en blomma i ett skal, en påklädd Rönnerdal

Det är så himla, himla kallt och min filt är för liten. Idag är en sådan dag då alla blommorna hos växten i fönstret har vissnat, en såg bor i min hals, Ben&Jerry's smakar meningslöst och det känns som man har Botoxat ansiktet varje gång man ler. En sån dag som man klär på sig långklänning och stänger in sig på sitt rum och lyssnar på när gitarren inte alls harmonierar med ens röst.

Ljuset och jag försökte för första gången spela Vemodets man, en riktigt dammig gammal Winnerbäck-demo från den tiden då han inte var en för tidig farbror utan en yngling på cykel, året efter gymnasiet då jag fick min gitarr. Vi hade ackorden men det stod inte var man skulle byta. Det är D hela vägen, sa Ljuset.

Tre år senare skrev jag i ett blogginlägg att jag äntligen hade satt låten. Någon månad efter det vågade jag efter erforderligt antal öl spela den offentligt på HG:s personalplan. Du spelar den inte alls lika snabbt som Winnerbäck, sa Harry. Men vem brydde sig? Vargen satt i samma soffa.

Och nu sitter jag här under Olivers månlika lampa, nästan sex år sedan starten, och det låter fortfarande skit. Ibland känns det som om jag inte tar mig någonstans. Även om just gitarrspelandet kanske inte är ett rättvist sätt att bedöma tondöva mig. Å andra sidan trivs jag ju mycket bättre i imperfekt, så det kanske inte gör något.

tack mina små receptorer!

När man passerar någon okänding på stan och lukten av hans eller hennes parfym stannar kvar i näsan en liten stund. Så håller man inne andetaget en tiondels sekund extra och tänker att jaså, det här är hon.

Att klippa toppen av ett nytt kaffepaket.

Varg! Jag kramade så himla, himla många personer på Svartan i lördags. Och ändå var han den som luktade allra godast (en del luktade inte så gott alls utan mer overall/öl/sunk men det var bra kramar ändå).

På löprunda när man springer förbi någon som röker. Och cigarettlukten är alldeles färsk och man känner sig lite kvävd och väldigt ren på samma gång.

En nytänd tändsticka. Och eld.

Nytvättade lakan som har lufttorkat utomhus.

På kvällen när man löser upp håret och skakar fram schampodoften i ansiktet.

Och vår. Vår vår vår. De där plågsamt ljuva vårkvällarna blir jag helt yr av godlukt. Jag tänker att om paradiset finns, då består det av just en sådan här komplex uppsättning doftmolekyler, och vi kommer bara att klara av att vistas där i några sekunder. Sedan tappar vi greppet.

inventering

blåjeans - Cheap Monday/Kattas pojkvän

tisha - med Jarvis Cocker på, köpt av okänd japan på e-bay

mask - Frittans gömmor

När man bor i kollektiv är det lätt att gränserna mellan mitt och ditt blir lite otydliga. Folk flyttar in och ut med sina prylar, och i regel är det i slutändan mer saker som adderas än dras bort ur det gemensamma bohaget. Detta gäller särskilt saker som man inte riktigt känner att man har så mycket användning av, som ensamma vantar och halvtomma glasspaket. Men det får också effekten av att i ett vällagrat kollektiv finns allt man någonsin kan behöva.

Under min rumsflytt rotade jag runt lite i Frittans bortglömda gömmor och hittade allt jag behövde, som hammare, spik, häftmassa och en citruspress. Men där fanns också mer otippade ting. Till exempel:

- en gedigen samling ölunderlägg

- påskfjädrar

- en obehaglig tigermask

- en hemgjord tändsticksask

- en isärplockad spegelvägg

- en imponerande uppsättning glitterpennor

- en mycket liten termos

- recept på kikärtsbröd

Sen ville jag inte riktigt hitta mer så då slutade jag leta.

en lovande existens i stereo

Jag upplevde aldrig själv att ha syskon under min uppväxt, men på nära håll kunde jag studera kompisars fejder, fiendeskap och kärva frändskap med sina bröder och systrar. När vi var i kanske 12-årsåldern var det häftigaste som fanns idén om en lockande och klädsamt farlig ung vuxenvärld, en plats någonstans från typ gymnasiet och framåt där folk hånglade och var snygga och fria och vakna sent på natten. I väntan på att få träda in i detta förlovade men lite skrämmande land hängde man på någons rum och tillskansade sig de attribut man vågade: lite mascara här, en uppstoppad BH där, förälskelser i en kompis storebrorsa och så förstås musiken. Ingenting kunde manifestera löftet om en snabb, vass och intagande framtid som den.

Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.

Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.

Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.

flytta litet bohag

Idag ska jag flytta! Men bara från Jennys rum i kollektivet, till Olivers före detta i samma boning. Han har instruerat mig om currylinjer och lämnat kvar ett foto på sig själv uppe i hörnet, så det ska nog bli bra. Hoppas på mitt livs mest smärtfria flytt. Hej då rummet! Tack för tekvällar, True Blood-tittande och enormt mycket uppsatsångest. Nu börjar vi om igen.

tillbaka till brottsplatsen

Malmslättsvägen löper som en orm genom Linköping. Den börjar i något suspekt industriområde för att strax slinka förbi Rydsskogen, åla sig genom Vallarondellen (som, inte utan viss stolthet, påstås vara det något vaga området Norra Europas största), glänsa inför turisterna i Gamla Linköping, och så småningom i stadskärnan övergå i Storgatan, vilken tar ett hopp över ån utan att passera gå eller ropa hej.

