söndag, februari 26, 2012

Förtjänster

DEL I

Jag hatade honom. Alltså förföljde jag honom. Eller om det var tvärtom, kanske. Jag är vad du skulle kalla en stalker, men jag tycker inte om det ordet. Alla har vi våra skäl.

Jag har sett allt, jag kan hans liv bättre än vad han själv gör. Och ändå är han perfekt.

Jag ser honom på morgonen när han äter frukost (gröt, en knäckemacka med ost, ibland ett ägg, juice på helgerna) och när han går och lägger sig (lyssnar på musik i sin iPod, skickar några sms, ställer klockan). Jag ser honom i skolan (bland trånande tjejer med leggings och anteckningsblock) och på fest (bland trånande tjejer med kajal och xider). Jag såg när han vann sin första skidtävling, när han spelade sin första låt på gitarr, när han fick sin första fylla och när han förlorade oskulden.

Ni kanske tycker att jag är obehaglig, det hade jag också gjort. Vad kan jag säga? Jag har inget behov av att försvara mig.

Han har inte gjort ett enda misstag i hela sitt liv. Jag vet, för jag har sett allt. Han är sladdbarn till vår bys lokala motsvarighet till Brad och Angelina, ett gift par strålande av framgång, lycka och skönhet. Av en evighet som inte kan brytas av lasersvärd eller osagda ord. Hans två äldre syskon avgudar sin lillebror och förlåter honom att han har haft det lättare än dem och gör allt de gjort, fast lite bättre. Jag skulle inte förlåta honom; för mig är han bortom förlåtelse. Sådana som han är skälet till att sådana som vi lever miserabla liv i skuggan.

Jag tror på det här med balans, förstår ni. Alla resurser är ändliga. Precis som vi måste slåss om den mängd guld, olja och livsmedel som finns här på jorden, så finns det en viss mängd positiv energi att fördela. När någon känner sig värdelös känner sig någon annan lyckad. När någon går hem med flickan går någon annan utan. Och så vidare. Men! Han har fått hjärnan. Han har fått utseendet. Han har fått den ihakande blicken, den snabba munnen och det soliga humöret. Den starka kroppen, de lätta stegen och det beroendeframkallande skrattet. Koncentrationen, kreativiteten, fliten och spontaniteten. Det blir inte något över till sådana som oss. Rakryggad går han ut, alltid ut, trampandes på det som hade kunnat vara vår lycka.

DEL II

En gång var det en sommar som var så där oöverskådligt utsträckt som de bara kunde vara innan ens hjärna lärt sig att automatiskt dela in livet i något så banalt som lunchtid och veckodagar. Vi sov i ett tält i min trädgård, ett fort utrustat med ficklampor, gameboys, serietidningar och kolasnören. Till midnatt höll vi vaka och när det självlysande visarna på hans GUL-klocka passerade varandra väntade vi på att alla spöken skulle stiga upp, som vit rök i buskage och bakom äppelträd. Men de kom aldrig. Vi sov och när vi vaknade var tältduken färgad bjärt orange av solen. Det var varmt och kvavt därinne. Det finns ett polaroidfoto av honom, han ser rufsig och glad ut och några fuktiga hårtestar är klistrade mot tinningarna. Det är infört i min bok nu. Sedan började vi brottas, han vann så klart, vi låg och pustade i värmen. Han skrattade och såg mig i ögonen. Jag kände att jag hade stånd. När jag lade min hand på hans mage fortsatte han bara att titta på mig med sin självklara blick.

Efteråt. Då drog han upp dragkedjan, klev ut ur tältet, ur trädgården och ur mitt liv. Solen sken på hans tunna armar hela vägen. Jag steg också ut ur livet, resten av sommaren låg jag i fotändan av min säng och kikade in i hans rum på andra sidan buxbomhäcken, eller patrullerade den julitomma gatan med min röda Crescent.

När grönskan var så mättad att man fick för sig att den var nymålad och skulle färga av sig vid beröring, när nätterna smög sig på allt tidigare och månen hängde stor och orange i skogsbrynet, började vi högstadiet. Det var då jag förstod att han stal från mig, för i takt med att han växte krympte jag bara. Han steg som en stjärna, spräckte kläder och vann mark, medan jag försvann in i klottret i tegelväggarna, fastnade i tuggummiklet under bord och bänkar. Men att vara osynlig har sina fördelar. Han mötte aldrig mer min blick, men jag kunde låta den övervaka alla hans timmar utan problem. Och jag började föra bok över allt som jag skulle ta tillbaka.

DEL III

Nu slår jag igen pärmen, stryker över den en gång med handen, som något som man vill skydda men vet att man måste släppa fritt. Ett ögonblick stirrar jag ut i tomma luften, låter intigheten förbereda mig på vad jag måste göra. Om tjugo minuter kommer han hem från träningen. Han kommer att behöva dricka mycket vatten och innan han går och lägger sig blandar han ut en kapsyl MiviTotal Sport i glaset han alltid har vid sin sängkant, för att sedan tömma det i ett svep. Det smakar redan vidrigt så han kommer inte att märka den extra tillsatsen i flaskan.

Naturligtvis är ingen hemma, men de förvarar fortfarande en extranyckel hängande under trappan upp till verandan. Mina fötter sjunker ner i den chockerande välbekanta heltäckningsmattan ända upp till övervåningen. Det är första gången jag är i hans rum sedan den där sommaren. Allt är mindre nu. Ljuset är dunkelt och det luktar man och tvättmedel och jord och jul av hyacinten i fönstret. Bokhyllan är full av CD-skivor och Illustrerad Vetenskap. Ovanför sängen sitter en Pulp Fiction-affisch. Det är kallt, och jag huttrar till. Egentligen är det märkligt anonymt där inne, som om hans ande aldrig hade rört vid väggarna.

Jag går in i det anslutande badrummet, ljusknappen sitter till vänster, mycket lägre än vad jag minns. Lysröret blinkar några gånger medan det tänds, mitt ansikte flimrar i spegeln, av-på, av-på, en sekund hypnotiseras jag av min egen blick. Men där finns också en annan silhuett. Jag känner en tyngd på min axel, en sprakande elektricitet, värmen som sprider sig ut i kroppen. Han är där. Utkliven ur skuggorna, ur berättelsen. Förstenad tittar jag ner på hans hand. Han tar steget in i rummet, vänder mig ett halvt varv. Det skarpa ljuset som obarmhärtigt gräver gropar i min hud skapar en gloria kring hans kontur.

”Jag har sett”, säger han lågt. ”Jag har sett allt. I korridorer och kiosker, bakom buskar och hörn. I fönster, speglar och genom halvöppna dörrar. Varför gör du så här?” På nära håll är han overkligt stor. På nära håll känner jag nästan inte igen honom. Jag får en impuls att springa men är fastfrusen i den ljusblå ryamattan. All min besvikelse exploderar i ett plötsligt knytnävsslag. Han fångar med enkelhet min handled i luften i ett obrytbart grepp. Våra ögon är lika låsta, mina obestämda och färglösa i hans lugna blå. Hans fingrar glöder mot skinnet. Jag lägger en hand på hans höft. Han tar inte bort den den här gången heller.

