söndag, december 25, 2011

hellre död är bröd

Jag är inte längre pescaterian, men har försökt peppa för köttfri måndag på jobbet på sistone. Man kan ju förstå att folk inte vill avstå sin ko varje dag, men någon gång ibland borde ju inte vara några konstigheter, tänkte jag naivt. Det brukar bemötas med roade skratt. Varför skulle man göra så? undrar de medan de beställer sin ryggbiff. Jag sa att 100 kilo biomassa blir 1 kilo kött. Jag sa att köttproduktionen står för 18% - större andel än hela transportsektorn - av alla globala utsläpp av växthusgaser. Jag sa inget om den fullständigt förkastliga moderna köttindustrin, som saknar både etik, säkerhetstänkande och framförhållning. Manliga ingenjörer som annars är så smarta har nämligen en förmåga att blockera ut logik på just det här området, jag tror det är något som samhället gör med deras hjärna, och istället vända den till en fascistisk argumentation som går ut på att de är skapelsens krona och alltså får göra vad de vill med densamma. Men jag tänkte.

Någon sa till mig häromdagen det måste vara svårt att få i sig allt kroppen behöver.
Jag sa att hjärtsjukdomar, cancer, njursjukdomar och ledbesvär är vanligare hos personer som äter rött kött än hos de som avstår.

En annan sa vi är gjorda för att äta djur.
Jag sa vi har aldrig tidigare historiskt ätit så mycket kött som vi gör nu.

Det är gott med en blodig biff, sa en tredje.
Får jag äta upp din mat? frågade jag. Den ser ju så god ut.

Jag blir inte mätt på grönsaker, säger de till mig och sätter punkt.
Jag svarar att två tredjedelar av jordens befolkning lever som vegetarianer.

fredag, december 23, 2011

tvåtusenelva

Då var det dags för årssammanfattning! Jag vet jag vet, detta är ju inte en såndära livsstilsblogg (återkommer till detta ord längre ner) men eftersom jag vet att en hel del av er läser för att hålla koll på mig när jag inte är där ni är, så tycker jag att en lista kan vara lämplig. Den är delvis snodd från en av de bloggbrudar jag är mest besatt av, Niotillfem. Och som vi älskar listor!

Fem händelser som varit bra det här året

Allt under min, Davids, Eriks, Helenas och Jonatans månad i New York. Tack mig själv för att jag åkte dit!

Att jag fick exjobb på Sectra. Spännande, utmanande, skitjobbigt och lönsamt.

Oändligt idyllisk sommarträff med de allra bästa i mitt gamla hus i Dalsland. LP-skivor, stenbrottsbad, hallonplockning och bubbel.

Att bli omhändertagen av Sally och Joel i discokollektivet. Så bäst att de har bott i Linköping i höst.

Svarta Lördagen med konstiga masker och hur många människor som helst som jag tycker om.

Fem händelser som varit sämst
Det där med att sälja sin själ till ett jobb och liksom inte ha någon tid längre.
Att göra massa nya saker hela tiden och inte känna sig bra på något någonsin.
Hungerkatastrofer, ökande inkomstklyftor, naiv allianspolitik och impotent hållning till klimatkrisen.
Annars är det nog St Lars-kyrkans falska tutande var tredje timme utanför mitt fönster som är mitt privat största orosmoln, vilket måste betyda att mitt liv är rätt bra. Fem plus!


Vad har du lärt dig det här året?
Oj. Tusen IT-relaterade grejer på mitt jobb. Jag lär mig massor varje dag.
Var alla stadsdelar på Manhattan heter och ligger.
Livsvisdom i största allmänhet, som att allt alltid tar längre tid än vad man tror och att det är fan så svårt att ta reda på vad som är viktigt och vad som inte spelar någon roll egentligen.

Blev året som du tänkt dig?
Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt. Vid årskiftet var jag inne i backpackermode efter mitt reseår, vilket kan få till och med mig att inte tänka så långt framåt. Men jag tror det, förutom att jag nog tänkte att jag kanske skulle bo i Stockholm nu.

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Började klättra med varierande framgång.
Gick med i bokcirkel vilket visade sig vara mycket roligare än jag hade kunnat tro.
Jobba så klart! På riktigt!
Kräktes på tunnelbanan i New York. Jag försökte hävda att det är en ärbar erfarenhet, något som man "ska" ha gjort. De andra sa att det bara var turistpoäng.

Största framgång
Mitt grymma exjobb som jag rodde i land.
Och som en direkt följd av detta få ett bra jobb (vilket alla andra kogvetare som gick ut samtidigt som jag också fått) och därmed kunna täppa till käften på alla som alltid undrat vad det egentligen är jag pluggar och får man nåt jobb då?

Fortsatt att problemfritt dela boyta med andra. Först som snyltare i Vargens kulturkollektiv, sedan i mitt eget nya på stan och med fyra andra människor och flera kackerlackor i en liten etta i Brooklyn.

Bästa köpet
Fjällrävenjacka. För första gången är jag varm så här års, något jag aldrig tidigare upplevt.
Och metrokort i New York. Jag och Erik kom fram till att det nog var det mest värda köpet i våra liv, med tankte på hur mycket tid vi mer eller mindre avsiktligt spenderade i tunnelbanesystemet den där månaden.
(Sämsta: ansiktkräm för 400 pix direkt efter första löningen. Det var inte meningen).

Vad lade du mest pengar på i år?
Mat tror jag. Är det inte alltid det? Nej just det ja, jag la dryga 30000:- på Det Stora Äpplet. Pjuh, det var lite mer rock'n'roll.
Minst pengar lade jag nog på boende, 1985 riksdaler per månad för att bo mitt i stan. Häpp, Lkpg har trots allt sina fördelar.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Jag önskar att jag hade gjort ALLT mer, typ druckit öl-tränat-skrivit romaner-läst romaner-lärt mig göra hemsidor-utveckla coola skills-stannat uppe hela natten-fotografterat-träffat vänner-äventyrat, men jag har fan varken orkat eller hunnit. Livet alltså.

Ångrar du något?
Äsch, jag är på sätt och vis i ständig ånger eftersom jag konstant tänker på hur man bör leva sitt liv, och svaret på den pikanta frågan varierar från dag till dag. Men jag försöker kanalisera ångern till dådkraft.

Vilka låtar förknippar du med detta år?


Dan Mangan - Robots
Skrillex - First of the Year
Lalehs överlägsna tolkningar i Så mycket bättre
Den svenska björnstammen - Vart jag mig i världen vänder
Planningtorock - The Breaks
Neko Case - I Wish I Was the Moon
The Dutchess and the Duke - Reservoir Park

Bästa ord och uttryck?
Bete sig - för att det kan användas både som en uppmaning (nu får du bete dig!) och som en negativ handling (ja men han betedde sig!).
Hundra maräng - internt kraftuttryck, numera med viss spridning, som betyder "mycket". Hur mycket kostar det då? Hundra maräng! Uppkom som en restprodukt av att vi i kulturkollektivet ätit så mycket äggvite-genererande mat, typ råbiff och pasta carbonara.
Konfig, server, backend, hp-ux, felhantering, kluster, sträng, kommandotolk, flagga, feature, release, och alla andra häftiga techtermer jag får slänga mig med på mitt jobb.
Tar Baroon - synonym till Gro Dahlbom. Jag fick ett paket med FedEx och de hade stavat mitt namn lite...fel.

Sämsta ord och uttryck?
Allt som börjar på livsstils-. Jag kräks. Jag vill inte ha en livsstil. Jag vill bara ha ett liv.

torsdag, december 22, 2011

"Jag drömmer om att bränna din artikel på bål"

Bildkälla: Fredrik Funck/DN

Jag läste den här artikeln i DN:s Söndagsbilaga och förfasade mig. Senare visade det sig att jag varit långt ifrån ensam att reagera. P1:s Studio Ett hade idag ett långt reportage om den famösa texten och på Twitter haglar försmädliga oneliners som Efter DN Söndags porträtt på Anders Borg ringde Nordkoreanska ambassaden och frågade om de ville skriva dödsrunan på Kim Jong Il och Enligt uppgifter som bekräftats av Dagens Nyheter har Anders Borg gått en golfrunda på 17 slag, samtidigt som han deklarerade.

Och visst är artikelns obefintliga objektivitet och hundlika hyllning av en av Sveriges viktigaste makthavare under all kritik, även om den är ett livsstilsreportage och porträtt, och aldrig utger sig för att vara granskande journalistik. Läsningen lämnar en fadd, unken smak i munnen.

Men det som jag initialt reagerade på var en annan del av den inkompetenta journalistiken; nämligen de stilistiska tillkortakommanden, för att uttrycka det snällt, som den uppvisar. Inget som inte redan skrivits om herr Borg finns där att läsa, istället upprepar journalisten på fucking tolv (12) ställen i texten hur jobbigt och svårt det är att ha så begränsad tid att intervjua den upptagne finansministern på (20 + 45 + 15 minuter, vilket ter sig som en ganska normal intervjutid i mina ögon). Som Elin i Fucking Åmål sa (med viss modifikation): Vet du vad noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig som läsare om dina skriftliga vedermödor i arbetet med denna skitartikel. Hur kan denna stackars planta få skriva för Sveriges största dagstidning i en tid när det råder så stor överetablering inom journalistkåren? Varför får hon, och inte jag? BITTERHETEN.

P.s: här och här är två parodier som inte är så långt från originalartikeln som man skulle önska.



onsdag, december 14, 2011

but I'd rather be your friend than to never see you again


Vissa saker drömmer man bara om i Göteborg, och sedan känns det som om man vaknar upp i ett annat liv. Spårvagnarna skramlar fram som rostiga minnen genom västvåt asfalt och dunkla hjärnvindlingar. Deras namn är löften om bohus-klippor, mörker & fara, sjömannaestetik, hemmastaddhet och berg-och dalbanor. Saltholmen. Högsbohöjd. Majorna. Hagakyrkan. Det går inte att tvätta bort. Göteborg slutar aldrig att vara distinkt. Kanske som en barndomsvän som man skäms för lite grann eftersom han eller hon inte kan anpassa sig till ens nya bekantskapskrets, men i vars famn man ändå sitter som en smäck.

I Göteborg slutar hjärnan aldrig att citera Jens Lekman. I hjärtat åker man svarttaxi, har fickan full med pengar, tackar nej till evigt liv, går sönder av vackra sommarnätter i Hammarkullen och väntar förgäves på Kirsten Dunst utanför ett hotell.

