torsdag, februari 17, 2011

när livet slutade vara poesi


Kanske är mitt problem att jag under rådande omständigheter inte klarar av att ha mitt medvetande på satellitvy. Med perspektiv att förstå hur fantastiskt det är att man får vandra runt i en sjukt kompetent kropp på den här jäkla globen med allt vad det innebär. Jag vill ju att mitt liv och min värld ska vara vardagspoesi, låttexter, citat och flygfoton, så där avskalad från inskränkt tvättstugebitterhet. Och det lyckas jag med ganska ofta och då är jag glad.

Men nu har februari bundit fast mina fötter vid marken och allt jag kan känna är en väldigt poesilös ensamhet, oro och meningslöshet. Det handlar exakt noll om hur man har det. Och till etthundra procent om hur man tänker. Men hur göra för att sätta sitt sinne? Det är en gåta.

Min inspiration för tillfället är därför ett minne från den 3:e december i år. Då åkte jag och Vargen in till New York City under vår layover på JFK airport och det var liksom ingenting vi hade räknat med, vi hade ju just varit i Ecuador och skulle hem till ett snöstormigt Sverige. Men helt plötsligt så stod vi i en kall coh vacker Central Park och var så euforiska som man bara kan bli när man helt oförhappandes hamnar i världens centrum. Så jag tänker på parken och blundar och hoppas, hoppas, hoppas att vi verkligen tar oss dit en månad i sommar såsom vi föresatt oss. Då kommer det att vara asfaltsvarmt och vi ska äta yoghurtglass och bagels och hamburgare och låtsas att vi är new yorkers, och bara man tänker den tanken, att den här möjligheten existerar i ens liv, så kan man ju inte annat än att börja sväva över marken i alla fall.

onsdag, februari 16, 2011

packa pappas kappsäck

hejdå 72B

Som ni vet så har jag under det senaste året parasiterat på Kobojsarkollektivet där Vargen bor, eftersom jag inte spenderat tillräckligt med tid i Sverige för att ha ett eget boende. Men nu är det dags för mig att lämna de rutiga skjortorna och baconmiddagarna, för till helgen ska jag flytta in till stan och bekanta mig med ett alledels eget och för mig alldeles nytt kollektiv.

Så jag sitter och surfar skåpbilar och släp som kan förflytta mina ägodelar från sin magasinerade tillvaro i mitt förra kollektiv Studio 55, och tänker att sånt här nog kan vara det tråkigaste av allt med att vara vuxen, eller kanske med att vara människa överhuvudtaget. Att flytta sina prylar.

Jag brukar sätta en ära i att inte ha så mycket saker - jag tog med mig lite husegeråd hemhemifrån och köpte mig tre möbler varav två väldigt begagnasde sådana när jag flyttade upp till Linköping. Och det är allt jag äger. Plus lite småkrafs förstås. Men i somras, innan vår Sydamerika-resa, när jag skulle flytta upp den lilla procentsats av mina ägodelar som bor hos Vargen, uppgick densamma ändå till två stora sopsäckar och tre bananlådor. Så det är lika bra att jag slår till på en ordentlig skåpbil och inte nåt billigt fjös, för hur man än vänder sig tycks det som om man vadar i saker, pryttlar, sladdar, askar och diverse ting som tvingar en att gå till IKEAs avdelning för smart förvaring.

Glöm att vandra iväg mot solnedgången längs en dammig sommarväg med bara ett knyte på en pinne på axeln. Det går inte att bli fri. Inte på 2000-talet. Skapade eller inte, våra behov och våra grenuttag är här för att stanna.

tisdag, februari 15, 2011

alla heter Glenn i Göteborg

Jag har länge haft en teori om att man direkt kan avgöra om en stadsdel ligger i Göteborg, endast med ledning av dess namn, oavsett hur oinsatt man är i den lokala geografin. Lyssna bara! Olskroken. Majorna. Masthugget. Kortedala. Angered. Orden smakar lika mycket Sveriges andra stad som stekt sill, 00-talspop och vårens första kaffe i Haga tillsammans.

För att bekräfta min tes gjorde jag nyss ett mycket vetenskapligt test på min kollektivkamrat Erik, en glad värmlänning vars sammantagna geografiska Göteborgs-erfarenhet begränsar sig till några Lisebergsbesök och en okoncentrerad Paddan-färd under en klassresa i mellanstadiet (vilken sedemera ledde till en på en restaurang förlorad jacka, ett fortfarande emotionellt smärtsamt minne).

Hur som helst, efter att inte på något sätt informerat försökspersonen om anonymitet i framtida publikationer, läste jag i blandad ordning upp femton inte särskilt slumpvis utvalda namn på stadsdelar i respektive Göteborg, Uppsala och Malmö. Efter varje namn fick informanten ange vilken stad han trodde det hörde hemma i.

Resultatet var nedslående. Malmönamnen tycktes vara mest typiska, då respondenten prickade rätt på 3/5 av dessa. Vad gäller Göteborg och Uppsala verkade de utvalda namnen däremot framkalla bilder av motsatt stad; tre av göteborgsnamnen ansågs av min försöksperson härstamma från Uppsala och vice versa.

Jag skyller min krossade hypotes på en mängd närvarande störvariabler och låg ekologisk validitet. I refuse to kill my darling. Jag menar, kan något egentligen bli mer platstypiskt än Hisingen?

fredag, februari 11, 2011

jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sen köra rakt in i en bergvägg

fortfarande med kraft att knocka

Man hade bränt alla sina tillgångar och peppat i månader. Köpt tygfärg på Panduro, klippt mallar med nagelsax och tryckt sina egna tröjor. Man åkte till närmsta stora stad, som var ganska långt bort, och hade noga fixat boende eller nattransport. Man köade i timmar och räknade under tiden antalet Converse inom synhåll. Väl inne på arenan satt man i ringar och lekte konsertlekar och väntade ännu mer. Hela tiden en latent panik - skulle man komma tillräckligt långt fram, skulle stora buffliga killar tränga sig framför en i sista sekund, fanns det fortfarande tid att gå på toa eller skulle man bli tvungen att uthärda hela spelningen både kissnödig och törstig?

Sedan spelade förbandet alldeles för länge och huvudakten var flera timmar försenad, men det var förstås oerhört när de äntligen kom ut på scenen. Eufori blandad med ihopklämda bröstkorgar och kanske att man skymtade artistens huvud ibland. Attackförälskelse i de sjömanskostymsbeklädda pojkarna i publiken och ängslan över om man själv var tillräckligt rätt. Sedan var det plötsligen över och man strömmade ut med havet av människor på fötter som knappt gick att gå på längre, köade oändligt till överpriserat flaskvatten och sen var man tvungen att springa genom okänt storstadsmörker för att hinna med sista tåget hem. Där man fullständigt utmattad kontasterade att det hade varit helt fantastiskt.

Tonårens konsertupplevelser går liksom inte att jämföra med dagens. Nu kan jag i min egen hemstad spontanköpa bljetter några dagar innan spelning, peppa med finöl för 99 kronor glaset på en pub inne i stan och anlända på arenan en kvart innan det börjar. Inte egentligen fatta att det är Håkan Hellström jag ska få se förrän han faktiskt kommer ut på scenen och ser ut som The Mad Hatter i senaste Alice i Underlandet-filmen. Jag kan vara trygg på min plats och i min kropp och det är inte ens särskilt trångt. Jag kan se hela ensemblen men det vore liksom inte hela världen om jag inte gjorde det, om jag blev bakåtskuffad eller skymd eller inte fick den optimala platsen.

Men fortfarande är det dans dans dans. Och fortfarande åker jag hem och bara önskar att alla runt om mig kunde vara vackra och tysta på bussen så jag kan hålla kvar den nästan religösa känslan. Som är helt fantastisk.

torsdag, februari 10, 2011

I spent half of my life in the customer service line

I don't know what you've been told, but I don't get out much these days sa jag till Machmot, där vi satt med varsin semla på stans mesta tantkonditiori, fast vi då vi senast träffades kommit överens om att vi skulle ses över starksprit nästa gång.

Jag berättade att jag håller på att kopiera över alla mina gamla blogginlägg (under solen startade som a timekill to die for hösten 2006, sedan dess har det blivit knappt 300 poster) till ett Word-dokument, vilket tar med mig på en sedvanligt bitterljuv resa genom hela min universitetstid. Uppenbarligen verkar jag ha haft skitkul. Mycket roligare, läskigare, kreativare, aktivare och mer spännande än vad jag har nu. Numera lagar jag ordentlig mat och går och lägger mig klockan elva.

Vi var bättre förr, höll han utan omsvep och till min stora förvång med mig om. Men hur orkar man? Hur håller man fast i sina vänner? Och hur gör man om man inte ens vill hålla fast i dem? Om man är nöjd? Vi kom inte fram till något, för jag vet inte, jag vet inte om man får vara nöjd med att bli mittemellan och mogen och modest, jag pendlar hela tiden mellan att tycka att man ska våga göra vad man känner för och att man hela tiden skall utmana sig själv för att inte stagnera.

Fast det vore ju kul att känna entusiasm inför något. The fire in my eye is fleeting sa jag till Vargen härom natten, men det slutade visst bara med att vi somnade.

I mina gamla, livliga blogginlägg klagar jag å andra sidan över den tillvarons galenskap, hur vi kastar oss mellan händelser och människor i sådan hastighet att vi inte har tid att uppskatta dem, bara kryssar av dem på någon slags livets checklista. Jag vill ju ha tid för saker, mässar jag. Jag vill baka bröd och läsa DN Söndag.

Jag vet ingen som analyserar sina känslor så mycket som du, ler Machmot när semlan sedan länge är uppäten. Andra människor brukar mest...känna sina känslor. Men du analyserar dem.

but don't, don't, dont', don't let them go
no don't, don't, dont', don't let them go to waste
sjunger min dator om mina dagar för mig.