Inspiration: Apflickorna, en diskussion om balans, och en väns berättelse.


fredag, februari 17, 2012

sömnlös

Varje kväll går jag till sängs och varje kväll är jag lika lite redo. Jag är inte intresserad av att sova, att finnas utan att vara medveten om det. Jag är liv. Det finns så mycket tankar kvar att tänka. Så jag tänker lite på döden och lite på natten och lite på alla andra men mest på mig själv. Ibland har jag armen kring en annan person, då går det lättare. Jag lyssnar på regnet och på S:t Larskyrkans klockor. Ljudet av regn är bland mina bästa, men det är aldrig rogivande som jag tror att det ska vara, det är intrigant. Det får det att röra sig lite under de nedersta revbenen. Jag tar ett djupt andetag och tänker mina godnattesagetankar som för länge sedan slutat verka.

Utanför min port står en sommarvind. Han fladdrar lätt i draget när någon öppnar dörren och kliver ut strax innan gryningen. Då stiger han upp för trapporna, sipprar in i brevinkastet och slår upp dörren till mitt rum på vid gavel. Han väcker mig med ett drag vid min kind, stryker bort mitt hår, skopar upp mig ur sängen för att ta mig bort härifrån. Jag kan gå själv säger jag. Jag är gjord för att putta folk i ryggen eller sinka deras framfart säger vinden.

Detta händer i mitt huvud natt efter natt efter natt.

Jag är liv men vill alltid bort: jag är dissonans. Jag vakar.

onsdag, februari 15, 2012

intervju med författaren

Jag blir intervjuad av en journalist. Han har hipsterglasögon och lite vågigt hår i snedbena och viker upp spiralblocket framför sig trots att hans telefon ligger på bordet emellan oss och spelar in vårt samtal. Han harklar sig.

Ditt språk beskrivs ofta som ganska...poetiskt. Varför väljer du att uttrycka dig så?
Det är inte direkt ett medvetet val, det är bara så det kommer ut ur mig. Det handlar mycket om rytm och mönster, det måste se rätt ut och låta rätt i huvudet. Det är inte tvådimensionellt liksom.

Jag har också lagt märke till att du har en del referenser till musik i det du skriver?
Ja! Det har faktiskt en del med det där med rytmen att göra. Och precis som för typ alla andra betyder musik väldigt mycket för mig, eller har framför allt gjort historiskt. Ibland tror jag att det är den som har format mitt språk. Som om man skulle kunna mappa ett Kent-konvolut mot någon av mina texter och få upp precis samma struktur, haha. Musiken rättfärdigar och förstärker meningen hos orden, ja men gör dem sanna och speciella, på ett sätt som inga andra medel kan. Men jag är ju dondöv och taktlös. Att själv producera uthärdlig musik är för mig helt omöjligt. Så jag får göra det genom text istället. Det jag skriver är texten till musiken som finns i min kropp men som aldrig kan komma ut som toner.

Gro, det som slår mig nu när vi pratas vid är att jag inte alls upplever dig som den person som ligger bakom dina texter. Du framstår ju liksom inte som lika smart eller vältalig så här i verkligheten?
Jag vet. Det är dels för att verkligheten och texten går i olika tempon. Min hjärna tänker på samma språk som jag skriver, men när jag måste interagera med en ganska komplicerad och oförutsägbar omgivning genom min kropp - med röst och minspel och gester och andras reaktioner och en massa nya parametrar - försvinner en del av det där. Jag hinner inte med och när tankarna filtreras genom köttet - usch, det där framkallade en äcklig bild i mitt huvud - förvrängs de. Eller kommer inte ut alls. Men jag tror att det är bra också... När jag var femton fanns det en låt som hette Ett meddelande från Doktor Kosmos och de radade upp en massa saker. En av dem var var hellre trevlig än intressant, vilket jag tyckte var HELT obegripligt då eftersom det var i min svåra - svårare - period. Men nu tycker jag det är helt rätt. Intelligens och analys har en enormt viktig plats i riktiga diskussioner, men när man bara ska hänga skulle det vara fullkompligt outhärdligt om jag var som jag skrev.

Mm. Det här du säger att du liksom inte hinner med i verkligheten, och att du begränsas av det fysiska i den - är det så att du tycker att det är lättare att umgås i skrift?
Alltså...ja. Ja, det gör jag. Fast det finns enormt mycket som går förlorat i det mediet. Verkligheten är ju så mycket mer intensiv och nyaserad. Men sen...fiktionen. Det finns en klar fördel med den. Där kan man forma miljöer, skeenden och folk som man vill ha dem. Du finns ju till exempel inte i verkligheten, men i berättelsen finns du och är intresserad och ställer frågor som möjliggör att jag kan prata en massa om mitt favoritämne, det vill säga mig själv.

Så egentligen tycker du bättre om fiktionen än verkligheten?
Nej. Jag älskar verkligheten! Jag älskar det faktiska, råa, närvarande livet så mycket att jag knappt kan sova om nätterna och jag är jättejätterädd för döden. Inte för att bli överkörd av en buss eller så, men för dess oundviklighet och för att vi finns här en så kort tid. Men det är just därför jag skriver. Varje sekund försvinner efter att den har skett, men om man väver in den i berättelsen - som kan spänna hela vägen från dokumentär till fiktion, men vi vet ju att en obejktiv sanning, alltså den perfekta "verkligheten" egentligen inte existerar - finns den kvar mycket längre. Jag ägnar mitt liv åt att konstant planera framåt och sortera bakåt, jag dagdrömmer mig till sömns och jag skriver texter, allt för att hålla fast - eller kanske snarare multiplicera, tänja ut - den ständigt flyende verkligheten. Jag är besatt av att dokumentera livet, som det är eller som det kunde vara. För nuet är värdelöst. Det existerar ju kortare än ett ögonblick.

tisdag, februari 14, 2012

fyra snabba takter

I. Vi stod vid fönstret och tittade ned på gatan, medan regndropparna ritade tynande spår längs glaset och tiden diskret promenderade förbi. Det var nästan mörkt nu och där ute pågick nog livet, rött och ömt och bultande, men vi varken kunde eller hade intresse av att känna dess intensitet uppe i rummet där vi befann oss. Våra händer löpte om varandra, beskrev kurvor och geometriska figurer, evighetsåttan. Livet hade tagit sin knalliga neongula märkpenna och ritat en rektangel runt just detta rum, accentuerade vår enhet och allt annat föll bort i betydelselöshet.

II. Snön låg i drivor den vintern och den var på alla sina olika sätt. I löjligt stora tussar föll den från en nästan mjölkvit himmel, sträckte ut sig i all sin glittrande, droppande prakt under januarisolen och smulades sönder till torrt, stumt puder i minusgrader så kalla att andetagen avstannade. Men vi frös aldrig om våra händer för de var ständigt sammanlänkade. Vi eldade och bakade bröd och spelade spel och promenerade och drack rödvin ibland och vi var alltid vid varandras sida, passivt, utan att ens ta beslutet. Självklarheten var större än känslan och känslan var fortfarande större än rädslan.

