Jag och Västanvinden har varit separerade sedan i lördags, då hans nyckel försvann spårlöst från sin eviga plats i min högra jackficka. Ni förstår antagligen inte vidden av det här, men utan min cykel är jag ingenting. Dels för att jag är extermt beroende av den som dagligt transportmedel, men framförallt är det när jag susar fram genom stadens gator jag kan tänka. Det är då mina blogginlägg tar form, då jag lever, då alla bitar faller på plats och jag kan andas in allt som är bra och vackert och ut allt som är ont och fult.
Jag letade på varje trottoarbit jag satt mina fötter på. Jag frågade i varje affär jag besökt. Jag hörde av mig till de vänner i vars hem jag varit.
Västanvinden är en speciell cykel. Han är väl omhändertagen, tjusigt medfaren och snabbast av dem alla när hans tunna däck sjunger där vi far. Och hans låst är inbyggt och okapbart. Jag trodde att han var förlorad för alltid. Men medelst närmast Sherlock Holmes-mässig list lyckades jag precis nu deducera fram den märkliga plats dit nyckeln av min lättsinniga hand förpassats.
Apropå gårdagens inlägg. När det verkligen gäller att återerövra min tro på mänskligheten är det inte till Läkare utan gränser, Göran Kropp-typer och överlevare från koncentrationslägren jag vänder mig till (även om de så klart förtjänar all beundran). Det som verkligen får mig att le mot främlingar på stan när jag kommer cyklandes är alla fullständigt onödiga saker människor gör bara för att det är kul.
Som när en grupp människor bestämmer sig för att frysa tiden på centralstationen i New York:
Eller när en tjej börjar ta ett artsy foto av sin frukost varje morgon samt förse den med ett soundtrack:
(Inse vilken prestationsångest den här tjejen måste ha när hon går till Hemköp. Vi andra grymtar som bäst "god morgon" till våra kollektivare när vi stiger upp. Hon arrar värsta stillebenet före frukost. Imponerande).
Eller när man fyller en hemsida till brädden med fullständigt bedårande hemska familjeporträtt:
Somliga kanske tycker att det är tragiskt. Jag tycker att det är fantastiskt. Att jobba stehårt för ett viktigt syfte är väl ingen konst. Att lägga ner hundratals timmar på något som på intet vis kan kopplas till överlevnad, det är vad som skiljer oss från djuren.
...ibland, men även om jag kanske oftare slås av hur själviska, i vägen, kortsynta och glanslösa i största allmänhet människor kan vara, så slås jag ibland till marken, ja knockas jag, av glädje över hur mycket fantastiska saker vi gör hela tiden.
Det finns sådana mängder nästan gudomlig vishet och förtjusande dårskap där ute! Låttexter som är större än livet, melodislingor att bli besatt av, magiska fotografier, citat att lägga i små askar eller spraya över hela motorvägen, romaner skrivna av en borttappad tvillingsjäl. Vackra tankar, förtjusande bakverk, geniala projekt, aktioner och reaktioner och demonstrationer att dö för.
Tillsammans flätas det ihop till den bästa av berättelser. Sagan om människodjuret som blev lite bättre, lite klokare, lite skönare för varje andetag. Based on a true story.
Rädslan har förföljt mig hela livet. Dödsförskräckt har jag vandrat genom alla mina dagar. Jag har varit rädd för att prata offentligt och för tystnaden som tjocknar i luften mellan två människor, rädd för mögliga saker i kylen, rädd för att vara okysst, för att bli kidnappad av aliens, för egna flygresor, för att gå på fester, för att bli tjock, för att mina föräldrar ska dö, för gråsuggor, telefoner, frisörer och fysikprov. Rädd för att vilja för mycket och vilja för lite, för att missa något väsentligt elller för all del tåget, och för att misslyckas med livet i största allmänhet.