Hur låter man bli att slöa bort sitt liv? Det har jag fortfarande inte lärt mig.

lördag, februari 05, 2011

att vara snabb i en långsam värld

Jag har aldrig suttit vid telefonen och väntat på att nån kille ska ringa. Det beror inte på att jag inte tycker om pojkar, utan på att jag ogillar att prata i telefon. Uppenbarligen så har det löst sig ändå. Det finns andra sätt att kommunicera.

Däremot vet jag inte hur många gånger jag väntat på att höra av myndigheter, fastighetsskötare, gruppmedlemmar, cykelförsäljare, handledare, potentiella arbetsgivare, exjobb, och nu senast, kontakter på akutmottagningar på diverse svenska sjukhus där jag skall utföra den etnografiska studie som så småningom utmynna i min magisteruppsats.

Och jag sitter och trånar vid min Blackberry och min inbox, jag knapprar under tiden halvhjärtat fram bakgrund och teoretiskt ramverk i mitt utkast, jag skapar google-dokument där jag sorterar kontakter och litteratur och memos, jag plöjer en hel hög med metodböcker, allt i hjälplös väntan på den verklighet som bara just de här kontakterna kan ge mig. Eventuellt.

Jag är snabb, jag är omedelbar, jag är tveklös. Men min omgivning är alltid långsam. Ibland blir det frustrerande på det olidligas gräns.

somliga går i trasiga skor

these boots weren't made for walking

När jag gjorde work exchange på Hostel in the Forest förra våren jobbade även hippiedrottningen Mac där, en söderböna från Tallahassee som varken tvekar att tatuera sig själv eller korsa hela USA på cykel. Mac strödde kärlek omkring sig och bjöd på sånger och gräs, men hade en blick hård och skarp som rostfritt stål och jag var nog alltid lite rädd för henne. Jämt, utom när vi låg nakna på bryggan ute i sjön under den ännu lite bleka mars-solen, hade hon sina tunna ben nedstuckna i ett par rödbruna, vadhöga läderboots med viss cowboytouch. De var köpta på någon second hand-affär och passade lika bra i vår älskade skog som vid dumpster diving och när vi en kväll klädde upp oss och gjorde en utflykt i Babylon för att fira Macs tjugofyraårsdag.

Sedan dess har jag varit på jakt efter något liknande, men utan framgång. I augusti köpte jag ett par låga boots för en tusenlapp och trodde att de åtminstone kanske skulle hålla ett tag. Jag använde dem en månad och sedan lossnade sulan och fanéret som döljer plast(!)-klacken började flagna. Jag lämnade in dem till affären för lagning men efter ännu en veckas användning är de i ungefär samma tragisk skick igen. Var kan man egentligen köpa skor som man kan leva i?

fredag, februari 04, 2011

omätbar lycka och 54% olycka


Sally är 72% lycklig, visar ett test som hon gjort på SVT:s hemsida. Testet stoltserar med blygsamma 4 frågor, och efter lika många år på universitetet har jag en del att säga om dess validitet (mäter vi verkligen det vi vill mäta?) och reliabilitet (hur tillförlitlig och generaliserbar är mätningen?). Testet är väl bara en del av SVT:s marknadsföringskampanj för sitt nya program Jakten på lyckan och man ska nog ta det med ett par säckar salt. Men jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det och andra tvivelaktiga mätningar som VeckoRevyns personlighetstest (Hans mobiltelfon ligger olåst medan han är på toa. Vad gör du?) och Aftonbladets begränsade opinionsundersökningar (Tycker du om att grilla? Alt 1: Ja, det är det härligaste med sommaren! Alt 2: Nej, jag är militant vegan. Alt 3: Ingen åsikt) gör med folks förtroende för forskning. Fast man kan ju inte låta bli. Det är ju kul. Jag blir dessvärre bara 46% lycklig.

Men det är hemskt spännande och helt omöjligt det där med lyckoforskning. Min favoritanekdot är den om ett högst vetenskapligt lyckotest där man använde sig av två grupper, vilka bägge skulle fylla i en enkät med frågor om hur lyckliga de var. Försökspersonerna i den första gruppen fick var och en hitta ett i hemlighet av försöksledaren planterat mynt på golvet i hissen på väg upp till rummet där enkäten skulle fyllas i, medan den andra gruppen fick en helt vanlig hissfärd. I resultatet visade det sig att personerna i grupp ett uppgivit sig vara signifikant lyckligare än grupp två, inte bara just den dagen, utan i livet i största allmänhet.

Det säger en del om lyckans enkelhet och vår egen brist på koll över hur vi egentligen fungerar. För mer i samma stil rekommenderar jag den briljanta boken Den eviga matchen om lyckan, där författaren Johan Norberg tar oss med på en idéhistorisk och vetenskaplig odyssé genom lyckoforskningen. Det är en sån där bok som man önskar att man kunde ladda ner till hjärnan och bara citera ur i tid och otid. Låt er inte avskräckas av att han är nyliberal. De kan om de vill också, ibland.

torsdag, februari 03, 2011

begär, beslut och allt däremellan

men den är ju så fin

Jag hade tänkt köpa en iPhone 4 i examenspresent åt mig själv när jag blir färdig magister till sommaren. Men så visade sig min nuvarande telefon vara helt oduglig när det kom till att spela in de intervjuer som jag nu gör under exjobbet, medan Vargens iPhone klarade uppgiften briljant. Jag var alltså mycket nära att puttas över gränsen och spontanköpa en åt mig själv igår, men då hörde min far av sig och skrek i förtvivlan NEEEEJ GÖR DET INTE efterföljt av en lång rad argument. Så förstördes den köpglädjen och nu våndas jag i beslutsångest som så många gånger förr.

När det kommer till hur vi fattar beslut, finns det en enorm skillnad mellan hur vi önskar att vi gjorde, och hur vi faktiskt gör. Ända sedan 1800-talet har ett grundantagande inom västerländsk ekonomisk teori varit att människan är rationell. En "economic man" som fattar beslut i linje vad som gagnar henne mest och åsamkar henne minsta möjliga förluster. På 1950-talet kritiserades dock denna ortodoxi starkt av Herbert Simon, amerikan, professor inom det mesta, och för evigt känd i kogvet- och AI-kretsar efter att redan 1957 kommit med det så här i eftertankens kranka blekhet oändligt naiva uttalandet "over the christmas holiday, me and Al Newell invented a thinking machine". Hur som helst, Simon hävdade mycket sanningsenligt att människan knappast har tillgång till oändlig tid, fullständig kunskap om situation/omvärld och den beräkningsmässiga kapacitet som är nödvändig för att kunna beräkna nyttan för olika alternativ och sannolikheten för att olika tillstånd i världen skall inträffa. Vi har helt enkelt inte det som krävs för att fatta rationella beslut. Sedemera har det empiriskt bevisats i en hel rad studier att vi människor använder en mängd inte alls särskilt logiska knep, genvägar och tumregler när vi fattar beslut. Till exempel är vi inte alls urskiljningslöst själviska.

På senare år har det framkommit en teori om att vi i själva verket har två helt olika system för att resonera. System 1 är evolutionärt sett äldre och delas med andra djur. Det är snabbt, associativt, känslomässigt, tar hjälp av domänkunskap och är ofta omedvetet. I folkmun kallas det ofta för "magkänsla". System 2 är unikt för människan, långsamt, logiskt, sekvensiellt, regelbaserat och medvetet. Det är det man brukar förknippa med att resonera sig fram till en lösning. De här två systemen existerar parallellt och fajtas om att få bestämma. Mitt första system vill ha en iPhone 4, för den är ju så himla...tilltalande, bara. Mitt andra system säger åt mig att köpa en HTC Desire, eftersom den är billigare men ändå har fått lika bra eller till och med ännu bättre recensioner.

Det som är intressant här är att studier visar att folk som fattar komplexa beslut, med ett icke överskådligt antal påverkande faktorer - som vilken bil man ska köpa, var man ska bo, vad man ska studera - blir mer nöjda om de fattar beslut på magkänsla. Medan det mer logiskt resonerande systemet genererar större glädje vid mer avgränsade beslut, som när man bör ställa klockan på morgonen eller vilket märke av krossade tomater man ska köpa. Detta tycks bero på att det där primitiva, känslomässiga systemet helt enkelt är bättre på komplexitet - det arbetar parallellt och kan ta hänsyn till fler faktorer, om än omedvetet. Alltså bör jag köpa iPhonen.

Å andra sidan visar annan forskning inom beslutsteori att man har en tendens att rättfärdiga sina val i efterhand. Ju större insatsen för valet var, desto starkare är det omedvetna behovet av att för sig själva och andra hävda att just det alternativ man valde var det bästa - helt enkelt för att man vill undvika den kognitiva dissonansen i att ha betalt jävligt mycket för något som inte var nåt att ha. (Hjärnan tycker inte om saker som inte stämmer. Till exempel mår folk som får lite betalt för ett skitjobb bättre än de som får jättemycket pengar för samma arbete - för det stämmer bättre med deras uppfattning om lönesättning). Alltså är det inte konstigt att alla iPhone-ägare är så fantastiskt nöjda med sina telefoner. Det är bara för att de kostade dem en halv förmögenhet. Så jag borde köpa en HTC...eller?

Tillbaka på ruta ett.

söndag, januari 30, 2011

jag tänker, alltså finns jag inte - Blog Challenge 2011

jag är ledsen, men kan inte Dorian Gray så kan inte du

Det finns två sorters människor i den här världen. De som tycker att glaset är halvfullt och de som tycker att det är halvtomt. De som blir utnyttjade och de som utnyttjas. Generalister och specialister. De enkla och de komplicerade. De som ger och de som tar. De som älskar att prata och de som hatar att lyssna. De som bor på Venus och de som bor på Mars, de som kommer i tid och de som kommer för sent, de som frågar "varför?" och de som frågar "varför inte?". Och framför allt, de som tror att det finns två sorters människor och de som inte gör det.