III. Våren rasade, våldsamt och maniskt flöt den genom bäckar och pollenvindar och genom våra ådror. Den satte fart på något som varit alldeles för stilla, och nu när det till sist fick röra på sig gick det inte att tämja igen. Men vi försökte. Vi sträckte ut våra sargade fingertoppar mot varandra igen och igen och visste aldrig när - bara att - smekningen skulle förvandlas till ett snärtande slag. Det var som tourettes, det betydde ingenting, det var bara tvunget, tvångstankar, obsessive-compulsive destructive disorder. Varje dag ritades upp som en aktionspotentialkurva: fåfänga försök och förrädisk, nervös harmoni tunn som nattis – krossad, i fritt fall, rasandes igenom den kritiska nivån, tills vi insåg och ångrade och somnade utmattade i status quo.

IV. Det enda som fanns var vi. Vi var som en melodi som inte gick att fördriva ur huvudet, utan bara spelades upp från sömn till vaka och sömn igen. Men vi började som Vintervila och vi slutar som en duett mellan Eminem och Rihanna. Lakanen är ihoptvinnade och fuktiga och solen ger rummet feber. Asfalten smälter bortglömt utanför och livet som fanns där i höstas har flyttat till platser närmare vatten. Ena sidan av 140-sängen är vakant när mina ögon öppnas den morgonen och hjärnan för första gången på trehundrasextiofem dagar tänker: jag.

Inspiration: Woke Up New (The Mountain Goats), Maken (Gun-Britt Sundström), mitt fönster, omgivningens tendens till parbildning


söndag, februari 12, 2012

om förlusten av något man inte förstått att man haft

Far promenerandes i Georgias vinterskogar. På väg mot Sverige.

Så länge jag kan minnas har min far bott i USA. När jag var liten var det bara en normalitet, med den fördelen att jag varje gång han kom hem erhöll en ofattbar mänga bjärt färgat amerikanskt godis. När jag blev lite äldre och bar palestinasjal och prenumererade på Ung Vänster tyckte jag mest att han kunde ha valt ett kreddigare land. Och egentligen var det nog först sedan min mamma gick bort för ett par år sedan som jag började uppleva det som det minsta problematiskt att min pappa inte bodde i samma land som jag.

Jag var nitton år när jag var där första gången och anlände österifrån, med korsade datumlinjer och min första, svindlande backpackerresa bakom mig. Jag visste ingenting om landet där jag befann mig. Jag hade aldrig varit intresserad. Min far och jag flög till LA och promenerade i staden där ingen går, körde i en röd cabriolet längs Highway 1 upp till San Franciscos kullar och eukalyptusträd, besökte Las Vegas och sov på botten av Grand Canyon. Vi besökte ett översvämmat New England; vi var i Boston, New York och Washingon och en massa andra städer jag tappat bort namnet på, men det som gjorde starkast intryck på mig var nog mängden tomhet, öken och obeboddhet emellan hållpunkterna. Där uppstod den första gnista som sedemera utvecklade sig till den komplicerade men djupt passionerade kärlekshistoria jag, otrogen mitt tidigare, ignoranta jag, inlett med Amerika.

Nu ska min pappa flytta hem till Sverige. Det hela bestämdes mycket fort, mycket oväntat. Och fast det ska bli fantastiskt och faktiskt ofattbart att äntligen bo i samma land som mina dagars upphov, innebär förstärkningen av en relation också kapandet av en annan. För precis som Sverige aldrig känts riktigt som hemma så länge jag inte haft någon förälder boende här, har USA blivit mitt genom min pappas närvaro i landet.

Så jag ska önska mig en sista leverans från väst. Bagels, macadamianötter, torkade körsbär, ginger chews, twizzlers och tootsie rolls. Men det som förstås inte går att packa ner är motorvägarnas snörraka linjer, det varma mörkret och den röda jorden, de tjocka konsonanterna, överdådet och torftigheten, de tunna väggarna, den blotta mängden, variationen, potentialen. Den där möljligheten, alltid på en armlängds avstånd.

torsdag, februari 09, 2012

den tunna röda linjen: en historia direkt från verkligheten

I ett svagt ögonblick under den gågna veckan fick jag det att låta som om jag hellre ville vara en simpel journalist än en ärbar testare, vilket tvingade mig att bevisa min lojalitet genom att lova en kollega att redogöra för en av våra mest spännande ögonblick under produktsupport här på bloggen. Dock måste jag nog konstatera att IT-världen gör sig bättre i binärer än alfabet. Marknaden för thrillers i utvecklingsmiljö känns spontant...begränsad.

Det är antagligen en onsdag, en i raden av bleka, nästan transparenta veckodagar i början av icke-månaden februari. De sällsynta tillfällen då verkligt solljus letar sig in genom fönstren bannlyser vi det från rummet, för de enda våglängder vi tror på är de som våra monitorer avger. Och hur kan vi egentligen bry oss om vad som sker utanför, när en tunn röd linje för varje tiondels sekund för oss närmare antingen ett uppgivet misslyckande eller en bejublad seger - inte bara för oss, utan för något som är mycket större än vi själva?

Han och jag är i samma skede, vi har nyss tagit klivet från att vara fullärda till att inte längre kunna någonting, från lästa böcker och spikade tentor till en applicerad verklighet full av döda vinklar och skarpa hörn. Vi tar oss visserligen framåt, uppåt, vi bestiger dagligen berg, men det är genom en strid ström av okändhet vi färdas. Och just som vi anar fast mark under fötterna översköljs vi av ännu en våg av ansiktslösa utmaningar. Vad vi nu hanterar är bara en i raden av de prövningar vi måste visa oss värdiga.

Det kallas för en minnesläcka, men jag tänker mer på det som en cancersvulst, en destruktiv och sjuklig ansamling slagg, otillbörligt allokerande en plats som var menad för någonting annat. På ett sjukhus i mellansverige äter den i sig megabyte efter megabyte, och tar vi inte reda på dess ursprung...måste applikationen startas om. Igen och igen och igen.

Så vi lutar oss framåt mot skärmen, spända och fokuserade. Teamet har gjort vad det har kunnat; fixen är incheckad, konfigurationen på plats och testet igångsatt. Men kommer det att räcka till? Väntan återstår. Vi räknar sekund för sekund ner till avslöjandets punkt, ett ögonblick på samma gång fruktat och efterlängtat. Tiden bromsas in, bultar i våra tinningar, processens kurva avtecknas knivskarpt pixel för pixel likt ett enda blodigt snitt. Det fysiska minnet tas i anspråk. Skjuter i höjden. Stannar till på en platå i vad som skulle kunna vara en evighet.

Och släpps till slut fritt igen.

