den bästa konspirationsteorin

Som kognitionsvetare blir man skolad i ett helt spektra av nörderi, från psykologiska effekter till programmeringsgreferenser. På gårdagens fest drogs dessa till sin spets när favorittemat för diskussion var Alan Turing - en legendarisk matematiker/logiker som bland mycket annat lagt den teoretisk-filosofiska grunden för allas vårt favoritobjekt datamaskinen. Därmed torde knappast något mer behöva tilläggas; men att han hade en massa konstiga tics, hjälpte de allierade att vinna andra världskriget genom att avkoda tyskarnas hemliga chiffer, trots detta aldrig fick det erkännande som han förtjänade under sin livstid, straffades för att han var homosexuell och i största allmänhet var en kämpande hjälte i samtidens motvid höjer naturligtvis idolstatusen. Att han dessutom begick självmord (eller blev mördad! Denna närmast Marilyn Monroe-aktiga saga finns att läsa om i romanen Syndafall i Wilmslow som baseras på Turings liv) på ett verkligt flamboyant sätt - medelst ett förgiftat äpple - gör helgonbilden komplett.

Hur som hlest, efter att alldeles för mycket och alldeles för länge ha skämtat om att vi på våre respekive uppsatsframläggningar skall bära tröjor med Alan Turing-tryck och bjuda publiken ur en skål gröna äpplen, insåg vi plötsligt sambandet mellan Apples logga och legenden. Beräkningsmaskinens homosexuelle fader - det förgiftade äpplet - den regnbågsfärgade logotypen med det bitna äpplet! Loggan måste vara en hyllning till Turing! Vi blev nästan gråtfärdiga av rörelse vid denna insikt.

Så här dagen efter, när allt som var magiskt med gårdagen brukar te sig grått och med ett anslag av huvudvärk, visar en snabb googling två saker: vi är inte de första att ha dragit den fantastiska slutsatsen, och den är dessutom dementerad av loggans skapare (något som vi förvisso väljer att förklara med omedveten priming).

Det går visst aldrig att vara först med någonting numera. I den bisarra sci-fi-romanen (parodin?) Svålhålet skriver Mikael Niemi om en framtid när det universaomspunna internätet skapar en författarkris, då en snabb sökning visar att vad du än skriver har någon annan nån annanstans i universum redan skrivit exakt samma sak. Istället hyllas bibliotekarierna som de nya konstärliga hjältarna, då de är de enda som kan hitta vad man söker i denna vansinniga datamängd.

Det är precis så det känns. Intet nytt under solen.

friheten att slippa läsa en värdelös dagstidning

Vi får en gratisprenumeration Svenska Dagbladet hem till kollektivet Frittan (det blev förresten igår bekräftat av en här icke namngiven snapphane-källa att namnet är skåne-slang för "fritids"), vilket skulle kunna vara härligt men mest irriterar mig. Grafiskt/layoutmässigt är den oinbjudande och tråkig och vad gäller innehållet så baxnar jag över att texterna är fullständigt skamlöst vinklade - det är så uppenbart att de mörkblå stammisprenumeranterna ska kunna förfasa sig så att frukostsmulorna hoppar på skjortbröstet över Juholts såsse-politik.

Hur som helst så fanns där imorse ett mindre reportage om Egyptens povraste fjärdedel, som ligger under fattigdomsgränsen. Det står att de inte har frihet att gå och lägga sig mätta. Och jag funderar över hur urvattnat detta modebegrepp "frihet" har blivit. Har det ens någon betydelse länge? Det är klart att jag har större frihet att göra vad jag vill om jag inte begränsas av ekonomiska hinder. Men att äta sig mätt, det är en rättighet och inte en frihet. Och om vi brydde oss lite mer om rättigheter och lite mindre om friheter så skulle vi kanske inte ha moderater i regeringen.

and it's just like cherry kicks

Jag och Västanvinden har varit separerade sedan i lördags, då hans nyckel försvann spårlöst från sin eviga plats i min högra jackficka. Ni förstår antagligen inte vidden av det här, men utan min cykel är jag ingenting. Dels för att jag är extermt beroende av den som dagligt transportmedel, men framförallt är det när jag susar fram genom stadens gator jag kan tänka. Det är då mina blogginlägg tar form, då jag lever, då alla bitar faller på plats och jag kan andas in allt som är bra och vackert och ut allt som är ont och fult.

Jag letade på varje trottoarbit jag satt mina fötter på. Jag frågade i varje affär jag besökt. Jag hörde av mig till de vänner i vars hem jag varit.

Västanvinden är en speciell cykel. Han är väl omhändertagen, tjusigt medfaren och snabbast av dem alla när hans tunna däck sjunger där vi far. Och hans låst är inbyggt och okapbart. Jag trodde att han var förlorad för alltid. Men medelst närmast Sherlock Holmes-mässig list lyckades jag precis nu deducera fram den märkliga plats dit nyckeln av min lättsinniga hand förpassats.

Han kom tillbaka till mig.

vad som egentligen skiljer oss från djuren

Apropå gårdagens inlägg. När det verkligen gäller att återerövra min tro på mänskligheten är det inte till Läkare utan gränser, Göran Kropp-typer och överlevare från koncentrationslägren jag vänder mig till (även om de så klart förtjänar all beundran). Det som verkligen får mig att le mot främlingar på stan när jag kommer cyklandes är alla fullständigt onödiga saker människor gör bara för att det är kul.

Som när en grupp människor bestämmer sig för att frysa tiden på centralstationen i New York:

Eller när en tjej börjar ta ett artsy foto av sin frukost varje morgon samt förse den med ett soundtrack:

365 days of breakfast

(Inse vilken prestationsångest den här tjejen måste ha när hon går till Hemköp. Vi andra grymtar som bäst "god morgon" till våra kollektivare när vi stiger upp. Hon arrar värsta stillebenet före frukost. Imponerande).

Eller när man fyller en hemsida till brädden med fullständigt bedårande hemska familjeporträtt:

Awkward Family Photos

Eller den numera insomnade plats där mer eller mindre kända människor fulphotoshoppas in i helt nya sammanhang som rimmar med deras namn:

Lou Reed i Tweed

Eller när de pretentiösa individer vi älskar att hata fotograferas i sina överdesignade miljondollarshem och hånas medelst fnissiga oneliners:

Unhappy Hipsters

Somliga kanske tycker att det är tragiskt. Jag tycker att det är fantastiskt. Att jobba stehårt för ett viktigt syfte är väl ingen konst. Att lägga ner hundratals timmar på något som på intet vis kan kopplas till överlevnad, det är vad som skiljer oss från djuren.

folk är dumma i huvudet

...ibland, men även om jag kanske oftare slås av hur själviska, i vägen, kortsynta och glanslösa i största allmänhet människor kan vara, så slås jag ibland till marken, ja knockas jag, av glädje över hur mycket fantastiska saker vi gör hela tiden.

Det finns sådana mängder nästan gudomlig vishet och förtjusande dårskap där ute! Låttexter som är större än livet, melodislingor att bli besatt av, magiska fotografier, citat att lägga i små askar eller spraya över hela motorvägen, romaner skrivna av en borttappad tvillingsjäl. Vackra tankar, förtjusande bakverk, geniala projekt, aktioner och reaktioner och demonstrationer att dö för.

Tillsammans flätas det ihop till den bästa av berättelser. Sagan om människodjuret som blev lite bättre, lite klokare, lite skönare för varje andetag. Based on a true story.

att våga vara rädd

Rädslan har förföljt mig hela livet. Dödsförskräckt har jag vandrat genom alla mina dagar. Jag har varit rädd för att prata offentligt och för tystnaden som tjocknar i luften mellan två människor, rädd för mögliga saker i kylen, rädd för att vara okysst, för att bli kidnappad av aliens, för egna flygresor, för att gå på fester, för att bli tjock, för att mina föräldrar ska dö, för gråsuggor, telefoner, frisörer och fysikprov. Rädd för att vilja för mycket och vilja för lite, för att missa något väsentligt elller för all del tåget, och för att misslyckas med livet i största allmänhet.

Att resa är att lära. Att lära är att förstå. Att förstå är att sluta vara rädd skrev jag i mitt sista resebrev och visst är det ännu sant. Det är när man äntligen kan förstå de kugghjul som driver världen som den slutar skrämma en, när man slänger upp fönsterluckorna på vid gavel och låter solstrålarna skina på alla troll som de spricker och smulas sönder till hanterbara självklarheter. Och många av mina före detta rädslor är nu bara dammiga fotspår i det förflutna.

Men vad gör man när det som skrämmer är osynligt och därför inte kan belysas av någon sol? Det som folk i allämhet är som mest rädda för är saker som inte syns. Ensamhet, svarta hål, radioaktiv strålning, växthusgaser, döden, oändlighet, den vaga känslan av tom rymd.

Allt jag vill är att sluta vara rädd. Jag föreställer mig att jag skulle vara harmonisk då. Som en buddhistisk munk på toppen av Mount Everest, fast med syrgas då kanske. Lugn, fridfull och fullkomligt gränslös. Men sen tänker jag på hur det kittlar i maggropen när man cyklar med slutna ögon nerför en vårgrönskande backe, eller när tåget rullar ut mot en okänd station, när ett uppdrag är på gränsen för vad man tror sig klara, och plötsligt vet jag inte vad rädsla är längre. Kanske är det som Jonatan Lejonhjärta sa, kanske är trotsad rädsla den tunna gränsen mellan människa och djur. Kanske är det den som är resan. Och plötsligt har vi en cirkel.

