Ibland tror jag att våra kroppar bara är i vägen för vår fullständiga gemenskap. Tänk om våra tankar fick leka med varandra på egen hand, vad fint och lätt de skulle ha det ihop. Utan ansiktsuttryck som klumpigt försöker visa hur vi känner (eller hur vi vill att det ska se ut som vi känner), utan gester som liksom vill fånga det ogripbara, utan tonlägen som malplaceras, röster som skär sig och betoningar som hamnar fel. För att inte tala om språket som så torftigt söker översätta våra tankar!
Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.
Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.
Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.
2 kommentarer:
dina tankar är slående mitt i prick.. citerar att det är svårt att utrycka det omateriella med enbart materiella medel! kan tyckas paradoxalt men du är väldigt duktig på att uttrycka dig i ord! känner igen mig, håller med om att det är en viss tröst i att det ändå är så! take care my friend!
Kan rekommendera animen (kliché från min sida må vara) Serial Experiments Lain, tar upp delar av tankarna väldigt väl. Den handlar om hur man kan frigöra sig från sin fysiska kropp och kopplas samman. Har betytt väldigt mycket för mig.
Skicka en kommentar