Vi andas ut i ett lika brant, gemensamt andetag. Lättnaden i rummet går att ta på. Spridda hurrarop hörs. En high five manifesterar den triumf som är mätbar och obestridlig, som får oss att återfå tron på oss själva och en bättre värld. Faran är avvärjd - för denna gång.


onsdag, februari 08, 2012

februarilistan: de engelska ord som känns skönast att säga

Det allra bästa är djupa mansröster som talar lugnt och mörkt på någon fin dialekt, typ umemål eller finlandssvenska. Gärna på andra sidan en tunn vägg eller i en radiokanal på natten eller precis vid ens öra så att det vibrerar lite i ryggraden. Men har man inte någon sådan man i närheten att tillgå, så kan man DIY genom att mysande mumla följande ord:

conundrum
applicable
osteoporosis
redundant
peculiar
obstacle
analysis
extinguish
latency

Elegant brittiskt eller med amerikanska tjock som vispgrädde. Mmmm.


söndag, februari 05, 2012

sometimes love is not enough


Jag måste ju faktiskt dela med mig av låten som har dominerat min tillvaro de senaste dagarna. Efter att Joel tipsade mig om den lite försynt på gmail-chatten i början av veckan har jag lyssnat på den i genomsnitt 15 gånger per dag, och fast jag vet att det kommer göra att jag tröttnar på den när som helst har jag liksom inte förmått mig att lyssna på någonting annat, utan bara tryckt på repeat. Igen och igen och igen. Den har fått följa med på bussresor, vid kakbak, under sketchövande med mina kollegor, på minusgradiga löprundor, medan jag försökt lösa helpdesk-ärenden, när jag sytt vimplar, druckit vin och innan jag ska sova. Den har fått mig att komponera noveller i huvudet och titta in i ögon och fästa blicken vid en osynlig horisont.

Nu klarar jag knappt av att lyssna på den längre, men jag står inte heller ut med att inte höra den. Bummer.


torsdag, februari 02, 2012

I saw doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her, for the sake of liking her and not because of the blizzard

Någonstans i Nordamerika är ett serverrum så varmt att hårddiskarna smäller en efter en, men här får iskylan däcktrycket att sjunka, växlarna att sluta svara och nyckelknippan att kännas som döden i min hand. Utanför fönstret är det så fruset och stilla att snöflingorna ser ut att falla uppåt. Människorna gömmer sina ansikten i luvorna på de svarta jackorna och får mig att tänka på dementorer.

För exakt sex år sedan åkte jag buss med J-dog, det var precis samma mörker samma minusgrader, och i smyg tog vi ett foto på en figur. Vi kunde inte sluta skratta för personen såg ut som en inkarnation av den svenska ensligheten; ensam på ett säte, en stor jacka med huva som fullkomligt dolde ansiktet, ur vilken ett par iPod-lurar kröp, ihopsjunken över en mobiltelefon.

Det är kallt, skarp glitter överrallt - det far genom luften, tapetserar cykelbanorna, fastnar på mina byxor. Men månen är längre bort än någonsin där uppe i sin ensamma himmel och allt jag vill är att komma hem och stänga in mig i mitt rum högt över gatorna. Jag sätter hundra lika glittrande silverslantar på att klimatet och geografin formar vår mentalitet.

Lou Reed: I actually feel pretty comfortable in New York City. I get scared like in Sweden. You know, it's kind of empty.

tisdag, januari 31, 2012

månadens spontanrage: fit for fight

En av många saker som triggar min irritation är när folk påstår att "evolutionen numera spelat ut sin roll". Den smygfascistiska tes de driver med detta uttalande är att eftersom folk inte längre dör innan de lyckats reproducera, även om de är blinda, förlamade eller har diabetes, så finns det inte längre något naturligt urval - alla får vara med.

Det de här personerna har gjort är naturligtvis att missta Darwins gamla slagdänga till teori som att de starkaste överlever, när den faktiskt var formulerad som survival of the fittest. Och även om gymfirmorna gärna framställer konceptet fit som någon som mycket väl ser ut att kunna springa ikapp en mammut, så utgör ju den moderna verkligheten helt andra utmaningar.

Den som är bäst på att föra sina gener vidare kan mycket väl vara en lågintelligent och arbetslös amerikansk flerbarnsmamma som vet att hennes enda framtidsförsäkring är att reproducera. Eller en klen östermalmstant som dedikerat sitt liv åt att vara perfekt hemmafru och mor. Eller en närsynt och socialt hopplös, frånvarande far som knullar med en massa tjejer och gör dem med barn. De kanske inte skulle ha varit så grymma på stenåldern. Men sen när är det egentligen stenåldern som räknas?

Allt medan de fysiskt och intellektuellt mest överlägsna individerna knallar runt och satsar på sig själva och låter bli att skaffa ungar innan det är för sent. Det betyder inte att vi inte utvecklas som art, bara att vi utvecklas i en annan riktning än vad vi hade gjort i en annan värld. Det som är djupt störande med evolutionen står ju still-tesen är naturligtvis just denna Nietzsche-inspirerade idé om att det inte är någon redigt med ett naturligt urval om det inte favoriserar supermänniskor. Som att det är ett hot mot mänskligheten att vi astmatiker, latmaskar och för tidigt födda ens existerar.

Värt att notera är för övrigt att en del forskare hävdar att evolutionen i själva verket går snabbare än någonsin numera, eftersom vi är extremt mycket fler människor på jorden, vilket ger mycket fler mutationer tillfälle att uppstå. Dessutom kan den starka kulturutvecklingen de senaste årtusendena utgöra en miljö som kräver stora anpassningar av individen. Så det finns ingen anledning att förtvivla över en avstannande utveckling, utan istället gott hopp om spännande nya egenskaper som kan gynnas framöver. Själv hoppas jag på öppenhet, humor och empati.


måndag, januari 30, 2012

vinterlyrik/fotogenique

Jag drömmer att det är ljust klockan åtta men vaknar i tungt mörker. Han säger "ska vi inte bara åka någonstans långt bort?" När källardörren slår ut blir jag en sanndrömmare.

Jag lånar min puls från basrytmen vid tinningen. Ett vidunder till fordon stannar en fjärdedels takt från mig i gränden. Cyklisterna väver fram gatorna. Stadens få murar lyser med rosigt oskuldsljus och himlen är full av flamingosteck som flygplanen ritat.

I skogen leker mossan kurragömma med snön bakom stenarna. Solen förbereder sig på sin galaentré vid horisonten.

Det finns inga skuggor. Jag ser allas ansikten och tänker att detta ljus gör vem som helst, var som helst vacker.

söndag, januari 29, 2012

Tomtebloss

Här efterlyste jag inspiration till en novell. Anna var först ut med att ge respons. Jag ger er resultatet.

Carl-Henrik knyter slipsen med osviklig precision. Den slutar precis ovanför byxorna, vars pressveck är skarpa som rakblad, och dess knut är i perfekt storlek. Sista touchen. Han släpper armarna och låter dem hänga längs sidorna. Belysningen är dunkel och kastar märkliga skuggor i hans ansikte. Han försöker relatera till vad som reflekteras i glaset. Oklanderlig. Det är tydligen han. Hakans lite för veka rundning, mörkblont hår med två djupa, symmetriska vikar, den smala, raka nästan, ljusblå ögon som stirrar in i något de inte förstår. Han prövar ett leende. Det ser ut som på alla fotografierna.