Om jag bara kunde skilja skräck från förtjusning.

min eviga längtan efter stormen

Det ligger något trösterikt i alla naturkatastrofer, eftersom de övertygar oss om vår oförmåga, som vi annars skulle kunna sluta tro på. Ibland är det sällsamt lugnande att inse vidden av sin egen maktlöshet.

Ur "Rädd att flyga" av Erica Jong

ögon, blickar, ögonblick

De allra finaste bilderna på det mest överlägsna motivet av dem alla - människan - hittar man på fuckyeahhumanbodies. Där kan jag spendera nästan hur lång tid som helst.

tågfascism

Ni vet att jag har ett speciellt förhållande till tåg. Ja jag vet att SJ är onda och att ni blir försenade nästan varje gång ni försöker ta spåret nånstans, men det är inte relevant. Jag älskar tåg ändå. Jag älskar de små gula barnbiljetterna med djur på som man fick om man var barn på 80-talet, utropen som ekar över perrong och väntsal, nedpackade avokadomackor, Pressbyråns alla glansiga magasin, Kupé med sina misslyckade photoshoots och okritiska intervjuer som försöker få Parlamentet-komiker att vara glamorösa, ord som "ankommande" och "lokförare", att äta choklad och titta på när landsbygden rusar förbi utanför fönstret, da-dunk, da-dunk, da-dunk.

En rolig tågaktivitet är att spana in sina kamrater i vagnen. Det bästa är så klart om man sitter vid en plats med ett fyrabord så att det inte behöver vara uppenbart vad man håller på med. Jag noterar alla drag och bruka fantisera om vad de har för liv när de inte sitter i en sliten kupé i Hallsberg. Nu senast var det en sovande student med Kaffekooperativsdekal på sin laptop; en skolboks-hipster komplett med fiskarmössa, iPhone, skägg och Fjällräven Kånken; en piffig invandrarkvinna som gav sig i kast med det mycket behjärtansvärda självmord-genom-uttråkning-och-depression-uppdraget att konversera ett gnällig skånsk gubbe och en tjej som åt spännande asiatiska snacks som såg ut ungefär som små hoprullade omeletter.

Av någon anledning finner jag alltid tågmänniskorna fina, intressanta eller åtminstone vagt signifikanta. Jag vet vad jag talar om. När jag bytte till Mellerudsbussen i Vänersborg befolkades fordonet av idel våldsamt finniga tonårskillar med fuldreads, deghyade och räddögda högstadietjejer som misslyckades i sin alternativa look (sönderduschat råttfärgat/solkblått hår, rejvarbyxor) och trötta permanentade dagisfröknar. Inte för att de här människorna inte får existera. Men jag kan inte sticka under stol med att de gör det mig lite landsbygdsdeprimerad.

På bakvägen från campus till stan balanserar jag på Västanvinden precis på gränsen mellan dag och natt, mellan vinter och vår. I skymningen ser himlen ut som pastellfärgad glass och några kvarglömda minusgrader möter mina händer. Det är tyst, rörelselöst, och plötsligt får jag för mig att det enda som ännu låter i världen är jag - motvinden som brusar i mina öron, gruset som knastrar under mina cykelhjul. Allt annat är fullkomligt stilla. Och jag tänker att det nog är i stunderna av absolut solitud och absolut gemenskap som man är som allra mest levande.

it's hard to stay mad, when there's so much beauty

Jag må vara en invecklad person, men när det kommer till film finns det ganska enkla, eller åtminstone generella, recept som får mig på fall. Jag tycker om filmer som utnyttjar sitt medium, till exempel att de gör det mesta av det visuella eller att det handlar om saker som kanske inte kan hända i verkligheten. Jag gillar också när de är lite högstämda och roliga på samma gång. Om det dessutom förekommer ett trevligt fordon, som flakmopeder och fina tåg, så är jag såld. Och så måste de vara snygga eller vackra eller både och.

Således är faktiskt inte ett dugg svårt för mig att lista de fem filmer som jag tycker allra mest om i hela världen. Det är de filmer som är kärnan i alla mina frågor och samtidigt deras svar. De är mitt språk. De är min hjärna i 35 millimeters 2D. De är de här.

5. Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Den här titeln, hämtad från en dikt av Alexander Pope, är så ljuvlig att det egentligen inte hade spelat någon roll om filmen inte var bra. Men det är den så klart! Jag älskar det mesta som Kate Winslet är med i. Denna plats kunde nästan ha stulits av såväl Titanic, The Reader och Revolutionary Road. Men bara nästan.

4. Juno

Med ett soundtrack som följde mig under en hel magisk vår och den smartaste och roligaste dialog en amerikansk film någonsin presterat är Juno som film långt mycket större än dess egentligen ganska simpla historia om en 16-årig tjej som råkar bli gravid med en kompis.

3. Darjeeling Limited

Inleds med den genialiska tillhörande kortfilmen Hotel Chevalier och sen blir det bara bättre. Kompade av The Kinks reser tre motvilliga bröder genom ett Indien i technicolor, pimpat med förtjusande detaljer som dödskallemärkta ormlådor och närmast antikt Louis Vuitton-bagage. Innehåller filmvärldens bästa scen, där Adrien Brody med sina spindellika ben springer om Bill Murray och kastar sig upp i den bakre änden på ett avgående tåg, varpå han i slow motion fäller upp solglasögonen för att betrakta förloraren som står kvar på perrongen.

4. Amelie från Montmarte

Om jag bara fick se en enda film i mitt liv skulle jag välja den här. Om jag bara fick göra en enda sak i mitt liv skulle det vara att se den här filmen.

5. American Beauty

Det här klippet, som är filmens slutscen, sammanfattar allt mänskligheten behöver veta. American Beauty är en rolig film också, och hemskt sorglig, men mest är den så väldigt, väldigt klok.

8% vår, 99% levande

Det är nu det händer. Det är nu svenska folket drar ner dragkedjan i sina nordiskt stela skal och kläcks, kränger dem av sig till förmån för ännu euforiskt blekt skinn och livsglädje och förlängda lunchraster intill solvarma väggar. Det är ännu en gräsrotsrörelse, men snart växer den mot skyn i takt med engångsgrillarnas rök och den sista tron på att vintern någonsin kommer åter rinner med smältvattnet ut i havet.

Sedan jag påbörjade mitt exjobb är nästan det enda jag tänker på - förutom våren då - traumasjukvård. Jag vänder mest min egen uppsats ut och in i min hjärna, men med mig har jag också ständigt en medvetenhet om vad som skulle kunna hända med min kropp i nästan vilken sekund som helst. Jag cyklar overkligt fort på Västanvinden nerför en backe och föreställer mig hur något fastnar i framhjulet och hur jag kastas i en vid båge på asfalten, hur mitt skelett rasar ihop som ett plockepinnspel. Jag sätter mig på tåget och funderar över vad en rörelsemängd i ett X2000 kan göra med en människokropp om allt skulle gå fel. Jag tänker mig en dag som denna, när jag för första gången är för varm i min skidjacka, när jag är instängd i en bubbla av sol, hörlursmusik och fartvind och skuggorna är så skarpa att jag varken ser bilen eller föraren mig när vi båda har grönt vid en korsning längs Malmslättsvägen. En sådan där dag som skulle kunna vara vilket år, vilket liv, vilken plats som helst för alla vårrusiga dagar är desamma. Jag föreställer mig hur läkarna klipper upp mina kläder där på britsen, radiologen som scrollar igenom en bildstack av mig.

Jag vet inte vad som är mest oroväckande, min makarbra fascination för det jag studerar eller hur otroligt självcentrerad jag uppenbarligen är. Men mest är jag glad över att det ännu inte hänt. Mest är jag uppsluppet tacksam över alla mina otroligt häftiga skelettdelar, muskler och min konstiga, konstiga hjärna.

gemensamma projekt

en sak som är bra med att bo i kollektiv är att man i fullständigt kravlös samvaro spontant kan ägna en fredagskväll åt att dricka rödvin och lära sig vika origami-tranor att hänga i taklampan

hej från Mjärdevi Science Park

Ja, här har jag försummat Under Solen och kört bloggstatistiken i botten medan februari oförtrutet har fortsatt att leverera en miljö som är på gränsen till vad människor klarar av att leva i. Det känns fint att se att ni är ett gäng som hoppfullt besöker mig varje dag trots denna inläggstorka och nu sticker jag till er en liten godbit så att ni fortsätter följa mig.

Den senaste tiden har jag mest ägnat åt två långsamma sysselsättningar: att vänta och att åka tåg. (Ja, visst känns de två begeppen märkligt besläktade i dessa tider?) Jag har farit till Stockholm och till Göteborg för att på sjukhusen observera traumafall som aldrig inträffar så länge jag är i närheten, jag har suttit trånande vid min mail och väntat på lika exjobbsrelaterade svar som aldrig kommer och jag har suttit i telefonköer som aldrig tar slut. Att exjobba visar sig inte alls handla om att praktisera vad man har lärt sig under fyra-fem år på universitetet, utan att ha is i magen, försätta sig i läskiga situationer samt hantera fullskaligt ansvar som få en att vakna på natten i oförklarliga ångestattacker. Har jag nämnt att jag ser fram emot sommaren?