Här är stan fabulöst översållad med glitter och ljus så här års, och det är nästan så att de fyrverkeriaktiga nätterna får en att glömma de dimgrått ogenomtränliga dagrarna. Det känns fint att hälsa på och fullt möjligt att det om 10 000 år kommer att ligga ett tjockt täcke av glömsk inlandsis över Poseidon.

lördag, december 10, 2011

Den ligger alldeles i utkanten av campus och heter egentligen Universitetsparken, men kallas i praktiken inte för någonting annat än Viagraparken. Namnet kan härledas till de gigantsika, rostiga järnpelare som reser sig i en fullständigt rak linje diagnonalt över dess yta. Vad de gör där vet ingen. Någon hade en teori om att de markerar havsnivån (men så platt är inte ens Östergötland), en annan trodde att det var någon form av industrirest.

I parken finns många andra märkliga saker, vilka ploppat fram under min tid på universitetet. Det enda som egentligen stämmer in på idén om trevlig parkkonst är det lilla, lilla huset som likt en ensam kolonilott med rött staket och svensk flagga i topp tronar gemytligt vid parkens östra kant. Så här års lyser en adventsljusstake i fönstret. En maj hade jag och Vargen vårt första avtalade möte på taket av ljust detta hus, på rygg i solnedgången med armarna bakom huvudet. Jag var modig då och hade utan förbehåll ritat en teckning åt honom som innehöll allt i låten All I want is you från Juno-filmen.

Resten är av en annan karaktär. Uppe vid parkbänkarna är tre gravstenar resta. En raggig hund i gjutjärn står positionerad på bakhasorna – han är ju utan framben – och stirrar oseende på en stubbe. Mitt i parken finns en fullständigt enorm, marmorvit och slät skulptur av en fjortonåring i tunna kläder, tom blick och platåskor större än livet. Ibland står en parkarbetare där och blåser löv och jag tänker att han måste känna sig hotad i hennes skugga.

Där finns fantastiska, människostora svampar i glaserad keramik som man måste cykla fram och ta på för att övertygas om att de inte är trollskogsslemmiga på riktigt. Ett stort gult ankare som ser ut som om det har fastnat i något obehagligt. Glastavlor med Anna Odells journalanteckningar från psyket. I träden som står på den konstgjorda och perfekt symmetriska kullen gnistrar silverkulorna i en jättes tappade armband. Och där finns en damm, i vars mitt ett fikabord står, jesuslikt och naturlagstrotsande på ytan, ibland med en vattengillande flyttfågel på.

En arbetskamrat sa till mig de har väl en viss summa pengar som de måste lägga på meningslös konst. En annan sa det finns typ snubbeltråd runt dammen, tänk vad farligt om en full student skulle gå dit och trilla i.

Jag förstår inte vad folk har fått den där uppfattningen om att konst måste vara just skön för att vara bra. Lyssnar ni bara på vacker musik? Ser ni bara på feel good-filmer? Läser ni bara böcker med lyckliga slut?

Själv har jag svårt att föreställa mig en bättre konstupplevelse än att irra runt i Viagraparkens skräckmagi under påverkan.


torsdag, december 08, 2011

aj

Jag tänkte skriva ett blogginlägg. Men jag är så trött i armarna efter att ha klättrat att jag inte orkar scrolla. Återkommer.

söndag, december 04, 2011

som silkespapper


Vissa dagar har man lite tunnare hud än andra. När en vecka av femtimmarsnätter paras med återföreningar och bakfylla finns ingen gard och inget filter varken ut eller in.

Då skrattar man sina magmuskler till kramp. Då måste man bara lyssna på ett helt Håkan-album och det är ungefär som om han satt bredvid en och sjöng bara till ens öra. Då gråter man över varje bild i den här posten. Då kan man inte tänka komplicerade tankar utan bara känna stora känslor. Då existerar nästan ett nu.

Jag har varit i Stockholm och fått perspektiv både av främlingar och de mina. Det är intressant hur snabbt man kan tappa bort sig själv om man inte har folk kring sig som håller reda på vem man är. Jag bor i mina vänners händer och när jag träffar dem vecklar de ut mig med enkla och självklara gester. Jaså där var jag! Jag som har undrat så.


fredag, december 02, 2011

allt har sin tid

Vardagsedge 2008
- äventyra att lyckas ta sig till Kårallen
- spela dubbelspel
- sabrera champagne
- åka till München för att hälsa på någon man egentligen inte känner
- skicka hemliga beundrarbrev
- ta med sina kompisar till ett kollektiv i Berlin och bo där med sitt ex och hans nya flickvän
- cykla vilse i Holland



Vardagsedge 2011
- tappa bort telefonen
- klättra
- köra i mörkret med cykeln utan lysen i Gamla Linköping
- vara en alien bland läkare och ingenjörer
- lägga det man tidigare kände som livet bakom sig

måndag, november 28, 2011

ful är kul, åtminstone en liten stund


Det får man ändå ge dem, Linköping. De är grymma på det här med tacky julbelysning. Innerstan har varit upplyst sedan första november. På bilden syns en "fontän", vanhelgat placerad precis vid S:t Lars. Borta i Gamla Linköping finns ett stort träd som är behängt med skimrande, vita snöstjärnor med samma diameter som min underarm är lång. Varje år lyser Vinterljuset upp olika delar av staden med mer eller mindre smakfulla kreationer.

Vilken tur att jag i hemlighet älskar det här med vulgär ljussättning! Kulörta lyktor och dragspel över en utservering tycker jag är vackert och lite hjärteknipande på riktigt, enbuskar överdragna med blinkande dioder är kanske inte så tjusigt men jag kan inte låta bli att liksom draaaas till det. Det är lite gött att alla ambitioner om god smak kollektivt slängs överbord några veckor om året. Allt har sin tid. Och det här är definitivt inte en månad att sitta och sura bland sina krombokhyllor och Svenskt Tenn-ljusstakar.

söndag, november 27, 2011

fansen och de andra

Det är ju en klassiker det där, att man känner sig som en isolerad och ibland lätt missförstådd ö, i en värld där alla andra reduceras till en vagt definierad räcka sammanhängande fastland där fred och förtrolighet råder. Att det egentligen bara finns två entiteter. Jag. Och de andra.

Vetskapen om att nästan alla känner mer eller mindre så hjälper ungefär lika mycket som det där lika otjänliga som utbredda tipset om att man vid ett framförande ska föreställa sig publiken naken för att den ska te sig mindre skrämmande. Det vill säga inte alls.

Vad som däremot ger åtminstone tillfällig lindring mot den gnagande känslan av att vara ett både missförstått och själsligt isolerat geni, är när man inser att man faktiskt har...anhängare. Till en början misstas dessa personer lätt för att utöva simpel trevlighet, men allt eftersom tiden går och ens dåliga och bra dagar utgör en EKG-liknande karismakurva, är det bara att våga inse fakta. De skrattar alltid åt dina, kanske inte alltid så spirituella, skämt. De tror på dig. De ger dig ordet eller möjligheten, även när du inte gjort något för att förtjäna det. De lyser upp när du kommer in i rummet. De berömmer dig på fyllan.

De är dina fans, helt enkelt.

De har förstått en grej med dig som du kanske inte ens har fattat själv, och deras akter av uppskattning utjämnar som i ett trollslag alla de gånger som du har försökt, som du sagt smarta saker som ingen lyssnat på, som du gjort allt för att behaga utan att få någonting tillbaka, som du slitit in på småtimmarna för ett resultat som ingen uppmärksammat. Tack fans! Utan er vore jag intet. Eller åtminstone mycket mer ensam.

lördag, november 26, 2011

adventspresent på allmän begäran

Nu är det snart advent hörrni! Om ni känner er sedvanligt trötta på butikernas maniska varvande av närmas ångestfrankallande Absolute Christmas-låtar vill jag påminna er om min med tre år på nacken numera nästan anrika alternativa spellista julmusik revisited.

På begäran har den uppdaterats och 14 nya spår är tillagda. Från 30-tal till 2011. Kate Bush! Ronettes! Laleh! Bright Eyes! Ladytron!

Bara bra musik. Varsågoda.

tisdag, november 22, 2011

jag håller ena handen för ögonen och andra för munnen

I min värld går ingen någonsin hungrig och folket äter delikata bakverk varje dag. Där är man nästan aldrig fysiskt trött men alltid helt utmattad psykiskt. Det sjungs och skrattas och kittlas och dricks vin, och det jobbas och engageras. Det firas att ena halvan av befolkningen aldrig har varit så lite förtryckt som nu och glöms ganska ofta att alla fötrycks av att behandlas som sterotyper, representanter snarare än personer. Men ändå är det viktigt med individen. Extremt viktigt. Det är faktiskt fint och rentav angeläget att satsa på sig själv och i grunden är ju alla handlingar egoistiska.

I min värld finns bra kulturprogram, hopp och tusen smarta, fina människor som jag har äran att vara nära. Där klarar vi inte av att titta på TV-nyheterna utan att bygga en liten osynlig borg runt vår hjärna. Folk exponerar sig digitalt och gömmer sig i sina hem, längtar tillbaks till ett enklare liv. Det är en del av statistiken. I min värld kan allt bli en trend. Där är man är bra på att multitaska men kan inte alls koncentrera sig. Där är man fri och kan göra vad man vill och vet att om man väljer fel så har man sig själv att skylla.

I min värld är varje morgon ett motstånd, eller ja i alla fall fem av sju. Där är det viktigt med ständig BNP-tillväxt och om man inte bidrar till detta så har man inte så mycket här att göra. D är man något som skall lösas. Vi träffar mer människor än någonsin men känner oss så ensamma att det gör ont. Folk är rädda för relationer men efter 25 så väljer de ändå den raka linjen och en uteslutande kärnfamilj. Vi kan lyssna på nästan vilket låt vi vill när vi vill och informationsmängden jag kan nå med en hand är hisnande.

