Att bli äldre är att vandra på en mer välbekant och därför mindre skrämmande plats, att gå trygg, med stadigare steg och rakare rygg. Att bli äldre är att ha en bättre uppfattning om riktning och färdväg, att veta vilka snedsteg som kan stå en dyrt och vilka man kommer undan med. Att bli äldre är att känna sina färdkamrater bättre, att våga se dem i ögonen och att kunna förutsäga deras beteende.
Och det är så skönt att nu bo på en mindre och mer begriplig planet, än på den tidens ens hjärna brann och man liksom såg världen som genom en strut, utan att få överblick.
Men det finns också något ledset i vetskapen, i den kompetens och säkerhet som man bara kunde drömma om som tafatt och aningslös fjortonåring. Någonstans känns det lite sorgligt att kunna konversera belevat, att kunna redigera sig själv och regissera sin kväll. Maximera sin investering, överväga sina alternativ, med självklarhet välja den pensionsgrundade vägen. Att vara den som känner minst, veta att fler chanser kommer, att kunna gå utan att vända sig om.
Som vuxen är ingenting på liv och död längre, och det förvånar väl knappast någon. Men egentligen är det lite märkligt, men tanke på hur få andetag som man får leka det här som kallas livet.