Jag åkte till Skåne också och träffade det som av en systembolagsanställd benämdes som "Tjejligan" - vilket involverade nattliga dansbesök, uppdateringsglädje och till och med solsken - jag har flyttat mitt pick och pack till det utmärkta kollektivet Frittan som ligger nere på stan och som jag nästan inte hunnit vara i av ovanstående skäl och jag har gråtit till en Disneyfilm på bio. Vad har ni gjort?

när livet slutade vara poesi

Kanske är mitt problem att jag under rådande omständigheter inte klarar av att ha mitt medvetande på satellitvy. Med perspektiv att förstå hur fantastiskt det är att man får vandra runt i en sjukt kompetent kropp på den här jäkla globen med allt vad det innebär. Jag vill ju att mitt liv och min värld ska vara vardagspoesi, låttexter, citat och flygfoton, så där avskalad från inskränkt tvättstugebitterhet. Och det lyckas jag med ganska ofta och då är jag glad.

Men nu har februari bundit fast mina fötter vid marken och allt jag kan känna är en väldigt poesilös ensamhet, oro och meningslöshet. Det handlar exakt noll om hur man har det. Och till etthundra procent om hur man tänker. Men hur göra för att sätta sitt sinne? Det är en gåta.

Min inspiration för tillfället är därför ett minne från den 3:e december i år. Då åkte jag och Vargen in till New York City under vår layover på JFK airport och det var liksom ingenting vi hade räknat med, vi hade ju just varit i Ecuador och skulle hem till ett snöstormigt Sverige. Men helt plötsligt så stod vi i en kall coh vacker Central Park och var så euforiska som man bara kan bli när man helt oförhappandes hamnar i världens centrum. Så jag tänker på parken och blundar och hoppas, hoppas, hoppas att vi verkligen tar oss dit en månad i sommar såsom vi föresatt oss. Då kommer det att vara asfaltsvarmt och vi ska äta yoghurtglass och bagels och hamburgare och låtsas att vi är new yorkers, och bara man tänker den tanken, att den här möjligheten existerar i ens liv, så kan man ju inte annat än att börja sväva över marken i alla fall.

packa pappas kappsäck

hejdå 72B

Som ni vet så har jag under det senaste året parasiterat på Kobojsarkollektivet där Vargen bor, eftersom jag inte spenderat tillräckligt med tid i Sverige för att ha ett eget boende. Men nu är det dags för mig att lämna de rutiga skjortorna och baconmiddagarna, för till helgen ska jag flytta in till stan och bekanta mig med ett alledels eget och för mig alldeles nytt kollektiv.

Så jag sitter och surfar skåpbilar och släp som kan förflytta mina ägodelar från sin magasinerade tillvaro i mitt förra kollektiv Studio 55, och tänker att sånt här nog kan vara det tråkigaste av allt med att vara vuxen, eller kanske med att vara människa överhuvudtaget. Att flytta sina prylar.

Jag brukar sätta en ära i att inte ha så mycket saker - jag tog med mig lite husegeråd hemhemifrån och köpte mig tre möbler varav två väldigt begagnasde sådana när jag flyttade upp till Linköping. Och det är allt jag äger. Plus lite småkrafs förstås. Men i somras, innan vår Sydamerika-resa, när jag skulle flytta upp den lilla procentsats av mina ägodelar som bor hos Vargen, uppgick densamma ändå till två stora sopsäckar och tre bananlådor. Så det är lika bra att jag slår till på en ordentlig skåpbil och inte nåt billigt fjös, för hur man än vänder sig tycks det som om man vadar i saker, pryttlar, sladdar, askar och diverse ting som tvingar en att gå till IKEAs avdelning för smart förvaring.

Glöm att vandra iväg mot solnedgången längs en dammig sommarväg med bara ett knyte på en pinne på axeln. Det går inte att bli fri. Inte på 2000-talet. Skapade eller inte, våra behov och våra grenuttag är här för att stanna.

alla heter Glenn i Göteborg

Jag har länge haft en teori om att man direkt kan avgöra om en stadsdel ligger i Göteborg, endast med ledning av dess namn, oavsett hur oinsatt man är i den lokala geografin. Lyssna bara! Olskroken. Majorna. Masthugget. Kortedala. Angered. Orden smakar lika mycket Sveriges andra stad som stekt sill, 00-talspop och vårens första kaffe i Haga tillsammans.

För att bekräfta min tes gjorde jag nyss ett mycket vetenskapligt test på min kollektivkamrat Erik, en glad värmlänning vars sammantagna geografiska Göteborgs-erfarenhet begränsar sig till några Lisebergsbesök och en okoncentrerad Paddan-färd under en klassresa i mellanstadiet (vilken sedemera ledde till en på en restaurang förlorad jacka, ett fortfarande emotionellt smärtsamt minne).

Hur som helst, efter att inte på något sätt informerat försökspersonen om anonymitet i framtida publikationer, läste jag i blandad ordning upp femton inte särskilt slumpvis utvalda namn på stadsdelar i respektive Göteborg, Uppsala och Malmö. Efter varje namn fick informanten ange vilken stad han trodde det hörde hemma i.

Resultatet var nedslående. Malmönamnen tycktes vara mest typiska, då respondenten prickade rätt på 3/5 av dessa. Vad gäller Göteborg och Uppsala verkade de utvalda namnen däremot framkalla bilder av motsatt stad; tre av göteborgsnamnen ansågs av min försöksperson härstamma från Uppsala och vice versa.

Jag skyller min krossade hypotes på en mängd närvarande störvariabler och låg ekologisk validitet. I refuse to kill my darling. Jag menar, kan något egentligen bli mer platstypiskt än Hisingen?

jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sen köra rakt in i en bergvägg

fortfarande med kraft att knocka

Man hade bränt alla sina tillgångar och peppat i månader. Köpt tygfärg på Panduro, klippt mallar med nagelsax och tryckt sina egna tröjor. Man åkte till närmsta stora stad, som var ganska långt bort, och hade noga fixat boende eller nattransport. Man köade i timmar och räknade under tiden antalet Converse inom synhåll. Väl inne på arenan satt man i ringar och lekte konsertlekar och väntade ännu mer. Hela tiden en latent panik - skulle man komma tillräckligt långt fram, skulle stora buffliga killar tränga sig framför en i sista sekund, fanns det fortfarande tid att gå på toa eller skulle man bli tvungen att uthärda hela spelningen både kissnödig och törstig?

Sedan spelade förbandet alldeles för länge och huvudakten var flera timmar försenad, men det var förstås oerhört när de äntligen kom ut på scenen. Eufori blandad med ihopklämda bröstkorgar och kanske att man skymtade artistens huvud ibland. Attackförälskelse i de sjömanskostymsbeklädda pojkarna i publiken och ängslan över om man själv var tillräckligt rätt. Sedan var det plötsligen över och man strömmade ut med havet av människor på fötter som knappt gick att gå på längre, köade oändligt till överpriserat flaskvatten och sen var man tvungen att springa genom okänt storstadsmörker för att hinna med sista tåget hem. Där man fullständigt utmattad kontasterade att det hade varit helt fantastiskt.

Tonårens konsertupplevelser går liksom inte att jämföra med dagens. Nu kan jag i min egen hemstad spontanköpa bljetter några dagar innan spelning, peppa med finöl för 99 kronor glaset på en pub inne i stan och anlända på arenan en kvart innan det börjar. Inte egentligen fatta att det är Håkan Hellström jag ska få se förrän han faktiskt kommer ut på scenen och ser ut som The Mad Hatter i senaste Alice i Underlandet-filmen. Jag kan vara trygg på min plats och i min kropp och det är inte ens särskilt trångt. Jag kan se hela ensemblen men det vore liksom inte hela världen om jag inte gjorde det, om jag blev bakåtskuffad eller skymd eller inte fick den optimala platsen.

Men fortfarande är det dans dans dans. Och fortfarande åker jag hem och bara önskar att alla runt om mig kunde vara vackra och tysta på bussen så jag kan hålla kvar den nästan religösa känslan. Som är helt fantastisk.

I spent half of my life in the customer service line

I don't know what you've been told, but I don't get out much these days sa jag till Machmot, där vi satt med varsin semla på stans mesta tantkonditiori, fast vi då vi senast träffades kommit överens om att vi skulle ses över starksprit nästa gång.

Jag berättade att jag håller på att kopiera över alla mina gamla blogginlägg (under solen startade som a timekill to die for hösten 2006, sedan dess har det blivit knappt 300 poster) till ett Word-dokument, vilket tar med mig på en sedvanligt bitterljuv resa genom hela min universitetstid. Uppenbarligen verkar jag ha haft skitkul. Mycket roligare, läskigare, kreativare, aktivare och mer spännande än vad jag har nu. Numera lagar jag ordentlig mat och går och lägger mig klockan elva.