Han fattar konjakskupan med vänster hand – vänsterhäntheten, den anomali han aldrig försonats med – låter glaset balansera på fingertopparna, vätskan virvlar som starkt te eller bärnsten eller ögon från en exotisk berättelse, han drar in ett djupt andetag. Dagen är fortfarande speciell. Han älskar den här tiden på året. Början och slut. Sortera, sammanfatta, lägga till handlingarna. Planera, förbättra, förbereda. För alla andra är januari en tungrodd månad, men själv var han gjord för dessa dagar. Carl-Henrik har alltid pengar kvar. Carl-Henrik har en riktning som han utan svårighet följer. Carl-Henrik älskar vardag och ogillar excesser och i årets första glåmiga tid är han i sitt esse.

När domkyrkoklockan mödosamt slår åtta slag står han på trappen till sina före detta grannar. De har flyttat upp till Sturegatan och bjudit in honom till husesyn, middag och firande. Vilka de andra gästerna är vet han ännu inte, det kändes dumt att fråga. Luften är hög och klar som alltid på nyårsafton, mörkret har sänkt sig, andedräkten bildar moln av kondens. Irene öppnar dörren iklädd en blänkande, klarblå liten dress. ”Välkommen! Åh…blommor, det hade du inte behövt!”

Där Carl-Henrik förväntat sig en mindre middagsbjudning finns ett helt cocktailparty. Säkert 40 personer befinner sig i huset, och brickor med kanapéer, krustader och andra små tilltugg står utplacerade på olika upptänkliga ytor. Tillställningens epicentrum tycks vara en enorm bålskål i kristall, stor som en dopfunt och fylld med en klar, ljusröd vätska i vilken stjärnfukt och jordgubbar lojt simmar. Carl-Henrik kan inte bestämma sig för om den är vulgär eller tjusig, men tar emot glaset som Irene skopar upp åt honom och smuttar uppskattande när förvånansvärt balanserad syrlighet och sötma möter hans läppar.

Nu gäller det att ställa om. Ingen loungemusik, köttbit och bordssamtal; istället mingel och glittrande festivitet. Han bedömer det till sin nackdel, dels för att han aldrig hanterat avvikelser mot det förväntade väl, dels för att han tenderar att göra sig bättre i konversationer som får ta lite tid på sig. Men Carl-Henrik är en välvillig person, som alltid vill se det bästa i situationer och människor, och väljer därför att glädjas åt att Irene och Gustav vill ha med honom på en så här…glamorös och levande tillställning, och tänker inte göra dem besvikna. Carl-Henrik har aldrig någonsin gjort någon besviken.

Han börjar med att cirkla i festens utkant, skannar av rummet, snappar åt sig några tandpetare med ost och charkuterier för den kurrande magen på vägen. Han känner sig lite obekväm men tillåter inte känslan att nå några högre lager i medvetandet. Där finns ingen han känner igen, så han tar en tur till dopfunten för påfyllning. ”Härlig bål!” säger han till en kvinna som matchar drycken. ”Ja, verkligen! Men det är ju lite av Gustavs specialkompetens också”, svarar hon med ett leende. ”Sen studietiden. Medicinstudenter och deras läkarsprit du vet...” tillägger hon lite illmarigt.

Men Carl-Henrik vet inte, för han var sällan på de där festerna när det begav sig. Han studerade på Chalmers, för det gjorde de få som blev något på den lilla orten han kom från, och han valde civilingenjörsprogrammet i väg- och vattenbyggnad, för det skulle hans far ha gjort om han någonsin hade fått chansen. Och eftersom han inte tog lån utan levde på CSN-bidrag och sina föräldrars ihopsparade slantar – ”inte ska du skuldsätta dig det första du gör, vi behöver minsann inte ammas av staten!” deklarerade fadern – prioriterade han de svåra tentorna framför overallsfester, spex och annat ”studentikost borgardravel”.

Men det är länge sedan nu. Carl-Henrik småpratar med den rödklädda om hennes nya arbete en stund, tills hon börjar flacka med blicken och förklarar att hon måste avvika för att pudra näsan. Gustav kommer förbi, hojtar ett ”tjenare Calle!” – han stelnar till lite inombords, som alltid när någon förvandlar hans rekorderliga dubbelnamn till något som passar en kaviartubspojke – och presenterar honom för en grupp män som han tydligen spelar squash med, går vidare och överger honom med en ordentlig ryggdunk. Squashmännen är en sådan där vargflock, en tydlig grupp där man måste säga rätt saker för att inte göras till åtlöje, blanka skor, bullrande skratt och hårda tag och kan du inte ta ett skämt?

De påminner Carl-Henrik om fotbollstiden, det skulle kunna vara Micke och Per och Jonte från vallen hemma på byn. Carl-Henrik var snabb och exakt och passade ofta och gjorde precis som tränaren sagt men gubben verkade ändå aldrig nöjd. ”Var är ditt EGO, Calle, var är din IMPROVOSATION?!!” brukade han vråla när Carl-Henrik lydigt passade till någon i laget som signalerade sig fri trots att han hade kunnat chansa på målet, eller när han erkände sig skyldig till att ha råkat springa in i en motspelare som stönade lite väl mycket över ett åtgånget knä. Nu ser han till att lämna de glänsande skorna och tänderna så fort erfoderliga artighetsfraser är utbytta, för att istället ta sig en titt i köket.

Det är högt i tak och nog stort egentligen, men blotta mängden människor som står inklämda mellan bänkar och skåp ger det ett trångt intryck. Här ute är festen ett steg före resten av huset. Klockan har hunnit bli nästan tio och folk röker under köksfläkten och skrikskrattar framför kylskåpet. Någon bjuder Carl-Henrik på en drink, den är sliskigt söt och verkar rombaserad, men han tackar glatt över vänligheten och dricker den utan att grimasera. Plötsligt får han syn på ett bekant ansikte i andra änden av rummet. Intensivgröna ögon blixtrar till. En kall hand griper om hans hjärta.

Det är Alfons. Det måste vara han, fast han är instoppad i en vackert skuren skjorta och smal slips istället för de kreddiga men i Carl-Henriks tycke vårdslösa attribut som han iklädde sig under det som får antas vara hans forna och mer bohemiska dagar. Det var sex år sedan. Nu står han borta vid fönstret i Gusav och Irenes kök och drar han handen genom det tjocka håret och drar någon högljudd anektot. Carl-Henrik vänder sig snabbt och instinktivt 90 grader, ler stelt in i en hop lite yngre kvinnor, hoppas att han inte såg. Undrar om Clara är här också? Är de ännu tillsammans? Har inte hon flyttat från stan?

Carl-Henriks studieflit föll väl ut i betygspapperen, även om femmorna hade kunnat vara fler om inte somliga handledare och examinatorer hade lagt märke till en brist på kreativitet, egna initiativ och kritisk analys. På examenshögtiden hade han en kursares syster till bordet och efteråt följde hon med honom hem. Hon hetteOnHhhf Clara och blev hans första riktiga flickvän. Det var för hennes skull han flyttade till Uppsala och tog ett motvillligt jobb inom en processindustri. Han älskade havet men han älskade Clara mer. Han överöste det han älskade med sin lön, sin tid och sina kompromisser till dess att hon förklarade skig kvävd och bekände en affär med en spännande kompis från Kåren. Alfons.