Att påstå att uttalanden av den här typen är begränsade och generaliserande vore väl knappast särskilt radikalt eller banbrytade. Klart att det finns en massa nyanser - det är det som är så besvärligt med den här jäkla verkligheten som man jämt skall dras med. Inga enkla sanningar eller självklara uppdelningar så långt ögat når. Så jag säger, tvärtom, att indelning av jordens befolkning i två ömsesidigt uteslutande kategorier kan vara ett mycket effektivt retoriskt grepp och får för min del gärna leva och frodas i stillhet.

Men kanske är det inte bara det ringa antalet kategorier som begränsar den praktiska tillämpningen av "det finns två sorters människor...". Även om det fanns ett oändligt antal klasser att placera sig i så skulle man snart känna sig instängd. Vi människor tycks nämligen hopplöst inkonsistenta över tid, även om vi kan upplevas som hyfsat homogena från utsidan. När jag läser bortglömda texter som jag skrev så sent som i gymnasiet vet jag inte längre vad de handlar om. Upprörda dagboksanteckningar gör mig bara stillsamt konfunderad och nerskribblade låttexter i marginalen som betydde allt har fullkomligt förlorat sin mening. Jag kan inte förstå hur jag pallade att byta hem varje natt för bara några månader sedan för nu orkar jag inte ens gå ut om fredagarna utan stannar hemma och bakar bröd och har Californication-maraton med Harry istället. Varannan dag är jag euforisk över livets storhet och varannan gråter mina ögon fast de inte vet varför. Och hur väl kan man egentligen identifiera sig med sitt tioåriga jag? Man verkar onekligen bli klokare när man blir äldre, eller i vilket fall förändrad, förädlad, förtorkad, förvanskad från ursprunget.

Men om det tar 7 år för kroppen att byta ut alla sina celler, och vår personlighet, åsikter och tankemönster sakta förändras, och själen bara är materiella elektriska impulser i vår tragiskt grötlika hjärna. Vad är det då som är...vi? Kärnan, essensen. Finns vi mer än i ögonblicket?

Detta är det fjärde inlägget i Blog Challenge 2011. För att läsa min fars version, kolla här!

torsdag, januari 27, 2011

kärringstopp


Här sitter jag på mitt exjobb och granskar litteratur om akutsjukvård, sammansatta kognitiva system och kvalitativa forskningsmetoder. En av de större utmaningarna var boken "Traumatologi", som fick mig att äckelfascinerat bläddra och högljutt gny av obehag inför de utförliga bilderna på patienter som råkat ut för höghöjdsfall och bilolyckor.

Ibland kommer jag på mig själv med att, helt grundlöst och till hälften omedvetet, anta att mina jämnåriga killkompisar kör bättre bil än vad jag själv gör. Och jag blir en mer nervös förare när mina passagerare än män än när de är kvinnor, eftersom jag då har mer att bevisa. I Dalsland är det viktigt att inte köra som en kärring. För män är ju faktiskt mer intresserade av bilar och har ett bättre självförtroende, så de kör bättre än vad kvinnor gör. Eller?

Dagens Nyheter skriver idag om en omfattande svensk trafikundersökning, där man kommit fram till att män är signifikant överrepresenterade i olyckor. Hela 75% av förarna i det statistiska underlaget var av manligt kön. Förklarande teorier är en alltför aggressiv körstil och övertro på sin egen förmåga. Mitt syfte med att skriva det här är inte att någon ska behöva känna sig påhoppad. Jag är inte ute efter att bevisa, utan för att motbevisa, inte efter att generalisera, utan efter att avgeneralisera.

Kan vi en gång för alla komma överrens om att kvinnliga bilförare i regel inte är inkompetenta, livsfarliga, mesiga vägblockader? Och kan vi övertygas om det själva?

måndag, januari 24, 2011

det nya 80-talet

Har ni tänkt på att det nu, 2011, plötsligen har blivit ett helt decennium mellan oss och 90-talet? Tio multitaskande, internetrevolutionerande, klimatoroliga, självutlämnande hipsterår ligger där i trygg förvissning om att inte bli verkligt dissekerade och överskådliga förrän de blivit åtminstone dubbelt så gamla, och våra nostalgiska blickar riktas istället mot det kanske inte så ljuva (nedskärningar, ironi, skumgummijackor...) slutet på förra millenniet.

Tack och lov så har ju nostalgi den utsökta kvaliteten att det inte spelar någon roll hur imperfektet faktiskt var på den tiden det var presens, det ter sig ändå om än inte skimrande och magiskt så åtminstone charmigt och behjärtansvärt så här i efterhand. Fast jag knappt var en medveten varelse första halvan av decenniet ifråga blir jag alldeles lycklig och hjärtnupen av tanken på Snake och Nokia 3310, glitter och Spice Girls, magtröjor och blöjskejtare, Expedition Robinson och Voxpop, Spray och Netscape Navigator. Min omgivning är precis likadan. Jag spår således en fet 90-talsrevival comin' up, mot bättre vetande.

Äntligen!

Gör er redo för vågen genom att lyssna på 90-talets mest populära låtar på Tracks-listan, som Harry sammanställde en sedemera euforisk familjefrukost när vi på en väns inrådan satte på radion mitt i sagda special och världen faktiskt blev flera nyanser bättre.

söndag, januari 23, 2011

vad är poängen?

och de säger att det kommer att bli en lång kall vinter

vintervila i min öststat


pannkaka?

MP! noquis, före och efter


Det är vinter i Ryd. Januari är svårt att ta sig igenom med livslusten i behåll. Särskilt om det ser ut som en DDR-förort i atomåldern där man bor.

Vi underhåller och motiverar oss med tävlan och poäng här i kollektivet, skapar oss ett ramverk av mål och mening. Vi har smoothie-tävlingar och bake-offs. Vi startar egna fonder och inrättar ärtsoppe- och pannkakstorsdagar. Klubben För Inbördes Belöning straffar eller premierar en beroende hur man ligger till på den lista där varje träningspass på Campushallen genererar ett litet blyertsstreck. Annars kan man ju alltid tävla mot den mer dekadenta Bacon-listan som fylls på med oroväckande hastighet. Vi ger varandra Kulturpoäng (KP) för pretentiösa uttalanden och bildande aktiviteter, inte att förväxlas med Medelålderspoäng (MP) som utdelas vid all form av verksamhet som skulle korrespondera bättre med föräldragenerationen än med den omgivande studentpopulationen här i Ryd.

Igår lagade jag och Vargen hemgjord noquis (som gnocchi, fast vi lärde oss uppskatta denna delikata potatispasta i Argentina, så vi kör på den spanska vokabulären) med räksås på egen buljong. Luften var så tät av ångande räkskal och MP att man knappt kunde se handen framför sig.

Åsikter och tolkning lämnar jag därhän just nu. Jag bara räknar.

torsdag, januari 20, 2011

skammen i att vara priviligerad

Plötsligen har papperversionen av Dagens Nyheter börjat trilla in genom brevinkastet här i Kobojsarkollektivet om mornarna. Det är naturligtvis en fröjd utan motstycke och jag tvingas nu stiga upp en och en halv timme innan jag måste åka till exjobbet för att åtminstone hinna med A-delen under frukosten.

Igår skrev tidningen om den mängd mat vi svenskar slänger i soporna - en miljon ton närmare bestämt, en miljöpåverkan motsvarande utsläppen från ungefär 700 000 bilar. Detta var ingen nyhet för mig åtminstone, som redan förra våren åkte på Dumpster Diving med mina hippievänner på Hostel in the Forest. Iklädda våra bästa overaller räddade vi en gratis kombilast av fullt ätbar frukt, ost, mjölk, juice och andra delikatesser från en container bakom någon supermarket. Ungefär hälften av all mat som produceras i USA slängs nämligen - 14 procent hamnar i just de där containrarna, och resten av svinnet delas lika mellan hushållssopor, restauranger och icke skördade råvaror. Vad norrmännens kvot ligger på vet jag inte, men jag vet att somliga norska matvarukedjor har som policy att ta bort maten från hyllan tre dagar före det med god marginal satta bäst före-datumet.

I dagens DN har läsare fått kommentera gårdagens nyhet. De flesta upprörs över slöseriet, men signaturen Lejeune skriver "Återigen en moraliserande drapa, med en tydlig politisk agenda. Vi ska tydligen till varje pris fås att må dåligt för att vi existerar".

Lejeune är inte den första att känna sig påhoppad. När jag för någon månad sedan efterlyste bloggämnen skrev Emma: "Gör reserach och skriv om minst FEM BRA SAKER som människan åstadkommit på sistone. Som tidningarna rapporterar får man ju dåligt samvete bara av att ha fötts..." Jag tycker mig höra sådant här hela tiden. Särskilt i jämställdhetsdebatten hörs mansfolk högljutt beklaga sig över att jag har minsann inte våldtagit någon och de där feministerna vill väl att hela planetens manliga befolkning ska raderas från jordens yta. Folk är så otroligt kränkta hela tiden, tycker att de beskylls för all världens problem när de bara försöker liva sina egna liv i all ro. Jag önskar att de ville lyfta blicken lite.

Det handlar inte om enskilda personer, det handlar om att vi är ett kollektiv och att vi måste samarbeta för att kunna ha det så bra som möjligt när vi nu satts här på jorden. Jag ser inte felet i moraliserande drapor och politiska agendor. Världens tillstånd är något som angår oss alla och ju förr vi ser sambandet mellan det och våra egna handlingar desto bättre. Somliga av oss lever på ett sätt som förutsätter att en annan del av jordens befolkning har det sämre och det bör vi ta ansvar för. Du är inte din mänskliga rättighet att leva gott på någon annans bekostnad. Man skall inte ha dåligt samvete över att ha fötts, men man skall ha dåligt samvete om man inte agerar för att förändra de orättvisa förhållandena.

