Del II: Saga & vargavinter

...och sen kom snön och lade sig som en saga över staden. Efter träningen var det så tungt att cykla uppför den osaltade Vallabacken att jag inte slutade darra på säkert en halvtimma.

Det tog en hel fredagskväll att baka en paj och det snöade hela tiden, det var nästan lika bra som stormen som jag väntat så länge på. På natten var magen full av ord som är för stora för att kunna sägas än. Nästa morgon kändes det som jullov, kölden hade kommit och det var vitt på alla grenar. Vi åt frukost i fönstret på Barista och tittade på folk, det var de godaste mackorna jag ätit nästan och det var det bästa sällskapet. Jag gick hem för att läsa och han köpte choklad åt mig.

Efter bullkalas i Ryd byggde jag två snölyktor (men den ena slocknade) och sedan kom mina vänner och vi hade snöbollskrig. Vi spelade spel, vi drack vin och jag bakade jättekladdig kladdkaka, sen var det mitt i natten.

På söndagen blev jag hämtad mitt i en handling på Hemköp Ryd och nerdragen i [hg]:s mörka källare där städölen från fattömningen fortfarande pågick fast det var lunchtid. Jag var helt enkelt tvungen att skjuta på matlagarplaner någon halvtimma för att dela en weissbier med de uthålliga och sedan sprang jag ut ur galenskapen in i Joejo:s lägenhet för fruktsallad och risotto och covers på gitarr. Ett par timmar senare satt jag i mörkret med värmeljusen i Machmots rum och pratade väsentligheter och dagarnas surrealism. Vi var bjudna på nostalgisk korridorsfika och tysk julbingo men avstod.

Efter kvällens julbord var jag emellertid onekligen tvungen att bekanta mig med verkligheten igen och cyklade hem genom snö som blivit mörk och moddig. Nu återvänder jag till mina böcker och min musik, vi ses på andra sidan.

Del I: Verkligheten är en myt, fiktionen verklig

Verkligheten vänder mig ryggen; är kall, grå, lätt fientlig och inte alls bekväm att vara i. De platser som skulle vara mina ter sig främmande och de vardagsmänniskor jag känner som nära lite aviga.

De enda jag för vettig dialog med är författarna till mina böcker och det mest givande umgänget har jag med karaktärerna i mina berättelser. De människor som är som jag bor i min iPod och den jag finner lojal är hälften varg, hälften människa.

Det är uppenbart att jag och verkligheten inte har särskilt mycket att hämta hos varandra just nu. Den enda del av den som jag står ut med är styrka, svett och hetta på campushallen.

Mitt huvud och mina fingrar är fyllda av populärkulturella referenser. Och det enda jag vill är att leva i, som, genom fiktionen.

Det kallas december

Porträtt av G. Dahlbom

När man frågar hur folk mår, hur deras lägen är och vad som händer, vilket man gör nästan hela tiden, finns det två okej svar: a) det är bara bra/fint/utmärkt/lugnt och b) jodå, lite trött bara. Folk är trötta precis hela tiden och det är inte utan att man förstår varför. De gör saker - pluggar-jobbar-festar-umgås-engagerarsig-tränar-pysslar-etc - jämt och om de inte gör det är är de förstörda av psykisk utmattning för att de inte pallar ställa upp på samhällstempot. Allt det där vet vi, bra så.

Men de senaste veckorna, eller månaden om jag ska vara ärlig, har jag liksom varit bortom den ordinarie tröttheten. Vardagen pinnade på i 120 fram tills början av november, då Min Hektiska Period tog slut. Efter det följde en vecka av rastlöshet, och sedan kom Tröttheten. Och den håller i sig. Den tar inte slut. Jag pluggar nu 75%, vilket betyder att jag nästan aldrig behöver vara i skolan. Jag belönar min stackars kropp med yoga och träning och jag äter rätt så bra. Jag säger nej till tusen fester och jag har till och med suttit hemma två lördagskvällar (en av dem var jag i och för sig sjuk på, så jag vet inte om den räknas). Jag sover visserligen inte åtta timmar de flesta nätter, men jag är inte så förskräckligt långt därifrån.

Men ändå fortsätter jag att vara trött, kall, känna akut tidsbrist och vill bara vara ifred. Det är som om stressen inte kan gå ur kroppen, oavsett hur mycket tid jag ger den. Jag förstår inte. När jag bläddrade i gårdagens DN hittade jag emellertid en teckning som jag kunde identifiera mig med. Den är ju min avbild! Kanske är det normalt, ändå.