Vi var bättre förr, höll han utan omsvep och till min stora förvång med mig om. Men hur orkar man? Hur håller man fast i sina vänner? Och hur gör man om man inte ens vill hålla fast i dem? Om man är nöjd? Vi kom inte fram till något, för jag vet inte, jag vet inte om man får vara nöjd med att bli mittemellan och mogen och modest, jag pendlar hela tiden mellan att tycka att man ska våga göra vad man känner för och att man hela tiden skall utmana sig själv för att inte stagnera.

Fast det vore ju kul att känna entusiasm inför något. The fire in my eye is fleeting sa jag till Vargen härom natten, men det slutade visst bara med att vi somnade.

I mina gamla, livliga blogginlägg klagar jag å andra sidan över den tillvarons galenskap, hur vi kastar oss mellan händelser och människor i sådan hastighet att vi inte har tid att uppskatta dem, bara kryssar av dem på någon slags livets checklista. Jag vill ju ha tid för saker, mässar jag. Jag vill baka bröd och läsa DN Söndag.

Jag vet ingen som analyserar sina känslor så mycket som du, ler Machmot när semlan sedan länge är uppäten. Andra människor brukar mest...känna sina känslor. Men du analyserar dem.

but don't, don't, dont', don't let them go

no don't, don't, dont', don't let them go to waste

sjunger min dator om mina dagar för mig.

Hur låter man bli att slöa bort sitt liv? Det har jag fortfarande inte lärt mig.

att vara snabb i en långsam värld

Jag har aldrig suttit vid telefonen och väntat på att nån kille ska ringa. Det beror inte på att jag inte tycker om pojkar, utan på att jag ogillar att prata i telefon. Uppenbarligen så har det löst sig ändå. Det finns andra sätt att kommunicera.

Däremot vet jag inte hur många gånger jag väntat på att höra av myndigheter, fastighetsskötare, gruppmedlemmar, cykelförsäljare, handledare, potentiella arbetsgivare, exjobb, och nu senast, kontakter på akutmottagningar på diverse svenska sjukhus där jag skall utföra den etnografiska studie som så småningom utmynna i min magisteruppsats.

Och jag sitter och trånar vid min Blackberry och min inbox, jag knapprar under tiden halvhjärtat fram bakgrund och teoretiskt ramverk i mitt utkast, jag skapar google-dokument där jag sorterar kontakter och litteratur och memos, jag plöjer en hel hög med metodböcker, allt i hjälplös väntan på den verklighet som bara just de här kontakterna kan ge mig. Eventuellt.

Jag är snabb, jag är omedelbar, jag är tveklös. Men min omgivning är alltid långsam. Ibland blir det frustrerande på det olidligas gräns.

somliga går i trasiga skor

these boots weren't made for walking

När jag gjorde work exchange på Hostel in the Forest förra våren jobbade även hippiedrottningen Mac där, en söderböna från Tallahassee som varken tvekar att tatuera sig själv eller korsa hela USA på cykel. Mac strödde kärlek omkring sig och bjöd på sånger och gräs, men hade en blick hård och skarp som rostfritt stål och jag var nog alltid lite rädd för henne. Jämt, utom när vi låg nakna på bryggan ute i sjön under den ännu lite bleka mars-solen, hade hon sina tunna ben nedstuckna i ett par rödbruna, vadhöga läderboots med viss cowboytouch. De var köpta på någon second hand-affär och passade lika bra i vår älskade skog som vid dumpster diving och när vi en kväll klädde upp oss och gjorde en utflykt i Babylon för att fira Macs tjugofyraårsdag.

Sedan dess har jag varit på jakt efter något liknande, men utan framgång. I augusti köpte jag ett par låga boots för en tusenlapp och trodde att de åtminstone kanske skulle hålla ett tag. Jag använde dem en månad och sedan lossnade sulan och fanéret som döljer plast(!)-klacken började flagna. Jag lämnade in dem till affären för lagning men efter ännu en veckas användning är de i ungefär samma tragisk skick igen. Var kan man egentligen köpa skor som man kan leva i?

omätbar lycka och 54% olycka

Sally är 72% lycklig, visar ett test som hon gjort på SVT:s hemsida. Testet stoltserar med blygsamma 4 frågor, och efter lika många år på universitetet har jag en del att säga om dess validitet (mäter vi verkligen det vi vill mäta?) och reliabilitet (hur tillförlitlig och generaliserbar är mätningen?). Testet är väl bara en del av SVT:s marknadsföringskampanj för sitt nya program Jakten på lyckan och man ska nog ta det med ett par säckar salt. Men jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det och andra tvivelaktiga mätningar som VeckoRevyns personlighetstest (Hans mobiltelfon ligger olåst medan han är på toa. Vad gör du?) och Aftonbladets begränsade opinionsundersökningar (Tycker du om att grilla? Alt 1: Ja, det är det härligaste med sommaren! Alt 2: Nej, jag är militant vegan. Alt 3: Ingen åsikt) gör med folks förtroende för forskning. Fast man kan ju inte låta bli. Det är ju kul. Jag blir dessvärre bara 46% lycklig.

Men det är hemskt spännande och helt omöjligt det där med lyckoforskning. Min favoritanekdot är den om ett högst vetenskapligt lyckotest där man använde sig av två grupper, vilka bägge skulle fylla i en enkät med frågor om hur lyckliga de var. Försökspersonerna i den första gruppen fick var och en hitta ett i hemlighet av försöksledaren planterat mynt på golvet i hissen på väg upp till rummet där enkäten skulle fyllas i, medan den andra gruppen fick en helt vanlig hissfärd. I resultatet visade det sig att personerna i grupp ett uppgivit sig vara signifikant lyckligare än grupp två, inte bara just den dagen, utan i livet i största allmänhet.

Det säger en del om lyckans enkelhet och vår egen brist på koll över hur vi egentligen fungerar. För mer i samma stil rekommenderar jag den briljanta boken Den eviga matchen om lyckan, där författaren Johan Norberg tar oss med på en idéhistorisk och vetenskaplig odyssé genom lyckoforskningen. Det är en sån där bok som man önskar att man kunde ladda ner till hjärnan och bara citera ur i tid och otid. Låt er inte avskräckas av att han är nyliberal. De kan om de vill också, ibland.

begär, beslut och allt däremellan

men den är ju så fin

Jag hade tänkt köpa en iPhone 4 i examenspresent åt mig själv när jag blir färdig magister till sommaren. Men så visade sig min nuvarande telefon vara helt oduglig när det kom till att spela in de intervjuer som jag nu gör under exjobbet, medan Vargens iPhone klarade uppgiften briljant. Jag var alltså mycket nära att puttas över gränsen och spontanköpa en åt mig själv igår, men då hörde min far av sig och skrek i förtvivlan NEEEEJ GÖR DET INTE efterföljt av en lång rad argument. Så förstördes den köpglädjen och nu våndas jag i beslutsångest som så många gånger förr.

När det kommer till hur vi fattar beslut, finns det en enorm skillnad mellan hur vi önskar att vi gjorde, och hur vi faktiskt gör. Ända sedan 1800-talet har ett grundantagande inom västerländsk ekonomisk teori varit att människan är rationell. En "economic man" som fattar beslut i linje vad som gagnar henne mest och åsamkar henne minsta möjliga förluster. På 1950-talet kritiserades dock denna ortodoxi starkt av Herbert Simon, amerikan, professor inom det mesta, och för evigt känd i kogvet- och AI-kretsar efter att redan 1957 kommit med det så här i eftertankens kranka blekhet oändligt naiva uttalandet "over the christmas holiday, me and Al Newell invented a thinking machine". Hur som helst, Simon hävdade mycket sanningsenligt att människan knappast har tillgång till oändlig tid, fullständig kunskap om situation/omvärld och den beräkningsmässiga kapacitet som är nödvändig för att kunna beräkna nyttan för olika alternativ och sannolikheten för att olika tillstånd i världen skall inträffa. Vi har helt enkelt inte det som krävs för att fatta rationella beslut. Sedemera har det empiriskt bevisats i en hel rad studier att vi människor använder en mängd inte alls särskilt logiska knep, genvägar och tumregler när vi fattar beslut. Till exempel är vi inte alls urskiljningslöst själviska.

På senare år har det framkommit en teori om att vi i själva verket har två helt olika system för att resonera. System 1 är evolutionärt sett äldre och delas med andra djur. Det är snabbt, associativt, känslomässigt, tar hjälp av domänkunskap och är ofta omedvetet. I folkmun kallas det ofta för "magkänsla". System 2 är unikt för människan, långsamt, logiskt, sekvensiellt, regelbaserat och medvetet. Det är det man brukar förknippa med att resonera sig fram till en lösning. De här två systemen existerar parallellt och fajtas om att få bestämma. Mitt första system vill ha en iPhone 4, för den är ju så himla...tilltalande, bara. Mitt andra system säger åt mig att köpa en HTC Desire, eftersom den är billigare men ändå har fått lika bra eller till och med ännu bättre recensioner.

