råna mig! lura mig! bjud mig på godis och locka in mig i en bil!

Med den här uppsynen är det ett sant under att jag har klarat mig helskinnad i SoBro i två veckor. Streetsmart är inte det första ordet jag skulle beskriva den här kvinnan med.

(Men barnen och de gamla halvdementa farbröderna har börjat heja på oss här nu i hoodet! Det måste betyda att vi är på väg in i gemenskapen)

there is nothing more dangerous than a closed mind

Igår blev det tillåtet för homosexuella par att gifta sig i New York state! Och idag har det varit folkfest på New Yorks gator. Prideparaden, som aldrig tog slut utan bara fortsatte och fortsatte i obegriplig oändlighet, gick genom Midtown. Vi var naturligtvis där, viftade med regnbågsflaggor, blev rörda, önskade att vi var bisexuella, fick ragg ändå och hejade på i största allmänhet. Alla fick vara med, alla var glada. Utom polisen, som hade ett logistiskt mardrömsjobb att dirigera den gigantiska blobben vilda åskådare.

Laglösa dagar som dessa känns det som om vi skulle kunna göra vad som helst. First, we take Manhattan.

baked, not fried

Knish! Man skulle kunna tro att detta är ett kraftuttryck eller möjligen en rejäl nysning, men det faktiskt ett judiskt bakverk vars oanade kulinariska kvaliteter vi fram tills igår var sorgligt omedvetna om. Vi promenerade till bageriet Yonah Schimmel's på Lower East Side, där en busslast före detta New York-tanter, numera i exil i New Jersey, bildade kö. De var uppklädda till tänderna, i clips-örhängen, läppstift och hövolmsfrisyrer, och slog sig genast i slang med oss. Oh my god, your eyes! utropade en när hon tittade på mig och Vargen. If you ever get any kids...wow! Någon bar ut en bricka med småknishes och en av damerna norpade blixtsnabbt åt sig en och gav till oss. You gotta try this! Hysteri rådde framför bageriets disk, så vi lämnade så småningom den entusiastiska skocken och gick och satte oss vid ett av borden längre in i den oansenliga lokalen.

Jag och en del av gänget

Erik ville att vi skulle beställa tre mat-knishar och lika många efterrätts-knishar, men vi bestämde oss istället för att alla tre dela på fyra stycken. Det visade sig klokt. Knish kan vara den maträtt i världen som har den allra största densiteten, näst efter palt. Tänk er potatismos med olika smaksättningar, ihopklumpat och gräddat i ugn.

Cherry soda med lime och en special-knish

Efter denna lunch stod vi oss, med varsin mini-slider som ödmjukt tillägg, tills vi vid fyrasnåret på morgonen promenerade hem genom ett SoBro där deli-sarna precis började förbereda sig för den nya dagen. Glad midsommar!

natten som inte sov

Eftersom vår brända hud post Coney Island inte klarade direkt solljus fick vi ägna oss åt mer skyddade aktiviteter på tisdagen. Som att ligga på sängen och flämta efter luft i NYC-värmen, jobba med uppsatser och andra åtaganden på ett café i Williamsburg, shoppa loss i luftkonditionerade SoHo och mötas upp på Manhattan när mörkret fallit.

The Meatball Shop. Vänta ett par timmar på att få bord i lokalen som är fylld med gamla porträtt och bröllopsfoton i sepia, kryssa i sina val av gudomliga bollar, såser och tillbehör på en laminerad meny och dricka jugs med billig öl. Wunderbar! Vi har haft nästan bara bra matupplevelser här i NYC hittills. Goda, snygga och otroligt prisvärda hak finns runt varje hörn. Heja!

Sen hittade vi ett hus vi ville bo i. Erik drömmer lite om skyskrapor.

Brooklyn Bridge, en gång den längsta hängbron i världen, ska man tydligen gå på. Och nog är den rätt tjusig alltid. När man promenerar runt i New York framåt två-snåret upptäcker man förresten att full yrkesaktivitet fortfarande råder. Tunnelbanestationer städas, vägar lagas och grävskopor kör omkring. Inga konstigheter.

Jag hittade en kompis.

Men riktigt bra kändes det inte förrän vi var på rätt sida East River. När vi senare steg av sub:en på vår station hörde vi en man muttra bakom oss I have killed a man before and I'm not afraid to kill again. Då vet man att man är hemma i SoBro.

vi älskar americana!