Dessa är mina fem goda nyheter. Att det finns en hel massa enkla saker vi kan, och bör, göra.
  • Ät kött en dag mindre i veckan. Köttindustrin påverkar klimatet lika mycket som den sammanlagda transportindustrin.
  • Köp möbler och kläder på second hand istället för nytt hela tiden.
  • Försök att behandla människor efter hur de agerar, inte utifrån kön, klass, sexualitet och etnisk bakgrund.
  • Ge mikrolån! En form av bistånd som faktiskt gör skillnad, från grunden. Börja med att gå in på www.kiva.org.
  • Våga vara idealist.
Så ska ni se att ni kommer att sluta ta åt er och bli förorättad när tidningarna rapporterar viktiga nyheter. De kan göra en deprimerad och hopplös, det håller jag definitivt med om. Men lösningen är inte att blunda för världens tillstånd, utan att göra någonting åt det.

söndag, januari 16, 2011

vi mot världen - Blog Challenge 2011

Idag var vintervärlden förvandlad till det mest tröstlösa slask och bussen mot stan som jag, lagom sliten efter nattens eskapader, klev på var nästan alldeles full. Jag frågade en medelålders kvinna om platsen bredvid henne var ledig. Hon slängde en skygg blick någonstans i min riktning och drog upp handväskan i knät för att göra sätet fritt, men yttrade inte ett ord.

Vi vet ju det där och vi kallar det svenskt, det där att vi liksom hellre går in i varandra än möter en främlings blick, att vi håller oss på vår kant, att vi i nykterhetens kranka blekhet kanske inte ens hälsar på de nya bekantskaper vi träffade ute under föregående natt då några öl löst tungans blyghetsband. Personligen vet jag inte om det är just svenskt, jag tror mer att det kanske är allmänt mänskligt, att distansiera sig mer än vad som egentligen är tillbörligt till dem som inte är en del av den egna kretsen.

Dagens Nyheter skriver idag om nya forskningsrön gällande hormonet oxytocin, den där signalsubstansen som gör en lugn, glad och tillitsfull och som utsöndras framförallt vid beröring. Tydligen så verkar det dock som att på samma gång som oxytocinet gör att vi känner gemenskap och kärleksfullhet inför personen som vi till exempel just har haft sex med, så ökar det samtidigt de motsatta känslorna gentemot främlingar. Man blir alltså mer vänligt inställd till dem som är en del av den egna flocken, men fientligare till dem utanför.

Samtiden tycks bekräfta tesen. Samtidigt som kärnfamiljen med alla dess värderingar sätts på piedestal och vi uppdaterar våra bloggar och våra facebooksidor med hur mycket vi älskar våra vänner - hur vi utan dem inte vore någonting, hur de betyder allt - rasar debatten i USA om beskjutningen av demokraten Gabrielle Giffords kan kopplas till det aggressiva vi-mot-dem-betonade politiska klimatet och Ryssland upprörs över en konstnärs eventuellt felaktiga gränsdragning på ett estniskt jävla mynt. Och de glesa främlingarna som jag möter på ett öde campusområde på mina kalla kvällspromenader hejar osäkert på mig, då jag ju måste vara en av dem tillfälligt bortglömd bekant, eftersom jag möter deras blick och inte ser sur ut när jag passerar dem.

Är det så att stark gemeskap alltid måste samexistera med stark alienation? Att ju mer samhörighet man känner med en viss grupp, desto mer främlingskap känner man med med de utomstående? Att själva förutsättningen för innefattande av en part är uteslutande av en annan? Ett effektivt gruppsykolgiskt knep, från mobbing på skolgården till att stärka en arbetsgrupp genom att hitta en gemensam fiende. Det känns bara som att i en värld av i grunden för överlevnad tillräckliga resurser borde vi ha tagit oss längre än så.

Denna bloggpost är nummer 3 i ordningen för Blog Challenge 2011 och uppdraget var att kommentera en tidningsartikel. Imorgon förmiddag kan ni läsa min fars tolkning av temat här.

lördag, januari 15, 2011

flockdjur

Jag lärde känna Harry för att vi båda jobbade i puben på [hg] och precis som med så många andra som jag numera tycker väldigt mycket om gillade jag honom inte särskilt mycket alldeles i början. När jag kommit ur den första förvillelsen fortsatte dock mitt standardskämt vara att han och de andra i samma gäng inte var mina "riktiga vänner", till skillnad från framförallt min kogvetbaserade familj och andra existenser som funnits med ännu mycket längre än så.

Nu bor jag och Harry ihop och jag spenderar nästan all min vakna tid med honom eller någon av de andra i Vargflocken. Familjen är uppväxt och bleknad, utströdd över landet. Allt fler av dem jag verkligen, verkligen tycker om är inte längre vardag, de är fikor och luncher och passapåtillfällen och tågresor bort. Vem är nu vem?

Att prata om riktighet är inte intressant. Men det är ett faktum att allt jag vill är att vara familj, allt jag vill ha är gemenskap och lätthet, automatik och självklarhet. Flygplan och fiberoptik och ett magiskt nätverk som knyter ihop oss alla var vi än bor i all ära. Evolutionen hänger inte med tekniken. Vi är inte gjorda för en global värld. Jag önskar att ni vore här i mitt riktiga, vardagliga liv.

onsdag, januari 12, 2011

på begäran

precis så gott som det ser ut(?)

Jag ger er...kimchibloggen!

Kimchi är något som koreanerna äter till i stort sett allt, alla tider på dygnet. Det är i princip din mjölksyrade grönsak of choice, fast jag förstår inte varifrån mjölksyran kommer, för någon laktoprodukt återfinns icke på ingredienslistan. Hur som helst innebär det att kimchin, i likhet med till exempel filmjölk och yoghurt, i någon mån är levande föda och påstås således säkert vara hälsosamt och väölgörande i största allmänhet. Men mest är det gott.

Jag tog kanske ett halvkilo av min bästa vintergrönsak, vilket är vitkål (hur stort val hade jag egentligen?), skivade upp den och lade beståndsdelarna att dra i fem deciliters saltlag ett dygn. Sedan gjorde jag en kryddblandning av röd chili, färsk ingefära, vitlök och en minimal skvätt soja. Egentligen skall man ha fisksås, men det stod inte att finna i kollektivets kyl. Salt asiatisk sås som salt asiatisk sås tänkte jag, medan alla välbeställda matppretton slet sitt hår. Ta dubbelt som mycket vitlök som vardera chili och ingefära förresten, allt minutiöst finhackat.

Den pikanta blandningen gneds in i kålen, som nu befriats från sin saltlag och därtill sköljs, och packades tätt tätt i kokta glasburkar, fast inte enda upp till kanten. Harry undrade mycket över varför jag kokade tomglas, inläggnings-rookie som han i ärlighetens namn är, men jag ville vara säker på att inte fel sorts bakterier frotterade sig med kimchins välgörande dito. Med tanke på att jag i morse inte längre kunde låtsas att de vita fläckarna på mina aprikoser var jäst, utan var tvungen att nesligt kasta den mögelhärd min levain-ambition utvecklats till, känns det bra att jag tog det säkra före det osäkra.

Hur som helst ska kimchiburkarna stå svalt och bubbla i sisådär en fyra dagar, sen måste man äta allt inom en vecka och då blir det storslagen korea-fest i kobojsarkollektivet vill jag lova!

tisdag, januari 11, 2011

ett tidsfördriv att dö för

Jag har haft sommarlov i ett år nu. Ett år. För 365 dagar sedan bodde jag i Kanada och resten kan ni. Således är jag nu kanske mer redo än jag någonsin varit. Redo för vad? För vad som helst! Jag har sprungit på stället i startgroparna sedan innan jul men inte förrän imorgon skall jag äntligen få ta de första stegen på mitt exjobb. Det hela känns mycket spännande. Kommer jag att bränna ut mig redan av att behöva passa en tid? Eller kommer jag ha fem vanliga människors konserverade kapacitet?

Så här i väntans tider har jag gjort vad jag kunnat för att sysselsätta mig. Stigit upp tidigt på morgonen och gjort halvpatetiska ToDo-listor ("lämna pant" check!, "blogga" check!, "gå promenad" check!), påbörjat märkliga och tidskrävande matlagningsexperiment (vildjäst, kimchi), tränat bodypump tills musklerna skakat och jag varit tvungen att däcka i kulturhörnan, fejat kollektivet minutiöst och inte minst ägnat mig åt oväntade projekt som att starta en fond och leka fram ett eget sigill.

För en person som tycker att det är på gränsen till kriminellt att ägna sig åt "tidsfördriv", som om de dyrbara beståndsdelarna av den ständigt tickande nedräkning som kallas Livet skulle vara någonting att fördriva, har detta varit en utmaning.

Det är i stunder som dess då de där frågorna om mening kryper inpå en. Frågor man avfärdade som obesvarbara redan i tidiga tonåren och vilka sedan man fick fullt upp inte har gjort sig påminda speciellt ofta. Utan syfte och mål blir jag olycklig, utan att jaga eller tävla eller åtminstone hålla stadig kurs framåt, mot en abstrakt och inbillad destination någonstans i det dunkel som framtiden utgör, blir det smärtsamt uppenbart att människan blivit på tok för intelligent för sitt eget bästa. För vi vet, när vi inte luras av jobb och karriär och barn och föreningar och personutveckling, att vi är byggda för att sträva, men att livet i sig självt strängt taget är meningslöst.

måndag, januari 10, 2011

vita fläckar (på beställning av bushdave)

Han sade att jag skulle skriva något om relationer och jag vet ironiskt nog inte var jag ska börja. För det enda jag någonsin har varit intresserad av är just detta, av de band som binder samman mig med dig, vi med dom och världen med oss. De är allt jag velat ha, allt jag velat förstå och det ämne som jag är allra bäst på att analysera sönder till molekylnivå.

Jag förstår andra människor bäst i text. Jag vet inte om det innebär att jag har förärats med en specifik form av autism eller om det helt enkelt är för att det är mitt bekvämaste medium så där i största allmänhet. Jag kan läsa deras ord, se deras bilder och lyssna på deras musik och inse att de är nästan som jag, att jag förstår kanske inte varje uns av deras värld men tillräckligt mycket för att böra beviljas access till dem, att vi borde kunna vara själ mot själ utan några hinder emellan (läs gärna mina allra bästa ord om saken här). Men det kluriga är att det inte är alls säkert att det här räcker.

