Jag skulle skriva ett manus till Sally som hon kunde rita en serie av. Det blev så klart mer en berättelse än ett regelrätt manus, men det struntar vi i just nu. Varsågoda:
De var bara tre personer, men inte vilka personer som helst. Att vara med på den första bemannade rymdfärden till Mars var det mest prestigefyllda en austronaut – eller kanske vilken jordling som helst för den delen – kunnat göra sedan Neil Armstrong satte foten på månen den där julidagen 1969. Då var Eliza bara fyra år, men ändå visste hon att det var detta hon var ämnad för i samma ögonblick som hon tappade den pop tart hon höll i sin hand ner på den orangea heltäckningsmattan och hänfört bevittnade det stora steget för mänskligheten, på en knastrig gammal TV-apparat i Little Rock, Arkansas.
När det gällde Ivan hade han inte haft så mycket att säga till om. Helst hade han velat ägna sig åt konståkning – talangen fanns i släkten på hans mors sida, där åtminstone två anfäder med bravur deltagit i Ryska Mästerskapen – men hans farfar hade dunkat näven i bordet så att vodkan skvätte ur glaset och rutit att ”Åt sådana dåraktiga världsligheter ägnar sig inte en Jezjov! Din far skulle vrida sig i sin grav!”. Ivan släppte således sina trikådrömmar, bytte bana och hoppades nu, i och med Mars-resan, äntligen få den bistre patriarkens respekt.
Eliza och Ivan, utvalda elitastronauter, hade tillsammans varit på väg mot den röda planeten i drygt åtta månader. Förutom sina provinsiella respektive uppväxter och det faktum att de delade på nästan allt i den ungefär 120 kvadratmeter stora rymdfärjan, hade de ytterligare en sak gemensamt – bägge var de huvudstupa förälskade i Francois, den tredje besättningsmedlemmen på Mission II.
Francois kom ursprungligen från rivieran och var förutom austronaut också en modig fridykare, passionerad hemmakock, öm gitarrspelare, outtröttlig underhållare och en charmör av rang. Han var kort sagt en sådan person vars existens man nästan inte står ut med, men samtidigt inte kan leva utan.
”Han är som ett gift i mina ådror!” förtvivlade Ivan där han låg på sin hårda brits i den simulerade natten inne i tryckkammaren, ”bedrägligt skönt…och aldrig släpper han mig fri!” Han hade hjälplöst kretsat kring Francois likt en banal planet kring en livgivande sol allt sedan de första gången sågs på austronautträningen för fyra år sedan, och även om inte tyngdlösheten redan hade haft samma effekt så skulle ändå varje hårstrå på Ivans kropp ställt sig på ända så fort fransmannen befann sig i hans närhet. Denna passion kunde Francois naturligtvis inte ta misste på, men han var likväl kontinentalt varm och obesvärad över faktumet. En gång, när syrehalten för några minuter oväntat fallit i kabinen, kunde Ivan svära på att deras läppar mötts i en passionerad kyss. Men Francois skrattade bara bort det efteråt, sa ”Je ne regrette rien!” i munter ton och gav Ivan en ordentlig dunk i ryggen.
”Jag älskar honom så mycket att jag hatar honom!” tänkte Eliza kväll efter kväll från sin sovplats i kammarens motsatta hörn. Hon förstod inte vad han ville. I ena stunden höll han hennes hand och lättade sitt hjärta från stort och smått, för att i nästa anlägga ett vemodigt uttryck – det fick honom att se ut som en grekisk staty – och beklaga sig över sin hemlängtan. Vid sådana tillfällen var det som om deras delade hemligheter, interna jargong och gemensamma intresse för hästuppfödning inte spelade någon roll. ”Han tänker på sin fru, den franska slinkan! Och säkert är hon sådär petite och très chic och bakar perfekta macarons hela dagarna, bien sûr!” gruvade sig Eliza.
Man skulle kunna tro att Ivan och Eliza var bittra fiender, men de såg inte varandra som rivaler, utan snarare som sittandes i samma undergångsdömda båt, vanmäktiga och utlämnade åt den dånande och bedrägligt vackra flod som Francois utgjorde. Bägge visste de att ingen av dem skulle få honom, och de kände svartsjukan bubbla inom dem som svart tjära över blotta tanken på att komma tillbaka till jorden och behöva dela honom med övriga sju miljarder.
”Jag tycker ändå att vi har något speciellt ihop, jag och han”, gnällde Ivan inför Eliza en långsam söndag vid kommandobryggan. ”Äh, Francois är som en IKEA-möbel”, suckade Eliza. ”Han passar in i varje hem. Det är bara att inse att det inte är i din lökkupol eller min moderna, enplans jättevilla han vill bo. Han håller hellre till i en bohemisk bordell i Montmartre…” hon insåg att hon dragit metaforen för långt och lät meningen tona ut. ”I så fall önskar jag att han inte fanns!” sa Ivan sammanbitet. ”Eller att han fanns, men att ingen annan heller någonsin skulle få honom.” Tystnaden sänkte sig över kontrollrummets alla blinkande små lampor, och tillsammans betraktade de två vännerna det röda, okända klotet långt där borta sakta och ljudlöst närma sig. Någonting osynligt hängde i luften mellan dem.
På den tvåhundrafemtiosjätte dagen, ett dygn senare än beräknat, var de tre astronauterna slutligen redo att beträda Mars yta. De hade legat i omloppsbana i två dagar, men nu var det dags att skicka ner själva landaren. Francois hade enväldigt röstats fram att vara den som först skulle få stiga ut på planeten. ”Du är vår ledare, så är det bara”, sa Eliza. ”Jag är hedrad och stolt”, svarade Francois. ”Men jag glömmer inte att det här är en kollektiv prestation. Det är vårt gemensamma lilla steg”, sa han högtidligt och kramade om Ivan, som hade tårar i ögonen och var den som skulle ha hand om själva färjan medan de andra for ner till planeten.
Det vacuumsäkra arbandsuret utanpå Francois rymddräkt visade 02:34 GMT. Han plockade upp det lilla fotot på Adèle ur fickan och kysste det lätt. Sedan drog han på sig hjälm och handskar, tog ett djupt andetag och öppnade slussen. Eliza såg hans kropp avteckna sig i siluett i det svaga, röda motljuset. I samma ögonblick som han tog steget ut i det okända, bet hon ihop käkarna hårt och startade åter kapselns motorer. Ingen levande varelse fick se Francois ansiktsuttryck bakom hjälmens tonade glas när porten omedelbart förslöts bakom honom.
1 kommentar:
Aaaaaah! Mer!!
Skicka en kommentar