bleka ben stack fram - som svajade i den skumma hallen.

För honom försökte jag förklara min prekära situation, han var kanske femtio år och gav mig sin nyckelknippa, sa "lycka till". Han såg borttappad ut. Knippan såg helt normal ut. Två större nycklar, en liten, en brun läderbit med tryck. När jag lämnade den åter med förrättat värv undrade han med genuin vänlighet om det gått bra, om allt hade ordnat sig.

Jag sa tack och ja men när jag sprang ner för trapporna, kastade mig på cykeln och mantrade eftermiddagssol och slät hud och normalitet, tänkte jag att nej, ingenting alls har ordnat sig.

utropstecken

Ursäkta, miss? Du får inte ha ryggsäcken på ryggen på det här muséet. Du kan hålla den i handen, om du vill.  Fast får jag föreslå att du har den på magen? Det är lättast så.

Vi närmar oss ett område med turbulens. För er egen säkerhet måste ni sitta ner. Vänligen ha bältena fastspända tills vi taxat in. Ha mobiltelefonena avstängda tills vi står helt stilla.

No trespassing. Jag äger den här skogen. Jag äger träden och fåglarna och gravitationen och magman som flyter som guld djupt under rötterna. Varenda flyktig molekyl bestämmer jag över.

Det finns information på alla språken. Jag upprepar. Om du inte får information kan något gå fel. Något oväntat kan hända, en käpp i maskineriet, och då kanske du förstår att livet inte är en produktionslina, ett marathonlopp, en väl avgränsad damm att trampa vatten i.

Titta hit! Köp! Ät! Begär! Ta ett foto! Ta inte ett foto!

Du vet inte att havet är djupt och att man inte ska kasta sig utför stupet. Du kan inte läsa mellan raderna. Du vill att vi ska plöja igenom din tystnad med besked om kaffe och delicatoboll för 25 kronor i bistron, du skiter inte i vårt erbjudande och inte i att det var signalfel i Alvesta.

Vi skriker dig i ögonen och bankar på dina trumhinnor, och desto mer döv och dum blir du. Så tyd inte tecknen. Tänk aldrig efter. Låt ingenting bero på kontexten. Spring inte. Leta inte. Sitt bara ner, följ instruktionerna och köp filmen efteråt.

you can't always get what you want

...men ibland känns det fanimig som om man får så långt mycket mer än vad man rimligtvis kan begära i denna värld.

24:e juli var dagen som tack vare Vargens vakna observationer inleddes med den fantastiska insikten att varenda en av de nästintill oräkneliga långtradare vi passerade, i de vindlande nerförsbackarna på väg västerut från Lake Tahoe, kördes av män med både truckermustasch och truckerkeps.

Det var dagen som jag och Vargen då skogen försvann och Kaliforniasteppen tog vid, uppfyllde en på varsitt håll länge närd dröm om att gå på Six Flags, och åka varenda en av dess attraktioner tills vi inte längre kunde gå rakt.

Det var dagen då det bästa ännu var kvar.

en hägrande dröm på andra sidan det övergödda vattnet

Dagen då vi på slingrande småvägar och med den lågt stående solen i ögonen körde in i den 129 invånare stora, av GPS:en förnekade, av tiden bortglömda, byn Port Costa. Alldeles där vägen tar slut ligger där den till hälften förfallna, till hälften upprustade, men helt och hållet stolt poserande 1800-talsbyggnaden Burlington Hotel och blickar ut över vattnet. Hotellet ryktas ha ett förflutet som bordell, på dess tredje våning bor det fladdemöss, takhöjden är enorm, och denna tisdag var vi de enda gästerna i ett av de 18 rummen bakom de tunga dubbeldörrarna av ek, varför vi blev vi hälsade med namn redan när vi lätt förvirrade stod med våra väskor i dammet utanför.