Det som är intressant här är att studier visar att folk som fattar komplexa beslut, med ett icke överskådligt antal påverkande faktorer - som vilken bil man ska köpa, var man ska bo, vad man ska studera - blir mer nöjda om de fattar beslut på magkänsla. Medan det mer logiskt resonerande systemet genererar större glädje vid mer avgränsade beslut, som när man bör ställa klockan på morgonen eller vilket märke av krossade tomater man ska köpa. Detta tycks bero på att det där primitiva, känslomässiga systemet helt enkelt är bättre på komplexitet - det arbetar parallellt och kan ta hänsyn till fler faktorer, om än omedvetet. Alltså bör jag köpa iPhonen.

Å andra sidan visar annan forskning inom beslutsteori att man har en tendens att rättfärdiga sina val i efterhand. Ju större insatsen för valet var, desto starkare är det omedvetna behovet av att för sig själva och andra hävda att just det alternativ man valde var det bästa - helt enkelt för att man vill undvika den kognitiva dissonansen i att ha betalt jävligt mycket för något som inte var nåt att ha. (Hjärnan tycker inte om saker som inte stämmer. Till exempel mår folk som får lite betalt för ett skitjobb bättre än de som får jättemycket pengar för samma arbete - för det stämmer bättre med deras uppfattning om lönesättning). Alltså är det inte konstigt att alla iPhone-ägare är så fantastiskt nöjda med sina telefoner. Det är bara för att de kostade dem en halv förmögenhet. Så jag borde köpa en HTC...eller?

Tillbaka på ruta ett.

jag tänker, alltså finns jag inte - Blog Challenge 2011

jag är ledsen, men kan inte Dorian Gray så kan inte du

Det finns två sorters människor i den här världen. De som tycker att glaset är halvfullt och de som tycker att det är halvtomt. De som blir utnyttjade och de som utnyttjas. Generalister och specialister. De enkla och de komplicerade. De som ger och de som tar. De som älskar att prata och de som hatar att lyssna. De som bor på Venus och de som bor på Mars, de som kommer i tid och de som kommer för sent, de som frågar "varför?" och de som frågar "varför inte?". Och framför allt, de som tror att det finns två sorters människor och de som inte gör det.

Att påstå att uttalanden av den här typen är begränsade och generaliserande vore väl knappast särskilt radikalt eller banbrytade. Klart att det finns en massa nyanser - det är det som är så besvärligt med den här jäkla verkligheten som man jämt skall dras med. Inga enkla sanningar eller självklara uppdelningar så långt ögat når. Så jag säger, tvärtom, att indelning av jordens befolkning i två ömsesidigt uteslutande kategorier kan vara ett mycket effektivt retoriskt grepp och får för min del gärna leva och frodas i stillhet.

Men kanske är det inte bara det ringa antalet kategorier som begränsar den praktiska tillämpningen av "det finns två sorters människor...". Även om det fanns ett oändligt antal klasser att placera sig i så skulle man snart känna sig instängd. Vi människor tycks nämligen hopplöst inkonsistenta över tid, även om vi kan upplevas som hyfsat homogena från utsidan. När jag läser bortglömda texter som jag skrev så sent som i gymnasiet vet jag inte längre vad de handlar om. Upprörda dagboksanteckningar gör mig bara stillsamt konfunderad och nerskribblade låttexter i marginalen som betydde allt har fullkomligt förlorat sin mening. Jag kan inte förstå hur jag pallade att byta hem varje natt för bara några månader sedan för nu orkar jag inte ens gå ut om fredagarna utan stannar hemma och bakar bröd och har Californication-maraton med Harry istället. Varannan dag är jag euforisk över livets storhet och varannan gråter mina ögon fast de inte vet varför. Och hur väl kan man egentligen identifiera sig med sitt tioåriga jag? Man verkar onekligen bli klokare när man blir äldre, eller i vilket fall förändrad, förädlad, förtorkad, förvanskad från ursprunget.

Men om det tar 7 år för kroppen att byta ut alla sina celler, och vår personlighet, åsikter och tankemönster sakta förändras, och själen bara är materiella elektriska impulser i vår tragiskt grötlika hjärna. Vad är det då som är...vi? Kärnan, essensen. Finns vi mer än i ögonblicket?

Detta är det fjärde inlägget i Blog Challenge 2011. För att läsa min fars version, kolla här!

kärringstopp

Här sitter jag på mitt exjobb och granskar litteratur om akutsjukvård, sammansatta kognitiva system och kvalitativa forskningsmetoder. En av de större utmaningarna var boken "Traumatologi", som fick mig att äckelfascinerat bläddra och högljutt gny av obehag inför de utförliga bilderna på patienter som råkat ut för höghöjdsfall och bilolyckor.

Ibland kommer jag på mig själv med att, helt grundlöst och till hälften omedvetet, anta att mina jämnåriga killkompisar kör bättre bil än vad jag själv gör. Och jag blir en mer nervös förare när mina passagerare än män än när de är kvinnor, eftersom jag då har mer att bevisa. I Dalsland är det viktigt att inte köra som en kärring. För män är ju faktiskt mer intresserade av bilar och har ett bättre självförtroende, så de kör bättre än vad kvinnor gör. Eller?

Dagens Nyheter skriver idag om en omfattande svensk trafikundersökning, där man kommit fram till att män är signifikant överrepresenterade i olyckor. Hela 75% av förarna i det statistiska underlaget var av manligt kön. Förklarande teorier är en alltför aggressiv körstil och övertro på sin egen förmåga. Mitt syfte med att skriva det här är inte att någon ska behöva känna sig påhoppad. Jag är inte ute efter att bevisa, utan för att motbevisa, inte efter att generalisera, utan efter att avgeneralisera.

Kan vi en gång för alla komma överrens om att kvinnliga bilförare i regel inte är inkompetenta, livsfarliga, mesiga vägblockader? Och kan vi övertygas om det själva?

det nya 80-talet

Har ni tänkt på att det nu, 2011, plötsligen har blivit ett helt decennium mellan oss och 90-talet? Tio multitaskande, internetrevolutionerande, klimatoroliga, självutlämnande hipsterår ligger där i trygg förvissning om att inte bli verkligt dissekerade och överskådliga förrän de blivit åtminstone dubbelt så gamla, och våra nostalgiska blickar riktas istället mot det kanske inte så ljuva (nedskärningar, ironi, skumgummijackor...) slutet på förra millenniet.

Tack och lov så har ju nostalgi den utsökta kvaliteten att det inte spelar någon roll hur imperfektet faktiskt var på den tiden det var presens, det ter sig ändå om än inte skimrande och magiskt så åtminstone charmigt och behjärtansvärt så här i efterhand. Fast jag knappt var en medveten varelse första halvan av decenniet ifråga blir jag alldeles lycklig och hjärtnupen av tanken på Snake och Nokia 3310, glitter och Spice Girls, magtröjor och blöjskejtare, Expedition Robinson och Voxpop, Spray och Netscape Navigator. Min omgivning är precis likadan. Jag spår således en fet 90-talsrevival comin' up, mot bättre vetande.

Äntligen!

Gör er redo för vågen genom att lyssna på 90-talets mest populära låtar på Tracks-listan, som Harry sammanställde en sedemera euforisk familjefrukost när vi på en väns inrådan satte på radion mitt i sagda special och världen faktiskt blev flera nyanser bättre.

vad är poängen?

och de säger att det kommer att bli en lång kall vinter

vintervila i min öststat

pannkaka?

MP! noquis, före och efter

Det är vinter i Ryd. Januari är svårt att ta sig igenom med livslusten i behåll. Särskilt om det ser ut som en DDR-förort i atomåldern där man bor.

Vi underhåller och motiverar oss med tävlan och poäng här i kollektivet, skapar oss ett ramverk av mål och mening. Vi har smoothie-tävlingar och bake-offs. Vi startar egna fonder och inrättar ärtsoppe- och pannkakstorsdagar. Klubben För Inbördes Belöning straffar eller premierar en beroende hur man ligger till på den lista där varje träningspass på Campushallen genererar ett litet blyertsstreck. Annars kan man ju alltid tävla mot den mer dekadenta Bacon-listan som fylls på med oroväckande hastighet. Vi ger varandra Kulturpoäng (KP) för pretentiösa uttalanden och bildande aktiviteter, inte att förväxlas med Medelålderspoäng (MP) som utdelas vid all form av verksamhet som skulle korrespondera bättre med föräldragenerationen än med den omgivande studentpopulationen här i Ryd.

Igår lagade jag och Vargen hemgjord noquis (som gnocchi, fast vi lärde oss uppskatta denna delikata potatispasta i Argentina, så vi kör på den spanska vokabulären) med räksås på egen buljong. Luften var så tät av ångande räkskal och MP att man knappt kunde se handen framför sig.

Åsikter och tolkning lämnar jag därhän just nu. Jag bara räknar.

skammen i att vara priviligerad

Plötsligen har papperversionen av Dagens Nyheter börjat trilla in genom brevinkastet här i Kobojsarkollektivet om mornarna. Det är naturligtvis en fröjd utan motstycke och jag tvingas nu stiga upp en och en halv timme innan jag måste åka till exjobbet för att åtminstone hinna med A-delen under frukosten.