Här skriker detaljerna av skönhet. Här är vi drottningar och kungar. Här doftar hyacinter och bakas det bullar, men summan av kardemumman är ändå en ständigt gnagande och ibland alldeles skrikande känsla av att det måste måste finnas något annat. Men vad?

söndag, november 20, 2011

ett rent ackord, om än i moll

Det må se förjävligt ut ur ett helhetsperspektiv, så här i november. Grumliga skyar ligger som ett lock över nejden, de kala träden spretar slocknat och allt går i samma färgskala som de där hemska skumgummijackorna som var inne när jag gick i mellanstadiet, det vill säga grått-brunt-murr-tråk-svart. Ett vykort att skicka till någon man tycker illa om.

Men om man ställer sig i skogen är det mjukt och helt, fullkomligt tyst. Och om man kollar på nära håll är det rätt tjusigt och hundra nyanser.





Naturen kan aldrig vara skräpig och ful på riktigt (bara när människan missriktat har blandat sig i). Naturen stämmer alltid. Är vacker, till och med genom en mobilkamera.

fredag, november 18, 2011

katterna

Två gånger på kort tid har jag blivit utskälld av främmande män för att jag har gjort fel i trafiken. En öde och dimmig torsdagsnatt i stan cyklade jag flera meter på trottoaren, fram till cykelställen som ligger längs med densamma. En annan gång beredde jag väg för en snabbare cyklist genom att lämna 3 meter fri, tom cykelbana till höger om mig istället för vänster. Det är inte så kul när folk är arga och otrevliga mot en. Man vill ju i bästa fall bli ovillkorligt älskad av världen och om inte det är möjligt så åtminstone trevligt bemött. Som när sådana där riktigt rara servicetjejer pratar med mjuk och glad röst till en i kassan, så att det känns som om varmt ludd lägger sig kring världens alla skarpa hörn.

Nå, de flesta människor ligger väl någonstans mitt på skalan som löper mellan dessa änglalika varelser och de upprörda rättshaveristerna. Samvaron blir med majoriteten fungerande friktionslös, av det glatta smörjmedel som bildas av den tanklösa trevlighet som de flesta av oss strösslar där vi går.

Sen finns det de där svåra. Som fraserna och leendena liksom studsar på. Det kan göra en galen eller kanske bara lite illa till mods. Gjorde jag något fel? Varför tycker hon inte om mig? Varför är han så fjär? I regel ger man upp hoppet om några riktigt varmt vänskapliga fötter med en sådan person, och samexisterar ointressant bäst det går, ofta undrande vad andra ser hos honom eller henne. Men så kommer dagen då den svårcharmade stenstoden ifråga plötsligt dristar sig till att dra ett litet skämt. Eller fyrar av ett oprovocerat leende i din riktning. Utan påtyckningar drar in dig i konversationen. Och ger bifall.

Det visar sig alltså att personen inte alls hatat dig, utan bara är en kattmänniska, som avvaktande strukit omkring trevlighetskonventionen medan de fattat sitt beslut om dig. De stirrar utan att le. De behagar inte. De låter sig inte klappas. De bestämmer själv om och när de vill gå fram. De är inte särskilt älskvärda personer. Men som deras acceptans värmer och strålar när den väl kommer! Då sparar du den i en liten ask och lägger under revbenen. Det är lite som att slå underifrån, som att spurta om någon på upploppet. Och sånt kan man ju inte låta bli att gilla även om det är orättvist.

onsdag, november 09, 2011

so in my bedroom in those ugly new houses, I dance my legs down to my knees

Permanent skulle jag inte byta ut påtagligheten mot någonting, men ibland tecknar den alldeles för skarpa linjer. Rå, oredigerad och regilös sipprar den liksom fram under listerna, når för tätt inpå kroppen genom klädernas glipor.

Då kan man ta tillflykt till mitt rum när mörkret ligger sänkt utanför, för att fabulera, filtrera och översätta sinnesintrycken selektivt. I mina dagdrömmar längtar jag efter de personer som kommit på avvägar från mig eller som ännu inte är tillräckligt nära för att jag ska våga säga dem något egentligt.

Där dansar jag hemgjord vals med ett spöke
Där kommer folk och går
Där spelar någon på ett piano nedanför
Där lever Buddy Holly och knäpper med fingrarna
Där står någon med en cykel på gatan och tittar upp mot mitt fönster
Där växlar årstiderna i fast forward medan klockans visare står helt stilla
Där finns en egen värld under täcket och bakom ögonlocken

Det måste få vara så också. Det gör inget. Kom ihåg att verkligheten bara är en chimär. En version. Man får uppdatera om man vill.

måndag, november 07, 2011

det är inte lätt men det borde inte vara så svårt som vi gör det och i alla fall inte av de anledningarna

Vad är grejen med det här att vara rädd för kärleken?

Jag har ju redan berättat för er att nästan allting här i livet gör mig skräckslagen, men från denna generationssjuka att skrämmas av relationer och känslor och bultande hjärtan har jag faktiskt förskonats. Jag vågar inte släppa någon inpå livet, säger folk gravallvarligt medan jag försöker se förstående ut. Jag har blivit sårad förr, lägger de till och jag känner mig elak men kan inte låta bli accossiera någon klichéartad film.

Och man "vågar inte ge sig in i en relation". För att man "inte är redo". Eller "är rädd att känna sig instängd". Vadå, har man chansen är det är väl bara att pröva? Det är ju inte som att det där vi kallar förhållande är ett obrytbart kontrakt som man blir stämd och stenad och körd på stadens port om man bryter. Kan man inte bara testa att hänga och se hur det känns, innan man ställer sig på svårt avstånd och sörjer den integritet som tvingar en att leva ett runtstrykande vargaliv? Vad HÄNDER egentligen om man inte är redo men ändå slår sig ihop med någon? Beter man sig konstigt och operfekt i sin roll som flick-eller pokvän? Ja, men det gör man väl ändå?

Men det som verkar vara allra mest skrämmande är inte ens egen kärlek, utan att någon annan visar intresse för en själv. Är det någon man gillar förbyts åtminstone en liten del av detta i klaustrofobi, och är personen någon man inte är det minsta intresserad av är det otroligt jobbigt, rentav obehagligt. Och återigen står jag som ett frågetecken. För att folk gillar mig är en av mina bästa drivkrafter. Jag blir om inte besvarat kär så åtminstone alltid lite betagen tillbaka då jag visar mig vara föremålet för någons svaghet. Det får mig att se guld under gatornas vinterslask och vinden att sjunga i mina öron. Livet blir ju liksom lite starkare och viktigare av kärlek, oavsett om det är min eller någon annans. Jamen jag vet allt om det där spelet och hur det funkar med angelägenhet vs. begärlighet och den perfekta balansen som aldrig finns mellan två personer. Men att gå därifrån till att verkligen skrämmas av andras darriga längtan?

Berätta för mig. För jag förstår uppenbarligen inte.

söndag, november 06, 2011

kriget med mig själv

Ni vet det där om att man kommer på sig själv med att plötsligt utöva mer eller mindre förkastliga drag som man ärvt av sina föräldrar? Nå, i mitt fall är det lite mer komplicerat.

Mina föräldrar är/var två strålande personer, men de var också ganska olika varandra på flera plan. Tyvärr tycks deras gener ha haft precis lika mycket att säga till om i designen av avkomman, vilket lett till den svårartade psyklogiska paradox som är jag. Låt mig förklara med några exempel.
  • Min pappa är den mest aktiva människa jag vet. Ständigt måste han ha något jobb för händerna, och finns det inga uppenbara åtgärdsobjekt så uppfinner han gärna sina egna; som att löda om en timer, lägga om ett tak eller leta upp livsnödvändig information till sin dotter. Min mor var också en flitig person, men främst beroende på att hon hatade att ha saker hängade över sig - osorterad tvätt, telefonsamtal att ringa och kommande tillställningar att planera - och var endast tillfreds när hon inte längre hade några som helst måsten utan fick läsa sin DN ostört.
  • Ingen av mina föräldrar är rädda för att påbörja projekt, och min fars bergfasta hållning är att det som är startat också måste avslutas, även om det innebär att man offrar rast, ro, mat och sovtimmar. Min mamma däremot föredrog att arbeta i etapper och blev demoraliserad och grinig av non-stopjobb och överhoppade måltider.
  • Föga förvånande är min far också en rastlös typ, som inte drar sig för att resa skyttelktrafik mellan Sverige och USA, gärna vill ta märkliga detours och kolla på monument istället för att fara raka vägen, och förespråkar ivrigt att man måste hålla sin inre låga vid liv. Men min mamma var aldrig så lycklig som när hon var i sin röda Dalslandsstuga, var orsaken till att min barndom inte innehåller en enda regelrätt utomlandsvistelse, och kallade sig med god självkännedom för "trygghestnarkoman".
Resultatet av genomens sammandrabbingar är alltså jag: En konstant rastlös och ständigt trött person, som blir lika olycklig av att inte ha några viktiga uppdrag som av en överhängande arbetsbörda, och som mår dåligt över att inte slutföra något, men samtidigt inte har kapaciteten att göra det. Jag längtar alltid bort och alltid hem, söker ständigt äventyret på darrande, trygghetstörstande ben. Allt jag vill är att vara ifred och bestämma själv, samtidigt som jag lever för att ingå i andras krets. Sug på den du, Freud!

Och just det! En grej som mina föräldrar faktiskt hade gemensamt, var deras konstanta grubblande över livet och världen och sakernas tillstånd - hur man egentligen borde vara och leva och vad det är som är viktigt. Detta är alltså glasyren på min karaktärstårta. Det är inte en slump att den här bloggen har benämnts som den bästa förhållningen till att tänka för mycket.

Men någonstans tycker jag ändå att det är fantastiskt att varenda liten nukleotid, tanke och del i beteendemönster av det som är jag går att härleda till någon av mina föräldrar. Man brukar säga att de döda kan leva genom de som fortfarande finns kvar på jorden och minns dem. Min mamma lever bokstavligt talat genom varje andetag jag tar och i varje handling jag agerar. Så här i Alla Helgona-tider tänder jag ett ljus, har lite angst och tänker på vår delade historia och öde, och hur mycket vi hade haft att prata om om hon fortfarande hade funnits.

onsdag, november 02, 2011

Life on Mars - en tragisk berättelse om besinningslös kärlek i rymden

Jag skulle skriva ett manus till Sally som hon kunde rita en serie av. Det blev så klart mer en berättelse än ett regelrätt manus, men det struntar vi i just nu. Varsågoda:

De var bara tre personer, men inte vilka personer som helst. Att vara med på den första bemannade rymdfärden till Mars var det mest prestigefyllda en austronaut – eller kanske vilken jordling som helst för den delen – kunnat göra sedan Neil Armstrong satte foten på månen den där julidagen 1969. Då var Eliza bara fyra år, men ändå visste hon att det var detta hon var ämnad för i samma ögonblick som hon tappade den pop tart hon höll i sin hand ner på den orangea heltäckningsmattan och hänfört bevittnade det stora steget för mänskligheten, på en knastrig gammal TV-apparat i Little Rock, Arkansas.

