dagens ord: blå

Imorgon är det Svarta Lördagen, men jag är blå. Alla föredetta fadderister och festerister, detta inkluderande moi, kommer att springa runt lagom marinerade i Vallaskogen och leka med varandra.

Mitt mål är att se så overklig ut som möjligt.

nattdjur

Ikväll är tredje dagen på raken som jag jobbar natt och det är så uppenbart att vi människor inte är gjorda för dygnets mörka timmar. Kontaktlinserna torkar ut, kroppen gör ont och tankarna fladdrar i märkliga banor. Men ändå finns där en lockelse, nattens sammetslika magi som förstärker allting, gör det lite farligare, bättre, mer. Den är dagens mycket mer charmfulla kusin, som fast den är tämligen oduglig ändå kammar hem släktens förtjusning.

Jag älskar morgnar och jag älskar kvällar. Morgonen är fylld av möjligheter och kvällen av löften, medan själva dagen däremellan bara...är. Kravfylld och glåmig och något som inte är eget, bara en transportsträcka mellan ytterligheterna. Antingen så hinner den inte innehålla allt den borde, eller också är den svårmeningsfylld och otillfredsställande. Värst är eftermiddagarna - då är det alldeles för sent för att få något av större dignitet gjort, men ännu kan man inte åtnjuta kvällens tillåtelse till fritid.

Sedan skymmer det. Ett lugn lägger sig samtidigt som något annat trappas upp. I lägenheten nedanför lever studenterna om i uppvärmning inför på nattens löften. Kanske kommer de köpa hamburgare av mig i [hg]:s tält på ölfestivalen München Hoben om några timmar. Vi kommer vara nattliga, levande och osäkra. Vi kommer må bra för stunden. Imorgon kommer dagen och tar oss.

död och nyfödelse

Death and Furniture har förpassats till evigheten. Nu ändrar jag format. Jag tänkte mig, i sann samtidsanda, något av en kvalitetssänkning/kvantitetshöjning. Helt enkelt en anpassning till forumet där jag verkar. Drömska betraktelser som sträcker sig mot evigheten i all ära, men jag tror att just en blogg blir gladare av lite mer liv och rörelse. Mer uppdateringar och lättare fötter.

Välkomna under solen! Nu börjar vi om.

oh how I remeber you

Varfor ter sig allting sa vackert I retrospektiv? Imperfekt betraktat som genom en fargad glasbit, skimrande och skevt.

Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.

Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.

Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.

Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.

mer om ord

Vi ar hos Kattens farmor som bor i den tjeckiska staden Kadan, for vilken jag varken skulle kunna ange storlek eller geografiskt lage. Allt jag vet att man tar bussen fran Slany, aker lange och vaknar precis nar det ar dags att ga av, sedan byter man buss och gar en bit med en hemgjord karta.

Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.

Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.

Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?

Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?

Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.

I told you to be patient and I told you to be fine

Antligen ar jag pa vag, antligen kan jag sjunga med i "All my little words" och mena det. Det ar flykten som ar grejen, det ar min tillfallighet och brist pa bestandighet som gor mig exklusiv. Och det ar viktigt med exklusivitet.

Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.

Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.

Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.

Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.

Rädda willy

Som bekant parasiterar hemlösa jag för tillfället på Vargens kollektiv i Människo-Ryd, där jag alltså bor tillsammans med sagda rovdjur och två andra fina varelser, Harry och Sanna. Bostadsområdet ligger alldeles intill Studentryd men skiljer sig från detta genom att förutom studenter husera även vanliga, eller riktiga om man så vill, människor såsom barnfamiljer med osvenskt ursprung och äldre par med kolonilotter. Fördelen gentemot mitt tidigare boende på det förnämligare T1 är närheten till allt studentrelaterat, till exempel universitetet, [hg] och den relativt till östergötlands-dyrase-mataffär-coop-ladan fantastiska mataffären Hemköp Ryd där man alltid träffar folk man känner. Nackdelen är att allt utom kära [hg] är fult och viss getto-stämning, men det får man ta. I Ryd kan vad som helst hända utan att någon höjer på ögonbrynet och det är faktiskt mest charmerande.

Nåväl, till saken! Vi har alltså blivit med fisk. Hela sommaren ska vi ta hand om en enorm guldfisk - som vi av anonymitetsskäl kan kalla Ansgar - eftersom dennes ägare är ute på andra äventyr. Jag säger "dennes", eftersom jag inte är helt övertygad om att det är en manlig fisk vi talar om - den glittriga skruden och de slöjlika fenorna tyder på att det antingen är en ganska queer fisk eller att det är en kvinnlig dito, som borde heta något ljuvt och storartat i stil med "Athena".

