I could be a genius if I just put my mind to it

Nämen så att nu är det ju dags för tenta i Vetenskapsteori om en timma. Efter, exakt, NOLL timmars sömn från min sida. Det var en sådan där natt som på samma gång sträckte sig mot oändligheten och i takt med mina hjärtslag krympte samman till ett intet. Det var länge sedan sist nu, länge sedan till synes orsakslös insomnia, denna raffinerade form av lidande. Men jag antar att att skriva tenta utan att ha sovit innan är en typisk sån där grej man ha gjort under sin universitetstid.

Och jag kommer att fixa det. För ursäkta Jante, men jag är ju så jävla bra! Imorse fick jag mitt tentaresultat från förrförra veckans fruktade makroekonomi, på vilken det visade sig att jag satt ett solklart VG. Trots dubbla studier, trots att jag tillbringat veckan innan tentan i München. Som sagt; så jävla bra är jag!

Sunday secrets

Större delen av Puben, stekversionen. Det är Carro som tagit fotot.

Jag är avslöjad. Igår natt i Herrgårns dunkla källare fick så till sist breven en avsändare och Linköpings Amelie från Montmartre ett ansikte. Ni har förstås ingen aning vad jag pratar om. Jag kanske berättar det för er en dag. Men inte här, det här är inte den alternativa verklighetens forum.

Igår var det personalfest på [hg], vilket innebar full fart i den gamla herrgården från 12 på dagen till 6 på morgonen. Vi som jobbar i puben hade gjort vår alldeles egna långsökta tolkning av OS-temat och var utklädda till stekare. Med namn som Noppe, Sibbe och Vickan sippade vi champange och levde livets glada dryga dagar, i den minst sagt brokiga skaran av mer eller mindre politiskt korrekta utklädnader. När dagen blev kväll fortsatte äventyret och blev till ett trivsamt virrvarr som upplöstes i morgonens ljus och fåglarnas ljud när jag sedemera steg ut ur källarporten.

Idag har skyn varit lugnt söndagsgrå. När jag klarvaken slog upp ögonen efter fyra timmars stärkande sömn kändes tillvaron lite uppgiven och daterad, men den lyftes snart av tipspromenad i Gamla Linköping med tantpoängs-klubben. Charlotta hade plockat vitsippor till vårt kök. Luften smakade gott och några få regndroppar duggade lätt lätt på mitt huvud när jag cyklade hem från finaste Jonatan efter en te- och gitarrsession. PostSecret har just publicerat sina söndagshemligheter. Och jag känner att inte finns så mycket mer att begära.

Underhållning, fotboll och skotrar i en ohelig allians

Sally, som ligger i till synes av Vetenskapsteoriboken inducerade feberplågor, uppmanar mig i kommentarsfältet att underhållningsblogga åt henne. Mina läsares ord är naturligtivis min lag - en nyuppfunnen regel och något som ni borde utnyttja bättre. Nu skulle jag kunna säga att jag visst kan blogga, men att jag just inte vet om det blir så underhållande. Men det skulle te sig självförminskande, och sån sysslar vi inte med i den här bloggen.

Jag skulle också kunna skriva om skotrar, semester eller höst, något som jag varit frestad att göra mången gång. Blogger-mallen tycker nämligen att man skall tagga alla sina inlägg med etiketter relaterade till dess innehåll, och föreslår pedagogiskt just dessa tre substantiv. Varje gång som mina ögon når skärmens nedre kant och snuddar vid det där, undrar jag om jag någonsin skulle vilja skriva en post om skotrar, semester eller höst, och sedan prydligt kategorisera mina inlägg som just detta, varefter jag starkt betvivlar tankens infriande. Jag tänker vem fan har en tag-kategori om skotrar? Och sen ser jag en robust, norrländsk och lagom inskränkt skoternörd framför mig, själaglad iklädd någon slags overall och solglasögon sittande på sitt senaste skoterförvärv. Ibland gör det mig glad. Ibland bara...matt.