Igår skrev tidningen om den mängd mat vi svenskar slänger i soporna - en miljon ton närmare bestämt, en miljöpåverkan motsvarande utsläppen från ungefär 700 000 bilar. Detta var ingen nyhet för mig åtminstone, som redan förra våren åkte på Dumpster Diving med mina hippievänner på Hostel in the Forest. Iklädda våra bästa overaller räddade vi en gratis kombilast av fullt ätbar frukt, ost, mjölk, juice och andra delikatesser från en container bakom någon supermarket. Ungefär hälften av all mat som produceras i USA slängs nämligen - 14 procent hamnar i just de där containrarna, och resten av svinnet delas lika mellan hushållssopor, restauranger och icke skördade råvaror. Vad norrmännens kvot ligger på vet jag inte, men jag vet att somliga norska matvarukedjor har som policy att ta bort maten från hyllan tre dagar före det med god marginal satta bäst före-datumet.

I dagens DN har läsare fått kommentera gårdagens nyhet. De flesta upprörs över slöseriet, men signaturen Lejeune skriver "Återigen en moraliserande drapa, med en tydlig politisk agenda. Vi ska tydligen till varje pris fås att må dåligt för att vi existerar".

Lejeune är inte den första att känna sig påhoppad. När jag för någon månad sedan efterlyste bloggämnen skrev Emma: "Gör reserach och skriv om minst FEM BRA SAKER som människan åstadkommit på sistone. Som tidningarna rapporterar får man ju dåligt samvete bara av att ha fötts..." Jag tycker mig höra sådant här hela tiden. Särskilt i jämställdhetsdebatten hörs mansfolk högljutt beklaga sig över att jag har minsann inte våldtagit någon och de där feministerna vill väl att hela planetens manliga befolkning ska raderas från jordens yta. Folk är så otroligt kränkta hela tiden, tycker att de beskylls för all världens problem när de bara försöker liva sina egna liv i all ro. Jag önskar att de ville lyfta blicken lite.

Det handlar inte om enskilda personer, det handlar om att vi är ett kollektiv och att vi måste samarbeta för att kunna ha det så bra som möjligt när vi nu satts här på jorden. Jag ser inte felet i moraliserande drapor och politiska agendor. Världens tillstånd är något som angår oss alla och ju förr vi ser sambandet mellan det och våra egna handlingar desto bättre. Somliga av oss lever på ett sätt som förutsätter att en annan del av jordens befolkning har det sämre och det bör vi ta ansvar för. Du är inte din mänskliga rättighet att leva gott på någon annans bekostnad. Man skall inte ha dåligt samvete över att ha fötts, men man skall ha dåligt samvete om man inte agerar för att förändra de orättvisa förhållandena.

Dessa är mina fem goda nyheter. Att det finns en hel massa enkla saker vi kan, och bör, göra.

• Ät kött en dag mindre i veckan. Köttindustrin påverkar klimatet lika mycket som den sammanlagda transportindustrin.
• Köp möbler och kläder på second hand istället för nytt hela tiden.
• Försök att behandla människor efter hur de agerar, inte utifrån kön, klass, sexualitet och etnisk bakgrund.
• Ge mikrolån! En form av bistånd som faktiskt gör skillnad, från grunden. Börja med att gå in på www.kiva.org.
• Våga vara idealist.

Så ska ni se att ni kommer att sluta ta åt er och bli förorättad när tidningarna rapporterar viktiga nyheter. De kan göra en deprimerad och hopplös, det håller jag definitivt med om. Men lösningen är inte att blunda för världens tillstånd, utan att göra någonting åt det.

vi mot världen - Blog Challenge 2011

Idag var vintervärlden förvandlad till det mest tröstlösa slask och bussen mot stan som jag, lagom sliten efter nattens eskapader, klev på var nästan alldeles full. Jag frågade en medelålders kvinna om platsen bredvid henne var ledig. Hon slängde en skygg blick någonstans i min riktning och drog upp handväskan i knät för att göra sätet fritt, men yttrade inte ett ord.

Vi vet ju det där och vi kallar det svenskt, det där att vi liksom hellre går in i varandra än möter en främlings blick, att vi håller oss på vår kant, att vi i nykterhetens kranka blekhet kanske inte ens hälsar på de nya bekantskaper vi träffade ute under föregående natt då några öl löst tungans blyghetsband. Personligen vet jag inte om det är just svenskt, jag tror mer att det kanske är allmänt mänskligt, att distansiera sig mer än vad som egentligen är tillbörligt till dem som inte är en del av den egna kretsen.

Dagens Nyheter skriver idag om nya forskningsrön gällande hormonet oxytocin, den där signalsubstansen som gör en lugn, glad och tillitsfull och som utsöndras framförallt vid beröring. Tydligen så verkar det dock som att på samma gång som oxytocinet gör att vi känner gemenskap och kärleksfullhet inför personen som vi till exempel just har haft sex med, så ökar det samtidigt de motsatta känslorna gentemot främlingar. Man blir alltså mer vänligt inställd till dem som är en del av den egna flocken, men fientligare till dem utanför.

Samtiden tycks bekräfta tesen. Samtidigt som kärnfamiljen med alla dess värderingar sätts på piedestal och vi uppdaterar våra bloggar och våra facebooksidor med hur mycket vi älskar våra vänner - hur vi utan dem inte vore någonting, hur de betyder allt - rasar debatten i USA om beskjutningen av demokraten Gabrielle Giffords kan kopplas till det aggressiva vi-mot-dem-betonade politiska klimatet och Ryssland upprörs över en konstnärs eventuellt felaktiga gränsdragning på ett estniskt jävla mynt. Och de glesa främlingarna som jag möter på ett öde campusområde på mina kalla kvällspromenader hejar osäkert på mig, då jag ju måste vara en av dem tillfälligt bortglömd bekant, eftersom jag möter deras blick och inte ser sur ut när jag passerar dem.

Är det så att stark gemeskap alltid måste samexistera med stark alienation? Att ju mer samhörighet man känner med en viss grupp, desto mer främlingskap känner man med med de utomstående? Att själva förutsättningen för innefattande av en part är uteslutande av en annan? Ett effektivt gruppsykolgiskt knep, från mobbing på skolgården till att stärka en arbetsgrupp genom att hitta en gemensam fiende. Det känns bara som att i en värld av i grunden för överlevnad tillräckliga resurser borde vi ha tagit oss längre än så.

Denna bloggpost är nummer 3 i ordningen för Blog Challenge 2011 och uppdraget var att kommentera en tidningsartikel. Imorgon förmiddag kan ni läsa min fars tolkning av temat här.

flockdjur

Jag lärde känna Harry för att vi båda jobbade i puben på [hg] och precis som med så många andra som jag numera tycker väldigt mycket om gillade jag honom inte särskilt mycket alldeles i början. När jag kommit ur den första förvillelsen fortsatte dock mitt standardskämt vara att han och de andra i samma gäng inte var mina "riktiga vänner", till skillnad från framförallt min kogvetbaserade familj och andra existenser som funnits med ännu mycket längre än så.

Nu bor jag och Harry ihop och jag spenderar nästan all min vakna tid med honom eller någon av de andra i Vargflocken. Familjen är uppväxt och bleknad, utströdd över landet. Allt fler av dem jag verkligen, verkligen tycker om är inte längre vardag, de är fikor och luncher och passapåtillfällen och tågresor bort. Vem är nu vem?

Att prata om riktighet är inte intressant. Men det är ett faktum att allt jag vill är att vara familj, allt jag vill ha är gemenskap och lätthet, automatik och självklarhet. Flygplan och fiberoptik och ett magiskt nätverk som knyter ihop oss alla var vi än bor i all ära. Evolutionen hänger inte med tekniken. Vi är inte gjorda för en global värld. Jag önskar att ni vore här i mitt riktiga, vardagliga liv.

på begäran

precis så gott som det ser ut(?)

Jag ger er...kimchibloggen!

Kimchi är något som koreanerna äter till i stort sett allt, alla tider på dygnet. Det är i princip din mjölksyrade grönsak of choice, fast jag förstår inte varifrån mjölksyran kommer, för någon laktoprodukt återfinns icke på ingredienslistan. Hur som helst innebär det att kimchin, i likhet med till exempel filmjölk och yoghurt, i någon mån är levande föda och påstås således säkert vara hälsosamt och väölgörande i största allmänhet. Men mest är det gott.

Jag tog kanske ett halvkilo av min bästa vintergrönsak, vilket är vitkål (hur stort val hade jag egentligen?), skivade upp den och lade beståndsdelarna att dra i fem deciliters saltlag ett dygn. Sedan gjorde jag en kryddblandning av röd chili, färsk ingefära, vitlök och en minimal skvätt soja. Egentligen skall man ha fisksås, men det stod inte att finna i kollektivets kyl. Salt asiatisk sås som salt asiatisk sås tänkte jag, medan alla välbeställda matppretton slet sitt hår. Ta dubbelt som mycket vitlök som vardera chili och ingefära förresten, allt minutiöst finhackat.

Den pikanta blandningen gneds in i kålen, som nu befriats från sin saltlag och därtill sköljs, och packades tätt tätt i kokta glasburkar, fast inte enda upp till kanten. Harry undrade mycket över varför jag kokade tomglas, inläggnings-rookie som han i ärlighetens namn är, men jag ville vara säker på att inte fel sorts bakterier frotterade sig med kimchins välgörande dito. Med tanke på att jag i morse inte längre kunde låtsas att de vita fläckarna på mina aprikoser var jäst, utan var tvungen att nesligt kasta den mögelhärd min levain-ambition utvecklats till, känns det bra att jag tog det säkra före det osäkra.