På Burlington Hotel träffade vi bybor, närmare bestämt det unga paret Mitch, före detta bilmekaniker, numera i fyra band turnerande country- och bluegrassmusiker; och Hillary, till vardags arbetande på hotellet, annars vass dansös. Då vi frågade om det fanns någonstans att äta i närheten, föreslog de istället att vi skulle laga mat ihop. När vi en timme senare mötte upp dem hade de svidat om till amerikanskt femtiotal i blåjeans och stålkammad brylcreme, lockar och midjehög kjol. Ur en högtalare strömmade bluegrass. "Do you like cajun food? Vi ska laga jambalaya!" Det var dagen som mitt americanaälskande södernhjärta hotade tränga ur min bröstkorg i sin entusiasm över att gudarna kunnat spela sina kort så rätt.

Mitch och Hillary var de absolut vänligaste och mest sympatiska människor jag träffat. Tillsammans med dem hackade vi grönsaker, tittade i kartböcker, drack Kaliforniskt årgångsvin som de hade köpt speciellt åt oss, och lyssnade när Mitch skapade magi med en banjo. Vid midnatt gick vi fyra som enda gäster över till en rymlig bar (!) på andra sidan gatan, där en enorm uppstoppad isbjörn och en svårgreppbar karaktär till bartender huserade. Där ägnade vi oss i timmar åt att välja fritt i en imponernade välsorterad walk-in ölkyl, slåss om att spela låtar på jukeboxen, och öva på danser som jag inte ens vet namnet på.

Earl's cafékök

Dagen efter var dagen då vi vaknade vid lunchtid och kanske hade trott att allt var en dröm, om inte huvudvärken hade övertygat oss om motsatsen. Det var dagen då vi kom ner i det till hotellet hörande cafét, där en annan av dess karaktärer och definitiva riddare i vit rustning, de-grå-tinningarnas-charm-Earl, raskt gav oss varsinn kopp av nymalda bönor bryggt kaffe och sedan av Kaliforniska apelsiner pressade oss varsitt halvlitersglas med solsken och återhämtning. On the house.

Det var dagen då vi åkte norrut, med en rejäl burk leftovers från gårdagens strålande måltid instuvad i bildörren, och kände att det här, det finns det inte superlativ i världen nog för. Det här livet förtjänar vi helt enkelt inte. Nu kan vi dö.

David gjorde en liten men naggande god film om fallskärmshoppet, för de intresserade. Jag medverkar i slutet, helt uppenbart hög som ett hus på adrenalin. Varsågoda:

bergfast

Fet vandringsutsikt

Berg. Jag måste nog bo på en plats med berg, tror jag. Det har varit alla mina bästa platser. Anderna, Alperna, Klippiga bergen. De mest storslagna av vyer, de bästa av lekstugor. Man blir ju knockad och alldeles beroende. Här i Lake Tahoe får man dessutom en smaragdfärgad skitstor sjö på köpet, som en smörklick i grötskålen ligger den och prålar sig, åt alla håll omgärdad av Sierra Nevadas talldoftade toppar.

Här har vi vandrat, sprungit, cyklat, klättrat och frustande badat i kallt, klart vatten (mest jag, Vargen krukar) tills kroppen gör precis så där skönt ont att man måste lägga sig innan midnatt. Det enda dåliga är att eftersom det här är USA så är det jämt hemskt mycket trafik. Amerikaner klarar sig inte utan sin infrastruktur. Men det är klart, det för ju bra saker med sig också. Till exempel har vi blivit stammisar på ett skjul som serverar den allra godaste mexikanska mat man kan tänka sig.

Fet mountanbike-utsikt

Förresten, ni vet hur man brukar säga att diverse umbäranden man går igenom ändå är värt det? För man får sin belöning på slutet. Som till exempel min strösta skräck: det här med att föda barn. Det verkar ju helt fasansfullt att hela ens kropp förändras och att man kanske springer från topp till tå när man ska klämma ut sin efterkommande, men enligt alla vittnesmål väger ynglet ifråga upp dessa lidanden med råge. I förrgår gjorde jag, nästan för första gången i mitt liv tror jag, något som inte var mödan värt: Vi hyrde superdämpade (ergo: det är jättejobbigt att färdas åt något håll som inte är neråt) MTB-cyklar, vilka vi släpade fem fucking kilometer uppför en overkligt brant sandbacke i åtminstone 90 farenheit och stekande middagssol. Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det här var, för jag ser själv att det inte ser så imponerande ut i skrift. Men jag har nog faktiskt aldrig haft så hög puls under så lång tid, och då gillar jag ju ändå att göra jobbiag saker. Det här hatade jag. Dessutom mötte vi hela tiden  glada joggare som av någon outgrundlig anledning verkade tycka det var härligt med en löptur under dessa förutsättningar.