Carl-Henrik tar ett djupt andetag, rättar till slipsknuten och bestämmer sig som vanligt för att göra det bästa av situationen. Han styr stegen tillbaka till rummet med bålskålen och börjar mingla fokuserat, okuvligt, attackerar svaga länkar i kedjorna av ryggar. För på tal sådant folk pratar om mest; jobb och barn och TV-serier och vintern. Undviker nogsamt politik och andra känsliga ämnen. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra, men han låter sig inte tryckas ner. På det stora taget har han det trevligt, och det går lättare och lättare vart det lider.

Vanligtvis dricker han med måtta, eftersom han inte tycker om den kontrollöshet som alkoholen medför. Ikväll finns emellertid bara några små munsbitar mat i hans mage som barriär för etanolens framfart i ådrorna och bålen är naturligtvis spetsad till förädisk potens. Men Carl-Henrisk analytiska hjärna blir inte bortkollrad så lätt. När andra blir bekymmerslösa, ohämmade och promiskuösa börjar han istället se mönster och sanningar i vinet. Nu tänker han att den här festen skulle kunna vara en metafor för hans liv som det tett sig hittills.

Carl-Henrik har alltid gjort rätt utan att det tycks ha gynnat honom det minsta. Han har läst på, jobbat, ordnat, tröstat, sprungit, lyssnat, lydit, förstått och avstått, helt utan belöning. Snarare tvärtom - hur mycket han än planerar, beräknar och genomför med precision tycks ingenting bli riktigt bra i slutändan. Under tiden har hans medmänniskor fuskat, tagit genvägar och bränt upp regelböckerna framför näsan på dess författare, för att glida in i festens centrum i köket. Där de inte ens är särskilt trevliga, men ändå har en skock runt sig som vrider upp sina ansikten mot dem likt en blomma söker sol. Carl-Henrik har länge accepterat detta, eftersom han hela tiden vetat att hans tid en dag skulle komma. Men numera väntar han på den så som en ensam man i skrynklig kavaj på en elegant restaurang väntar på en träff som aldrig dyker upp.

Plötsligt har tolvslaget smugit sig tätt inpå dem och med tre minuter till midnatt rör sig alla festdeltagarna som en enda kropp mot lägenhetens stora balkong. Alla får naturligtvis inte plats, men Carl-Henrik och den lilla grupp människor han för tillfället konverserar hinner ut eftersom de befunnit sig i rätt rum. ”Har vi några fyrverkerier?” tjoar någon i vimlet. ”Man får ju inte ha raketer i tättbebyggt område längre”, säger Carl-Henrik med handen innanför kavajen. ”Men kolla, jag tog med…”

”VEM BRYR SIG? Lite kul ska man väl få ha!” avbryter alfahannen från squashgänget dånande och tränger sig ut på balkongen, släpandes på ett par enorma pjäser. ”…tomtebloss” avslutar Carl-Henrik och skakar den lilla asken halvhjärtat i brösthöjd, så att den rasslar sorgset. Fyrverkerierna vrålar ut i rymden till folkets jubel och man börjar kollektivt räkna ned årets sista skälvande sekunder. Vid noll är det någonting som brister, eller briserar, eller kanske blommar ut, inuti Carl-Henrik.

”Jag lovar att börja dricka juice till frukost!” ropar han halvkvävt, lite trevande. ”Ja, men den är ju full av socker…”, tillägger han urskuldande till de bruna ögon som förvånat tittar åt hans håll. ”Och jag lovar att sluta bädda sängen på vardagar! Och…inte ta morgonpromenader när det regnar”. Ögonen ser fortfarande skeptiska ut. Carl-Henrik förstår att det här inte duger. Han drar ett djupt andetag, känner magstödet och ropar, högre nu: ”Jag ska sluta att jobba över gratis! Jag ska sluta prata om saker jag tycker är fullständigt ointressanta på fikarasterna! Jag ska börja köpa onödigt dyr lunch och aldrig laga en matlåda till i hela mitt liv!” Nu har de närmaste slutat att kramas och önska varandra ett riktigt GOTT NYTT ÅR gumman!, för att istället börja titta på honom, frusna i ögonblicket. En kvinna i mockajacka vänder sig om till hälften och stryker förväntansfullt en hårslinga bakom örat.

Från tårna tar han i, desperat, kraftfullt. ”Jag lovar att bli en sämre människa!” Paus. Någon ger ett hurrarop. ”Jag lovar att ljuga!” Paus igen. Osäkra leenden. ”Jag lovar att supa!” Carl-Henrik stirrar ut i natten som ännu är fylld av ångesttjutande raketer. ”Är det någon som har en cigarett?”

Det luktar parfym och socker om handen som sträcker fram tändaren. Ett gnistregn exploderar framför ansiktet. Carl-Henrik drar ett djupt bloss. Röken och tjäran sprider sig spöklikt ut i hans oförstörda lungor. Nikotinet rusar genom blodomloppet och skapar kemiskt kaos i sin väg. I munnen smakar det damm och förort och synd och spänning.

Gott nytt 2012!


fredag, januari 27, 2012

populärkultur januari/rörlig bid




You and me and everyone we know kom redan 2006 och sedan dess har folk tävlat i hur indielycklig man blir av den. Det är dock svårt att inte stämma in i kören. Handlingen beskriver utsnitt ur flera personers liv som alla på något sätt är sammantvinnande, allt från barn som är besatta av att samla på husgeråd till kulturkvinnor med hemliga fetisher för bajssex. Efteråt att ha sett den blir man varm och glad och älskar mänskligheten.





I Martha Marcy May Marlene har mannen som spelar en rar och tafatt skoförsäljare i filmen ovan plötsligen övergått till karismatisk ledare för en slags hippiesekt som lever tillsammans i ett hus på landet. Sknadaltvillingarna Olsens lillasyrra (häpp! vem hade kunnat ana) gör en grym rolltolkning av en ung tjejs in- och utgång ur sekten och hennes oförmåga att därefter anpassa sig till ett normalt liv med sin syster och hennes yuppieikon till äkta man. Paranoid, mörk och intressant.





Eftersom vi bor i det ökända Rambobältet och inte erkänns som studentstad av SF bio är deras filmutbud om möjligt ännu sämre här än i många andra delar av landet. I protest åkte jag och Vargen till Norrköping för att testa visualiseringscentrets nya satsning, indiebion Cnema, och kollade på Mannen från Le Havre. Regissören är finsk och men filmen utspelar sig i Frankrike, vilket har sina effekter: lite sorgliga karaktärer med hög awkward-faktor (jag föreställer mig Finland som världens kankse mest awkwarda land, men jag kan ha fel) som dricker alkohol som om det vore vatten, samtidigt som det vimlar av baguetter och fransk grannsamverkan. Vargen tyckte den var briljant i sin gemytligt förpackade sorglighet, jag tyckte mest att den var platt.