I det som populärt kallas verkligheten finns det nämligen något annat än vårt inres beståndsdelar som ska klaffa och ingen tycks riktigt veta vad det är. Det kallas personkemi, men jag skulle hellre kalla det situationsmagi, det där att ibland så bara flyter det på mellan en själv och omgivningen och andra stunder blir de vi vill ha lätta, vackra band med bara oförstående människodjur, agenter med vilka vi inte riktigt vet hur vi ska interagera för att ta fram den där självklarheten.

Det jag eftersträvar är de stunder av sammansmältning då man slutar upp att vara och tänka på sig själv för att istället bli en enhet med den eller de personer man har runt sig. Eller då man fokuserar så på den man kommunicerar med att man glömmer bort sitt jag. Något som inte alls behöver vara så pretentiöst och himlastormande som det låter, utan kan inträffa var och när som helst; vid frukostbordet, på en fest eller i en omfamning; med familj, bekantingar eller kärleken. Men dessa ögonblick är obeställbara, ogripbara och när de är till ända kan man aldrig vara säker på när de kommer att återfinna sig nästa gång. Och det är det som gör hela relationskarusellen så oändligt svår - man vet inte var man har sin närhet eller vad som skapar den.

Kanske är det också just denna oförutsägbarhet som gör ämnet så analyserbart, så intressant i alla sina former, hela skalan från skvaller till djupa samtal. Relationernas magi är det sista vi inte har ett fungerande schema för, något vetenskapen slinter på, vita fläckar på kartan i en värld där allt annat är upptäckt. Bara det gör dem ovärderliga och den mystiska sociala kompetensen till den egenskap som människan allra mest strävar efter.

För visst är det väl så att det vi vill allra mest i hela världen är att inte vara jag, utan att vara vi?

lördag, januari 08, 2011

den största

Häromkvällen såg vi om Titanic. Det var minst sagt en pärs. Redan i öppningsscenen, när alla glada och intet ont anande passagerare vinkar farväl i Liverpool i sepia, steg tårarna till mina ögon. Och sen blev det värre.

Förra och första gången jag såg filmen var jag elva år och jag och min mamma åkte bil på kvällen ner till Vänersborg för att se den. Bara det var ett äventyr. Jag hade målat naglarna för första gången i mitt liv, men visste inte att de måste torka jättelänge så lacket blev alldeles strävt och skadat under färden. Sedan såg vi det episka dramat som jag förstås tyckte var FANTASTISKT; men jag förstod liksom inte udden av det då, för på den tiden tittade jag nästan aldrig film så jag tyckte allt jag såg på bio var just fantastiskt. Och senare visade de filmen i skolan och då förlöjligade alla klassens småpojkar den tragiska kärlekshistorien. Och sen blev det Leo DiCaprio-hype och Frida ochVeckoRevyn skrev sönder honom till sockrade flickdrömmar.

Nu, med ett mer kritiskt vuxenöga och tretton års perspektiv på skapelsen, överraskades jag av insikten om att Titanic faktiskt är en verkligt
bra film; med fantastisk scenografi, lysande skådespelarinsatser och kanske framför allt dramaturgisk perfektion. Det känns som en revanch.

Jag upptäckte också att hjältinnan Roses slemmiga fästman Cal är dubbelgångare med en av mina favoritboggare, niotillfems, pojkvän Ludde. Kolla!
















Cal?





Ludde?

tisdag, januari 04, 2011

i förnekelse


Nu när jag fått bekräftat att jag får göra ett fantastiskt spännande men väldigt vuxet och lite läskigt exjobb lämpar det sig extra väl att publicera min senaste Spotify-playlist


som bara handlar om att inte anpassa sig och kanske inte växa upp heller. På ett sätt som man blir glad av. På gott och ont.

måndag, januari 03, 2011

i samma sommar klokskap och vansinne

Jag brukar ladda ner pod-versionerna av Sommar i P1 från Sveriges Radios hemsida. Oftast har jag inte tid för dem de få månader då dagarna faktiskt är ljusa och sommarpratarna blir istället mitt sällskap under bussfärder, väntan och vinterpromenader.

De senaste dagarna har jag hört Frida Hyvönen förvandla trivialiteter till norrländsk magi, Ola Salo prata om skämt som fastnar i halsen, Katerina Janouch berätta om att vara medberoende och Ann Heberlein övertyga om att det alltid blir bättre till slut även om man tror att det aldrig kommer att bli det. Alla låter så kloka, så sansade, så goda; så fulla av intressanta tankar och nyanser och någon slags sanning. Att lyssna på sommarpratarna är att återställa tron på omvärlden, eftersom det helt uppenbart finns så många vettiga människor.

Heberlein berättar om all uppmärksamhet hon fått sedan publiceringen av boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hundratals människor med diagnoser som liknar hennes manodepressivitet har hört av sig för att de känt igen sig i vad de läst. Men många har också kommit med annorlunda reaktioner. Folk har rekommenderat fotmassage eller olika avancerade dieter som bot, utgett sig för att vara Jesus eller Jocke Berg, kommit med obcent sexuella erbjudanden eller uppmanat henne att begå självmord så att de äntligen slipper hennes gnäll. Och då sloknar förstås den där insikten om världens klokhet igen.

Hur hänger det ihop? frågar jag mig. Hur kan mänskligheten framstå som så förnuftig och så idiotisk under loppet av en och samma januaripromenad? Jag kommer så småningom på ett skiljetecken: huruvida avsändarens identitet är känd eller ej.

Att folk skriver en sanslös mängd stundals faktiskt helt oacceptabel skit på nätet i skydd av anonymitet är ingen nyhet. De flesta anonyma kommentarerna på min blogg är inte elaka, men alla elaka kommentarer är anonyma. Ute i verkligheten tycks man aldrig stöta på folk med så uppfuckat socialt beteende. Var håller alla galningar hus? Det verkar vara något som händer oss när vi befrias från att vara spårbara avsändare. Ungefär som när man är full och säger eller gör saker som man ångrar dagen efter, för att de byggde på någon liten av civilisationen och intellektet förnekad gnista inom en, som om medvetandet om det fått vara i full vigör aldrig hade låtit passera ens läppar. Det behöver inte vara så att det är en undermedveten sanning inom en som vinet tar fram. Det är snarare en av grottmänniskan uppmuntrad förenkling som slipper igenom förnuftets cencurerande portar.

Anonymiteten är självklart en viktig del i varje samhälle där yttrandefrihet är en grundläggande värdering. Vissa människor kan på grund av olika omständigheter inte yppa sina åsikter öppet utan att riskera konsekvenser som man inte kan begära att de skall ta. Men det är skillnad på anonymitet gällande åsikter som man ändå står för och åsikter som aldrig skulle få se dagens ljus om det inte fanns ett avstånd mellan avsändare och mottagare, där de bägge parterna slutat vara människor för varandra och istället reducerats till att bara vara bokstäver och utropstecken på en skärm.

Alla människor borde ha en autonym blogg eller ett sommarprat där de under eget namn och med egen röst fick chansen att förmedla något de verkligen tycker är viktigt. Då tror jag vi skulle häpna över hur lika vi är varandra istället för hur många dårar det finns.

lördag, januari 01, 2011

drömmen om att vara kortfattad - Blog Challenge 2011

När jag var liten var jag väldigt, väldigt fäst vid min mamma. Det var kanske inte så konstigt, med tanke på att jag inte hade några syskon och att min pappa bodde på andra sidan Atlanten. Hur som helst kunde det här ibland få lite lustiga effekter. Om någon till exempel frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor pep jag fram "bonde, eller bibliotekarie". För mig var dessa två sinsemellan fullkomligt väsensskilda yrken det självklara framtida karriärvalet, eftersom min mamma jobbade på Melleruds Kommunbibiotek men egentligen hade velat bli bonde om hon bara hade kunnat.

När jag blev lite äldre och började inse värdet av en egen vilja, tänkte jag mig istället det något exotiska yrket kallskänka, eftersom jag tyckte det var så kul att dekorera tårtor och sånt. Snabbt insåg jag väl dock begränsningarna i detta och vidgade ramarna till att istället vilja bli kock, vilket nog skulle kunna kallas min första karriärsidé med någon slags substans. Helst skulle jag jobba i ett provkök och experimentera fram nya fantastiska rätter varje dag.

Någon gång i högstadiet började emellertid en faktisk talang visa sig. Jag skrev referat av släktsammankomster, dagbok på Lunarstorm och satt långt inpå småtimmarna (jag var alltid alltid alltid ute i hemskt sen tid för jag hade noll disciplin på den här tiden) och färdigställde bokredovisningar och arbeten om romarriket för skolans räkning och de var tvungna att bli perfekta. När vi skulle göra en femsidors rapport om andra världskriget lämnade jag in en 22-sidig skapelse (ett astronomiskt sidantal när man är fjorton) där det mest minnesvärda kanske är det sista avsnittet "egna tankar" där jag gick loss med engagerad, poetisk och melodramatisk subjektivitet. Ungefär som den här bloggen. Det var ju skriva jag skulle göra. Jag skulle så klart bli journalist.

Vilket jag så småningom blev, om än i tämligen begränsad tappning. Under gymnasietiden skrev jag rafflande skapelser om julmarkanden i Vargön och Septembers uppträdande på nattklubben Lipz för lokaltidningen TT/ELA och förundrades över att tryckbokstäverna i tidningen kom från min hjärna och hur lätt det var att få cash i handen för något som bara var roligt. Men på något sätt lockade ändå inte yrket som en konkret framtidsdröm. Det kan ha varit så att jag läste för mycket Liza Marklund på den tiden, men att stalka ovilliga intervjuoffer i duggregn, bli utskälld av retliga redaktörer med kaffeandedräkt och ständigt brottas med andra terrieraktiga journalistanspiranter verkade inte vara så kul. Jag ansåg mig helt enkelt inte vara av tillräckligt segt och obrytbart material.