När det gällde Ivan hade han inte haft så mycket att säga till om. Helst hade han velat ägna sig åt konståkning – talangen fanns i släkten på hans mors sida, där åtminstone två anfäder med bravur deltagit i Ryska Mästerskapen – men hans farfar hade dunkat näven i bordet så att vodkan skvätte ur glaset och rutit att ”Åt sådana dåraktiga världsligheter ägnar sig inte en Jezjov! Din far skulle vrida sig i sin grav!”. Ivan släppte således sina trikådrömmar, bytte bana och hoppades nu, i och med Mars-resan, äntligen få den bistre patriarkens respekt.

Eliza och Ivan, utvalda elitastronauter, hade tillsammans varit på väg mot den röda planeten i drygt åtta månader. Förutom sina provinsiella respektive uppväxter och det faktum att de delade på nästan allt i den ungefär 120 kvadratmeter stora rymdfärjan, hade de ytterligare en sak gemensamt – bägge var de huvudstupa förälskade i Francois, den tredje besättningsmedlemmen på Mission II.

Francois kom ursprungligen från rivieran och var förutom austronaut också en modig fridykare, passionerad hemmakock, öm gitarrspelare, outtröttlig underhållare och en charmör av rang. Han var kort sagt en sådan person vars existens man nästan inte står ut med, men samtidigt inte kan leva utan.

”Han är som ett gift i mina ådror!” förtvivlade Ivan där han låg på sin hårda brits i den simulerade natten inne i tryckkammaren, ”bedrägligt skönt…och aldrig släpper han mig fri!” Han hade hjälplöst kretsat kring Francois likt en banal planet kring en livgivande sol allt sedan de första gången sågs på austronautträningen för fyra år sedan, och även om inte tyngdlösheten redan hade haft samma effekt så skulle ändå varje hårstrå på Ivans kropp ställt sig på ända så fort fransmannen befann sig i hans närhet. Denna passion kunde Francois naturligtvis inte ta misste på, men han var likväl kontinentalt varm och obesvärad över faktumet. En gång, när syrehalten för några minuter oväntat fallit i kabinen, kunde Ivan svära på att deras läppar mötts i en passionerad kyss. Men Francois skrattade bara bort det efteråt, sa ”Je ne regrette rien!” i munter ton och gav Ivan en ordentlig dunk i ryggen.

”Jag älskar honom så mycket att jag hatar honom!” tänkte Eliza kväll efter kväll från sin sovplats i kammarens motsatta hörn. Hon förstod inte vad han ville. I ena stunden höll han hennes hand och lättade sitt hjärta från stort och smått, för att i nästa anlägga ett vemodigt uttryck – det fick honom att se ut som en grekisk staty – och beklaga sig över sin hemlängtan. Vid sådana tillfällen var det som om deras delade hemligheter, interna jargong och gemensamma intresse för hästuppfödning inte spelade någon roll. ”Han tänker på sin fru, den franska slinkan! Och säkert är hon sådär petite och très chic och bakar perfekta macarons hela dagarna, bien sûr!” gruvade sig Eliza.

Man skulle kunna tro att Ivan och Eliza var bittra fiender, men de såg inte varandra som rivaler, utan snarare som sittandes i samma undergångsdömda båt, vanmäktiga och utlämnade åt den dånande och bedrägligt vackra flod som Francois utgjorde. Bägge visste de att ingen av dem skulle få honom, och de kände svartsjukan bubbla inom dem som svart tjära över blotta tanken på att komma tillbaka till jorden och behöva dela honom med övriga sju miljarder.

”Jag tycker ändå att vi har något speciellt ihop, jag och han”, gnällde Ivan inför Eliza en långsam söndag vid kommandobryggan. ”Äh, Francois är som en IKEA-möbel”, suckade Eliza. ”Han passar in i varje hem. Det är bara att inse att det inte är i din lökkupol eller min moderna, enplans jättevilla han vill bo. Han håller hellre till i en bohemisk bordell i Montmartre…” hon insåg att hon dragit metaforen för långt och lät meningen tona ut. ”I så fall önskar jag att han inte fanns!” sa Ivan sammanbitet. ”Eller att han fanns, men att ingen annan heller någonsin skulle få honom.” Tystnaden sänkte sig över kontrollrummets alla blinkande små lampor, och tillsammans betraktade de två vännerna det röda, okända klotet långt där borta sakta och ljudlöst närma sig. Någonting osynligt hängde i luften mellan dem.

På den tvåhundrafemtiosjätte dagen, ett dygn senare än beräknat, var de tre astronauterna slutligen redo att beträda Mars yta. De hade legat i omloppsbana i två dagar, men nu var det dags att skicka ner själva landaren. Francois hade enväldigt röstats fram att vara den som först skulle få stiga ut på planeten. ”Du är vår ledare, så är det bara”, sa Eliza. ”Jag är hedrad och stolt”, svarade Francois. ”Men jag glömmer inte att det här är en kollektiv prestation. Det är vårt gemensamma lilla steg”, sa han högtidligt och kramade om Ivan, som hade tårar i ögonen och var den som skulle ha hand om själva färjan medan de andra for ner till planeten.

Det vacuumsäkra arbandsuret utanpå Francois rymddräkt visade 02:34 GMT. Han plockade upp det lilla fotot på Adèle ur fickan och kysste det lätt. Sedan drog han på sig hjälm och handskar, tog ett djupt andetag och öppnade slussen. Eliza såg hans kropp avteckna sig i siluett i det svaga, röda motljuset. I samma ögonblick som han tog steget ut i det okända, bet hon ihop käkarna hårt och startade åter kapselns motorer. Ingen levande varelse fick se Francois ansiktsuttryck bakom hjälmens tonade glas när porten omedelbart förslöts bakom honom.


måndag, oktober 31, 2011

the smell of leafmold and the sweetness of decay

Jag vet att jag säkert snart kommer att vara lika missnöjd över sakernas tillstånd som vilken hösthatare som helst - november brukar ha en imponerande förmåga att ingjuta tröstlöshet i varje ryggrad - men hittills har jag i år besinningslöst älskat den vår de svage kalla höst.

Hösten för mig har varit kokos-gröt, Kårrullen och en aldrig sinande ström av fikor i Discokollektivet. Blixtblå himmel och våta gator, att cykla i guldkorridorer, gå på bondens marknad och vara av vädrets makter oantastlig i fjällräven-jacka och cowboyboots. Dubstep och grytmiddagar och finchampagne och Harry som står och lagar toast i morgonrock och tofflor. Lukten av svavel när man precis tänt ett stearinljus, oemotståndliga gatlyktebelysta lövhögar och att alltid sova lite för lite.

Tack jordaxeln för din vänligt bestämda lutning, som tvingar oss att böja oss för lika delar oberäknlighet och komromisslösa cykler. Det driver liksom livet framåt i en denna annars så ritual- och gränslösa tid.

söndag, oktober 30, 2011

återbäring

Varje gång vintertiden tar vid och vi vrider klockorna bakåt en timmes vinning, förstärks min känsla av att tiden bara är hittepå. Om den är så enkel att manipulera måste den helt enkelt vara fejk, något som en storebror eller landsfader - snarare än moder jord - uppfunnit för att kunna ställa upp ramar och förenkla, för att kunna tygla orsakan och verkan och stora befolkningar.

Att tid inte alls är en behållare, en stor glasburk rymmandes historien, utan bara är en tjusig titel för att beskriva att saker inträffar efter varandra, att atomerna rast- och kompromisslöst rör på sig. För om allting slutade att ske, om det gick fem dagar utan att jag tänkte en enda tanke eller en enda fjäril slog med vingen på andra sidan jorden, skulle tiden ändå inte ha gått. Det är den som är slav under händelserna, inte tvärtom.

Det väsentliga är alltså inte sekundvisarens hackande framåt, utan att molekylerna i min kropp obevekligen byts ut och byter plats, tills mitt ansikte är rynkigt och det system som min lekamen utgör förstör sig själv. Det är inte tiden det kommer an på. Det är rörelsen. Ju färre saker jag gör, desto långsammare går tiden och ju mer jag uträttar, desto snabbare rör den sig framåt. Lite som att cykla på en fixie. Det går inte att coasta.

Så det här med tidsomställningar känns inte som magi, utan som att lura systemet. Att underminera en auktoritet. Lite som när man slänger en handfull småmynt i havet, plankar på bussen, går förbi kön på [hg] eller motverkar gravitationen med tillräckligt mycket natt och promille i kroppen. En vinst, ett fusk, en bonus, som fast det egentligen inte betyder någonting, får en att må lite, lite bättre.


söndag, oktober 23, 2011

självsvådlig och livrädd

Hangarens 14 meter höga väggar och inpyrda människolukt är inte längre ovan mark för mig, men varje gång jag klättrar passets första led balanserar jag fortfarande på gränsen till lätt panik. Händerna svettas, magen signalerar obehag och någonting okontrollerbart inuti mig börjar att darra. Sedan bankar jag med låtsad säkerhet handflatan två gånger i plåttaket, firas ned och fylls med lättnad och adrenalin och glädjerus, vilket får mig att vilja göra om det igen.

Jag är som bekant rädd nästan jämt. Men kanske är det mitt eget fel. Igår gick jag på en stor fest där jag var den enda icke-studenten (dessutom var alla psykolog- eller läkarstuderande), jag bor i kollektiv fast jag är folkskygg, jag åkte till Kanada för att göra en skidsäsong tillsammans med en massa skibums fast jag knappt sysslat med utförsåkning tidigare, jag arbetade som enda utlänning på amerikanska Hostel in the Forest och jag har nyligen börjat jobba på ett IT-företag som ensam beteendevetare bland enbart tekniker. Hade jag varit kung hade mitt valspråk förmodligen lytt fake it 'til you make it and if you can't fix it, feature it.

