onsdag, juni 27, 2012

Linköpings fem bästa ögonblick


De senaste åren har jag deltagit i en staffett där storartade händelser, människor och känslor avlöst varandra. Hemska saker har förvisso hänt. Men de strålande är så många fler. Min extremt dominanta och söndertänkande hjärna till trots har livet ändå lyckats penetrera varenda cell av mig, som gammastrålning. Men om jag måste välja fem - bara fem - saker från den Linköpingstid som strax når sitt slut, att lägga i en ask:

En anonym brevväxling (april 2008)
En natt jobbade jag ett pass i puben på [hg] med en av de där nya, störiga killarna i pubgruppen. Fast det visade sig vara alldels trevligt och jag kom fram till att han såg ut som en varg och att jag ville något med honom. Men han var svår. Så jag skickade honom ett anonymt brev innehållandes en pytteliten tärning som han uppmanades slå om han ville vara med på leken. Därefter följde ett antal uppdrag - muffinsutdelning och hemliga blomsterbud och goda gärningar och ett kodat meddelande - och han utförde dem alla med bravur och utan tvekan. Jag förstod att han var en bra person. Han hade analyserat min handstil, jämfört med pubboken som vi skrev i efter varje avslutat arbetspass. På vårens personalfesten kom en annan pubare fram till mig: Du, de här breven som David har fått? Vi tror att det är...du. Jag mumlade något. Och jag mötte Vargen under ett av källarvalven och sedan dess har det varit vi.

Oväntat besök (maj 2008)
Jag och Markus lärde känna varandra på en nyårsfest i Göteborg hos en gemensam vän. Han bodde i München, jag och vännen åkte och hälsade på, det var fint. En lördag i maj var det sommarens första dag, och jag och mina vänner låg utslagna i solen i Linköpings Trädgårdsförening, när en entusiastisk tysk plötsligt kommer gående mot mig och räcker mig en weissbier, som om det vore det mest självklara i världen. Det fanns billiga flygbiljetter från München, sa Markus. Jag har ju din adress. Jag gick till ditt kollektiv, de sa att du var här. Jag kunde inte tro något av mina sinnen. Men vi försökte klättra upp på det konstiga monumentet över Stångån, lagade veg-mat med Lisa och Sally, gick på dansant konsert på Elsas hus, tog varsin cykel och for ut på landsbygden och lade oss på UFO-äggen på åkrarna och spanade på stjärnbilder tills vi var så kalla att vi inte kunde röra oss. Vi pratade hela natten och åt frukost i gräset och sedan for han vidare. Jag har inte träffat honom sedan dess.

Regnbågar (juni 2008)
SommarX är läsårets sista kravall, en enorm fest både inuti Kårhuset och utomhus. Det var något i luften; vår, elektricitet, pollenchock och stjärnfall. Jag och Sally kände att vi bara måste göra NÅGOT. Nu! Så vi plankade ut från området, klättrade upp på det höga höga staketet vilket fick vakterna - mina kollegor från [hg] - att upprört och unisont komma rusande med radio och tunga kängor. Jag hann över men inte Sally. Men sen var vi alla ute på något sätt - ja alla var där! - och jag fick skjuts på en väns pakethållare, vi åkte alla hem till hans kollektiv och hämtade en flaska whiskey och en hink med stora färgkritor. Och så förvandlade vi tillsammans Ryds alla cykelbanor till konstverk, medan det ljusnade och festbesökarna började strömma hemåt och gjorde oss sällskap i vårt regnbågsgöra. Vargen kom gående. Jag sa hej då till alla och till min pakethållarvän, jag sa vi kan ju inte vara något mer, inte nu längre och kramade honom adjö. Okej, sa han och kysste mig resolut på munnen.