Idag var den bästa dagen! Vi hånskrattade alla stackars jobbare i fejjan och firade måndag med att åka ut till Coney Island, en halvö i södra Brooklyn som närmast kan liknas vid ett gigantiskt manifest för amerikansk kitsch - en lätt bedagad boardwalk längs Atlantkusten med små shacks krängandes enorma mängder skräpmat, en parasollfylld strand, ett stort nöjesfält och en småsolking historia av gambling och freakshows. Hela dagen vandrade vi runt i en sentimental drömvärld och trivdes till hundra maräng.

Från piren.

Vi började med "The Cyclone", en uråldrig berg- och dalbana i trä som både såg ut och lät tämligen hemsnickrad. Helena och Jonatan som satt längst bak blev blåslagna, vi andra tyckte den var alla tiders. Nöjesfältet hade också en "Scream Zone" som vi ivrigt frekventerade. Bland annat fanns där en rollercoaster som man låg på magen i och som jag på allvar trodde att jag skulle ramla ur när den loopade. Notera hur skräcken fullkomligt lyser ur mina ögon.

Sen åkte Erik och Helena någon märklig bergbana som man satt på hästar i. Zooma gärna in på Helenas ansiktsuttryck här...

Alltså maten. De anordar världsmästerskapet i hot dog-eating här varje år. Nuvarande rekordet ligger på 68 korvar på en minut. David och Erik köpte en hiskelig pommes-frites-med-smält cheddar-"ost"-och-baconströssel-historia. I min hand syns en friterad Oreo. Ni läste rätt. En friterad. Oreo.

Den vansinnigaste attraktionen av dem alla var Slingshoten, typ som en gigantisk slangbella eller ett omvänt bungyjump. I en liten boll blev man uppskjuten två och två till en höjd där man i princip kunde se mexikanska golfen. Helena, Jonatan och David vågade!

De finaste etiketterna på ölen någonsin! Och gott innehåll faktiskt, från Schmaltz Brewing Co i San Francisco. På bilden syns IPA:n.

Det var en fin dag. Att man kan ta sub:en till havet, bara en sån sak. När vi med lätta steg vandrade hem genom SoBro stirrade en 12-årig svart tjej på oss och kommenterade lakoniskt you guys look like you got a tan today. Jag förstår inte varför?? Men vi var glada över vår första kontakt med/diss av locals. Vi ser det som att vi börjar bli integrerade i hoodet.

kusiner från landet

En utsikt värd smutsiga fötter

Jag vet inte om ni kollar på How I Met Your Mother, men i ett avsnitt av serien bryter den kanadensiska karaktären Robin ihop över att New York verkar vilja stöta bort henne som ett ovälkommet främmande organ. Även vi upplever att man nog måste jobba ordentligt för att förtjäna den här stadens acceptans. För även om vi går med allt större gung i stegen på SoBros gator är vistelsen här inte på något sätt friktionsfri. Här är våra främsta failures hittills:

1. "Åh, Bergen Street, där bor ju vi. Här kan vi gå av!"

Okej, New York är gigantiskt. Storleken går inte att underskatta eller ens ta in, snarare känns det som om stan bara blir större för varje dag. Bara för att en tunnelbanestation heter samma sak som gatan du bor på betyder det inte att du är nära hemmet. Ovanstående resonemang resulterade i en promenad på dryga tusen nummer eller knappt fyra kilometer.

2. Det

Bara för att man bor i en ren lägenhet betyder inte det att man slipper oväntat besök. Vid en dusch uppenbarade sig plötsligt alla kackerlackors moder i badrummet. När den hoppade till handfatet hördes ett metalliskt krafsande mot porslinet som om en mindre hund låg där och gottade sig. Hysteri utbröt och krigsråd hölls. Vi insåg att vi inte skulle kunna gå på toa under de återstående 27 dagarna av vår NY-vistelse och började leta i kökskåpen efter pottliknande behållare. Tills Jonatan i en akt av urmod helt sonika plockade upp det vidriga stycket i en plastpåse. Nu har vi köpt livsfarligt spray som "kills on contact" och har en "fresh citrus scent", förmodligen mer ohälsosam att andas in än att att dricka kylarvattnet i Fukushima.