Hur som helst ska kimchiburkarna stå svalt och bubbla i sisådär en fyra dagar, sen måste man äta allt inom en vecka och då blir det storslagen korea-fest i kobojsarkollektivet vill jag lova!

ett tidsfördriv att dö för

Jag har haft sommarlov i ett år nu. Ett år. För 365 dagar sedan bodde jag i Kanada och resten kan ni. Således är jag nu kanske mer redo än jag någonsin varit. Redo för vad? För vad som helst! Jag har sprungit på stället i startgroparna sedan innan jul men inte förrän imorgon skall jag äntligen få ta de första stegen på mitt exjobb. Det hela känns mycket spännande. Kommer jag att bränna ut mig redan av att behöva passa en tid? Eller kommer jag ha fem vanliga människors konserverade kapacitet?

Så här i väntans tider har jag gjort vad jag kunnat för att sysselsätta mig. Stigit upp tidigt på morgonen och gjort halvpatetiska ToDo-listor ("lämna pant" check!, "blogga" check!, "gå promenad" check!), påbörjat märkliga och tidskrävande matlagningsexperiment (vildjäst, kimchi), tränat bodypump tills musklerna skakat och jag varit tvungen att däcka i kulturhörnan, fejat kollektivet minutiöst och inte minst ägnat mig åt oväntade projekt som att starta en fond och leka fram ett eget sigill.

För en person som tycker att det är på gränsen till kriminellt att ägna sig åt "tidsfördriv", som om de dyrbara beståndsdelarna av den ständigt tickande nedräkning som kallas Livet skulle vara någonting att fördriva, har detta varit en utmaning.

Det är i stunder som dess då de där frågorna om mening kryper inpå en. Frågor man avfärdade som obesvarbara redan i tidiga tonåren och vilka sedan man fick fullt upp inte har gjort sig påminda speciellt ofta. Utan syfte och mål blir jag olycklig, utan att jaga eller tävla eller åtminstone hålla stadig kurs framåt, mot en abstrakt och inbillad destination någonstans i det dunkel som framtiden utgör, blir det smärtsamt uppenbart att människan blivit på tok för intelligent för sitt eget bästa. För vi vet, när vi inte luras av jobb och karriär och barn och föreningar och personutveckling, att vi är byggda för att sträva, men att livet i sig självt strängt taget är meningslöst.

vita fläckar (på beställning av bushdave)

Han sade att jag skulle skriva något om relationer och jag vet ironiskt nog inte var jag ska börja. För det enda jag någonsin har varit intresserad av är just detta, av de band som binder samman mig med dig, vi med dom och världen med oss. De är allt jag velat ha, allt jag velat förstå och det ämne som jag är allra bäst på att analysera sönder till molekylnivå.

Jag förstår andra människor bäst i text. Jag vet inte om det innebär att jag har förärats med en specifik form av autism eller om det helt enkelt är för att det är mitt bekvämaste medium så där i största allmänhet. Jag kan läsa deras ord, se deras bilder och lyssna på deras musik och inse att de är nästan som jag, att jag förstår kanske inte varje uns av deras värld men tillräckligt mycket för att böra beviljas access till dem, att vi borde kunna vara själ mot själ utan några hinder emellan (läs gärna mina allra bästa ord om saken här). Men det kluriga är att det inte är alls säkert att det här räcker.

I det som populärt kallas verkligheten finns det nämligen något annat än vårt inres beståndsdelar som ska klaffa och ingen tycks riktigt veta vad det är. Det kallas personkemi, men jag skulle hellre kalla det situationsmagi, det där att ibland så bara flyter det på mellan en själv och omgivningen och andra stunder blir de vi vill ha lätta, vackra band med bara oförstående människodjur, agenter med vilka vi inte riktigt vet hur vi ska interagera för att ta fram den där självklarheten.

Det jag eftersträvar är de stunder av sammansmältning då man slutar upp att vara och tänka på sig själv för att istället bli en enhet med den eller de personer man har runt sig. Eller då man fokuserar så på den man kommunicerar med att man glömmer bort sitt jag. Något som inte alls behöver vara så pretentiöst och himlastormande som det låter, utan kan inträffa var och när som helst; vid frukostbordet, på en fest eller i en omfamning; med familj, bekantingar eller kärleken. Men dessa ögonblick är obeställbara, ogripbara och när de är till ända kan man aldrig vara säker på när de kommer att återfinna sig nästa gång. Och det är det som gör hela relationskarusellen så oändligt svår - man vet inte var man har sin närhet eller vad som skapar den.

Kanske är det också just denna oförutsägbarhet som gör ämnet så analyserbart, så intressant i alla sina former, hela skalan från skvaller till djupa samtal. Relationernas magi är det sista vi inte har ett fungerande schema för, något vetenskapen slinter på, vita fläckar på kartan i en värld där allt annat är upptäckt. Bara det gör dem ovärderliga och den mystiska sociala kompetensen till den egenskap som människan allra mest strävar efter.

För visst är det väl så att det vi vill allra mest i hela världen är att inte vara jag, utan att vara vi?

den största

Häromkvällen såg vi om Titanic. Det var minst sagt en pärs. Redan i öppningsscenen, när alla glada och intet ont anande passagerare vinkar farväl i Liverpool i sepia, steg tårarna till mina ögon. Och sen blev det värre.

Förra och första gången jag såg filmen var jag elva år och jag och min mamma åkte bil på kvällen ner till Vänersborg för att se den. Bara det var ett äventyr. Jag hade målat naglarna för första gången i mitt liv, men visste inte att de måste torka jättelänge så lacket blev alldeles strävt och skadat under färden. Sedan såg vi det episka dramat som jag förstås tyckte var FANTASTISKT; men jag förstod liksom inte udden av det då, för på den tiden tittade jag nästan aldrig film så jag tyckte allt jag såg på bio var just fantastiskt. Och senare visade de filmen i skolan och då förlöjligade alla klassens småpojkar den tragiska kärlekshistorien. Och sen blev det Leo DiCaprio-hype och Frida ochVeckoRevyn skrev sönder honom till sockrade flickdrömmar.

Nu, med ett mer kritiskt vuxenöga och tretton års perspektiv på skapelsen, överraskades jag av insikten om att Titanic faktiskt är en verkligt

bra film; med fantastisk scenografi, lysande skådespelarinsatser och kanske framför allt dramaturgisk perfektion. Det känns som en revanch.

Jag upptäckte också att hjältinnan Roses slemmiga fästman Cal är dubbelgångare med en av mina favoritboggare, niotillfems, pojkvän Ludde. Kolla!

Cal?

Ludde?

i förnekelse

Nu när jag fått bekräftat att jag får göra ett fantastiskt spännande men väldigt vuxet och lite läskigt exjobb lämpar det sig extra väl att publicera min senaste Spotify-playlist

I could be a genius if I just put my mind to it

som bara handlar om att inte anpassa sig och kanske inte växa upp heller. På ett sätt som man blir glad av. På gott och ont.

i samma sommar klokskap och vansinne

Jag brukar ladda ner pod-versionerna av Sommar i P1 från Sveriges Radios hemsida. Oftast har jag inte tid för dem de få månader då dagarna faktiskt är ljusa och sommarpratarna blir istället mitt sällskap under bussfärder, väntan och vinterpromenader.

De senaste dagarna har jag hört Frida Hyvönen förvandla trivialiteter till norrländsk magi, Ola Salo prata om skämt som fastnar i halsen, Katerina Janouch berätta om att vara medberoende och Ann Heberlein övertyga om att det alltid blir bättre till slut även om man tror att det aldrig kommer att bli det. Alla låter så kloka, så sansade, så goda; så fulla av intressanta tankar och nyanser och någon slags sanning. Att lyssna på sommarpratarna är att återställa tron på omvärlden, eftersom det helt uppenbart finns så många vettiga människor.

Heberlein berättar om all uppmärksamhet hon fått sedan publiceringen av boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hundratals människor med diagnoser som liknar hennes manodepressivitet har hört av sig för att de känt igen sig i vad de läst. Men många har också kommit med annorlunda reaktioner. Folk har rekommenderat fotmassage eller olika avancerade dieter som bot, utgett sig för att vara Jesus eller Jocke Berg, kommit med obcent sexuella erbjudanden eller uppmanat henne att begå självmord så att de äntligen slipper hennes gnäll. Och då sloknar förstås den där insikten om världens klokhet igen.

Hur hänger det ihop? frågar jag mig. Hur kan mänskligheten framstå som så förnuftig och så idiotisk under loppet av en och samma januaripromenad? Jag kommer så småningom på ett skiljetecken: huruvida avsändarens identitet är känd eller ej.