Slutet (december 2009)
Vi hade en termin kvar till en magisterexamen, men vi höll på den, för vi skulle åt olika håll, Italien och Holland och Kanada och masterstudier. Så det kändes som Slutet. Det var en torsdag. Alla viktiga samlades och lagade en alldeles strålande middag och hade sedan ett ultrasentimentalt bildspel över våra Linköpingsår dittills. Någonstans efter det spårade tillställningen oväntat - det var visst någon som hämtade spritförrådet i kollektivet hon skulle flytta ifrån - för de flesta av oss är det mycket oklart vad som hände. Klockan tidigt nästa morgon vaknade fem av oss yrt men inte ystert till Stinas alarm, skedande som små sillar i hennes säng - nej, inte Oscar, han hade sovit i fåtöljen - och insåg att vi ju hade ännu en dags arbete att uträtta. Vi kunde inte sluta skratta; vi kunde inte sluta ha fruktansvärt ont i huvudet. Så i någon slags förnekelsedimma boostad av kaffe och coca cola sprängde vi oss igenom Flash-labbar och rapportskrivande, cyklade på kvällen hemåt över corson och tog farväl i fuktigt Decembermörker med våra cyklar vid macken på Malmslättsvägen. Vi sa högtidligt det här var kanske vår sista dag tillsammans på universitetet. Och det var det.

Att fånga dygnet (maj 2010)
Jag hade bott i Kanada och USA i fyra månader, men det kändes som ett liv. Jag och Hekenba kom hem till Sverige på samma gång. Båda av oss hade länge jobbat på [hg], men av olika skäl hade ingen av oss upplevt den (för personalen så) legendariska vårfattömningen. Det var en ovanligt kall vår det året, där ledsna tanter åkte rullstol med vitsippebuketter nedstuckna i händerna. Men så blev det den sista kvällen på [hg] för terminen. Vi dansade och städade i vargtimmen i den dunkla, av gammal sprit och skurmedel sött doftande, herrgården. Sedan gick solen upp. Vi tassade ut på taket som djur som varit i ide, slickade solstrålar, drack öl. Vi pratade om viktiga saker och så plötsligt kom sommaren. Någon rökte en cigarr. Det kände som om alla jag tyckte om var där. Vi stod på händer och vi brottades, alla var akrobater, skrattande, vi gjorde förbjudna saker i puben och vi låg utslängda på gräsmattan, tills vi varit vakna i över trettio timmar och det i varenda blodkärl pumpade rendestillerat liv. Då gick vi hem. Utmattade och lyckliga.

Hej då Linköping. Hela livet var ett disco.

måndag, juni 25, 2012

Nöd och lust

Tillåt mig att presentera veckans skrivutmaning, där jag på uppmaning av Björn skrivit på det extremt svåra temat "en barndomsskildring av ett tungt ämne på ett lättsamt sätt".


Stämningen börjar bli hög i den dunkelt upplysta lokalen. De levande ljusen ger ett skuggspel över stenvalven och sorlet stiger mot taket som pråligt pyntade fåglar övermodigt flygande mot solen. Vi blir precis severade huvudrätten, vilken visar sig bestå av någon vansinnigt obskyr stackars styckdel som kokats i dyr sprit och gud vet vad till den antagit ätlig och estetiskt motbjudande form. De löst sammanhängande fibrerna är desperat dekorerade med ärtskott och någon slags mystisk visp i en rosa nyans, och hela härligheten simmar på en spegel av brun sky.

Jag sitter vid ena änden av honnörsbordet. ”Egentligen är det ju för de allra närmaste…”, hade faster Carina, tillika brudgummens mor, konjaksångande viskat i mitt öra. ”Men jag vet att Thomas alltid tänkt på dig som en syster!” Varpå jag fick kämpa tappert för att dämpa det hysteriska fnitter som hotade att bubbla ur min kropp vid denna så uppenbart galopperande osanning.

Hur som helst. Mitt emot mig sitter brudens yngsta syster, som jag känner sympati med eftersom hon har svartfärgat stripigt hår, flackande blick och uppenbarligen önskar sig vara var som helst utom i denna pösande charad. ”Det blir bättre” lovar jag. ”Om fyra år är du myndig och kan göra vad du vill. Åka till San Fransisco! Starta ett kollektiv! Bli delfinskötare!” Men hon ser bara förskräckt ut och tackar nej till den 4cl-flaska med Absolut som jag diskret erbjuder henne under bordet. Jag suckar för mig själv och tänker att man inte kan rädda alla.

Till vänster har jag någon kollega till Thomas pappa, en bastant herre fylld av gamla erövringar, gråa tinningar och suffléartad pondus. Jag gav honom faktiskt en ärlig chans, men sedan han både kallat mig lilla gumman, yppat sina mörkblå sympatier och bekymrat lagt sin panna i veck då jag berättade att jag är vegetarian, har jag frusit ut honom, rättfärdigat av att han antagligen inte är verklig, utan någon slags i människokropp inkarnerad kliché. Han tycks inte missnöjd över saken, utan har istället förtroendefullt vänt sig till kvinnan på sin andra sida och mot henne avlöst bullrande skrattsalvor, till hennes spenslige bordsherres tydliga förtret.