Fet sten att köra boulder-klättring på

På toppen träffade vi en extra pratglad local i insektsliknande solglasögon och tight cykeldräkt, som gav oss förklaringen: det pågick något slags ultralopp här just idag. Det fick oss att må lite bättre - alla vet att ultralöpare är störda på minst ett sätt. Annars brukade det vara mycket lugnare, forsatte tightsmannen. I go here every weekend and just sit for minutes, enjoying the view and the silence, it's so serene, berättade han. Med tanke på hans aldrig sinande svada hade vi tyvärr inte en chans att göra detsamma, men vi var ändå glada över att blott ha överlevt. Sedan hade vi många miles smal mountainbikestig med strålande utsikt över sjön och en snabb och rolig downhillfärd. Det blev en bra utflykt på det hela taget. Men göra om det skulle jag inte.

Hur som helst. Var var vi? Jo, bergen. Jag tror nog att jag skulle byta bort både stad och hav och åkrar till förmån för dem. Jag skulle ha en liten jeep. Och en hund. Och en eldstad. Och vara dödsstark och enkel. Men var hittar man berg i Sverige? Bara där det är kallt och ingen bor. Kanske måste man byta land.

let me come home

Kanske är det bästa med att resa att få stanna: att få bo på ett av all världens myllrande hostel. De finns i bryggerier och i skogen och i farliga områden och mitt i smeten. Det fnns dåliga och det finns alldeles strålande. De dåliga minns jag inte. Eller jo, mitt allra första, Pott's Point Hostel i Australien; där jag åt kackerlackspasta, hittade använda kondomer i rummet och åtminstone en av gästerna använde sitt rum till att  driva sin business som prostituerad. Men där satt vi också på taket och drack billig öl och tittade ut över Sydney, medan vi doppade tårna i den blanka sjö som var vår framtid och kände - nej visste! - att precis allt var möjligt.

Att komma till ett bra hostel är att få komma hem. Det andra hem som alla resande, hur oberoende och fria de än tror sig vara, i hemlighet letar efter. Just nu har jag och Vargen sjunkit ner i det charmerande, vänliga, allt-på-sin-plats-iga och obligatoriskt lätt bohemiska moln som är Hostel Tahoe. Här dricker vi vin, rostar bagels och samtalar med All American Terry - den solige äldre herre som vekar ha adopterats av hostelet, eller tvärtom kanske, det finns alltid en sån - medan vi rekreerar oss från bergstoppar och mountainbiketurer.

På hostel är man alltid mer människa än turist. Där får man alltid ha fötterna i soffan. Och där är man alltid en del av berättelsen.

Här sitter vi och hänger i en hangar någonstans i Kaliforniens steppmarker, helt uttömda som människor. Alla signalsubstanser är förbrukade. FÖR VI HAR FUCKING HOPPAT FALLSKÄRM!! Alltså. Det bästa. Det finns inte ord.

beasts of the southern wild

Jag gillar ju att gråta till film. Kanske känns det bättre att fälla tårar för något som är en fjärran, eller så är det bara så att film balanserar på den perfekta gränsen mellan att måla med stora penslar och framhäva precis rätt detaljer, som gör att det alltid känslomässigt vinner över verkligheten.

Igår ägnade jag mig dock inte åt något klädsamt snyftande i näsduken, utan mascarakladdig och kapitulerad fulgråt. Jag och Vargen åkte till den trivsamma lillla byn San Rafael norr om San Fransisco, där de har en vacker gammal biograf med målningar i taket, namnplaketter på stolarna och doft av en svunnen tid. Där såg vi Beasts of the Southern Wild, en drömlik berättelse i Louisianas träskmarker med en magisk typ 6-åring i huvudrollen. DÖR. Så jävla hemskt men kanske mest coolt. Se den om ni kan.