I felt free and I felt lonely and I felt scared

Det här med göra slut-låtar. Ni har fått det om bakfoten. Ni tror att det handlar om att ligga på sängen och och försmått snyfta till nåt Mariah Carey-wailande eller att bli för full och dansa med sina tjejkompisar till "I will Survive". Och det är klart, den verkligt slutgjorde kan naturligtvis lyssna på vilken sentimental smörja som helst och tycka att det är precis så det är, men denne är ju väsentligt försvagad och bortom all pålitlig bedömningsförmåga.

En bra göra slut-låt, däremot, är inget koncept, inget halvfabrikat, inget jävla franchise med monopol på krossade hjärtan. Och den handlar inte alls alltid om att vara i underläge. En bra break-up song ska få den som lever i ett perfekt förhållande att vilja göra slut bara för att kunna sjunga med i låtarna, och alla Kungsholmens singlar att vilja ha någon bara för att kunna bli dumpade. De ska vara härligt segervissa som "Bad Cover Version", eller fulgråtiga som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" eller britpopförbannat dansanta som "Post Break-Up Sex", eller nu-skär-jag-handlederna-av-mig-mässiga som "I Know it's Over".

En riktigt bra göra slut-låt är alltid bättre än en vanlig kärlekssång, för den rymmer alla känslor hela vägen. Varsågoda, månadens Spotify-lista:

I don't want to get over you.

uppsatsflykt: sju sjösjuka sjömän och sjutton sjuksköterskor

Dagens svåraste amerikanska ord: anaesthesiologist (narkosläkare). Upprepa snabbt tio gånger. "An anaesthesiologist awkwardly asks after nurse anaesthetists acknowledging acute pancreaticoduodenojejunostomy". Nej, jag hittade inte på den där sista. Googla aldrig svåruttalade medicinska ord. 1) det förvrider ditt huvud 2) och får det ord du nyss tyckte var klurigt att framstå som en baggis. 3) Har du fortfarande inte skrivit någonting på din magisteruppsats?

Om ni undrar vad som har hänt under solen, så har jag nu kommit in i bearbetning av data-fasen av mitt exjobb, och eftersom sagda information uppmäter knappa 200 tätskrivna A4-sidor i Word så har jag för tillfället gömt mig under en osynlighetsmantel av latent panik. Detta i kombination med att jag tycks ha sprungit rätt in i en vårförkylning gör att nätet försummas.

Har man arbetat många duktiga timmar får man dock belöna sig med metadiskussioner och elorgelslingor hemma hos Joelito och lite klassisk fotoshopkonst. Alltså jag dör. Subtiliteten!

en ö

Mitt favoritpass på Campushallen är bodypump och det bästa momentet är axlar, för då är det alltid nån slags technolåt och alla står och gör exakt likadana, robotlika rörelser som vore det en gigantisk kommunistmanifestation.

Men när jag går ut ur träningsanläggningens eviga årstidslöshet idag är det för första gången på evigheter en sådan bortom beskrivning ljum, perfekt vårkväll som den liksom imploderar till en klump i bröstet som manifesterar den akuta känslan av...jag vet inte, det är bara essensen av affekt. Det är mer än man klarar. Det luktar så otroligt gott och ljuset är så softat att man måste dö om man inte får dela den med någon. När jag leder min cykel förbi skräniga festeristklungor, Lithe Vilse som tränar intervaller i Vallamassivet och en friluftsklädd lydnadskurs bredvid folkhögskolan måste jag nästan detonera över det tunna aprilgräset, för allt jag någonsin har velat är att vara en del av något större. Och det är jag inte riktigt, känner jag.

Med tanke på hur ensamheten dödar mig fast jag inte är en särskilt solitär människa är det tur att jag inte är isolerad på riktigt. Jag vill inte vara fri att gå var jag vill och fri att använda min kväll tilll vad jag behagar. Jag vill bindas, tvingas, deltaga, kompromissa, dela, behövas, bidra.