Ni anar inte hur bra det fungerat hittills. Så många gånger jag häpnat över hur omvärlden gått på min fejkade självsäkerhet och istället för att peta på min fasad så den rämnat, blivit rädda för mig. Ja det är sant!

Alla kan enkelt springa en mil, det handlar bara om att hålla tillräckligt lågt tempo. Det kallas för att ligga i sin comfort zone och är väldigt behagligt, man känner sig stark och att man kan hålla på nästan hur länge som helst. Jag brukar dock istället låta mina taxkorta ben pinna på så fort att mina löprundor blir asjobbiga och inte ett dugg trevliga, mer som ett nödvändigt ont.

Tydligen gör just klivet utanför komfortzonen att man utvecklas, och det är ju bra. Men spelar det någon roll - är det någon vinning - om man ändå direkt stegar upp till nästa nivå istället för att skörda frukterna av sin tidigare ansträngning? Jag är lite trött på att inte vara bra på det jag gör. På att alltid vara rädd. Det är ju så skönt att flyta fram den där milen, att känna att man faktiskt klarar den utan problem, istället för att kräkas i en buske och aldrig vilja snöra på sig ett par löparskor igen.

tisdag, oktober 18, 2011

två steg från paradiset

Varken jag eller mina ihopkrympta nattögon trodde det var sant när väckarklockan ringde imorse. S:t Larskyrkan var alldeles morgonrodnat persikofärgad och på väg till jobbet tror jag nästan att Västanvindens växelvajrar snuddade aldrig så lite vid två (2) oskyldiga men lite saktfärdiga medtraffikanter när jag som vanligt tog alldeles för stora risker. Vallamassivet såg ut som en fantasi eller en Sagan om ringen-scen eller en Loka-reklam, med dimma och en halv röd sol hängande över sig, och på Universitetets tak promenerade fyra män.

Motorola, som delar byggnad med oss, flaggade på halv stång och någon hade städat bort halva min matlåda. Jag var koalatrött hela dagen och tackade med dåligt sovasextimmarpernattsamvete ogärna men förnuftigt nej till både klätteräventyr med Vargen och svamprisottobjudning hos Joejo samma kväll. Fast jag hade bestämt att det inte skulle regna idag kom rugghösten med sjumilakliv och det var faktiskt redan lite mörkt när jag på hemvägen äntligen mötte den förlorade Gärningsmannen där han flög fram i sådan hast att han nästan missade mitt ivriga vinkande. Längs med hela Storgatan var det som en mild dusch i ansiktet, senare dundrade dropparna mot fönsterrutan.

Och ikväll har jag mest lagat den godaste maten och försökt gillra listiga bananflugefällor. Och längtat efter stormen.

Det skulle kunna vara min sista dag här; kanske står min nedräkning på ett och jag kommer aldrig mer vakna till en ny, motvillig morgon. Antagligen gör jag det. Men om så inte är fallet är jag glad att jag lade märke till också denna, till synes ganska ordinära dag. För det är ingen vanlig dag. Det är en dag i mitt fucking LIV. Och hur stor procentandel av världshistorien finns mitt liv? Just det. Det går mot noll.


söndag, oktober 16, 2011

optimering

Träffade Joejo och vi pratade om hur man ska ta sig an sitt liv, i synnerhet de timmar om dagen som man inte måste ägna åt skola eller jobb. Hans filosofi är att göra det man för tillfället har lust med, medan jag inte kan låta bli att sträva efter den perfekta veckan, innehållandes en välplanerad balans av träning, egentid och sociala aktiviteter. Sedan tar jag mig målmedvetet igenom sagda vecka likt en maratonlöpare, med blicken riktad framåt mot ett avlägset mål och irritation beredd för varje liten sten som kan ligga i min väg. Man vill ju maximera avkastningen av sin frihet.

Vi kom fram till att jag borde bli mer som honom.

Men egentligen är problemets kärna att man ens känner ett behov av att fundera kring sådana här metasaker. Kan ingen bara slänga in mig i ett liv så fullt av verklighet att det inte finns utrymme eller vilja att sitta på kafé och våndas över hur man bäst behandlar sin fritid? Eller helt enkelt byta ut min reflekterande hjärna mot en reaktiv, agerande.

p.s. Fast fikan var trevlig.

söndag, oktober 02, 2011

röntgenblick

De där gubbarna. De har oformliga kläder i intetsägande ickefärger och mismatchande kepsar nedtryckta på huvudet, och de kommer cyklande bekymmerslöst och oändligt långsamt, med knäna utåt och kanske inget särskilt mål. Jag skulle inte ens lägga märke till dem, de skulle smälta in i miljön på sina parkbänkar som liknöjt bakgrundsljud om det inte vore för en sak. Blicken. När jag springer förbi dem följer deras ögon mig skamlöst och skoningslöst hela vägen, deras huvuden vrids långsamt 180 grader medan jag passerar, som satt deras halsar på kugghjul.

Detta ser jag i ögonvrån, för jag tittar inte på dem, jag har lärt mig mötes-kutymen: man kan betrakta någon okänd så länge han eller hon är en bit bort, men i mötesögonblicket stänger man av helljuset, man placerar man alltid sina ögon någon annanstans. Farbröderna och männen jag talar om resonerar inte så. Deras blickar på mig är öppna och självklara, och de fyller mig med ilska och irritation, för de klibbar mer än en nakenscanner på en amerikansk flygplats någonsin gjort. Att de tar sig rätt. Att bara liksom titta. På mig. Helt öppet!

Jag vet inte varför jag blir arg. Kanske är det för att jag vet att kvinnor på vissa platser stenas om de inte skyler sig och skyddar sig från just sådana blickar, som om det vore vårt ansvar var andras ögon vandrar och vår skuld vilka konsekvenser det får. Kanske för att vi genom århundradena blivit betingade och tvingade att sänka våra egna blickar, och om vi inte gör det får vi skylla oss själva, då är vi fredlösa. Allt medan röntgenögonen sveper över den plats vi upptar i rummet.

Jag joggar mig igenom irritationen och undrar om det är mig eller dem det är fel på. Om de borde underordna sig hyfs och konventioner. Eller om vi alla borde låta våra ögon vandra lika fritt och skamlöst.


torsdag, september 29, 2011

shoeshine


Men risk för att låta så där wannabe surdegs-chic: det här med skoputsning hörrni! Vilken grej det är. Att få plocka fram sin minkolja, skokräm och gamla...socka, och gå in i ett tillstånd av jag-tar-hand-om-mina-saker-och-får-dem-att-bli-fina-och-leva-länge-bliss. Man sitter där i sitt moln av oljelukt, tradition och långsiktighet och känner sig så satans rejäl. Och fokuserad!

Dagens mindfulness-tips under solen är alltså att öka läderhalten i sitt skobestånd. Det gäller bara att lyckas stanna i sin putsarstund istället för att börja blogga om den.

lördag, september 24, 2011

normalfördelning

Som de flesta som någon gång satt sin fot i löparspåret vet - utom de som med ett saligt ansiktsuttryck pratar om "andra andningen" - så är det ofta tråkigt som satan att springa, om man inte ser till att sysselsätta sin hjärna med annat än att tänka "fyfanvadjobbigtfyfanvadjobbigtfyfanvad...". Jag brukar till exempel lyssna på pepp musik och räkna ut ration mellan hur många jag springer om och hur många som springer om mig. Blir summan positiv känner jag mig stark och självklar, blir den negativ reagerar jag med irritation och ynklighet.

Allting är relativt, har en smart och ofta citerad person sagt.

Hur klena de än ser ut är det de hukande gamlingarna, de kobenta tjejerna som myrstigar fram och de tungt pustande tjockisarna som bär mig i mål som en vinnare. Och denna naturlag gäller inte bara på Rydsskogens femkilometersbana. Du är aldrig bättre än vad någon annan är dålig. Det där jobbet fick du för att någon annan blev nekad tjänsten och när du sedan gör karriär kan du tacka den som tog ett steg tillbaka och tog hand om barn och markservice. Du är den starkaste lysande stjärnan på festen för att andra passivt beundrar din glans, du upplever dig bara som rik om andra runt dig är mindre välbeställda och din höga levnadsstandard är beroende av att en ordentlig del av befolkningen har det signifikant mycket sämre än du. Till och med en så inneboende egenskap som intelligens mäts på en normalfördelad skala, där din siffra bara är en relation till resten av befolkningen.

Man kan tycka att styrka, uthållighet, begåvning, karisma, en god familj och ett fett kapital är attribut hos en människa som tar henne till toppen. För att inte tala om diciplin, målmedvetenhet och en massa hårt slit. Men det som verkligen krävs för att vinna är förlorare. Det är inte giganter på vilkas axlar vi står.

fredag, september 23, 2011

den 25:e smäller det, eller inte

Tanke 1: jag har fått riktig LÖN för första gången i mitt liv! Hur ska jag ens kunna göra av med så här mycket pengar? Woho! Jag kommer kunna spara undan 10 000:- i månaden utan att ens försöka!

Tanke 2: Även om jag sparar undan 10 000:- i månaden kommer det dröja fucking FEMTON ÅR innan jag har råd med en etta i Stockholm.

Tanke 3: ...och jag är så trött efter att ha jobbat en vecka att jag inte orkar hitta på något kul ikväll att spendera mina pengar på. Eller har några kompisar att göra det med.

Vuxenlivet. Så jävla sorgligt.

söndag, september 18, 2011

Styrfart

När man blir publik slutar man att vara människa. Klockan är 14.22 i en kvav liten föreläsningssal i en mellansvensk stad och de nitton åhörarna har upphört som subjekt, som deltagare, som individer för vilka varje ny tisdsenhet innebär en möjlighet. Håglösa stirrar de på powerpointpresentationens animeringar, suckar och byter ställning på de skrapande stolarna, sneglar på telefonens tisdangivelse och misslyckas med att dölja gäspningar bakom handryggen. Utanför fönstren snabbspolas molnen över en klarblå hösthimmel, så som har skett i alla tider på alla platser där människor sitter mer eller mindre frivilligt instängda.