3. Hatade av systemet

Vi äger en ungefär 2x1 meter stor karta över tunnelbanenätet som vi till Davids förtret ibland tvingas veckla upp när vi ska planera den mest strategiska färdvägen. Denna till trots kan det ibland gå väldigt fel. Man kan tycka att fem personer borde hitta bättre än en, men ibland blir det för många kockar i subwayrestaurangen. Någon mumlar frågande "Canal Street?" varpå en annan bestört ropar tillbaka "Canal Street!" och hela sällskapet springer ut ur vagnen. Ett tåg står på en annan plattform, någon ropar "vi hinner!" och klungan rusar in på denna istället. Bara för att inse att just detta tåg väljer att stå still i vänteläge. Vi står och flåsar och skäms lite, tills ett expresståg anländer vilket vi i sista sekund väljer att hoppa på, med resultatet att siste man blir klämd i dörren. Tyvärr betyder expresståg ofta att tåget bara blåser förbi just den station man vill gå av på.

4. Captain Tarfoot försöker surfa Brooklyns takåsar

Det här med rooftop bars är stort i NYC. För inträde och överprisade drinkar kan man njuta av Manhattanutsikt från det stora äpplets lite häftigare svar på uteserveringar. I ett infall av DIY-anda valde jag imorse att utforska vårt eget bostadshus faciliteter, och svingade mig ut genom fönstret och uppför en brandstege, som mycket riktigt ledde till en fantastiskt urban terass med industriell Brooklynvy. Det jag inte hade väntat mig var att New Englads skoningslösa sommarsol hade smält den tjära som taket är målat med. Klafs. Att jag skulle få sätta mina kolsvarta fötter på vårt trägolv var uteslutet, så jag fick bäras till badrummet där tjäran inte alls gick att tvätta av, utan istället gav badkaret en otäckt permanent brunaktig nyans. Den prekära situationen löstes dock, lite otippat, så smångom medelst en rejäl flaska Canola Oil.

Trots rookie-missöden som ovanstående hoppas vi dock att vår enträgenhet och vår icke avmattningsbara entusiasm ska leda till att vi så småningom vinner stadens gunst. Håll tummarna för era tafatta svenskar.

en kortare presentation

Jag tänkte att en liten presentation av NYC-bloggens huvudkaraktärer kunde vara på sin plats. Det är alltså vi fem som delar en lägenhet på Bergen st, Brooklyn under fyra veckor:

Business Dave håller stilen och hipsterfanan högt. Går hellre vilse än syns med en karta i handen. Dalí-fan som kan spendera imponerande tidsrymder på museum och måste ha en kaffefix american size efter varje måltid.

Princess Helen of the Black Forest har erhållit tunga skills i nordamerikansk skejtarslang efter sitt hängande med locals i Kanada och är därför den som passar bäst in i vårt kolsvarta 'hood SoBro. Dessutom är hon den okrönta shoppingdrottningen.

Erik välkomnar den amerikanska fulkulturen med vidöppna armar. Finner med kirurgisk precision alla Starbucks 171 convenient locations på Manhattan. Vill se leksaksblockbusterfilmer i 3D och trivs på Times Square.

Här har Jonatan och vi andra ätit NYC:s godaste pizza, i Brooklyn. Jonatan går med flowet men ogillar snofsiga chokladsställen på Wall Street. Antas ständigt veta hur världen fungerar eftersom han är biolog.

Och till sist, yours truly. Har ett alter ego som pretentiös och självdistanslös debutförfattare med fransk brytning, men har ännu inte fått ordentlig användning av detsamma. Jublar över allt som är amerikanskt men måste på samma gång distansiera mig själv från detsamma. Gör mig som installation på Museum of Modern Art.

nu blir det New York för hela slanten!

Under Solen förvandlas från och med nu till och med den 13:e juli till en New York City-blogg, eftersom jag och fyra vänner spenderar en månad i staden som aldrig sover. Vi ska alla fem försöka uppdatera här så mycket vi bara hinner mellan alla bagels, Brooklyn Lagers och brända bucks. Welcome to the jungle.

Helena, Jonatan, David och Erik utanför vår lägenhet i vårt 'hood i Brooklyn. Vi veter inte vad det heter, men kallar det SoBro. Yo!

stoppa valfriheten!

Jag tänkte testa det här med podcasts, så jag laddade ner några stycken till min iPod inför resan över till New York. Eftersom jag tidigt på morgonen inte orkade med någon som skrek mig i örat, valde jag på bussen mot Stockholm bort Filip&Fredrik för Alexander Schulman, som jag hade hört gott om.