Det här är inte den enda punkten på vilken jag känner skepsis gentemot Ansgars existens. Han bor i en liten glasbur på ungefär 2x3 fisklängder med en dödskalle som enda sällskap, men trots sin knappa levnadsyta hänger han bara i ett hörn av akvariet. Där ser han nämligen sin spegelbild. Kanske tror Ansgar att han har en vän i just detta hörn. Ibland tittar Ansgar mig i ögonen, rör munnen och gestikulerar vilt med fenorna. Jag tror att han försöker säga mig något.

Jag blir väldigt beklämd av Ansgars livsföring. Den får mig osökt att tänka på den fiskskål som min pappa brukade ha i sitt hus i Atlanta. Det var en sån där klassisk rund serietidningsfiskskål ni vet, vilken innehöll förutom just en stor guldfisk en liten mask eller liknande, och på toppen tronade en växt som hade sina rötter ner i vattnet. Det hela var ett mycket finurligt uträknat produktkoncept - masken rengjorde glaset och åt fiskens exkrementer, plantan fick näring ur vattnet, och fisken skulle i sin tur få näring av växten. Tillsammans var det tänkt att de skulle utgöra ett slutet ekosystem. "Det fungerar jättebra", berättade min far nöjt, "man måste bara byta ut fisken då och då".

Detta är vad jag tänker på när jag för mina ljudlösa konversationer med Ansgar. Något måste uppenbarligen göras. En god vän, S, föreslog att göra processen kort genom någon form av dödshjälp. Detta är som ni förstår inte ett alternativ med tanke på Ansgars rättmätige ägares känslor i åtanke. Jag vill köpa ett jättestort akvarium och fylla det med glädje och goda vänner i form av neontetror och sugmalar. Vargen hävdar att Ansgar skulle våldföra sig på dessa och i värsta fall äta upp dem. Jag tycker han är cynisk. Tills vidare råder status quo, medan Ansgar timme efter timme buffar på sin låtsaskompis i spegelbilden.

Words between the lines of age

Det är en sån där grå dag som det bara kan vara i Ryd. Jag hade glömt bort Linköpingsvinden, hur den kan blåsa från alla håll på samma gång så att man får stå upp och trampa på raksträckorna, så att det susar i öronen och håret tovar sig, så att ens klara raka tankar sveps bort och ersätts med ett klibbigt brus. Våren borde vara i högform, det borde lukta jord och varma barr och nyutslagna små blad, folk borde ansvarslöst och lyckligt ligga som snöänglar på gräsmattorna, grilldimman borde hänga tung i luften. Istället kommer fronterna in från öster, hotfullt mörkblå på undersidan, flygplanen far som oroliga flugor över våra huvuden och allt är grått.

Det enda ståndkraftiga vårtecknet är vitsipporna, de totaldominerar Rydsskogen och färgar dess golv vitt vitt vitt. Motsträviga pre-tonåringar har gympa och letar efter tipspromenadfrågor, studenterna far fram på sina halvskraltiga och passionerat vanvårdade cyklar. Ingen ler men jag anser mig stå över det där, anser mig ha solskenet innanför bröstkorgen.

Det är då jag ser dem. Två tanter i varsin rullstol, med mycket vackra, rynkiga ansikten som för länge sedan glömt bort hur man gapskrattar. De har varsin bukett vitsippor i händerna, assistenten har plockat dem, och jag vet naturligtvis ingenting om de här två damerna. Men de tittar så oändligt sorgset och nästan förvånat ner i det gröna vita, som undrade de hur de hamnat här. De fingrar på likadana blommor som de kanske en gång sprungit igenom med fjädersteg - som om livet vore ett skämt, något att ta lätt på - och nu är de deras enda länk till en lättsamhet som åldern sedan länge tagit ifrån dem. Buketterna är vackra i deras händer, men de är också malplacerade, inkapabla till en fortsättning, som uppstoppade djur i ett vardagsrum.

Nej jag vet ingenting om dessa människor, de är bara ögonblicksbilder på min näthinna, två sekunder eller mindre finns de där, men när jag fortsätter ut ur skogen har solen inuti mig gått i moln. Jag måste nästan gråta en stund för jag hatar berövade förmågor, jag har sett den processen på nära håll och en gång kommer det att hända mig.