Så nu sitter jag här istället med en karriär framför mig som jag inte kan beskriva med under hundra ord och som mina släktingar vägrar förstå.

Det här inlägget är det första i bloggutmaningen som jag har med min far och temat är Vad som hade hänt om jag hade blivit mitt drömyrke som barn (hans version hittar ni här!). Som ni märker har jag inte rikitgt kommit till saken än. Jag har ju bara skrivit en inledande historik. Mitt största problem när det kommer till skrivandet är alltså nu som då att begränsa mig. Det är nog tur att jag inte blev journalist ändå. Då hade ni aldrig orkat ta er igenom dagstidningarna.

onsdag, december 29, 2010

att ta tillbaka det som är vårt (på beställning av Anonym)

Enligt den ganska tvivelaktiga källan påstan.nu är de i västvärlden tre vanligaste nyårslöftena att 1) sluta röka 2) börja träna 3) sluta dricka alkohol. Knappast någon överraskning, va? Faktum är att det här med nyårslöften har blivit så idisslat att någon knappast längre ser på dem som de manifestationer jag antar att de någon gång i begynnelsen agerade som. Istället har de sedemera har de reducerats till skämt och det enda sätt på vilket man så småningom kunde yttra dem var med högsta gradens ironi. Numera är det inte ens kul med antilöften i stil med jag lovar att börja röka år 2011 och även de mest nihilistiska uttalanden som mitt löfte är att inte ha några nyårslöften framkallar snarare en gäspning hos din åhörare än en imponerad glimt i ögat över din nyskapande twist.

Nyårslöftet har helt enkelt blivit ett negativum. En icke-fråga, icke-händelse, icke-materia. Nyårlöftet är i bästa fall en antipartikel till det lilla korn som föregick big bang och fick universum att hända; ett svart hål som suger bort all kreativitet, spänning och framåtanda i världen. Men mer sannolikt är att dess natur är null och därmed påverkar världens gång än mindre än en fjärils vingslag.

Jag känner att om vi har, eller åtmintsone har en vilja att ha, någon som helst tro på mänskligheten och hennes potential till den minsta bedrift, behöver vi ta tillbaka nyårslöftet och återställa det till sina glansdagars kraft. För hur ska man någonsin kunna känna tillit till ett släkte som inte ens har förmåga eller vilja till minimal årlig självförbättring?

Personligen vet jag att livet är en tävling mot mig själv och mina medmänniskor och därför ser jag varje dag, aktivitet och slösurfsession som en härlig potentiell möjlighet till att bli lite bättre på någonting. Det leder också till att jag blir oproportionerligt förkrossad var gång jag misslyckas med omedelbar förbättring, men det är en annan historia.

Med mina höga ideal intakta ser jag hur som helst mig själv som högst lämpad till att vara andra människors personliga tränare, kostrådgivare, relationsbollplank, spirituella ledare och allmäna livscoach och därför har jag praktiskt nog förberett ett antal lämpliga nyårslöften, ifall du själv känner dig oinspirerad eller bara som resten av din generation är lite ovan gällande det här med comittment.

Under 2011 kan du till exempel lova att inte sluta röka, sluta dricka eller sluta träna, men kanske:

lyssna mer - när någon behöver prata behöver du i regel lyssna, snarare än att ge goda råd. Och tänk om folk faktiskt lyssnade på varandra i konflikter? Då kanske diskussioner skulle handla mer om att lösa tvisten än att vinna den.

öka världens osannolikhet - bara för att det helt enkelt blir roligare så. Fler hemliga brev, mystiska lappar, tecken i snön, skattjakter och krypton. Fler vita fläckar på kartan. Fler överraskningar, osannolikheter och onödigheter.

gråta mer - på 1700-talet var det fint att gråta och att vara känslosam. Jag tycker mest att det är skönt, underskattat och alltför otillåtet. Idag stjäl vår kultur vuxnas och pojkars tårar. När det i själva verket är ett sådant mirakelmedel, som en förälder som säger att det kommer ordna sig - plötsligt känns allting mycket bättre.

äta mindre kött - för att köttindustrin påverkar klimatet mer än hela den gigantiska transportsektorn. Det är inte svårare än så. Det är inte försvarbart att äta kött varje dag. Du behöver det inte.

unna mig mindre - överlag borde folk sluta inbilla sig att de behöver så mycket. I själva verket behöver man förvånansvärt lite för att må bra. Testa att säga nej till dig själv för omväxlings skull. Om du kan!

Eller vafan, lova vad som helst bara det är något, något som har intention och riktning och allvar, för hörrni, ironin hörde faktiskt hemma på 90-talet. Nu är det reclamation som gäller.

måndag, december 27, 2010

besvikelse

Av över 70 pers som läste föregående inlägg kände alltså en person att den hade något att komma med? Då får det fan vara. Bort från min blogg, slöfockar!

Istället kan ni kanske titta in på min fars framtvingade skapelse I skuggan. Efter en diskussion oss emellan om tynande uttrycksförmåga gav jag honom nämligen det egenpåhittade uppdraget Blog Challenge 2011, vilket innebär att han ska starta en blogg och skriva 15 inlägg på lika många av mig valda teman. Första temat var, logiskt nog, en presentation av mig själv. Han verkar lite nervös över det hela så spring dit nu och säg nåt uppmuntrande!

söndag, december 26, 2010

hjälp! din chans till att leka gud under solen

Jag kan skriva om nästan precis vad som helst. Det är formen som är det roliga, att nöta formuleringar och trolla fram ord tills de blir en harmoniskt flytande ström som låter rätt, ser rätt ut, känns i hjärnan. Ämnet finns bara där för att ha något att utgå ifrån. Det är först när jag formulerar mig i skrift jag kan tänka och resonera kring det.

Men idag är jag ämneslös. Det finns bara inget som engagerar tillräckligt. Kanske har mina lata amerikanska dagar mjukat upp hjärnan väl mycket. I alla fall behöver jag er hjälp.

Kära läsare, jag uppmanar er härmed att ge mig ett ämne, eller en rubrik kanske, att blogga om. Vad som helst! Nästan. Utmana mig! Tänk på mig som matadoren i Tjuren Ferdinand. Allt jag vill är att få visa mig stor och stark. Sluta lukta på blommorna, nu är det interaktion som gäller!

lördag, december 25, 2010

det är ingen jävla disneyfilm

All families are psychotic, sa Douglas Coupland och även om inte alla familjer är lika uppfuckade (självmordsförsök, AIDS, alkoholism, outtalbara hippienamn) som hans fiktiva skapelse The Drummonds kan nog de flesta åtminstone så här i juletider medge att han har en poäng.

Den harmoniska familjen är en utopi.

Vi vet alla att det tycks vara något med klapputdelning och skinkgriljering som tar fram det värsta kanske inte hos varje enskild individ utan snarare familjen som helhet. Kanske är det dissonansen mellan höga förväntningar och en alltid lika realistisk realitet som sätter käppar i julehjulet. Kanske är det bara en ovana i att i en normalt sett individualistisk och instant gratifying värld plötsligen uteslutande behöva hänge sig åt klanliv.

Men problemet är inte konflikterna i sig, utan den naiva idén om att de skulle utebli. Familjen har hängt med i ens egen privata evighet, nötts och stötts och blötts mot varandra i åratal, sett varje svaghet, skavank och förarglighet, avsått och offrat och hjälpt varandra. Det är klart att somligt blir infekterat. Det är klart att man blir trött. Det är klart att man ibland bara inte riktigt står ut. Kärleken övervinner inte allt. Kärleken sätter ibland krokben för sig själv. Kärleken är ett band som emellanåt binder hårdare än vad man kan hantera.

Naturligtvis ska vi försöka. Det värmer med glada familjefoton, det är nödvändigt med tid för varandra och det är fint när folk citerar pappa i sin statusuppdatering. Men det är knappast konstigt eller överraskande att någon tjurar lite för att ingen ville äta av brunkålen som denne slitit med i timmar. Familjer utan konflikter och skelett i garderoben existerar inte. Det är bara att inse att julefrid i regel är en oxymoron.

fredag, december 24, 2010

mitt inre barn jublar

åh LED!

obligatorisk julklädnad för bilden. och ja, de används på riktigt.

Jag var lite besviken över den amerikanska julen när jag kom hit till Atlanta. Inga plast-Santa med tillhörande släde på taket, ingen fejk-snö, inga musikkoordinerade ljussslingor. På sin höjd ett trädgårdsornament i form av ett i LED-lampor inklätt rådjur. USA ter sig okaraktäristiskt sansat så här i juletid, om man bortser från de The Sims-liknande mijöerna och de hysteriska shoppingcentren - men de är ju närvarande under även resten av året. Var är vulgariteten, var är smaklösheten, var är de skrämmande CocaCola-tomtarna?

Men ju närmare den 25:e vi kommer desto mer shejpar folk upp sig. Häromdagen var vi ute och for - med bil, självklart - för att spana in julbelysning och andra hood's trädgårdar och blev rikligt belönade. Uppblåsbara snögubbar! Ljusserier av renar som hoppar över vägen! Hus som är så täckta av kransar att det är omöjligt att se var ingången är! Det verkar helt enkelt vara så att det bara är här på Swan Mill Court som folk ligger efter. Eller har någon form av smak.

More is more and the more the merrier, det vet ni! God jul!

onsdag, december 22, 2010

boys don't cry

DN.se skriver idag om en rapport från Brå (brottsförebyggande rådet) som utvärderar den miljard kronor som regeringen i en treårsplan avsatt för att minska mäns våld mot kvinnor i vårt land, genom att förbättra arbetet i berörda myndigheter och organisationer. 10 000 poliser har utbildats i att bemöta våldsutsatta kvinnor och 500 relaterade projekt på lokal nivå har startars.

Men våldet har inte minskat. Anmälningarna har tvärtom ökat.