Att folk skriver en sanslös mängd stundals faktiskt helt oacceptabel skit på nätet i skydd av anonymitet är ingen nyhet. De flesta anonyma kommentarerna på min blogg är inte elaka, men alla elaka kommentarer är anonyma. Ute i verkligheten tycks man aldrig stöta på folk med så uppfuckat socialt beteende. Var håller alla galningar hus? Det verkar vara något som händer oss när vi befrias från att vara spårbara avsändare. Ungefär som när man är full och säger eller gör saker som man ångrar dagen efter, för att de byggde på någon liten av civilisationen och intellektet förnekad gnista inom en, som om medvetandet om det fått vara i full vigör aldrig hade låtit passera ens läppar. Det behöver inte vara så att det är en undermedveten sanning inom en som vinet tar fram. Det är snarare en av grottmänniskan uppmuntrad förenkling som slipper igenom förnuftets cencurerande portar.

Anonymiteten är självklart en viktig del i varje samhälle där yttrandefrihet är en grundläggande värdering. Vissa människor kan på grund av olika omständigheter inte yppa sina åsikter öppet utan att riskera konsekvenser som man inte kan begära att de skall ta. Men det är skillnad på anonymitet gällande åsikter som man ändå står för och åsikter som aldrig skulle få se dagens ljus om det inte fanns ett avstånd mellan avsändare och mottagare, där de bägge parterna slutat vara människor för varandra och istället reducerats till att bara vara bokstäver och utropstecken på en skärm.

Alla människor borde ha en autonym blogg eller ett sommarprat där de under eget namn och med egen röst fick chansen att förmedla något de verkligen tycker är viktigt. Då tror jag vi skulle häpna över hur lika vi är varandra istället för hur många dårar det finns.

drömmen om att vara kortfattad - Blog Challenge 2011

När jag var liten var jag väldigt, väldigt fäst vid min mamma. Det var kanske inte så konstigt, med tanke på att jag inte hade några syskon och att min pappa bodde på andra sidan Atlanten. Hur som helst kunde det här ibland få lite lustiga effekter. Om någon till exempel frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor pep jag fram "bonde, eller bibliotekarie". För mig var dessa två sinsemellan fullkomligt väsensskilda yrken det självklara framtida karriärvalet, eftersom min mamma jobbade på Melleruds Kommunbibiotek men egentligen hade velat bli bonde om hon bara hade kunnat.

När jag blev lite äldre och började inse värdet av en egen vilja, tänkte jag mig istället det något exotiska yrket kallskänka, eftersom jag tyckte det var så kul att dekorera tårtor och sånt. Snabbt insåg jag väl dock begränsningarna i detta och vidgade ramarna till att istället vilja bli kock, vilket nog skulle kunna kallas min första karriärsidé med någon slags substans. Helst skulle jag jobba i ett provkök och experimentera fram nya fantastiska rätter varje dag.

Någon gång i högstadiet började emellertid en faktisk talang visa sig. Jag skrev referat av släktsammankomster, dagbok på Lunarstorm och satt långt inpå småtimmarna (jag var alltid alltid alltid ute i hemskt sen tid för jag hade noll disciplin på den här tiden) och färdigställde bokredovisningar och arbeten om romarriket för skolans räkning och de var tvungna att bli perfekta. När vi skulle göra en femsidors rapport om andra världskriget lämnade jag in en 22-sidig skapelse (ett astronomiskt sidantal när man är fjorton) där det mest minnesvärda kanske är det sista avsnittet "egna tankar" där jag gick loss med engagerad, poetisk och melodramatisk subjektivitet. Ungefär som den här bloggen. Det var ju skriva jag skulle göra. Jag skulle så klart bli journalist.

Vilket jag så småningom blev, om än i tämligen begränsad tappning. Under gymnasietiden skrev jag rafflande skapelser om julmarkanden i Vargön och Septembers uppträdande på nattklubben Lipz för lokaltidningen TT/ELA och förundrades över att tryckbokstäverna i tidningen kom från min hjärna och hur lätt det var att få cash i handen för något som bara var roligt. Men på något sätt lockade ändå inte yrket som en konkret framtidsdröm. Det kan ha varit så att jag läste för mycket Liza Marklund på den tiden, men att stalka ovilliga intervjuoffer i duggregn, bli utskälld av retliga redaktörer med kaffeandedräkt och ständigt brottas med andra terrieraktiga journalistanspiranter verkade inte vara så kul. Jag ansåg mig helt enkelt inte vara av tillräckligt segt och obrytbart material.

Så nu sitter jag här istället med en karriär framför mig som jag inte kan beskriva med under hundra ord och som mina släktingar vägrar förstå.

Det här inlägget är det första i bloggutmaningen som jag har med min far och temat är Vad som hade hänt om jag hade blivit mitt drömyrke som barn (hans version hittar ni här!). Som ni märker har jag inte rikitgt kommit till saken än. Jag har ju bara skrivit en inledande historik. Mitt största problem när det kommer till skrivandet är alltså nu som då att begränsa mig. Det är nog tur att jag inte blev journalist ändå. Då hade ni aldrig orkat ta er igenom dagstidningarna.

att ta tillbaka det som är vårt (på beställning av Anonym)

Enligt den ganska tvivelaktiga källan påstan.nu är de i västvärlden tre vanligaste nyårslöftena att 1) sluta röka 2) börja träna 3) sluta dricka alkohol. Knappast någon överraskning, va? Faktum är att det här med nyårslöften har blivit så idisslat att någon knappast längre ser på dem som de manifestationer jag antar att de någon gång i begynnelsen agerade som. Istället har de sedemera har de reducerats till skämt och det enda sätt på vilket man så småningom kunde yttra dem var med högsta gradens ironi. Numera är det inte ens kul med antilöften i stil med jag lovar att börja röka år 2011 och även de mest nihilistiska uttalanden som mitt löfte är att inte ha några nyårslöften framkallar snarare en gäspning hos din åhörare än en imponerad glimt i ögat över din nyskapande twist.

Nyårslöftet har helt enkelt blivit ett negativum. En icke-fråga, icke-händelse, icke-materia. Nyårlöftet är i bästa fall en antipartikel till det lilla korn som föregick big bang och fick universum att hända; ett svart hål som suger bort all kreativitet, spänning och framåtanda i världen. Men mer sannolikt är att dess natur är null och därmed påverkar världens gång än mindre än en fjärils vingslag.

Jag känner att om vi har, eller åtmintsone har en vilja att ha, någon som helst tro på mänskligheten och hennes potential till den minsta bedrift, behöver vi ta tillbaka nyårslöftet och återställa det till sina glansdagars kraft. För hur ska man någonsin kunna känna tillit till ett släkte som inte ens har förmåga eller vilja till minimal årlig självförbättring?

Personligen vet jag att livet är en tävling mot mig själv och mina medmänniskor och därför ser jag varje dag, aktivitet och slösurfsession som en härlig potentiell möjlighet till att bli lite bättre på någonting. Det leder också till att jag blir oproportionerligt förkrossad var gång jag misslyckas med omedelbar förbättring, men det är en annan historia.

Med mina höga ideal intakta ser jag hur som helst mig själv som högst lämpad till att vara andra människors personliga tränare, kostrådgivare, relationsbollplank, spirituella ledare och allmäna livscoach och därför har jag praktiskt nog förberett ett antal lämpliga nyårslöften, ifall du själv känner dig oinspirerad eller bara som resten av din generation är lite ovan gällande det här med comittment.

Under 2011 kan du till exempel lova att inte sluta röka, sluta dricka eller sluta träna, men kanske:

lyssna mer - när någon behöver prata behöver du i regel lyssna, snarare än att ge goda råd. Och tänk om folk faktiskt lyssnade på varandra i konflikter? Då kanske diskussioner skulle handla mer om att lösa tvisten än att vinna den.

öka världens osannolikhet - bara för att det helt enkelt blir roligare så. Fler hemliga brev, mystiska lappar, tecken i snön, skattjakter och krypton. Fler vita fläckar på kartan. Fler överraskningar, osannolikheter och onödigheter.

gråta mer - på 1700-talet var det fint att gråta och att vara känslosam. Jag tycker mest att det är skönt, underskattat och alltför otillåtet. Idag stjäl vår kultur vuxnas och pojkars tårar. När det i själva verket är ett sådant mirakelmedel, som en förälder som säger att det kommer ordna sig - plötsligt känns allting mycket bättre.

äta mindre kött - för att köttindustrin påverkar klimatet mer än hela den gigantiska transportsektorn. Det är inte svårare än så. Det är inte försvarbart att äta kött varje dag. Du behöver det inte.

unna mig mindre - överlag borde folk sluta inbilla sig att de behöver så mycket. I själva verket behöver man förvånansvärt lite för att må bra. Testa att säga nej till dig själv för omväxlings skull. Om du kan!

Eller vafan, lova vad som helst bara det är något, något som har intention och riktning och allvar, för hörrni, ironin hörde faktiskt hemma på 90-talet. Nu är det reclamation som gäller.

besvikelse

Av över 70 pers som läste föregående inlägg kände alltså en person att den hade något att komma med? Då får det fan vara. Bort från min blogg, slöfockar!

Istället kan ni kanske titta in på min fars framtvingade skapelse I skuggan. Efter en diskussion oss emellan om tynande uttrycksförmåga gav jag honom nämligen det egenpåhittade uppdraget Blog Challenge 2011, vilket innebär att han ska starta en blogg och skriva 15 inlägg på lika många av mig valda teman. Första temat var, logiskt nog, en presentation av mig själv. Han verkar lite nervös över det hela så spring dit nu och säg nåt uppmuntrande!