Jag sköljer ner ärtskotten med rödvinet. Mums. ”Det är ju inte en allergi, vännen. Att inte äta kött är ett val som du själv gjort och som du måste ta konsekvenserna av” hade Carina sagt. Min blick far tvärsöver bordet och kolliderar tyvärr med den osköna syn som brudparet utgör. De har precis passerat den ålder då vem som helst är vacker i högtidskläder. Thomas har just avslutat sin tallrik och sneglar med lätt dimmig blick på bordsgrannens. Han ser ut som ett vattenkammat djur i bur i sin hyrda frack.  Hans brud,  Gloria – ja, hon heter det på riktigt – skrattar gällt åt någons skämt och sväller knappt kontrollerbart innanför sin blanka vita klänning. Hon har mörkt läppstift på tänderna och på sitt vinglas. Jag föreställer mig henne på en blomsteräng, där jag ska dra ner hennes tvingande dragkedja och lösa upp hennes löjliga tiarauppsättning så att hon frigjort och kolikt kan skumpa fram genom vallmo och prästkragar...

Mina funderingar avbryts av att toastmastern – en annan av dessa aldrig sinande kusiner – klingar i glaset. Han får hålla på en god stund innan sorlet tystnar. ”Ja, gott folk! Det verkar som det gick ner! Både maten och drycken, höhö!” Omedelbart blir jag fullt uppmärksam. En kyla sprider sig från huvudet och ut i lemmarna. Magen drar ihop sig i protest. Jag önskar intensivt att Sigrid var här, men det gick visst inte för sig. Naturligtvis sa ingen något, men på min inbjudan fanns ingen +1. ”Nu är det snart dags för dessert, men innan dess har vi ännu ett tal att avklara. Det är ingen mindre än lillkusinen som blivit stor och bett om ordet! Varsågod, Linda!” Pulsen dunkar i tinningarna. Jag silar kvalmig luft mellan tänderna, reser mig långsamt upp och låter ett lika falskt som brett leende spridas över mitt ansikte. Kinderna stramar i protest.

”Ja, jag är ju ingen talare… Eller, jag har i alla fall inte varit det tidigare. Men jag tänkte att det kanske är dags att ändra på den saken nu!”
Gästerna skrattar till, uttråkat och oanande.

”Så Thomas, käre kusin! Eller ska jag säga bror?  Vi har ju varit väldigt…nära varandra.”
Thomas tittar oförstående på mig med en till och med i hans liga extra fåraktig blick. Jag kan inte klandra honom.

”Låt mig förklara för dem av er som inte känner till vår historia. Min far gick bort strax efter att jag föddes, och min mor led av svåra depressioner som eskalerade till den grad att hon inte längre kunde ta hand om mig. Så när jag var elva flyttade jag hem till faster Carina och Tord som förbarmade sig över mig till dess att jag började gymnasiet. Jag är dem mycket tacksam. Även om jag så här i efterhand hade önskat mig ett  mindre… arktiskt hem. Ja, ni känner ju alla Carina och Tord!”
Folk skruvar obekvämt på sig på sina stolar, utom en överförfriskad farbror i salens ena hörn som slår sig på knät och halvhögt ropar ”Ja, för fan, vilka lirare!” Carina gestikulerar vilt till toastmatern, som rådvillt spärrar upp ögonen tillbaka och nervöst bläddrar i sina papper.

”Skämt åsido. Jag hade ju Thomas också. Och han hade mig. Även om han är 13 år äldre. Somliga av oss flyttar hemifrån när vi är sexton, andra bor hemma tills de är tjugosex! Ja men varför flytta när man kan äta mammas köttbullar och bo i Vasastan, eller hur Thomas?”
Nu hakar flera i publiken på och gnäggar hyenalikt. Jag fortsätter när de tystnat.