Man skulle inte tro att en film som följer en hårdkokt, tystlåten stuntförare som extraknäcker som get away-driver i Los Angeles undre värld skulle vara varken särskilt nyskapande eller särskilt bra. Men Drive lyckas vara båda delarna. Fast man egentligen inte förstår varför någon av karaktärerna gör som de gör sugs man magiskt in desperation och dekadens. Den här filmen är det snyggaste och det mest brutala jag sett på länge. Bonus för alla Mad Men-fans är att Joan birollar som trashbrud i för små kläder och vingliga klackar. Perfekt soundtrack förresten.



Avslutningvis ger jag er 50/50, en ovanligt osentimental film om cancer. En ung man diagnocticeras med sjukdomen och gers 50 procent chans till överlevnad. Det filmen gör bra är att den undviker alla publikfriande hjärtekniparsituationer, och istället skildrar ett mer realistiskt scenario, där en svår sjukdom snarare splittrar människor än förenar dem. Cancern får vara ful, ensam och gnistlös. Minus dock till Seth Rogens outhärdliga, dude-iga killkompis som får oförtjänt med cred bara för att han inte lämnar huvudpersonens sida, utan istället hänger med som en egen, jobbig svulst hela filmen.


onsdag, januari 25, 2012

populärkultur januari/skrivna ord



Jag inledde det nya året med att maniskt läsa ut den sista boken i Hunger Games (Suzanne Collins)-triologin, en amerikansk urban fantasyserie som utspelar sig i en dystopisk framtid där ungdomar tvingas döda varandra i något slags dokusåpaaktiga, utdragna gladiatorspel för att manifestera sina hemdistrikts underkastelse gentemot den härskande klicken. Medan de
andra kollade på ostämningsfull hockey och skrek låg jag och grät i kulturhörnan, så som man kanske bara gör av ungdomsböcker, för att karaktärerna var så ovanligt verkliga och berättelsen så brutal och politisk. Rekommenderar till alla.







I bokcirkeln läste vi En ensam människas bibel (Gao Xingjian) och den var precis så svårtillgänglig, pretentiös och tungläst som man kan förvänte sig av en bok med det namnet. Författaren, nobelpristagare -02, varvar osammanhängande, oengagerande skildringar av den kinesiska kulturrevolutionen med mustiga sexscener och betygelser över hur mycket han gillar det västerländska samhällen. Gäsp.






Nästa bok vi valt sträckläste jag däremot så koncentrerat att jag inte ens märke när fyra vänner ställde sig och pratade bredvid mitt bord på caféet dit jag gått för att läsa. Adonis (Jens Liljestrand) nominerade jag för att jag tyckte att bokcirkeln behövde lite manlighet (det var före vi börjat läsa herr Gao och hans excesser i manlig självupptagenhet alltså), och nog fick vi valuta för bokstäverna. Handlingen kretsar kring en lundensisk sångargrupp, dels under dess glasdagar och dels när de har återträff i ett torp i skogen 15 år efter studietiden, när alla pojkarna förvandlats till mer eller mindre sorgliga, medelålders gubbar. Man får följa alla personerna ur ett jag-perspektiv i varsitt kapitel vilket ger helt nya perspektiv till berättelsen. Hämnd, homoerotik, klasstemat och fantastiska personporträtt ingår.

På nyårsnatten lovade jag en vän att skicka in min novell Styrfart till Lithanian, teknologernas studenttidning här på universitetet. Jag fick inte ens ett svar på mitt mail, men det kändes ändå bra att ha gjort det.

I nästa inlägg kommer filmen!

tisdag, januari 17, 2012

I never thought about love when I thought about home

Att komma hem låter som att andas ut, som att utan förbehåll sprida sina molekyler i rummet och passa ihop som en pusselbit med omvärlden. I praktiken är det ofta mer komplicerat än så. De flesta jag träffat som kommer från andra platser än typ...Stockholm upplevde under tonåren att deras hemort på det stora hela var en håla att fly från pronto. Med tanke på att min hembygd i princip är ett hus på en åker kan ni ju föreställa er hur jag kände. Jag bytte upp mig i små, små steg allt eftersom jag växte ur platserna; Stora Rud- Dals Rostock-Mellerud-Vänersborg-Linköping och någonstans på vägen slog allting om och nu vurmar jag för de Dalsländska vidderna medan jag muttrar över det en gång paradisskimrande Landlåsta Linköpings Lamhet.

Det som alltid händer när man återvänder till något som varit ens hemmaplan är att man börjar jaga spöken längs gatorna. Genomskinliga står ens gamla vänner på trottoaren, inte åldrade en dag, och vinkar långt bort ifrån. Tidigare händelser spelas upp, avlägsna och förvrängda som om de vore sedda genom en bakvänd kikare. Vinden spelar sånger man inte hört på ett decennium. Hjärtat blir en vinylskiva, nålen raspar över en slags lågintensiv hatkärlek och kompakt nostalgi. Hacken försvinner aldrig. Man förlåter inte en hemstad. Och man sätter den alltid på piedestal.

Vi är inte ensamma om att känna så här, den heliga treenigheten tid, trygghet och törst efter frihet. Här är sju bra låtar om hemstäder.


Det finns säker massa fler. Tipsa gärna.

tisdag, januari 10, 2012

embodiment


Ju mer man funderar på det där med dualism, desto mindre relevant känns det. Till och med för en sådan som jag, som mycket väl skulle kunna reduceras till en hjärna i en burk och ändå ha fullt upp för en livstid. Man är ju så mycket kropp! Hela tiden är den där och pockar med sina förnimmelser, det är ett ständigt snackande längs nervbanornas telefonlinjer. Lyssnar man lite förvandlas tjattret till skön dikt - för varje liten rörelse spänns mina muskler, sträcker ut sig i pur livsglädje, som ivriga hundar utsläppta i parken. Lukter, takter och textur samlas under fingertopparna.

Hur civiliserad jag än må vara går det inte att analysera världen så mycket att den går att stå över, rent fysiskt. Som ett tjurigt tåg tuffar irritationen in på min hjärnas perrong när jag inte har fått mat på länge. Tio meter upp på Hangarens leder börjar jag vibrera inifrån och ut av en rädsla som inte går att bemästra intellektuellt. Och nu när jag varit och lämnat blod är jag kompromisslöst trött oavsett hur mycket min hjärna manar på.

Psykets starka och ofta överraskande makt i all ära. Men det går inte att komma ifrån sin atomiska, anataomiska struktur.

Jag och Erik brukar prata om det där, eftersom han är nånstans mellan 1.80 och 1.90 (från mig höjd har man lite svårt att bedöma skillnader på den nivån), väger nästan dubbelt så mycket som mig och är av ett annat kön. Hur roligt det skulle vara att vara varandra en liten stund, eftersom vi antagligen upplever världen helt olika genom våra respektive kanaler.

