Luften bor i mina steg

It's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.
ur American Beauty

Ja, det var det där med den nya eran. Så som jag förutspådde har den nu kommit. När jag nyss lämnade städölen och klev ut genom [hg]:s portar, var det ljust ute. Inte bara lite gryningsskimmer; nej, det var ljust! Hela natten har passerat medan jag vistats inne i den gamla Herrgården. För bara två veckor sedan var det becksvart vid samma tidpunkt; apokalypsens tropiska fåglar ni vet. Men nu smälter istället ljum värme stadens drivor och det luktar på ett nytt sätt. Så den nya tiden som nalkades, det var ju våren såklart - att jag inte förstod det tidigare!

(Och den där känslan som jag har längtat efter i flera år, den har kommit nu. Men jag mindes inte att besvikelsen kunde svida så... Jag mindes inte tankens fixering och kroppens uppror. Och jag mindes inte hur jag alltid blir, hur jag vänder bort min blick och förlorar chans efter chans.)

Det är en vanlig föreställning att lycka finns i ena änden av en skala, och olycka i den andra. Men det är en missuppfattning; lycka och olycka är bara två sidor av samma mynt. Motpolerna består istället av stark sinnesrörelse respektive likgiltighet. De gånger jag känt ren lycka som starkast har jag samtidigt haft en förnimmelse av att steget över gränsen varit hårfint. Eufori är tätt sammankopplat med vemod, kanske för att ju mer vi uppskattar tillvaron, desto smärtsammare är det att den en dag kommer förändras eller ryckas ifrån oss. Sorg och glädje svider på liknande sätt i bröstet, de är känslor så stora att man nästan inte står ut med att bära dem, de tangerar bristningsgränsen. Därför kan något vara så vackert att det gör ont och man bara vill gråta, och därför kan vemodet och smärtan ha en tjusande gloria.

Ofta när jag cyklar till universitetet på morgonen numera kan jag känna en sådan intensiv lycka över hur vackert allt är. Över att världen finns och är fantastisk, naturens vilda obändliga skönhet, människorna som alla lever sina liv i sina egna mikromakrouniversum, och vi bor på en otrolig planet i ett hav av rymd, och förgängligheten är så stor och så påtaglig. Det bara strömmar energi genom kroppen och Håkan Hellström - magin/tragedins mästare - kvider jag vill ju bara sjunga...AAAHHH....Katariiiiiiina i mina öron och fartvinden strömmar över mitt ansikte, och då sluter jag ögonen och blundar nerför Vallabacken, det kittlar i magen och hjulen rullar fortare och fortare och det är så skönt, gör så ont, och när jag öppnar ögonen kan jag inte känna annat än total, destillerad lycka över att få finnas till, i några sekunder.