Satsningen och dess metoder är naturligtvis välkommen, men det räcker inte. Att redan högutbildade kvinnor läser genuskunskap på universiteten räcker inte. Ingenting som regeringen kan göra räcker.

För vi har ett stort fucking jävla problem med manligheten i det här landet - precis som i alla andra länder - och vi måste få prata om det utan att hela den manliga befolkningen känner sig stött och försmådd. Nej, det är inte er män det är fel på; det är det ni formas till att bli, det ni tvingas in i, det formgjutna förtryck som riktas mot er från att ni ger upp ett första gälla primalskrik tills dess att ni snubblar ner i graven.

Mammor och pappor, systrar och bröder, dagisfröknar och lärare, chefer och fotbollstränare; alla måste ni sluta bekräfta hårdhet och förakt för svaghet och en miljon andra egenskaper som möjligen var gångbara på vikingatiden, hos pojkar och istället börja dana dem i empati och kommunikation.

Fram tills dess kommer en kvinna bli våldtagen var 15:e minut och brottsförebyggande rådet kommer tycka att det är ett framsteg att bara en fjärdedel av alla kvinnor inte vågar gå ut ensamma om kvällarna i sitt eget bostadsområde i Sverige 2010.

Starkt rekommenderad läsning på temat hittar du här


tisdag, december 21, 2010

hur fan hinner blondinbella?

Ett fåtal bloggar följer jag troget. UnderbaraClara är en av dessa. Ibland tröttnar man för att det blir lite för sockersött och hemtrevligt, men då river hon till med ett skarpt debattinlägg och så är man fast igen. Clara beskylls ofta för att underminera medfeminister genom att vara nöjd med att vara hemmafru, något som fullt begripligt retar gallfeber på henne eftersom hon inte alls stannar hemma och låter sig bli försörjd utan tvärtom förutom bloggen har ett flertal frilansaryrken som definitivt får det att klirra i kassan. Hon råkar bara tycka att det är kul att blogga om pyssel, kakbak och inredning.

Idag tipsar Clara om hur man får sin blogg att växa sig stor, ett uppenbart ständigt populärt ämne i bloggkretsen. Det verkar vara handfasta och säkerligen fungerande råd, där de mest uppenbara är att skriva ofta - flera gånger om dagen - och kanske investera i en ordentlig kamera eftersom bilder så klart är hårdvaluta på det nät där uttråkning infaller så fort en text blir längre än två paragrafer och mer lättsmält underhållning aldrig finns lämre än ett musklick bort.

Men inlägget fick mig ändå att fundera över rimligheten i det här med bloggande. Jag är ett fan, absolut, men precis som majoriteten av alla läsare orkar jag aldrig hänga på en blogg som uppdateras mer sällan än en gång om dagen. Till saken hör att flertalet av de bloggare jag följer knappast är litterära tungviktare. Det är något med internet som forum eller datorn/mobilen som förmedlare. Jag orkar inte ens läsa DN på nätet och älskar ändå sveriges största morgontidning passionerat - i pappersformat alltså. En blogg som min egen - för mycket text och för lite bilder, för oregelbunden uppdatering - skulle jag nog aldrig palla med.

Dagens insikt är dock som följer: fy fan vad jobbigt att vara professionell bloggare! De är absolut lägst i den mediala näringskedjan, men ändå måste de rimligtvis jobba arslet av sig. Jag kan inte ens slänga upp ett inlägg om dagen (utan bilder) eller ha ett sammanhållet tema på Under Solen och jag har ändå haft sommarlov i ett år nu. De stora bloggarna publicerar upp till 10 inlägg om dagen - må vara av varierande kvalitet - och hinner dessutom med att leva glamorösa/upptagna/poilitiska/yrkesverksamma liv på samma gång. Hur är det att umgås med de här människorna? De måste ju sitta böjda över sina laptops och iPhones och knattra mest hela tiden. Ständigt ha nästa inlägg i huvudet. Och vad man än gör med dem är de upptagna av att ta foton på en för att dokumentera händelsen.

Det man vill ha från bloggarna är ju egentligen ett slags ständigt uppdaterande magasin, men bilder och reportage av varierande storlek och en frågespalt här och där. Skillnaden är att redaktionen bara består av en person. Och att tjänsten som chefredaktör inte ens är den här personens huvudsakliga jobb.

lidande, eller konst

Alltid lika överjordiska Natalie Portman påstår - åtminstone om man får tro imdb.com's trivia-sida - att hon av medvetenhet om att hon är en förebild för unga tjejer väljer att bara göra positiva roller, som man kan se upp till. Då undrar jag var det positiva i att vara en självdestruktiv, hallucinerande ballerina som fortfarande bor kvar hemma hos mamma ligger? Hur tänkte du där, Nat?


Jag är innerligt tacksam över att jag aldrig har mått i närheten av så dåligt som skådespelerskan gör i bioaktuella Black Swan. Att försvarslöst exponeras för hennes våndor medelst gigantisk bioduk och surroundljud är bara det mer än vad man kan begära av en människa, att faktiskt uppleva hennes förvridna relationer till sig själv, sin mamma och omvärlden önskar man inte sin värsta fiende. Jag har alltså precis konsumerat denna sexy psycho thriller - eller snarare, den konsumerade mig - och jag rekomenderar den varmt till alla med en hälsosamt masochistisk läggning, till oss som inte tackar nej till att må jävligt dåligt för konsten ett par timmar. På riktigt alltså. Den är...fantastisk.

söndag, december 19, 2010

den svåra overkligheten

Nu är jag framme i Suwannee - Atlanta, Georgia, USA, Nordamerika, Världen, Universum; som man populärt uttryckte sin geografiska belägenhet när jag gick i mellanstadiet - och här är kallt och klart och soligt, men jag sitter inne med laptopen och kollar på Glee eftersom jag behöver slicka såren från min 24-timmars resa med feber och utan föregående nattsömn.

Det är bloggdags och jag söker efter inspiration, känner efter i luften om där hänger några angelägna ämnen eller intressanta uppslag, men greppar bara om syre och tomrum. Så jag letar istället i Blogg & texter-mappen efter något oavslutat spår att följa upp eller transformera. Där finner jag flertalet påbörjade och sedemera bortglömda berättelser, alla fåfängt tänkta att bli min första roman. Ja, jag vet, det är en sådan kliché - det sägs att upp till 80% (denna siffra tagen ur den där luften, jag minns inte riktigt, men det var ett högt tal) av befolkningen har ett åtminstone påbörjat bokmanus i byrålådan. Få lyckas avsluta det, ännu färre skickar in det till ett förlag och i slutändan publiceras endast crème de la crème (kan diskuteras) och det ska vi nog vara glada för.

Hur som helst brukar mina berättelser kvävas, dö och överges någonstans efter det inledande kapitlet, eftersom jag är oförmögen att skapa själva stommen; en plan för vad som komma skall. Jag skulle kunna skriva hur många böcker som helst om någon bara gav mig en historia, komplett med karaktärer, cliffhangers och händelseutveckling. Allt fluff däremellan - beskrivningar, miljöer, tankar och känslor - kan jag däremot avklara med bravur. Det finns alltså en anledning till att jag bloggar och att jag inte skriver romaner. I bloggens värld behövs inget synopsis, där får vardagen agera händelsutveckling och det är den ganska duktig på. Här räcker det med att ha livet i behåll och eventuellt tankarna i ordning. Här kan jag vara historielös.

fredag, december 17, 2010

åhjagärsåtrött på att flyga

Men nu är det dags igen. Imorgon far jag till Atlanta och firar en amerikansk jul. Vi hörs på andra sidan. Tjo!

torsdag, december 16, 2010

jag hittade en fin lista hos niotillfem att fylla i

sånt jag gillar


min bästa vän är
fröken Julie och henne ska jag hälsa på idag!

när jag bortsar tänderna sa Machmot att man måste humma en låt samtidigt men det gjorde inte jag för han är så skrämmande musikalisk

när jag lagar mat lyssnar jag på Spotify-listor och mår nästan alltid bra, om jag inte är stressad och måste iväg alldeles strax

jag är (lite) rädd för att bli ledsen igen för jag tror att jag egentligen är lite lite manodepressiv light

den värsta känslan är avgjort ensamhet

den bästa känslan är den galna känslan av eufori, stress och gemenskap i skör kombination

jag är bäst på energi, planering, kulturfrågorna i MIG, läsa bloggar jag skäms över, spara pengar, bo i kollektiv, skriva ner min hjärna med penna eller tangentbord. Och överanalys och grubbleri, men faktiskt också handling/aktion

jag är sämst på att köpa saker utan att ha kollat alla alternativ i alla affärer först, utöva musik tyvärr men jag gör det gärna ändå, umgås med människor jag inte har behållning av, dricka öl snabbt och att vänta på någonting

jag lyssnar på Harry som sitter mitt emot mig i köket och spelar gitarr

jag pratar mycket, snabbt och engagerat vid inspiration. Men inte alls mycket i telefon.

jag tycker om så himla många saker! Till exempel ord, äventyr, människor man bor med, gamla cyklar, att dricka öl, järnvägsspår mot evigheten, fotoutställningar, pepparkakor med kreativa kristyrbudskap, konstiga sammanträffanden och Californication (även om den serien får mig att må lite dåligt också)

kärleken är helt överbelastad av förväntningar som gör den ännu svårare än vanligt

i somras var jag i Europa med Katten! Och tiden var hur lång som helst heeela sommaren men nu är den visst slut för det är alldeles vitt och fluffigt utanför fönstret.

sist jag grät var när jag precis kommit hem till Linköping från Sydamerika men då var Vargen där och peptalkade, det är han bra på

när jag vill tänka måste jag nästan skriva på ett papper, i alla fall om jag ska serietänka fokuserat och inte parallelltänka fladdrigt

när jag bakar blir resultatet nästan alltid awesome och mina kollektivare blir glada

just nu tänker jag på hur mycket man kan bli som man vill vara och hur mycket av en som bara är

idag har jag inte gjort så mycket än för jag steg liksom upp nyss

ikväll ska jag kanske vara i norrköping

imorgon kommer jag att spendera min sista dag i Linköping innan jag åker till USA. Då ska jag gå på stan, fixa en massa saker, äta lunch med en saknad vän och dricka en massa öl tror jag

min mobiltelefon är egentligen icke-existerande för tillfället. När jag tar examen tänkte jag belöna mig själv med en iPhone

när jag vaknar på morgonen blir jag omedelbums rastlös om det inte är jättetidigt. Om det är det blir jag ändå motiverad av frukost

om jag var ett djur skulle jag vara en rapphöna! Det ser ni väl?