Fram tills dess måste jag häva tanternas sorgsna blickar och den meningslöshet som Ryd utstrålar en grå fredagsförmiddag. Jag måste säga till mina människor att jag älskar dem, jag måste springa fort för att det känns skönt i kroppen, måste dricka champange utan anledning och måste hänga färgade glasskärvor i fönstren. Jag måste sluta låtsas och våga förundras/förrådas/försöka, öppna ögonen för detaljerna och skratta så att jag får träningsvärk i magen. Jag måste en gång för alla bevisa att livet är så stort att ingen som har fötts in i det rimligtvis kan vara besviken.

Can't believe how strange it is to be anything at all

Mentaliteten från den magiska vårterminen -08, då jag till synes utan anledning svävade ett par centimeter ovanför marken, såg guld som ingen annan kunde se under slask och is och skrev sånt här och sånt där - tycks visst ha återvänt. Jag springer med lätta fötter längs den tunna linje som skiljer eufori och desperation åt, spenderar timmatal med huvudet någonstans uppe bland molnen och i magen bor en hel fjärilskoloni vars vingslag aldrig riktigt avstannar.

Jag helt inne, uppe, omkring mig själv och samtidigt absolut delaktig i varenda millimeter av min omgivning. Jag är helt enkelt så hjälplöst förälskad i världen. Sådär tonårsaktigt förlorad, förtrollad, förskräckt. Futurum är en räcka gyllene staffettpinnar och kroppen fylls med kolsyra bara jag berör dem med tanken. Presens finns helt nära fingertopparna men är inte fullkomligt existerande, imperfekt fyller mig med värme. Allt gör lite ont, svider som papercuts i själen.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera att spendera tid med mig, det skulle kunna bli mycket tröttsamt; antingen tidlöst drömmande eller absorberad av nuets enkelhet. Men jag skulle i alla fall berätta för dig att precis allting är möjligt.

Om inte annat har jag en matchande playlist åt er som inte redan tagit del av den:

nu kommer våren snart jag lovar och den låter så här

Och nu far jag till Alabama!

Everything is gonna be alright forever and ever

Soundtrack: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Jag tror att man förväntas bli försiktigare ju äldre man blir, att man som otvivelaktigt vuxen någon gång i fyrtioårsåldern ska vara ute i god tid, oroa sig för glömda nycklar och inte lita på främlingar, eftersom man lärt sig av sina misstag och helt enkelt utsatts för livet och alla små jävligheter som det har i beredskap åt en. Men ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag om att det är precis tvärtom; att även om allt kanske inte alltid löser sig till det bästa, så är det mesta åtminstone överkomligt och att det inte finns något sådant som en perfekt väg, val, alternativ, situation; utan ett spektrum av scenarion som var och ett har sina fördelar.

En otroligt svår och sorglig sommar ledde till någon slags livstacksamhet och förbättrade släktrelationer, mina obefintliga jobbchanser i Kanada gav mig fantastiska upplevelser i USA, när jag måste be om hjälp träffar jag fina människor och när jag glömt att handla uppfinner jag mina bästa nya maträtter. Ingenting blir som man tänkt sig och det är väl tur det, hur oändligt tråkigt vore inte alternativet? Tack och lov är vi utrustade med någon slags slumpgenerator som utgörs av våra misstag och felberäkningar.

Livet är i grunden stort och vackert och bra och vänder man blicken mot den stjärnhimmel vi kan se med blotta ögat, denna minimala skärva av det faktiska universat, inser man att inget så kallat misstag man kan tänkas göra spelar någon roll egentligen. Hade någon sagt det här till Gro, 16 år, hade hon bara kallat det obefogad optimism men nu vet jag att det är så.

Det kanske inte alltid känns så i varje ögonblick, men att tvingas klättra över svårbegripliga hinder är att ha något att göra avstamp ifrån, ett avslutat förhållande är en möjlighet för en annan relation och varje missad chans är också ett tillfälle. Man lär sig av det mesta men jag vägrar att tro att den ultimata lärdomen är att hela tiden vara beredd på det värsta.

Oj då, jag har visst börjat blogga lite på Skattjakten också. Tillsammans med de andra tjejerna i huset i Fernie. Välkomna!

FYI

Nu är jag i Fernie, BC och mina förehavanden kommer de närmaste fyra månaderna främst avhandlas i de nyhetsbrev jag skickar ut lite då och då. Om du inte har fått något brev och om du kommer att sakna bloggen är du välkommen att anmäla dig till dessa till mig, på gro.dahlbom@gmail.com.

Gott nytt år, mina vänner!