På tal om underhållning gick jag idag på mitt livs första fotbollsmatch (!). Stina och Mimi drog mig med, och det kan tilläggas att jag inte gjorde särskilt mycket motstånd, tvärtom, då jag trots att jag är genuint ointresserad av att bevittna lagsport, är en fin och öppen människa som gärna vidgar mina vyer. (Räkna antal bisatser i den meningen, ni!) Och man ska ju pröva allt en gång. Det var damallsvenskan och Linkeboda mötte ett mystiskt, och tämligen kasst, lag med det klingande namnet Bälinge. Det var halvljummet spel, halvjummen korv till försäljning (som jag naturligtivs inte köpte, men ändå kände ett mycket ovegetariskt urge gentemot) och minst sagt halvljummen temperatur, och mina solglasögon som jag hoppfullt medtagit kändes mycket överflödiga. Men det var så trevligt! De 90 minutrarna gick fort och jag fick lära mig massa saker från mina tålmodiga vänner, då jag inte tvekade att ställa frågor av de mest...grundläggande karaktär. Nu är jag taggad till tusen att kompensera för min minst sagt bristande uppfostring på lagsportsområdet; nu skall jag lära mig slå bredsidor och uttala mig om målchanser, ja jäklar!

Jag har ju inte ens börjat komma i närheten av att prata om semester eller höst än, men min tid är ute; sängen kallar och likaså min kudde som jag just insåg att jag glömt ute på gräsmattan. Så känn er underhållna och skänk Sally en frisk tanke, så hon kan gå ut i skogen och sova i vindskydd och annat som skåningar ägnar sig åt nu i helgen. På återseende! Kanske förr än ni anar.

Niklas i vardagsoutfit

Mina vänner; krisen är avstyrd, jag har landat i vardagen och Linköping känns som hemma igen. Med en twist, kan tilläggas, eftersom två av tre delkurser i Nationalekonomin nu är avklarade och jag lägger den tredje på is tills augusti. Något som innebär att jag nu inte ligger konstant efter med ungefär allt i mitt liv, och kanske i förlängningen till och med kommer leda till att jag faktiskt städar mitt rum.

I torsdags drack jag öl med de andra i vår något kaotiska NEK-grupp, och det var fint. Vi kanske inte är den frikursar-grupp som har haft flest korrekta svar på lektionerna, men jag tror vi är den som haft roligast. Och det känns, av många skäl, lite vemodigt att ekonomin nu är över. Jag uttryckte mina intentioner att nog dyka upp på en och annan föreläsning under mikrokursen ändå, trots vårens ökända B-uppsats som snart går på helfart. Men min mer erfarne Kogvet-kollega Marcus, som också läser NEK:en, sa med desperation i rösten"Nej, GÖR det inte!", så vi får väl se hur det blir.

Niklas är den som varit min främsta partner in crime där vi suttit i A-huset och svettats över marginalkostnader, nominell BNP och förväntad inflation. Någon gång under introkursen blev vi varandras livscoacher; sånt som man inte vågar säga till dem man känner väl kunde jag berätta för Niklas eftersom han, som jag till hans stora indignation uttryckte det, "inte är en del av mitt liv". Efter det var tanken att han skulle utbilda mig i känslor och empati, medan jag skulle ge honom lite politisk och samhällsrelaterad bildning. Men i slutändan blev det nog mest relationer som avhandlades åt båda hållen. Niklas är rolig, eftersom han är USA-freak, till en början kan ge intrycket av your average sportkille i godtycklig collegefilm (även om han hellre beskriver sig själv en nördkaraktär i O.C.), och aldrig tvekar att säga sin ärliga mening utan att alltid tänka efter först. Men samtidigt har han en stor portion självdistans och en hel massa dolda egenskaper som framträder efterhand.

Häromdagen framkom det han han hade läst min blogg, och upprörts av det faktum att hans namn inte stod att läsa någonstans. Så jag lovade honom en blogpost, och ni andra läsare får alltså ursäkta inläggets lite interna touch. Varsågod Niklas! It's been a pleasure.

Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.

Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.