Om själv är bäste dräng vill jag vara en skitdålig dräng

Mer allvar, mer humor, mer Emil NU!

Eftersom vi pateter (studentvokabulär, fd. fadderister/festerister) är lite gamla och stöniga i år, vilket man kan tycka vad som helst om, gick några av oss inte på KogVets julfest utan på sångaren/poetry slam-killen/ståuppkomikern/filosofen/
feministen/mellansnacksmästaren/etc Emil Jensen istället, vilket man bara kan tycka är bra.

På Elsas hus satt vi i smal, svartmålad sal med högt i tak uppallade i någon slags trappliknande konstruktion. Längst ner, på scenen, fanns en stor orientalisk matta, middagsstolar i mörkt trä och lite instrument, inkluderande favoriten kontrabas. Där stod bandet och Emil som i en och en halv timma och sjöng, läste texter och radade upp aforismer som pärlor på ett halsband.

Precis som Ruben Östlund i sin senaste film De ofrivilliga lyckas Emil Jensen på pricken fånga rutindialogen, allt vi känner igen, alla ordspråk och klyschor. Och han vänder dem mot oss, vrider och förvandlar dem så att de betyder något helt annat eller blir komiskt naket belysta. Men det bästa med Emil är inte att han säger bra saker, eller att han är rolig, eller att han spelar fina låtar, utan att han lyckas vara både smart och bräcklig, avslöjad och avslöjare på samma gång, en konst som inte särskilt många bemästrar. Det är just därför det blir intressant och stannar kvar och man blir lite besatt och vill skriva långa blogginlägg om sin upplevelse, trots att de aldrig kommer kunna förmedla den.

Strax dags för slagsmål men först kommer blåsljud

Igår var vi på det lokala gymnasiehänget Skylten där det vankades konsert med det västkustska reagge-pop-ska-hiphop-bandet Navid Modiri & Gudarna. Stället kryllade av alternativa sjuttonåringar med palestinasjalar, nördbågar utan glas och piercingar i underläppen. Spensliga killkompisar dansade tätt omslutna när det lite förvuxna förbandet som aldrig kommer att slå spelade en ballad, toaletterna var fullklistrade med aktivist- och planka.nu-stickers, folk hängde i sofforna i ängsliga högar, delicatobollar ackompanjerades av kaffe med sojamjölk och någon halsade Glüwein på tetra utanför entrén. Vårt gäng, som alla i sin ungdom hängt på liknande musikcaféer hemhemma, drabbades av kraftig nostalgi upplandad med lättnad över att inte behöva vara så rätt längre.

När bandet punktligt klev upp på scen började genast dansen, vilken sedan i stort sett konstanthölls under den timme spelningen varade. Navid och hans gudar röjde som få och det gjorde publiken med. Man fick andras dreads i munnen, fick göra hiphopgester igen igen igen och helt enkelt hoppskaka så mycket man orkade. Det var, kort sagt, drag. Katt låtsades lite att hon var från Teheran och fick luft-highfivea med Navid. Vi köpte t-shirts. Vi blev lite som sjutton år igen. Fast bättre.

Verkar det bra, verkar det kul? Kolla här.

En Annan Typ av Disco

Detektivbyrån är det bästa bandet, för de spelar mystisk instrumental cirkusmusik med inspiration från de värmländska skogarna. Bara titlar som "Om du möter varg", "Vänerhavet",
"Rymden i en Låda" och "Dansbanan" får det att krypa välbehagligt längs min ryggrad. Och plinkplonk och ett dragspel på vift matchar sagor och kallt vintermörker så förskräckligt bra.

Dirty dancing

Sen jag lade orienteringen på is för några år sedan har jag saknat att bli ordentligt smutsig. Just det där med att springa genom diken, mossar och lerpölar och göra actionrullningar nerför branter är en underskattad fördel med sporten ifråga. Studentlivet erbjuder inte så många tillfällen att blir riktigt skitig. Overallfester på Skytte-C i all ära, det är inte samma sak. Det är inte lika...grundläggande. Inte som genomblött klistrigt nylon mot kroppen och kippande dubbskor.


Jag har haft punka på Lyxens bakhjul en vecka och har därför fått köra runt med min mountainbike utan stänkskärmar på sistone. Den här årstiden innebär det att jag alltid anländer lite prickig och lite blöt till mina destinationer. Det är inte alls kul när man har sina fina kläder på.

Därför tog jag hämnd på leran idag, och efter att jag lagat Lyxens punka tog jag ut min MTB i Vallaskogen för första gången på två (2) år. Det var fantastiskt! Och som jag blev smutsig.