Jag städar ut mitt rum i kollektivet till hälften iförd kvällens nyårsoutfit. Det upphör aldrig att förvåna mig hur otroligt mycket man slänger varje gång man flyttar. Påse efter påse åker ner i sopnedkastet och inom mig för rensa-ordna-släng-fantasten och återanvänd-varje-pryl-miljönissen en jämn kamp.

Parallellt lyssnar jag mitt Spotify sönder och samman, förundras över hur livet konstant kan te sig så vackert och bildskönt i niotillfem:s blogg, funderar över om detsamma (livet, alltså) inte borde vara enklare eller om det rentav är väldigt enkelt bara det att jag inte upptäckt det än, och lyssnar på nyårsraketerna som redan börjat avfyras utanför fönstret.

I maggropen en cocktail av förväntan, längtan, kärlek, rädsla och Sheridan-likör.

Vi ses i nästa årtionde.

För alla stämningssökare som är evinnerligt trötta på Absolute Christmas

Så här i början av den fantastiskt hektiska sista veckan innan alla skingras som snöflingor inför julhelgen/-lovet/-hemmavistelsen laddar jag med min egenkomponerade och perfekta alternativa julmusiklista på Spotify. Förhoppningsvis tar den mig igenom sömnlöshet, panikplugg, bakfylla och oändligt mörka cykelturer i halkig semisnö.

Naturligtvis är ni välkomna att ta del av den:

julmusik revisited

De känslor icke-levande ting framkallar

Denna till och med för tidiga december ovanligt dystra helg, vädermässigt alltså, styrde jag kosan till huvudstaden där jag lät mig tas om hand av moster Y et al., vilket visade sig vara ett klokt beslut. Vi gick på bio, drack Cointreau, tog hem skamligt få poäng till nya På Spåret och träffade valda delar av Stockholmsklanen, det vill säga hade det på det hela taget mycket trevligt. Det var fint att få vara omgiven av blodsband (även om just den formuleringen inte föll så väl ut), det kändes länge sedan och som vanligt lapar jag i mig så mycket trygghet och ovillkorlighet jag kan få.

När jag kom hem till Linköping konfronterade jag påsen med kryddor och liknande jag tidigare tagit med från hemhemmet - som inte längre riktigt är ett hemhem - för att de inte skulle förfaras medan huset står tomt och råttorna dansar på borden. Dessa små påsar som min mor valt ut och tänkt kring, som var menade att användas till sådant mödrar typiskt gör men som nu står i en systemetpåse i mitt kollektiv. Nejlikorna stack jag i en apelsin och höjde därmed julstämningen i mitt rum med åtminstone 75%. Men vad ska jag ta mig till med kummin och cocktailbär, marmelad och syltade apelsinskal? Studenter brukar inte sådant, det gör mammor, i den mån de existerar.

Nu börjar det!

Idag bokade jag äntligen min biljett till Kanada! Vilket betyder att jag kommer att säsonga fyra månader i Fernie, en skidort i BC, efter nyår. Jag ska bo i ett hus tillsammans med min fina vän Helena och sex mer eller mindre okända människor, och jag är fullt och fast övertygad om att det kommer att bli fantastiskt. Vargasaknad och oändligt osäkra villkor till trots.

Det är en del av idén. Och ibland är det kanske bättre att möta omättlig trygghetstörst med med ännu mer ovisshet. Lika löser lika.

(Att jag knappt kan åka skidor ser jag inte som ett problem, utan som en möjlighet.)

Dagens citat: Douglas Coupland

"...ögonkontakt är det intimaste två människor kan ha - glöm sex - för att den optiska nerven tekniskt sett är en förlängning av hjärnan, och när två människor ser varandra i ögonen är de hjärna mot hjärna"

Snyggt och koggigt. Om det ändå vore så enkelt.

Dagens citat: snubbe på John Doe

Igår var det kanadensiskt på [hg]:s popklubb John Doe, så jag och Hekenba plus sällskap var där i researchsyfte. Vi fick lära oss vad postrock betyder och spana in de tre banden The Happiness Project, Years och Do Make Say Think; vilka sedemera visade sig vara samma människor plus tusen instrument och mystiska effektpedaler, fast i tre olika tappningar.

Bitvis var det skitbra och bitvis var det lite tråkigt, som när bandmedlemmarna producerade gälla partydödarslingor mellan låtarna. När den snubbe som såg mest kanadensisk ut ensam satte sig ner på scenen (det var Years, för övrigt) och spelade gitarrlåt efter gitarrlåt satte vi oss också ner på golvet, för det var drickaöl-snackaskit-ochvaggaitakt-musik tyckte vi.