Listan tog jag som sagt från Niotillfem som bor i drömmarnas stad numera och som alltid har de vackraste bilderna.

måndag, december 13, 2010

inifrån en förtappad generation

Det finns mycket vi 80-talister är bra på. Vi kan multitaska, prata med datorer, bli rika unga, blogga, hänga på communities, vara individuella, resa jorden runt och ifrågasätta auktoriteter. Vi är inte lika curlade som de osnuta 90-talisterna, vilka visserligen är bättre på självförtroende och att läsa mellan raderna på folks facebook-statusar - men ingen kan ta ifrån oss att vi var de första som växte upp i informationssamhället, med egen dator och mobiltelefon. Vi är såklart inte i närheten av lika lyckligt lottade som 40-talisterna (Beatles! 68-rörelsen! Woodstock! Välfärd!), men kommer å andra sidan att axla deras ansvar nu när köttberget går i pension. För 70-talisterna kan man ju inte räkna med, den hopplöst tafatta generation X.

Men jag vet inte, jag känner ändå att min tro på, för att inte tala om min stolthet över, min egen generation håller på att krackelera. Det känns som om vi håller på att delas upp i ett helt nytt klassystem, som inte alls baseras på monetära tillgångar – även om det kan komma att finnas en viss korrelation till detta – utan istället på arbetsinsats. Hälften av oss slötittar på TV-serier eller motsvarande 25% av dygnet och orkar inte ens sträcka sig efter kontrollerna till mediesystemet eller gå och hämta det färdigbryggda kaffet i köket; den andra hälften skaffar dubbla utbildningar, volontärarbetar på fritiden, spelar tennis fem gånger i veckan och driver ett eget företag vid sidan om. Bägge kategorierna får mig att förtvivla lika mycket, fast på olika sätt. Latheten är sorglig, skamlig, lämnar en krypande känsla i kroppen – jag vill inte leva i en tid då man alltid har tid att säga ”ett avsnitt till”, då ens största problem är att hembeställningen från online-pizza dröjer 40 minuter och man är ju så jävla hungrig. Den där jagande klassen, å andra sidan, gör så uppenbart en tävling av något som någonstans var menat att…jag vet inte, jag vet inte vad livet var menat till, men jag tycker det är ledsamt och bortslösande att springa igenom det utan att se sig om. Det slaktar så mycket på vägen, uppfyller drömmar tills de försvinner i små rökpuffar och inte längre är värda något.

Sen finns det väl någon slags mindre medelklass också, vi som sitter mitt emellan och inte vet riktigt var vi borde ta vägen; avundandes karriäristerna deras energi och soffhängarna deras avslappnade attityd till tillvaron. Men det finns något som förenar klasserna, som är gemensamt för oss alla: individualismen, oförmågan till att bry sig om något som är större än en själv och ointresset för en avlägsen omvärld. Vi vill inte betala TV-avgift för kvalitetsprogram eller skatt för ett ekonomiskt mer jämlikt Sverige, inte samarbeta överhuvudtaget egentligen (däremot kan man istället för att ta tag i grundproblemet skänka en slant till barn som far illa kring jul och på så vis behandla symptomen – det är enklare så). Trots att vi har tillgång till mer information än någonsin så engagerar våra bekantas halvdåliga bloggar mer än miljöhot, fattigdom och EU-politik. Alltså, man vet ju hur det är, men man orkar ju liksom inte?

Det påstås att vi är de första att växa upp i en tid då samhället inte ständigt förbättras i rask takt, då välfärdens piggt uppåtpekande kurva börjar vika av, de rekordtäta BNP-fördubblingarna glesnar. Kanske är det det bästa som kunde hända oss.

blodet

Jag är hemma i Dalsland och tittar till det hus där ingen längre bor, men som varken jag eller min far vill släppa, eftersom det är ett magiskt tempel över ett bättre förgånget. Som ett interaktivt fotoalbum, som en DIY tidsmaskin, som att ingripa i berättelsen och fortsätta.

Jag och J åker dit, det är utkylt in i märgen, in i ekstommen; han skottar snö och jag ilar runt i min pappas gamla jacka och slår på element, sedan joggar vi en skönhetspromenad i den svaga decembersolens sista strålar för att få upp värmen. Vi eldar i vedspisen och lagar köttbullar, grannen kommer in och säger hej, en fas går, jag felsöker med voltmätaren i högsta hugg och sönderfrusna fingrar mot metall, J diskar på sitt noggranna vis. Jag dricker två år gammal glögg som jag hittade i skafferiet – socker och alkohol håller den visst evigt ung – och somnar sent till knastereld i öppna spisen, sover 12 jetlaggade timmar av bara farten. Det hela är så perfekt idylliskt att det nästan är motbjudande.

På en solskenspromenad nästa dag slås jag nästan till marken av de gnistervita vidderna och den igenfrusna sjön, det är så vackert att det gör ont. DETTA ÄR DET FINASTE, hör ni det? Men jag är inte mer insnöad än att jag förstår att Bolivas saltöknar, Andernas dramatiska bergochdalbanelandskap och Patagoniens vilda vidder inte tävlar på lika villkor med det jag nu ser.

Vilka fantastiska vyer som än exponeras för mina ögon kommer jag alltid att tycka att fälten, sjön och fjället kring Stora Rud är det vackraste, för de finns i mitt blod. Jag är uppbyggd av Dalsland och katter, resurssparsamhet och feminism, bestämdhet och kan-själv, grubbleri, nostalgi, Kent och längtan och därför kommer jag alltid att ha en dragning till detta. Jag menar inte att allt är klart, att man inte kan bli vad man vill eller göra vad som helst, jag menar bara att om jag blir en modebloggande mediemänniska på Manhattan så kommer det finnas en dissonans, något som skaver. Man återvänder, som en exciterad elektron hoppar tillbaka till sitt ursprungsskal. Det är bara där tillvaron är sömfri, utan de små skarvar man kan glida längs med pekfingret .

söndag, december 12, 2010

I bought no gift this year and I slept with your sister

Det är 12:e december och jag vet att ni vid det här laget definitivt har tröttnat på Absolute Christmas som ligger som en smått varmfuktig och sockerklibbig filt över alla offentliga platser så här års, om ni inte tröttnade redan för sisådär fjorton år sedan förstås.

Därför ger jag er som tredje advent-treat en repris på förra årets alternativa julmusikslista på Spotify, julmusik revisited, där jag förutom fjolårets nog så starka startfält just har lagt till ett tiotal nya låtar, inkluderande bland annat The Hives, Lou Reed och Fleet Foxes. Musik som passar årstiden/högtiden utan att vara vidriga eller sönderspelade eller både och.

(Förutom Fairytale of New York som visserligen är spelad till leda men ändå bara måste vara med)

lördag, december 11, 2010

vintergator

Det senaste ålderstecknet inträffar på Linköpings järnvägsstation, men det har ingenting med att mitt frihetsår går till ända där att göra, ingenting med att jag ska börja söka exjobb och bli vuxen och allt det där.

Jag är - plötsligen - rädd för att halka.

Glider runt i mina otillräckliga boots i slasket, för ju mindre bergsäker på sin balanskompetens man tror sig vara, desto ostadigare på fötterna blir man ju. Jag kommer på mig själv med att tänka att de där skorna med inbyggda broddar som moster Y talade om, det verkar ju rätt bra. Jag känner mig hundra år gammal.

Å andra sidan vill jag minnas att seriehunden Rockys kompis Mange redan i början av 2000-talet gjorde denna insikt och broddbeklädd, med ett fotgrepp värdigt en kackerlacka, klampade Stockholms glashala trottoarer fram medan han enligt egen utsago kände sig som Godzilla (bara sagda referens bevisar att detta var länge sedan - vem minns den där ödlan nu?).

När jag bläddrar lite i senaste Rocky-magasinet på Pressbyrån för att döda minuter innan tåget går verkar det senaste vara att han ligger med självdesutruktiva flickor en eller ett par decennier yngre än han själv ("men är det inte bara att du är 80-talist då? Ni verkar ju vara lite borderline hela bunten") och dricker alkoholfritt vin ensam om kvällarna. Det är trösten. Med eller utan broddar kommer Martin Kellerman alltid att gå igenom alla kriser före mig.

måndag, december 06, 2010

sverige sverige älskade vän

Ni vet sådana där gamla vänner, sådana som var en självklar del av livet men som man flyttade ifrån, eller som själva bytte stad eller land, allt under löften om att hålla kontakten? Löften som infriades till en början men som sedan började tummas på, eftersom vad-har-hänt-sen-sist-telefonsamtal och vi-måste-ses-fikor en gång var tredje kvartal aldrig kan mäta sig med att dela varandras vardag. Sådana vänner man på sätt och vis kan utan och innan men samtidigt inte vet någonting om, sådana som det inte längre är bekvämt att dela tystnad med, sådana man älskar högt, sådana man inte kan låta bli att prata minnen och gemensamma vänner från längesedan med.

Så är Sverige plötsligen.

Jag älskar Sverige. Min ömhet för det här landet kan inte överdrivas. Det får mitt hjärta att svälla av stolthet, jag blir varm i magen av alla dess typiska egenheter, jag sätter det på piedestal. Jag säger du och jag Sverige, du och jag för alltid. Och sedan famlar jag efter något välbekant, nostalgiskt, imperfekt - för att dölja att även om vi alltid kommer att höra ihop, så är vi inte längre okonstlat bekväma i varandras sällskap.