Tomas Johansson, filosofie doktor i lingvistik, borde inte längre beröras av den deprimerande åsyn som hans åhörare utgör, men han vänjer sig aldrig riktigt. För varje student som skuldmedvetet skickar ett sms under bordet, för varje gång rummet ekar av tystnad och sänkta blickar då han avslutar sitt anförande med “några frågor på det?” äts en liten del av Tomas upp. Han vill egentligen inte vara föreläsare, för luften sticker i halsen när han står inför folk och han vet att han är lika fnösktorr som de tonlösa retroflexa klusiler i vilka han undervisar. Det är bara något som ingår i hans akademiska tjänst. I själva verket hade han inte ens velat bli doktorand, men att stanna kvar på universitetet tedde sig helt enkelt mindre skrämmande än att ge sig ut i det som populärt kallas verkligheten.

För att skydda den låga som finns kvar inom honom har Tomas börjat distansera sig från sig själv. Han ser till att inte riktigt vara i sin kropp, utan observerar istället neutralt sig själv ange diverse fonetiska tecken med en laserpekare. Det är lättare så, på det sättet glider föreläsningstimmarna anonymt iväg. Och han har upptäckt att det är en taktik som fungerar även i andra jobbiga situationer. När Mimmi tystnar och vänder ryggen till om kvällarna och han inte alls vet vad han ska göra, till exempel. Då svävar han opersonligt en meter över sängen, vaggad av hennes ilskna, ledsna andning, istället för att känna sig olycklig och tafatt.

Denna icke-förankring i verkligheten gör att Tomas flyter fram i en allt stridare ström av dagar och nätter. Femton år har passerat i de blekgula föreläsningssalarna, men utan att tänka efter hade han gissat på fem. Ibland vidrör han tidens flykt med tanken, men känner då sådant obehag att han genast måste distansera sig även från detta. Det är som om hans medvetande har blivit en fjäril, som flyger strax över sakernas tillstånd och bara flyktigt snuddar vid världen. Tomas vill inte att denna fjäril ska slå sig ner någonstans, för alla potentiella landningsplatser är skrämmande eller motbjudande eller både och. Det finns ingenting i hans liv som han vill fästa sig vid

Del II
Kinderna böjs av mot käkbenet i en skarp linje, och de är skrovliga av knappt synlig blond skäggstubb mot den rödlätta huden, som ett skånskt slättlandskap om vintern. Håret på huvudet är mjukare, vågat i olika rågtoner men nästan genomskinligt i ytterspetsarna. Ögonen är veka, utspädda, de ljusa ögonfransarna ser inte ut att kunna skydda mot någonting.

Fullkomligt skoningslöst glider min blick i ultrarapid öven min halvt bortvända kurskamrats ansikte, oförmögen att sluta registrera varje detalj. Mina ögon hakar liksom fast i hans molekylstruktur, tröskar metodiskt fram över den som pick-upen på en Bruce Springsteen-skiva på mina föräldrars gamla LP-spelare. När jag var liten var jag fascinerad men livrädd för den närmast antika maskinen, med darrande fingrar och kisande ögon försökte jag föra nålen precis så långsamt som krävdes mot den tjärsvarta vinylen. Bara för att tappa självförtroendet och skivarmen i sista stund, så att den hoppade och raspade över spåren.

Jag tvingar åter uppmärksamheten mot vår föreläsare som just försöker sig på en smärtsamt tråkig ordvits. Det är egentligen inte det att jag är ointresserad - eller jo, det är jag, det är omöjligt att uppamma någon som helst entusiasm för kardinalvokaler - men det har mer att göra med vad som hände i måndags. Mina hörlurar gick nämligen sönder i helgen, hur det gick till minns jag inte riktigt, men hur som helst gav snälla Sandra mig sina gamla plugs att låna. "Jag har för små öron för att de ska passa, de trillar bara ur", sa hon och såg så där söt ut som jag aldrig någonsin känner mig. Eftersom enda sättet att överleva måndagsmorgon och motvind stavas iPod, var jag henne tacksam när jag trampade Drottningatan fram på väg till campus i takt till musiken. Luften var klar och höstdoftande, himlen blixtblå och som vanligt höll jag ett jäkla tempo när jag lät cykeln falla aldrig så lite åt vänster för att svänga av på min vanliga genväg över området med läkarvillorna. Normalt sett hade jag hört bilen och van vid mina utanpålurar tittade jag mig inte tillräckligt långt över axeln. Vi tvärbromsade bägge två och i ungefär tre och en halv sekund var jag övertygad om att jag skulle dö.

Det gjorde jag inte. Cykelns främre stänkskärm blev helt bucklig och jag ramlade av i ren förskräckelse tror jag, bilföraren var darrig och lättnadsrasande, men mitt liv var skimrande intakt och jag kom inte ens försent till morgonens gruppmöte. De där sekunderna innan jag visste hur det skulle gå var det dock som om världen drogs ut till en seg, oändlig tuggummisträng, där ögonblicken tickade fram långsamt och hackvis, som styrda av en gigantisk metronom. Och grejen är att den ännu inte riktigt har återtagit sin normala hastighet. I nästan fyra dagar har jag gått runt och varit löjligt förundrad över livet och alla dess detaljer. Träden sprakar av färg, smaken av halvljummen coca-cola får mig nästan att tappa andan och jag kan ligga på min säng och bara lyssna på musik, urskilja alla dess komponenter från varandra och känna mig helt hög på bastakten.

Det är naturligtvis fint att lägga märke till en hel massa nya små element i vardagen, men samtidigt är det som om jag inte längre har någon styrfart. Hjärnan bara suger åt sig den färg som är summan av mina sinnesintryck utan att bry sig om att filtera. Jag hakar upp mig, tappar koncentrationen och kan omöjligt se vart jag är på väg. Det finns inget sammanhang, ingen helhet. Men en dag känns som ett liv och jag uppskattar liv just nu, så jag är nog glad så länge det varar.

Så blixtrar mina tankar medan jag pliktmässigt vänder blicken mot Tomas, vår föreläsare. Han är en tunn och okarismatisk figur med ett otacksamt uppdrag; den här kursen är ökänd som ett nödvändigt ont på vårt program. Skjortan hänger lite för vid över hans sluttande axlar, helt uppenbart vald av betingning snarare än smak. Med huvudet lite på sned betraktar jag dess intrikata rutmönster en bra stund. Jeansen är pösiga och fästa en bit upp i midjan med ett brunt läderskärp, skorna har lerkanter vid hälarna. Undrar var han bor? Jag försöker fokusera på hans ansikte, men just det går faktiskt inte riktigt, för det är som om någon photoshoppat bort all karaktär i det. Hade jag inte vetat bättre hade jag sagt att det inte finns någon där bakom. Det som istället är verkligt fascinerande är hans rörelsemönster. Han rör sig liksom ryckigt, fördröjt, som i dålig upplösning. Pixel-Tomas. När klockan efter en evighet slår tre och vi alla reser oss och går ut, har jag ägnat 35 minuter åt att studera vår föreläsare i detalj. Vad han har pratat om är oklart.

Del III
Man kan tycka att på universitetsnivå skulle folk vara tillräckligt gamla för att åtminstone låtsas att de är intresserade, tänker Tomas när han med sin lädermapp under armen travar genom korridoren. Det är ju ingen som tvingar dem att vara där, de närvarar av egen fri vilja. Men hans steg är ändå en liten aning lättare än vanligt. Idag var en bra dag, för likgiltigheten var faktiskt inte total. Tjejen med långt brunt hår som satt vid fönstret på raden näst längst fram, hon verkade faktiskt riktigt med. Rent av koncentrerad. Inte en enda gång under föreläsningens sista halvtimme vek hennes klara blick från honom. Det var nästan så att hans fjäril vågade landa en stund.

9125 dagar av liv


Idag fyller jag kvartssekel, hurra! Trots en återvänd åldersnoja känns det hittills. Dagen har främst ägnats åt att lösa det pussel som är ett led i en mystisk Vargagåva som anlände i ett litet blått kassaskåp imorse. Det är skitsvårt, men sånt man klarar när man är 25, för då är man tålmodig har jag hört.

Man bör vid det här laget även stå vid sitt ord och slutföra vad man har föresatt sig. Därför har jag äran att ödmjukast presentera den novell som blev resultatet av denna veckas uppdrag. Den kommer separat, i ett eget inlägg. Imorgon drar vi en ny lapp!

tisdag, september 13, 2011

i'm getting blown away to somewhere safer where the feeling stays

Idag är en sådan dag då man är glad över att ha långt hår som lever, slår och slingrar sig runt huvudet i en penntrollfrisyr/cyklarna ligger utströsslade som fällda dominobrickor på campus/man breder ut armarna likt ett segel för att tillitsfullt luta sig bakåt mot bara luft/Katia sätter sin stora, obevekliga hand i ens korsrygg och puttar en hela vägen till stan.

Det är även premiär för min uppdragsburk idag. Jag tror att den är ett led i min höstplan eller kanske bara något att sluta handen runt för att påminna mig om att jag brukade vara den driftigaste människa jag känner. Den är hur som som helst full med uppgifter, av varieranade sort och storlek (bidrag välkomnas), till mig själv. Låt oss dra ett för den här veckan!


Se där! En regelrätt novell har jag inte skrivit sedan jag postade en till Vargen sommaren -09. Den handlade om ett ojämlikt par som av misstag kom att byta kroppshyddor med varandra. Dessförinnan var det i gymnasiet, då jag skrev om en pojke som kunde gå sin skolväg med förbundna ögon om han räknade stegen. Det var bara det att han blev överkörd av tåget som var några minuter sent en morgon. Kanske blir det något mindre bisarrt denna gång. Jag återkommer med resultatet i slutet av veckan.


måndag, september 12, 2011

lemonad

Bara ett stenkast från min port här på Storgatan har det nyligen öppnat en heminredningsaffär vid namn Lemon Tree. Inredningsaffärer finns det fler av i den här stan än vad det finns bokstäver i ordet k-o-n-s-u-m-t-i-o-n-s-s-a-m-h-ä-l-l-e-t, men det som är speciellt med just den här butiken är att prylarna som finns till försäljning både är otroligt tacky och fasligt dyra. Vad sägs till exempel om en rundad glasstövel, i naturlig dränga-storlek, att dricka öl ur, för 599 kronor? Eller en keramikcitron i en mattprickig gulgrön nyans (som får pjäsen att se lätt mögelangripen ut) för den nätta summan av 1749 riksdaler? Jag blir alltid lite nedstämd när jag går förbi.