Efteråt kom en smått lyrisk långhårig kille fram till oss och sökte hävda storheten i vad vi just sett. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt med en ensam snubbe som spelade gitarr utan att sjunga, hur tekniskt duktig han än må vara (det var han). "Ja men det beror ju på hur man ser det, ur ett gitarrsolo-perspektiv var det jättebra" sa killen vilket jag tyckte var ett lamt argument, ungefär som att säga barkbröd är gott ur ett matfaständåinte-perspektiv.

"För att uppnå maximal lycka måste man justera sina förväntningar" sa långhår då och försvann i folkmassan. Jag följde honom imponerat med blicken. Det är så coolt när folk kläcker film-lika aforismer i verkligheten, särskilt om de vänder på klacken efteråt. Dessutom sammanfattade den mer eller mindre den bok som jag varit smått besatt av på senaste tiden, Johan Norbergs "Den eviga matchen om lyckan". Mer om den en annan gång.

Stolpe in

Ni vet såna där dagar som man liksom snubblar igenom och bollen som av misstag lobbas in i mål? Jag har haft en sådan dag idag.

Jag sov nästan ingenting i natt eftersom jag låg och hade konstiga, drömlika och komplett grundlösa föreställningar om att jag varken kunde eller fick somna. Sedan steg jag upp i ottan då Vargen skulle på morgonmöte och följdaktligen simmade jag lojt och lätt avtrubbat i en trötthetsinducerad dimma hela förmiddagen.

Eftersom en snubbe skulle komma och kolla på min bil på eftermiddagen kom morgontimmarna väl till pass då det var mitt enda tillfälle att hinna researcha webben och konstruera ett försäljningskontrakt. Men planerna grusas då Emoscar ringer tjugo över åtta och säger att vi har labb, vilken jag inte trodde skulle inträffa förrän vid tio. Tur att jag är vaken ("vaken") - och tur att jag som på magkänsla köpt en reservcykel för bara några dagar sedan, med tanke på att min (älskade-kära-jaghoppasdufårrullaframövergrönängder) cykel Lyxen blivit stulen på Linköpings central över helgen. Väl framme i skolan möts vi av insikten att labbhandledare uteblir och att endast salen är bokad, vilket får Emoscar - vars ögon är ungefär lika smala som skållade, skalade och halverade mandlar, på höjden alltså, att önska att han valt att sova istället och mig att jag satt och skrev på mitt kontrakt. Men vi dränker våra sorger i en våg av mer eller mindre briljanta designidéer (var kom det ifrån?) till det spel vi skall programmera och när klockan slagit tionollnoll har jag faktiskt till och med lyckats konstruera kontraktet (i pausen när min bättre labbhälft hämtade kaffe), som nu bara behöver skrivas ut.

Lämpligt nog kommer Salle förbi och hämtar upp mig till vad jag tror är nästa seminarium, men placerar oss istället i en utskrifts-pul på vägen. Hon informerar dels om att seminariet tydligen inte alls är idag utan imorgon och passar på att ge mig en utskrift hon fått över av den långa artikel som tydligen skall läsas till dess men som jag missat. Jag berättar om mina cykeleskapader; om turen i oturen att jag trots att jag blivit av med Lyxen har tillgång till en annan cykel, synd att den inte har nåt lås bara. "Men jag har ju ett extra lås på min cykel" säger min underbara vän och ger mig en nyckel.

Eftersom jag innan helgens Norrlandssemester svängt ihop en märklig pannkaksblandning av det som fanns i min kyl har jag visst en lunch hemma att stoppa i mig. Efter inmundigandet av denna kommer Joejo cyklandes till mitt kollektiv. Under bilförsäljandet agerar han peppare och moraliskt stöd och intar rollen som min dalsländske pojkvän - komplett med stylish femtiotalsfrippa och petandes lite i motorn, mumlandes något om drivremmen. Styrkt av detta ger jag inte med mig när bilköparen, en 50-årig Norrköpingsbo, letar fel och vill gå ner i pris. Han inser att loppet är kört och köper bilen för utgångspriset - vilket den faktiskt är värd. YES! Plötsligt står jag med en bunt femhundringar och en bankväxel på hundratiotusen kronor i handen och ser min mors forna drömbil runda hörnet på kollektivet.

Då liksom vaknar jag för dagen.

Fasligt symmetrisk

Ser ni vad som fattas? Inte?

Ni är inte ensamma. Ingen har självmant lagt märke till att min näsring försvunnit sin kos och mitt ansikte därmed tagit ett steg mot vuxenlivet (som för att hinna ikapp). Jag antar att allt har sin tid. 21-årskris no more.