Och jag tänker att även om man vill att det är insidan som ska räknas så är det så mycket mer än vår hjärna som formar vår personlighet. Hade jag inte helt sonika blivit upplyft av mina lagkamrater i basketen i skolan/hade inte pojkarna tyckt att jag varit söt/hade jag inte kunnat löpa kilometer efter kilometer över stock och sten/hade jag någonsin hittat ett par jeans som passade/hade jag inte behövt vända ansiktet uppåt så fort jag pratar med någon/hade jag inte rört mig på det sättet jag gör/hade jag inte varit svag för lakrits och öl/hade det inte krupit i mig nästan jämt/hade jag inte tyckt att det varit oslagbart att lägga armarna om någon och dra in dennes doft på halsen - så hade jag varit en annan person.

Jag önskar att hjärnans och kroppens förhållande oftare beskrevs som ett handslag än som en behållare full av intelligens.


söndag, januari 08, 2012

inspiration, s'il vous plaît

Nu är det dags att skriva en novell igen! Typ en sån här eller sån här, ni vet. Men den här gången har jag inte en aning om vad, för alla mina idéer går in i det bokprojekt som jag pysslar med för tillfället. Så kan inte ni posta något jag kan utgå från i kommentarsfältet? En bild eller text eller artikel eller låt eller ett ord? Jag vet att ni är åtminstone 97 stycken som läst min blogg idag, så göm er nu inte.

Vi skulle kunna kalla det en utmaning, om det inte vore ett ord jag är otroligt trött på för tillfället. Jag antar inte utmaningar. Jag leker.

lördag, januari 07, 2012

januarilistan: de fem bästa förnimmelserna


  • Köpa nytt te i lösvikt på Teboden och sen känna hur hela väskan luktar som paradiset efter man har lagt påsarna där. (Komma hem och hälla upp dem i plåtburkar och skriva lappar med innehållet)
  • Höra ett stort, långsamt fordon på Storgatan klockan 6 på morgonen och hoppas att det är plogbilen och att natten ska ha gjort världen vit
  • Lyssna på Supremes och fredagslåtar i testlabbet och känna den återhållna dansen sprida sig i kroppen
  • Lägga sig som ett kommatecken bakom någon och låta sig somna in med armen om honom fast det bara precis blivit eftermiddagssvart utanför
  • Göra rörelser man trodde att man inte vågade och klara sin första 5c-led i Hangaren

torsdag, januari 05, 2012

vi som aldrig sa hora

Det finns en förening vid Linköpings universitet som man inte får nämna vid namn. Jag får delta i somliga av dess aktiviteter på grundval av en relation i mitt liv och det hände sig en kulen höstkväll att jag var på middag i föreningens regi. Det var väldigt, väldigt trevliga människor där och kanske var det just därför jag reagerade så starkt när en av dem, för mig tidigare okänd, viskade lystet och liksom i förtroende - apropå ett typiskt samtalsämne, kanske var det Stockholm eller jobb eller framtidsplaner - att visst är det så att de som hade högst status i högstadiet, dem har det inte alls gått bra för nu och de fick barn typ jättetidigt. Men för oss...

Nu är det ju inte så att detta är någon nyhet. Det där visste jag redan när det begav sig på Rådaskolan nån gång efter millenieskiftet. Där jag strök fram i korridorerna utan varesig stringtrosor eller cigaretter visste jag att det skulle gå bra för mig och att de som gick på festerna skulle bli kassörskor och unga föräldrar (för det är ju dåligt, eller hur?).

Och denna framtida upprättelse kanske tog mig genom de okyssta franskalektionerna då. Men om jag nu, 25+ år och ohotat instoppad i bourgeoisens ljuva fack, med en lägenhet innanför tullarna och ett medlemskap i en sekretessbelagd akademisk förening, fortfarande vaktade denna triumf som stavas m.e.d.e.l.k.l.a.s.s.b.a.r.n, likt Odjuret bevakar sin vissnande blomma eller en maffiaboss smeker katten i sitt knä, då skulle jag skämmas.

För de som inkasserade allas blickar i åttan och som inte inkluderade dig i sitt hov har redan fått betala det dubbelt om. På statistisk livssikt kommer du att leva längre, tjäna mer pengar och håva in mer cred än dem. Så sluta vårda din revansch och din trendiga nördighet på kultursidor och i middagskonversationer, som om någon stod i skuld till dig när du i själva verket är priviligerad.

Nu i veckan, på en annan trevlig middag jag hade äran att vara gäst på - som för övrigt benämndes Vinyl & Långkok, vilket bara det kvalificerar även den till en medelklasstillställning - diskuterades solidaritet. Svårigheten (?) i att para ihop en schysst lägenhet med en schysst ideologi. Vi hade inga facit. Jag vet inte ens om jag tror på begreppet solidaritet. Men skulle jag ger ett enda svar just idag så skulle det vara detta: SLÄPP DET.


söndag, januari 01, 2012

varats olidliga lätthet


Alla vet att det förgågna har ett övertag gentemot nuet. Det är någonting som händer med händelser när de går från att upplevas till att lagras i långtidsminnet; skarpa kanter slipas av, intensiteten i färgerna ökar och de poleras alldeles skimrande, tills de glänser mättat som gammalt silver. Hjärnan är grym på det där med photoshop och den har ett tydligt om än ganska unket budskap: Det var bättre förr och framförallt var allting mycket enklare då.

Men om man leker med tankeexperimentet att faktiskt få resa tillbaka i tiden och leva om ett antal år, är det sällan någon som räcker upp handen. Snarare tvärtom. Bli sjutton år igen? På riktigt gå igenom allt det där på nytt? Orka. Det är ju över. Allt har sin tid. Lite på samma sätt som att trots att man kan vara gruvligt avundsjuk på kompetenta/lyckliga/vackra personer i sin omgivning aldrig på riktigt skulle vilja byta plats med dem. Jag vill inte ha någon annans liv med alla dess komponenter. Bara mitt eget - möjligen i upphottad version - tack.

För vi håller tal till våra vänners förträfflighet och är belåtna över att det är vi som skickar upp vackra kinesiska papperslyktor med våra önskningar inför det kommande året istället för att skjuta explosiva raketer och leka krig som alla andra.

För vi läser i DN om ungdomar världen över och deras förhoppningar inför 2011 och de har inga jobb och de bor hemma hos sina föräldrar.

För bland dödsrunorna i samma tidning finns det människor som är födda på 90-talet.

Men när vi ligger i sängen om natten och INSIKTEN om att det är just vi som finns, som lever, som agerar i den här tingesten som vi kallar vår kropp kanske drabbar oss, då är den ändå mer skrämmande än någonting annat. Som att gå på nattgammal is. Det känns omöjligt att inte ha trillat igenom än. Hur kan någon ha lagt något så oskattbart och ofattbart och superkomplext som ett liv i mina, av alla, händer? Hur ska jag någonsin klara det? Sedan lättar skräcken och istället sköljer triumfen som en våg genom kroppen. Segern över att vara en hastigt uppflammande tändsticka i universum, när sannolikheten för vårt varande är så låg att vi rimligtvis borde inte borde finnas.

När den är som bäst är existensen som att sakta dansa till Heart of Chambers på högsta volym. Det gör oändligt ont och är oändligt skönt. Vilket på något sätt är samma sak.