Varje natt innan jag ska sova måste jag väva fram en dagdröm att somna till. Det går inte annars. Ibland, när man befinner sig mitt emmallan sova och vaka kan fantasierna gå lite överstyr. Igår natt började min semihallucination uppe på krönet vid Borggården. Iklädd rutig skjorta och Odal-keps susade jag på Västanvinden hela Storgatan ner, med en kofot käckt slängd över axeln. Jag tvärbromsade utanför Lemon Tree, stegade resolut in och började vänligt men bestämt, metodiskt men entusiastiskt, medelst nämnda tillhygge pulvrisera de belamrade butikshyllornas innehåll.

Men istället för yrande porslinsskärvor bildade förstöreslen stora högar med mull, ur vilken slingrande citronträd började växa. De krossade fönstren och sträckte sig långt ut på gatan. Folket jublade, beundrade solljuset som spelade i de mörkgröna bladen, och plockade sina väskor fulla av mogna, sötsura frukter. Och ingen kom ens på tanken att köpa ett set av det tjocka, veckade porslinet "Gerbera", som finns i alla regnbågens färger och tål både diskmaskin och micro.

Kära Kamratposten, är jag normal?

lördag, september 10, 2011

riktning och motstånd

Västanvinden har varit lite hängig på sistone och jag sitter på min kammare och har dåligt samvete för att jag inte med oljeflaskan i ena handen och skiftnyckeln i den andra ger honom den kärlek han så väl är värd. Dagliga kullerstensfärder och att stå utanför S:t Larskyrkan i regn och rusk tar på krafterna även hos den mest ädelblodiga velociped; nu knakar både vevparti och ekrar och stänkskärmarna är deppigt tillknölade.

stilig!

Min cykel förtjänar all välvilja och växelinställning i världen, för det är på sadeln som livet många gånger är som det borde vara. Det är då det glorifierade imperfekt jag alltid står med ena benet i möter den förväntansfyllda framtid dit jag är på väg, och jag således åtminstone doppar tån i något slags nu. Farande framåt är min hjärna ett sprakande Tim Burton-landskap av tilltro, vibrerande världsomfamning och stora, liksom upphöjda, tankar. På samma gång rakbladsskarpa och sammanflätade som ihoptrasslade hörlurssladdar. Det är 28 tum över gatan som nästan alla mina blogginlägg skapas.

När jag cyklar någonstans har jag äntligen en rikting och ett motstånd. Då är jag oövervinnlig och precis som jag vill vara, med andan i halsen, vinden i håret och hjärtslagen perfekt synkroniserade med min iPod. Fylld av perspektiv och tillförsikt.

När jag sedan svänger benet ner från ramen och med en automatisk rörelse klickar låskolven på sin plats, har luften retarderat och svetten bryter ut i hårfästet. Långsamt träder alla naturlagar åter i kraft. Jag sätter handen mot dörrhandtaget. Och i det ögonblicket är det enda som finns kvar av min bästa värld en liten fjäril i min sko.


onsdag, september 07, 2011

markören på min hösts word-dokument blinkar oanande och hoppfullt

Erik deklarerade häromdagen att detta är grytornas höst (vilket ledde till en diskussion om vad en gryta egentligen är - något som är allt-i-ett och passar bra med en bit bröd blev definitionen) och det har regnat nästan varje dag i en vecka. Det verkar onekligen som att sommaren är slut. Jag tycker det känns lite vilsamt och skönt, men samtidigt är jag välbekant med den skavande dysterhet som brukar sätta in någon gång i oktober.

Min plan för att ta mig igenom hösten är i år är:
  • true blood hemma hos Sally i Discokollektivet
  • glädje över att folk på stan är så snygga (fast jag tror inte på den här ponchon som verkar vara á la mode)
  • tysta ögon som möts
  • vatten över huvudet
  • champagne
  • kicken i att tävla med mina medcyklister mellan trafikljusen
  • känna en av mina bästa känslor - att allt återigen är alldeles nytt och att detta bara är början
Vad är er?


lördag, september 03, 2011

dagens spontanrage: Billy och jag, billigt och bra

Dagens ogenomtänka korståg vill jag föra mot IKEA. Denna klibbigt älskade institution, denna jublande likriktninges högborg, detta pragmatiska palats av överdåd. Förenklat, billigt, ja emo-Mattias, peligt överdåd. IKEA upprör mig i teori, praktik och princip.

De har fula byggnader som är en uppenbar del av hela den här stadskärnan-dör-och-om-helgerna-tar-vi-bilen-till-ett-hangarliknande-köpcentrum-rörelsen, de uppmuntrar till onödig masskonsumtion och en slit-och-släng-mentalitet som känns helt sjuk när det kommer till något så hållbart och stadigt som möbler, de berövar själen ur våra hem och deras prylar åldras notoriskt fult.

Vidare är jag trött på den sönderkramade Ingvar Kamprad som andlöst är alla blöjMUF:ares och marknadsekonomientusiastiska nyliberalers idol, eftersom han med rationell precision skött sina undermåliga-arbetsförhållanden-, obeveklig-patriark- och skattesmitarkort rätt, dessutom i Sveriges namn, amen.

Men framför allt får jag total tråköverdos av IKEA.

En första uppenbar tråkfaktor är naturligtvis konformismen. Jag säger inte att IKEA-produkter per definition är fula, men varenda studenthem jag är inne i ser precis likadant ut med sina raka linjer och blanka ytor och fiffiga förvaring. Enligt min mening skall möbler förtjänas. De ska ärvas, skänkas, lånas, letas fram på Myrorna, byggas själv eller investeras i. De ska berätta historier, inte spricka i faneret när man försöker flytta på dem.

Sedan har vi tristessfaktorn av att fysiskt befinna sig på ett IKEA-varuhus. Även om jag vore en polygam, homosexuell female-to-male, invandrad från Indien, men fäbless för goth-estetiken och försörjande mig själv på Spoken Word, prostitution och livvakteri skulle jag ofelbart känna mig som en klipp-jagande Svensson från det ögonblick att jag stiger in på IKEA.

Till och med namnet är tråkigt. En fantastiskt okreativ förkortning och i samma familj som min sämsta kategori av förtagsnamn: de som låter som pseudolatin eller konstiga kvinnonamn, eller kanske konstiga pseudolatiska kvinnonamn: Nordea, Bokia, Resia, Skandia, Lernia, Asea och TeliaSonera (se där, dubbelt upp - häpp!) till exempel.

IKEA hör kort sagt ihop med tvättstugor, toapappersinköp och potensproblem - sådana oglamorösa företeelser som man önskar inte vore en naturlig del av livet.

Men det är ju så praktiskt, säger ni kanske då. Ja, men jag vill inte ha praktiskt! Sen när har praktiskt varit ett ideal att sträva efter? Jag tycker ju när det kommer till kritan inte så hemskt mycket om Bengt, men det är ju så praktiskt med en man i huset. Jag vet, det är kanske inte så snyggt med illgröna foppatofflor, men de är ju så praktiska. Hörrni. Är det verkligen praktiska vi vill vara?

fredag, september 02, 2011

perfekt & oförstörbar

Hela kollektivet, förutom den alltid lika energiske Järnmannen, ligger för ankar. Febern susar trögt längs golvlisterna och jag sitter och surar för att jag inte är någon haxxor och för att jag missar veckans begivenhet, kvällens stora fest på mitt nya jobb. Under solen rör sig som ni förstår inga högtflygande tankar. Istället ska jag för er presentera den kanske tyngsta listan av dem alla.

När vi var i New York blev jag och Erik vänner. Lite av en yin- och yanghistoria, med tanke på att vi i mångt och mycket är varandras motpoler: han är omedelbart sympatisk och jag milt skrämmande, han är relativt okomplicerad (tror jag) och jag ett jävla metatrassel, han är stor och jag är liten, och han föredrar blockbusters medan jag rasar över SF:s trånga utbud.

Som ni förstår är jag den av oss som lyssnar på Kent. Jag uppfostrades, formades, levde av Kent under mina mellersta tonår. Mitt språk kommer därifrån, min estetik och min nostalgi. Erik har av naturliga skäl aldrig förstått grejen, men i sin godmodighet är han villig att ge det en chans. Därför gav han mig i uppdrag att välja ut de 20 bästa låtarna och lägga dem i en lista som han kan dricka whisky och känna sig svår till någon kväll, i hopp om att förstå.

Ni förstår förstås omöjligheten i att sålla bland tio fullängdsskivor (och en EP) av guld och blod. Men jag tog mig an uppgiften på eld- och lågevis, och spred den dessutom vidare (läs Kattens lista här!). Här är resultatet, i årtalsordning:


Den uppmärksamma läsaren kan se att det är 21 låtar. Innan Kent blev Kent hette de Havsänglar och på gymnasiet hade jag en ljudfil med en raspig, burkig, hetsig demoinspelning av deras låt med namnet Vintervila. Jag hade då min första egna lägenhet högt över gatan och min första egna människa och vi hade det exakt som i låten. Precis så drömskt, isolerat, allt annat uteslutande. På Spotify finns den bara som polerad substitutversion, men den måste vara med, som obevekligt startskott.

torsdag, september 01, 2011

ett ihopknipt leende förkortar lidandet

Ni vet det där leendet som man reserverar för kassörskan på Hemköp, kollegor man möter i korridoren och grannar man springer på i trappen? Det där sammanbitna, nästan bistra leendet, utan tänder och ofta ackompanjerat av en nick och ögon som snabbt retirerar ner i marken eller till den säkra sidan. Vi ler det som i stoiskt samförstånd, som om vi menade att vi vet att livet är plågsamt, men att vi minsann kan vår etikett. Varför gör vi på det här sättet? Det är ju faktiskt bara dumt.

tisdag, augusti 30, 2011

en blomma i ett skal, en påklädd Rönnerdal

Det är så himla, himla kallt och min filt är för liten. Idag är en sådan dag då alla blommorna hos växten i fönstret har vissnat, en såg bor i min hals, Ben&Jerry's smakar meningslöst och det känns som man har Botoxat ansiktet varje gång man ler. En sån dag som man klär på sig långklänning och stänger in sig på sitt rum och lyssnar på när gitarren inte alls harmonierar med ens röst.

Ljuset och jag försökte för första gången spela Vemodets man, en riktigt dammig gammal Winnerbäck-demo från den tiden då han inte var en för tidig farbror utan en yngling på cykel, året efter gymnasiet då jag fick min gitarr. Vi hade ackorden men det stod inte var man skulle byta. Det är D hela vägen, sa Ljuset.