Här står vi i krysset Malmslättsvägen/Westmansgatan - bara en av ett otal gatukorsningar som ormen passerar på sin färd mot vattnet.

Detta är platsen där jag tog lite för hög fart över en lite för stor kant som knep åt om longboardens bakre hjulpar och fick mig att flyga i en flack båge ner i asfalten. Det är också här jag och två av mina bästa vänner i decembermörker, kvällen efter en fruktansvärd skoldag efter en fantastisk avskedsfest och bara veckor innan jag for till Kanada, högtidligen skildes åt och sa "det här var kanske den sista dagen på universitetet tillsammans". Och det var det och en era tog slut utan att jag riktigt förstod det. I detta vägkors satt jag på en pizzeria där ett nyblivet ex med hjälp av neuropsykologi-boken förklarade exakt vilka skeenden i hjärnan som fick honom att må så kasst när jag gjorde slut. Och det var här vi ett par år tidigare som färska kogvet-ettor svängde in till Vallatanten för att köpa reflexrevärer till våra studentoveraller. I samma korsning gick jag och Joejo som fadderister och knackade dörr nervöst, i jakt på sponsorer till Nolle-P. Och detta är platsen där en kollega från studentpuben där jag jobbade förklarade att det var en jättedålig idé att dejta Vargen, eftersom han var en flumbulle som höll på med allt möjligt tvivelaktigt, och jag var, tja, jag.

Och detta är bara en korsning. Hur ska man ens kunna röra sig framåt i en stad där luften är så tjock av händelser? Hur ska man kunna ta sig någonstans?

oxymoroner

Och så var det igår kväll dags att återvända till Linköping. Den fruktade verkligheten höll sig på avstånd medan jag spontant bjöds att dela bröd, linser och politiska diskussioner i kollektivet - möjligen en kliché när man uttrycker det på det viset, men inte mindre angenämt för det.

Hur som helst. Babysteps, tänkte jag, och gick idag till Bokia för att försiktigt bläddra bland kalendrarna och på så vis förbereda mig på slutet av mitt livs sista sommarlov. Utbudet var som vanligt gigantiskt, likt en manifestation av omstartarentusiasm och goda intentioner. I den enorma högen fanns till exempel kalendern som syns på bilden.

Vi sysslar visserligen mycket med existensiella frågor och carpe diem-problematik här på Under Solen, men så desperat blir jag aldrig att jag köper en fucking lev-i-nuet-kalender. En kalender. För planering. Senast jag kollade efter var det motsatsen till att fånga dagen?

dagens outfit

När jag var yngre och min pappa kom hem från USA om somrarna var det första han gjorde att dra på sig blåstället och börja fixa taket/elen/fönstren/fasaden/brunnen. Sedan for han i samma klädsel in till köpingen med bilen och köpte frallor, hämtade paket på posten, hämtade mig någonstans eller annat som man kan ägna sig åt i civilisationen. Och jag skämdes så jag kunde dö. Arbetsoverall! Träskor! I stan!

Snickarbyxor - Carhartt

Träskor - vetefan

Bil - hyrd

Igår kväll var jag tvungen att åka in en sväng och köpa grädde till födelsedagstårtan. Och när jag skulle kliva ur förarsätet såg jag, till min förvåning, vad bilden ovan illustrerar. Inga konstigheter.

perspektiv

I ett besviket och postrevolutionärt Egypten ställs den forne diktatorn Hosni Mubarak inför rätta, åtalad för att vara ansvarig för 900 människoliv, offrade för en till synes fåfäng önskan om demokrati.

I Norge diskuteras rättegången mot den man som besinningslöst mejade ner nästan hundra oskyldiga unga människor, vilka också de brann för folkstyre.

På Afrikas horn har man inte tid att bry sig om sådana petitesser som vem som bestämmer. Där måste man ha mat. Nu.

I Sverige domineras nyhetsrapporteringen av att en 11-åring fick gå av ett tåg i en stad hon inte kände till. Hon blev omhändertagen av en snäll tant. Vi rasar. Hur kunde det hända? SJ:s talesperson, du har själv barn, hur ser du på det inträffade? Vad ska ni göra med konduktören? Jag vet att det är ohållbart och okonstruktivt att rycka på axlarna, säga tänk på barnen i Afrika och strunta i lokala problem som ter sig obetydliga i jämförelse med de globala. Naturligtvis ska man inte nöja sig bara för att folk har det jävligare på andra platser. Men ibland mår jag illa av den navelskådande, gnälliga, politikerföraktande, bortklemade jävla Disney-mobben till befolkning i det här landet, inklusive mig själv.

något tåldes det att skrattas åt, men mera hedras ändå

När jag som bäst låg gömd i de vildvuxna och försummade rabatterna kom regnet och överraskade. Då blev det tid att ta sig an Projekt Hembygdskollage. Så här ungefär ska det se ut, fast först måste jag skaffa bakgrund, ram och glas. Störst inspiration har lokaltidningen Melleruds Nyheter bidragit med. Med rubriker som "Gerdseruds Alltjänst firar tio år", "Kurs i Gestad om juverinflammation" och "Hushållningssällskapet hade stort prisregn" kan man inte gå fel. Det förakt och till och med hat jag stundom kände inför min hembygd under mina tonårhar utvecklats till en liten, ömmande kärlek.

(förstora bilden genom att klicka på den)