Man skulle kunna tycka att herr Schulman mognat sedan han drev Sveriges största hater-blogg, eftersom han sedan dess skrivit de ultrapretentiöst pekoralklingande böckerna "Skynda att älska" (om sin döde far) och "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" (om sin fru) SAMT har bytt namn på sin blogg till "Att vara Charlie Schulmans pappa". Men det som möter mina öron under podcastens första tio minuter är 1) en lång diskussion huruvida Schulman och sidekicken är i sändning eller ej, med insmugen stolthet över att de sänder LAJV från studion (har förresten någots kvalitet någonsin höjts av att det direktsänts? Finns det inte ett omvänt förhållande där?) 2) upptäckten att någon paradise hotel-deltagare glömt logga ut från sin Twitter i samma studio. Schulman bus-twittrar "Jag har vinballe!" från dennes konto, under ihållande fnitter-attacker. 3) Det räknas upp på vilka sätt man kan höra av sig till studion och DELTA via Twitter, mail och telefon. 4) Calle Schulman, Alex brorsa, ringer. "vad gör du?" frågar Alex. "Jag tänder en cigarett" svarar Calle.

Det här är en paus av tystnad för att ni ska kunna ta in uselheten i det ni just läst ovan.

Att lyssna på Alex Schulmans podcast är som att hänga med en bakfull och oinspirerad version av den sortens kompisar man inte tycker om, med den skillnaden att man inte känner dem och inte har koll på vilka de snackar om. Jag funderade ett tag på varför dylik skit har publik, tills hag insåg att det kanske är just det som är grejen. Riktar sig Alex podcast, och allt imbecillt P3-tjafs som på senare år fått ta plats i radio med motiveringen att det är "ungt", och till en publik son helt enkelt inte HAR några vänner? Som har hängt så länge på Facebook och Twitter att de varken vågar prata med människor annat än via olika medier eller förstår satser längre än 140 tecken? Det kan inte vara lätt. Låt dem ha det. Själv tackar jag gudarna för P1 och kulturstöd, så länge det varar.

öppet brev till Livet

Hej Livet,

du anar inte hur mycket jag har saknat dig! Nej, det är inget jag bara säger - jag medger att jag vänt dig ryggen, att jag prioriterat annat och aldrig haft tid för dig. Det var dumt, kanske oförsvarbart. Men ibland måste man göra så. Du undrar förstås var jag har hållit hus? Jag ska berätta allt!

Jo, jag hade träffat en väldigt speciell person förstår du. Han hette Exjobb, och på något sätt kändes det som jag hade väntat på honom i hela mitt liv. Det var förälskelse vid första ögonkastet och vi inledde ett passionerat förhållande i januari i år. Men ganska snabbt blev det stormigt - jag förstod inte riktigt vad han ville och vi hade svårt att bestämma vilken riktning vårt förhållande skulle ta. Samtidigt reste vi mycket, och jag var tvungen att lämna dig hemma. Det var så spännande och liksom absorberande förstår du!

Den sista tiden gick det dock fullständigt överstyr. Han krävde all min vakna tid, och jag tilläts inte att ägna mig åt dig eller något annat. Jag kunde inte värja mig! Men fast jag bokstavligt talat inte gjorde något annat än att investera min tid i honom, verkade han aldrig bli nöjd. Och medan han höll mig instängd, tappade jag liksom perspektiven och slutade upp med att vara mig själv.

Jag blev ful. Medan andra roade sig med dig ute i solen, satt jag inne - blek, med förtvinade muskler, nedgnagna naglar, bekymmersrynkor i pannan och mörka skuggor under ögonen. Jag sov inte mycket och de få timmar jag varje natt fick i drömmarnas land trängde han in i. Då jag sporadiskt träffade andra människor var han det enda jag förmådde prata om. Han fullständigt sög upp min energi, utan att någonsin ge mig erkännande eller något tillbaka.

Men nu får det vara nog! Imorgon ska jag inför vittnen avsluta mitt förhållande med denne förtryckare!

Förlåter du mig och tar mig tillbaka?

välkommen hem

Ibland när jag lyssnar på riktigt bra musik, kan jag tänka att om jag bara hade skapat en låt av den kalibern, en enda, så hade jag inte behövt prestera någonting mer i livet. Då hade jag varit nöjd.

Men det finns faktiskt låtar som det räcker med att bara höra. Lägg dig ner på en gräsmatta strax efter att solen gått ner, blunda och lyssna på den här låten så högt att ingenting annat hörs. Det räcker för att livet ska vara värt att leva, oavsett vad som hänt innan och vad som kommer att hända därefter.