”Hur som helst tycker jag att det är hemskt kul att du äntligen hittat någon. Någon i din egen ålder dessutom! Jag var lite orolig där ett tag, på den tiden då du smög in till mig om nätterna.”
På videokamerans display hos fotografen, som av någon anledning inte har vett att sluta filma, syns antagligen en pixlig version av en knappt 160 centimeter lång ung kvinna  med vek haka och ljusa ögon, men gudarna ska veta att jag själv känner mig som Gandalf när han lyfter sin stav mot Balrogen och ropar ”YOU SHALL NOT PASS!”. Det är något som livet gör med en. Begravningar, överlevna okontrollerade fyllor, primalskrik från hustak och att springa så fort man kan. Att eftergråtssova med någon som håller om en fast man har berättat allt. Att ta del av hennes kropp. Att tegelsten för tegelsten bygga upp ett nytt liv. Allt det där bildar en hård kärna att hålla fast vid.  Mitt nyss pickande fågelhjärta har blivit en oxes pumpande dito. Min röst, som aldrig ens brukar höras i en stimmig bar, dånar fram sitt budskap. Föreställer jag mig.

”Ja, ni är ju lite till åren, så det blir väl inget med det här att ta varandras oskulder på bröllopsnatten. Men det gör ju ingenting, eftersom du redan tagit min. I min nöd och din lust. Best fucking wishes, pedofil-Thomas, hälsar Linda elva år!”

Toastmastern svettas ymnigt. Glorias uppspärade ögon svämmar över helt tyst och hon rycker i överdelen av sin axelbandslösa klänning för att hindra brösten att trilla ut. Carina har rest sig upp med ett uttryck i ansiktet som mycket väl skulle kunna vara det sista man ser innan man möter sitt öde.  Thomas vattniga blick möter tallrikens dito lämningar. Jag lyfter upp min fåniga lilla kuvertväska och plockar med mig en nyöppnad Cabernet Sauvignon från bordet. En sekund bevittnar jag den tysta, blickstilla förödelsen, som från en höjd. Det är overkligt. När stormen så bryter ut och rösterna expolderar som fyrverkerier över salen  vänder jag mig om och går därifrån. Lager efter lager faller av mig, jag bryter igenom skalet. Gips faller till golvet och krossas. Kvar finns bara den blanka, skinande kärnan. 

söndag, juni 24, 2012

love is a combination of things.

Ni måste se dokumentärfilmen Bombay Beach nu, för jag måste ha någon att prata med den om. Finns här till och med den 5 juli. Den är drygt en timma och jag ska inte beskriva den med ord för då blir det bara fel.



torsdag, juni 14, 2012

27 subscribers!

Har ni inte redan gjort det, så tror jag det är dags att börja lyssna på min tydligen (internationellt) oemotstådligt populära hiphoplista för oss som är ganska illitterata inom genren, I wish I was a little bit taller, I wish I was a baller. Sitt inte still.


måndag, juni 11, 2012

nederlag

Måste lägga blicken längre fram. Måste bli mer sammanhängande, en målsökande missil. Måste jobba mer, fokusera, koncentrera, inte släppa taget alls. Måste vara hård, smidig, genomträngande. Måste springa snabbare, längre, ha mer bestämda fötter i marken men lättare andhämtning. Måste älskas av alla. Måste lyssna på högre musik. Måste lyfta blicken och le större.  Måste ta djupare andetag och titta mer i ögonen. Måste förstå att det jag skrev om på väggen om att tänka som en hippie är för andra, inte mig, hur bra det än är. För jag måste måste måste vinna.

söndag, juni 10, 2012

Poem

Min vän Björn kom med det allra bästa förslaget: han och jag ska starta en skrivduell, där vi turas om att ge varandra litterära uppdrag att genomföra på begränsad tid. Idag fick jag det första: en A4-lång novell i andraperson, där temat är fritt men historien måste innehålla en oljemålning föreställande en svart katt. Jag blev så inspirerad att jag var tvungen att skriva ner ett alster på stört. Förstår ni i vilken klassisk berättelse vår huvudkaraktär hör hemma?

Du står med krökt rygg och blottade tänder, ditt enda kvarvarande öga uppspärrat i fasa och hot. Hur länge du stått på det viset går inte att räkna. I kanske evigheten har du stirrat på gobelängen med hästmotiv, du kan varje detalj i den mörka skog som omger riddjuren, varje dyster kråka och spetsig gren och alla de klara stjärnorna på himlen.

Men plötsligt tar du språnget ut ur tavlan. Du lämnar den dräpta hustrun kvar, nu är hon ensam, för evigt just upptäckt bakom murbruket. Du landar mjukt, men det knakar i lederna. Att få sträcka på sig! Det går nästan inte att blinka med ögat, det har torkat igen av gammal oljefärg och dagarnas långsamma tickande.