I lågstadiet fick vi en gång i uppgift att skriva en liten uppsats på temat "Vårens första dag". Jag minns att jag skrev om hur min mamma hämtade mig på fritids med ett illgrönt Granny Smith-äpple som låg och väntade på min plats i bilen. Och hur vi åkte hem och jag och min bästis Lina lade oss på en filt på gräsmattan och kollade på molnen och åt årets första glass. På den tiden existerade inte ens det ensamhetsbegrepp som nu sprider sig som en osynlig sjukdom i min hjärna lite mer för varje dag.

förlorade oskulder och mer om äpplen

Av någon anledning levde jag som barn i föreställningen att den dag man fyllde 20, då blev man vuxen. Det innebar att man över en natt liksom blev en helt annan person; en omnikompetent varelse som besatt all världens kunskap och alltid visste vad som gällde, alltid fattade rätt beslut, och aldrig var osäker eller rädd.

Föreställningen om denna inverterade askungeförvandling vid midnatt på ens tjugonde födelsedag bleknade väl ganska snabbt, men jag minns fortfarande precis hur det kändes när jag vid ett specifikt tillfälle någon gång under barndomen plötsligt och bestört insåg att shit, man fortsätter ju att vara samma människa hela livet, man blir bara långsamt och gradvis ingjuten lite mer erfarenhet, lite mer livskunskap. Att vuxna också gråter och oroar sig och gör misstag och varken vet ut eller in. Jag fattar inte att föräldrar bekymrar sig över sex, droger och dåligt sällskap - de bleknar samtliga i grad av själslig och karaktärsmässig deprivation vid jämförelse av förlusten av tron på den gudomliga vuxendomen. Det är den tagna oskulden, det är Pandoras ask som släpper helvetet löst, det är det förbjudna äpplet med kunskap från vilken man sedermera aldrig kan fly.

Efter detta smärtsamt saftiga bett från sagda frukt trodde jag att fjällen fallit från mina ögon och att jag nu var helt på det klara med myten om den övermänskliga människan, men efter en halv termins datainsamling på ett antal svenska universitetssjukhus har jag genomgått en mindre återupplevelse av den där insikten. Det gäller förstås läkare. Jag vet inte hur det är med er, men jag har kommit på mig själv med att passivt och liksom i förbifarten anta att de är supermänniskor inte helt olika de semigudomliga vuxenvarelser jag trodde existerade som barn: överintelligenta, målstyrda robotar som alltid vet bäst, aldrig gör fel och med beslutsamma steg och vinden i ryggen vandrar en föga överraskande framtid till mötes.

Den här naiva trosföreställningen fick sin första törn för ett par år sedan, när min mamma hade cancer och jag förstod att man tydligen inte alls kunde förutsäga hur allt skulle gå. Det slutgiltiga uppvaknandet har kommit de senaste månaderna, då jag har hängt en hel massa med diverse doktorer. Förutom ett imponerande tämjt sömnbehov och en misstänkt tolerans för människokroppens äckligheter är de precis lika mänskliga, varierande, påverkbara, tvivlande och fångna i sina kognitiva begränsningar som vi andra. Jag är säker på att det är likadant med hollywoodstjärnor, elitidrottare, professorer och presidenter och andra som man på nåt sätt tror är magiska.

Det gör mig både förundrad och nervös att det är sådana som jag som får världen att gå runt.

fem favoritförnimmelser

• acceleration
• att dricka ett stort glas vatten i ett svep vid diskbänken när man är riktigt, riktigt törstig
• när basgången träffar en i magen och sprider sig ut i kroppen
• att ta dagens första andetag utomhus (regnmättnad/vårdoft/sommartorka/krispkyla)
• precis när man släpper taget om vakenheten och sjunker in i sömn

avtryck

Det finns en ung man i Linköping, som alla har sett med som ingen vet vad han heter. Han är lång och smal med spretigt ljust hår och påträffas lite varstans; på stan, på campus, på studentpuben [hg]. Var han går mumlar han för sig själv, ibland med små återhållna gester, någonstans i gränslandet mellan förvirring och introvert målmedvetenhet.

En gång var jag på en stor och tjusig glöggtillställning i ett kollektiv i Vasastan. Den namnlöse unge mannen var även där, men ingen visste varför. Jag hamnade bredvid honom i en människocirkel på golvet och småpratade lite med honom i den lätta intervjustil som ofta kallas mingel. Han hade pluggat på universitetet, men sedan något år tillbaka haft uppehåll. När jag frågade varför svarade han - som om det vore den mest naturliga saken i världen och jag var dum i huvudet -"gurkburk". Sedan kom vi inte så mycket längre. Han log aldrig.

