Höst på min planet

Julia ska stanna i Tyskland. Åtta månader till av halvhjärtade mail och bristfällig MSN med min bästa vän. En sommar i Dalsland utan mopedfärder till Blåklintsvägen och promenader till Bore Kulle.

En massa svårdefinierade, halvgenomskinliga, undflyende och på samma gång påträngande orsaker har fått tillvaron som runnit lätt genom mina fingrar att plötsligt bli lite tyngre. Det blir ju så ibland. Inget att tala om. Inget särskilt. Bara lite mer sårbar än vanligt. Behöver bara lite mer.

Det är varning för ras
gå så försiktigt du kan
inga tanklösa, menlösa ord
ingen felaktig fras

Det är varning för ras
gå så försiktigt du kan
dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas

JA jag behöver er, men umgås ni med mig bara för att få en anledning att prata om er själva så är jag inte villig att ge utav min tid. Vänner utan ömsesidigt intresse ger jag inte ett skit för. Så jävla fascinerande är ni inte.

Och lojalitet. Det är underskattat. Ni kan ju testa nån gång, så får ni se.

Och de säger att det kommer bli en lång kall vinter

Look at the stars
look how they shine for you
and everything you do

När jag gick hem runt midnatt föll den första snön, och jag blev naturligtvis sådär oresonligt lycklig som jag alltid blir. När jag vaknade morgonen därpå sken det där omisskännliga ljuset in mellan springorna i persiennen, och världen var vit. Men vantar och mössa vägrade infinna sig och isluft mot nakna händer är en dålig kombination.

Campusvärme och kulvertar räddar dock det mesta. Och lojalitet är varmt. Om du inte har cykel så går jag. Om jag inte har vantar leder du min cykel. Ibland är det inte svårare än så.

Studentbostäder har inte satt på värmen i vår korridor. Det är mössa inomhus och sova i underställ om gäller. Men eftersom jag har haft sommar sen februari så kanske det är rättvist. det är inte utan att man längtar lite, även om jag har det fantasitskt bra här. Sallys vänner klättrar på ruiner i Peru. Världens sydligaste huvudstad är Auckland. Jag har ännu varken Skydiveat eller tagit dykcertifikat.

Efter tvåan, säger jag. Då ska jag iväg igen. Till de förlovade länder där stjärnorna i Ugly Face blickar ner över okända landskap och till den speciella, lockande tillvaro där man alltid får vara på väg. I den tid då ingenting är säkert.

Tills dess - Linköpings stjärnor, såväl de i himlen som de mänskliga, lockar mig tillräckligt.