För första gången ser du rummet i 360 grader. Det är ett bibliotek. Rad efter rad efter rad med bokryggar i läder; brunt och bordeaux och så djupt mossgrönt att det nästan är svart. Vid en av hyllorna står en dammig stege som ingen beträtt på åratal. Tunga, röda sammetsdraperier hänger vid fönstren, vilka långsmala sträcker sig ända från golvhöjd, för att efter två symmetriska bågar avslutas i spetsiga valv. Utanför är det helt mörkt, det blänker i rutorna från det svaga skenet inifrån.

Du springer ut ur rummet, råkar stöta i ett tungt bord i ebenholts, på vilket en mekanisk modell av solsystemet är placerad. Du har nästan glömt bort hur man rör sig, hur lemmarna hör ihop med tanken och rummet.

Allt är Författarens fel. Ni hade det fint, du och Berättaren. Han älskade dig och hade det legat i din sorts natur att besvara sådana känslor hade du gjort det. Du var fäst vid honom. Men det räckte naturligtvis inte för Författaren, som styrde Berättaren till flaskan och med sina marionettrådar vände er mot varandra, ända till kvällen av smärta och fasa. Du minns fortfarande sveket, det kalla stålet mot ditt kindben, hur din och Berättarens samvaro därefter förvandlades till en tragisk dans i skräck och klåda.

Du ryser till vid tanken, ruskar på dig, glider skugglikt nerför den breda stentrappan som flankeras av sirliga räcken i smidesjärn. Halvvägs ner hör du en golvplanka på övervåningen knarra, vilket får dig att automatiskt och ofrivilligt stelna till, kura ihop dig. Du lyssnar, men det enda som hörs är det statiska prasslet av fallande damm och elektricitet i luften.

Branden som tog dig och Författaren som inte ens nöjde sig där. Likt en inverterad frälsare och ofrivillig hämnare lät hand dig återuppstå i sitt perversa universum, placerade dig framför fötterna på Berättaren, fick honom att lyfta yxan mot sin egen hustru. Hon hade aldrig gjort något ont. Tillsammans förevigades hon och du i slutscenen, för att senare fångas på en vägg i den gotiska, livlösa värld som sänder kalla kårar längs din ryggrad.

Du har slutat känna ilska och till och med förbittringen har lagt sig efter alla år bakom lager av linolja. Handlingen går inte att förändra. Men du klarar inte av att vara rädd längre. Därför måste du fly fiktionen, lämna diktens fängelse.

Med ryggen mot trappan tittar du upp. Det är oändligt högt i tak och ovanför den dubbelsidiga porten finns ett stort rosettfönster fullt av färgade glasskärvor. Det går inte att förneka dess skönhet. Du sänker blicken igen. En av de tunga dörrarna är uppställd i en aldrig så liten glipa, precis tillräckligt stor för att du ska kunna pressa dig igenom. I tanken tackar du en annan författare, men hoppas att hon skall lämna dig till verkligheten så fort du tagit dig ut.

Utanför faller snön i stora, tunga flingor. Det är en ny lukt som inte har funnits i din värld tidigare. Ofattbart stort och tungt vilar huset i sina tinnar och torn, fullkomligt oförmöget att följa efter dig. När du glider ut ur berättelsen lämnar du nätta och alldeles verkliga tassavtryck i snön bakom dig.

måndag, juni 04, 2012

all den kärlek himlen rymmer


Det är den tid då tonårspojkar rusar i gäng längs trottoarerna och kyrkokörer lyfter tak med sina toner. När träden spiller ljusgröna löv över kanterna, när dimman ligger som en knappt synbar ande över staden, när allting tar slut och separationerna blommar ut som fyrverkerier.

En tid då Pär Lagerkvist viskar i bakre delen av hjärnan. En gång överlämnade jag all den kärlek himlen rymmer, men trots att föremålet så småningom for iväg försvann inte den. Den blev en blå cykel.

Det är en sådan tid då Storgatan ligger för ens fötter och försvinner under ens hjul och man inte vet var den ska sluta. En tid då man känner att man äger allt, och sedan förbluffat inser att ingenting är mitt. Det enda man vet är att det är vackrast när det skymmer.