Jag vet ingenting om den här mannen. Jag vet inte om någon annan gör det heller. Han är en sådan där person som man inte riktigt vill låtsas om när han passerar en på trottoaren, mumlandes obegripligheter. Men jag ville att han skulle få existera här i alla fall. Nu vet ni om att han finns.

den bästa konspirationsteorin

Som kognitionsvetare blir man skolad i ett helt spektra av nörderi, från psykologiska effekter till programmeringsgreferenser. På gårdagens fest drogs dessa till sin spets när favorittemat för diskussion var Alan Turing - en legendarisk matematiker/logiker som bland mycket annat lagt den teoretisk-filosofiska grunden för allas vårt favoritobjekt datamaskinen. Därmed torde knappast något mer behöva tilläggas; men att han hade en massa konstiga tics, hjälpte de allierade att vinna andra världskriget genom att avkoda tyskarnas hemliga chiffer, trots detta aldrig fick det erkännande som han förtjänade under sin livstid, straffades för att han var homosexuell och i största allmänhet var en kämpande hjälte i samtidens motvid höjer naturligtvis idolstatusen. Att han dessutom begick självmord (eller blev mördad! Denna närmast Marilyn Monroe-aktiga saga finns att läsa om i romanen Syndafall i Wilmslow som baseras på Turings liv) på ett verkligt flamboyant sätt - medelst ett förgiftat äpple - gör helgonbilden komplett.

Hur som hlest, efter att alldeles för mycket och alldeles för länge ha skämtat om att vi på våre respekive uppsatsframläggningar skall bära tröjor med Alan Turing-tryck och bjuda publiken ur en skål gröna äpplen, insåg vi plötsligt sambandet mellan Apples logga och legenden. Beräkningsmaskinens homosexuelle fader - det förgiftade äpplet - den regnbågsfärgade logotypen med det bitna äpplet! Loggan måste vara en hyllning till Turing! Vi blev nästan gråtfärdiga av rörelse vid denna insikt.

Så här dagen efter, när allt som var magiskt med gårdagen brukar te sig grått och med ett anslag av huvudvärk, visar en snabb googling två saker: vi är inte de första att ha dragit den fantastiska slutsatsen, och den är dessutom dementerad av loggans skapare (något som vi förvisso väljer att förklara med omedveten priming).

Det går visst aldrig att vara först med någonting numera. I den bisarra sci-fi-romanen (parodin?) Svålhålet skriver Mikael Niemi om en framtid när det universaomspunna internätet skapar en författarkris, då en snabb sökning visar att vad du än skriver har någon annan nån annanstans i universum redan skrivit exakt samma sak. Istället hyllas bibliotekarierna som de nya konstärliga hjältarna, då de är de enda som kan hitta vad man söker i denna vansinniga datamängd.

Det är precis så det känns. Intet nytt under solen.

friheten att slippa läsa en värdelös dagstidning

Vi får en gratisprenumeration Svenska Dagbladet hem till kollektivet Frittan (det blev förresten igår bekräftat av en här icke namngiven snapphane-källa att namnet är skåne-slang för "fritids"), vilket skulle kunna vara härligt men mest irriterar mig. Grafiskt/layoutmässigt är den oinbjudande och tråkig och vad gäller innehållet så baxnar jag över att texterna är fullständigt skamlöst vinklade - det är så uppenbart att de mörkblå stammisprenumeranterna ska kunna förfasa sig så att frukostsmulorna hoppar på skjortbröstet över Juholts såsse-politik.

Hur som helst så fanns där imorse ett mindre reportage om Egyptens povraste fjärdedel, som ligger under fattigdomsgränsen. Det står att de inte har frihet att gå och lägga sig mätta. Och jag funderar över hur urvattnat detta modebegrepp "frihet" har blivit. Har det ens någon betydelse länge? Det är klart att jag har större frihet att göra vad jag vill om jag inte begränsas av ekonomiska hinder. Men att äta sig mätt, det är en rättighet och inte en frihet. Och om vi brydde oss lite mer om rättigheter och lite mindre om friheter så skulle vi kanske inte ha moderater i regeringen.