Tre år senare skrev jag i ett blogginlägg att jag äntligen hade satt låten. Någon månad efter det vågade jag efter erforderligt antal öl spela den offentligt på HG:s personalplan. Du spelar den inte alls lika snabbt som Winnerbäck, sa Harry. Men vem brydde sig? Vargen satt i samma soffa.

Och nu sitter jag här under Olivers månlika lampa, nästan sex år sedan starten, och det låter fortfarande skit. Ibland känns det som om jag inte tar mig någonstans. Även om just gitarrspelandet kanske inte är ett rättvist sätt att bedöma tondöva mig. Å andra sidan trivs jag ju mycket bättre i imperfekt, så det kanske inte gör något.

måndag, augusti 29, 2011

tack mina små receptorer!

När man passerar någon okänding på stan och lukten av hans eller hennes parfym stannar kvar i näsan en liten stund. Så håller man inne andetaget en tiondels sekund extra och tänker att jaså, det här är hon.

Att klippa toppen av ett nytt kaffepaket.

Varg! Jag kramade så himla, himla många personer på Svartan i lördags. Och ändå var han den som luktade allra godast (en del luktade inte så gott alls utan mer overall/öl/sunk men det var bra kramar ändå).

På löprunda när man springer förbi någon som röker. Och cigarettlukten är alldeles färsk och man känner sig lite kvävd och väldigt ren på samma gång.

En nytänd tändsticka. Och eld.

Nytvättade lakan som har lufttorkat utomhus.

På kvällen när man löser upp håret och skakar fram schampodoften i ansiktet.

Och vår. Vår vår vår. De där plågsamt ljuva vårkvällarna blir jag helt yr av godlukt. Jag tänker att om paradiset finns, då består det av just en sådan här komplex uppsättning doftmolekyler, och vi kommer bara att klara av att vistas där i några sekunder. Sedan tappar vi greppet.

torsdag, augusti 25, 2011

inventering

blåjeans - Cheap Monday/Kattas pojkvän
tisha - med Jarvis Cocker på, köpt av okänd japan på e-bay
mask - Frittans gömmor

När man bor i kollektiv är det lätt att gränserna mellan mitt och ditt blir lite otydliga. Folk flyttar in och ut med sina prylar, och i regel är det i slutändan mer saker som adderas än dras bort ur det gemensamma bohaget. Detta gäller särskilt saker som man inte riktigt känner att man har så mycket användning av, som ensamma vantar och halvtomma glasspaket. Men det får också effekten av att i ett vällagrat kollektiv finns allt man någonsin kan behöva.

Under min rumsflytt rotade jag runt lite i Frittans bortglömda gömmor och hittade allt jag behövde, som hammare, spik, häftmassa och en citruspress. Men där fanns också mer otippade ting. Till exempel:

- en gedigen samling ölunderlägg
- påskfjädrar
- en obehaglig tigermask
- en hemgjord tändsticksask
- en isärplockad spegelvägg
- en imponerande uppsättning glitterpennor
- en mycket liten termos
- recept på kikärtsbröd

Sen ville jag inte riktigt hitta mer så då slutade jag leta.

onsdag, augusti 24, 2011

en lovande existens i stereo

Jag upplevde aldrig själv att ha syskon under min uppväxt, men på nära håll kunde jag studera kompisars fejder, fiendeskap och kärva frändskap med sina bröder och systrar. När vi var i kanske 12-årsåldern var det häftigaste som fanns idén om en lockande och klädsamt farlig ung vuxenvärld, en plats någonstans från typ gymnasiet och framåt där folk hånglade och var snygga och fria och vakna sent på natten. I väntan på att få träda in i detta förlovade men lite skrämmande land hängde man på någons rum och tillskansade sig de attribut man vågade: lite mascara här, en uppstoppad BH där, förälskelser i en kompis storebrorsa och så förstås musiken. Ingenting kunde manifestera löftet om en snabb, vass och intagande framtid som den.

Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.

Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.

Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.

måndag, augusti 22, 2011

flytta litet bohag


Idag ska jag flytta! Men bara från Jennys rum i kollektivet, till Olivers före detta i samma boning. Han har instruerat mig om currylinjer och lämnat kvar ett foto på sig själv uppe i hörnet, så det ska nog bli bra. Hoppas på mitt livs mest smärtfria flytt. Hej då rummet! Tack för tekvällar, True Blood-tittande och enormt mycket uppsatsångest. Nu börjar vi om igen.


tisdag, augusti 16, 2011

tillbaka till brottsplatsen

Malmslättsvägen löper som en orm genom Linköping. Den börjar i något suspekt industriområde för att strax slinka förbi Rydsskogen, åla sig genom Vallarondellen (som, inte utan viss stolthet, påstås vara det något vaga området Norra Europas största), glänsa inför turisterna i Gamla Linköping, och så småningom i stadskärnan övergå i Storgatan, vilken tar ett hopp över ån utan att passera gå eller ropa hej.


Här står vi i krysset Malmslättsvägen/Westmansgatan - bara en av ett otal gatukorsningar som ormen passerar på sin färd mot vattnet.

Detta är platsen där jag tog lite för hög fart över en lite för stor kant som knep åt om longboardens bakre hjulpar och fick mig att flyga i en flack båge ner i asfalten. Det är också här jag och två av mina bästa vänner i decembermörker, kvällen efter en fruktansvärd skoldag efter en fantastisk avskedsfest och bara veckor innan jag for till Kanada, högtidligen skildes åt och sa "det här var kanske den sista dagen på universitetet tillsammans". Och det var det och en era tog slut utan att jag riktigt förstod det. I detta vägkors satt jag på en pizzeria där ett nyblivet ex med hjälp av neuropsykologi-boken förklarade exakt vilka skeenden i hjärnan som fick honom att må så kasst när jag gjorde slut. Och det var här vi ett par år tidigare som färska kogvet-ettor svängde in till Vallatanten för att köpa reflexrevärer till våra studentoveraller. I samma korsning gick jag och Joejo som fadderister och knackade dörr nervöst, i jakt på sponsorer till Nolle-P. Och detta är platsen där en kollega från studentpuben där jag jobbade förklarade att det var en jättedålig idé att dejta Vargen, eftersom han var en flumbulle som höll på med allt möjligt tvivelaktigt, och jag var, tja, jag.

Och detta är bara en korsning. Hur ska man ens kunna röra sig framåt i en stad där luften är så tjock av händelser? Hur ska man kunna ta sig någonstans?

tisdag, augusti 09, 2011

oxymoroner


Och så var det igår kväll dags att återvända till Linköping. Den fruktade verkligheten höll sig på avstånd medan jag spontant bjöds att dela bröd, linser och politiska diskussioner i kollektivet - möjligen en kliché när man uttrycker det på det viset, men inte mindre angenämt för det.

Hur som helst. Babysteps, tänkte jag, och gick idag till Bokia för att försiktigt bläddra bland kalendrarna och på så vis förbereda mig på slutet av mitt livs sista sommarlov. Utbudet var som vanligt gigantiskt, likt en manifestation av omstartarentusiasm och goda intentioner. I den enorma högen fanns till exempel kalendern som syns på bilden.

Vi sysslar visserligen mycket med existensiella frågor och carpe diem-problematik här på Under Solen, men så desperat blir jag aldrig att jag köper en fucking lev-i-nuet-kalender. En kalender. För planering. Senast jag kollade efter var det motsatsen till att fånga dagen?

fredag, augusti 05, 2011

dagens outfit

När jag var yngre och min pappa kom hem från USA om somrarna var det första han gjorde att dra på sig blåstället och börja fixa taket/elen/fönstren/fasaden/brunnen. Sedan for han i samma klädsel in till köpingen med bilen och köpte frallor, hämtade paket på posten, hämtade mig någonstans eller annat som man kan ägna sig åt i civilisationen. Och jag skämdes så jag kunde dö. Arbetsoverall! Träskor! I stan!


Snickarbyxor - Carhartt
Träskor - vetefan
Bil - hyrd

Igår kväll var jag tvungen att åka in en sväng och köpa grädde till födelsedagstårtan. Och när jag skulle kliva ur förarsätet såg jag, till min förvåning, vad bilden ovan illustrerar. Inga konstigheter.

onsdag, augusti 03, 2011

perspektiv

I ett besviket och postrevolutionärt Egypten ställs den forne diktatorn Hosni Mubarak inför rätta, åtalad för att vara ansvarig för 900 människoliv, offrade för en till synes fåfäng önskan om demokrati.

I Norge diskuteras rättegången mot den man som besinningslöst mejade ner nästan hundra oskyldiga unga människor, vilka också de brann för folkstyre.

På Afrikas horn har man inte tid att bry sig om sådana petitesser som vem som bestämmer. Där måste man ha mat. Nu.

I Sverige domineras nyhetsrapporteringen av att en 11-åring fick gå av ett tåg i en stad hon inte kände till. Hon blev omhändertagen av en snäll tant. Vi rasar. Hur kunde det hända? SJ:s talesperson, du har själv barn, hur ser du på det inträffade? Vad ska ni göra med konduktören? Jag vet att det är ohållbart och okonstruktivt att rycka på axlarna, säga tänk på barnen i Afrika och strunta i lokala problem som ter sig obetydliga i jämförelse med de globala. Naturligtvis ska man inte nöja sig bara för att folk har det jävligare på andra platser. Men ibland mår jag illa av den navelskådande, gnälliga, politikerföraktande, bortklemade jävla Disney-mobben till befolkning i det här landet, inklusive mig själv.

tisdag, augusti 02, 2011

något tåldes det att skrattas åt, men mera hedras ändå


När jag som bäst låg gömd i de vildvuxna och försummade rabatterna kom regnet och överraskade. Då blev det tid att ta sig an Projekt Hembygdskollage. Så här ungefär ska det se ut, fast först måste jag skaffa bakgrund, ram och glas. Störst inspiration har lokaltidningen Melleruds Nyheter bidragit med. Med rubriker som "Gerdseruds Alltjänst firar tio år", "Kurs i Gestad om juverinflammation" och "Hushållningssällskapet hade stort prisregn" kan man inte gå fel. Det förakt och till och med hat jag stundom kände inför min hembygd under mina tonårhar utvecklats till en liten, ömmande kärlek.

(förstora bilden genom att klicka på den)