Att resa äratt lära. Att lära äratt förstå. Att förstå ärattslutavararädd skrev jag i mitt sista resebrev och visst är det ännu sant. Det är när man äntligen kan förstå de kugghjul som driver världen som den slutar skrämma en, när man slänger upp fönsterluckorna på vid gavel och låter solstrålarna skina på alla troll som de spricker och smulas sönder till hanterbara självklarheter. Och många av mina före detta rädslor är nu bara dammiga fotspår i det förflutna.
Men vad gör man när det som skrämmer är osynligt och därför inte kan belysas av någon sol? Det som folk i allämhet är som mest rädda för är saker som inte syns. Ensamhet, svarta hål, radioaktiv strålning, växthusgaser, döden, oändlighet, den vaga känslan av tom rymd.
Allt jag vill är att sluta vara rädd. Jag föreställer mig att jag skulle vara harmonisk då. Som en buddhistisk munk på toppen av Mount Everest, fast med syrgas då kanske. Lugn, fridfull och fullkomligt gränslös. Men sen tänker jag på hur det kittlar i maggropen när man cyklar med slutna ögon nerför en vårgrönskande backe, eller när tåget rullar ut mot en okänd station, när ett uppdrag är på gränsen för vad man tror sig klara, och plötsligt vet jag inte vad rädsla är längre. Kanske är det som Jonatan Lejonhjärta sa, kanske är trotsad rädsla den tunna gränsen mellan människa och djur. Kanske är det den som är resan. Och plötsligt har vi en cirkel.
Det ligger något trösterikt i alla naturkatastrofer, eftersom de övertygar oss om vår oförmåga, som vi annars skulle kunna sluta tro på. Ibland är det sällsamt lugnande att inse vidden av sin egen maktlöshet.
De allra finaste bilderna på det mest överlägsna motivet av dem alla - människan - hittar man på fuckyeahhumanbodies. Där kan jag spendera nästan hur lång tid som helst.
Ni vet att jag har ett speciellt förhållande till tåg. Ja jag vet att SJ är onda och att ni blir försenade nästan varje gång ni försöker ta spåret nånstans, men det är inte relevant. Jag älskar tåg ändå. Jag älskar de små gula barnbiljetterna med djur på som man fick om man var barn på 80-talet, utropen som ekar över perrong och väntsal, nedpackade avokadomackor, Pressbyråns alla glansiga magasin, Kupé med sina misslyckade photoshoots och okritiska intervjuer som försöker få Parlamentet-komiker att vara glamorösa, ord som "ankommande" och "lokförare", att äta choklad och titta på när landsbygden rusar förbi utanför fönstret, da-dunk, da-dunk, da-dunk.
En rolig tågaktivitet är att spana in sina kamrater i vagnen. Det bästa är så klart om man sitter vid en plats med ett fyrabord så att det inte behöver vara uppenbart vad man håller på med. Jag noterar alla drag och bruka fantisera om vad de har för liv när de inte sitter i en sliten kupé i Hallsberg. Nu senast var det en sovande student med Kaffekooperativsdekal på sin laptop; en skolboks-hipster komplett med fiskarmössa, iPhone, skägg och Fjällräven Kånken; en piffig invandrarkvinna som gav sig i kast med det mycket behjärtansvärda självmord-genom-uttråkning-och-depression-uppdraget att konversera ett gnällig skånsk gubbe och en tjej som åt spännande asiatiska snacks som såg ut ungefär som små hoprullade omeletter.
Av någon anledning finner jag alltid tågmänniskorna fina, intressanta eller åtminstone vagt signifikanta. Jag vet vad jag talar om. När jag bytte till Mellerudsbussen i Vänersborg befolkades fordonet av idel våldsamt finniga tonårskillar med fuldreads, deghyade och räddögda högstadietjejer som misslyckades i sin alternativa look (sönderduschat råttfärgat/solkblått hår, rejvarbyxor) och trötta permanentade dagisfröknar. Inte för att de här människorna inte får existera. Men jag kan inte sticka under stol med att de gör det mig lite landsbygdsdeprimerad.
torsdag, mars 17, 2011
På bakvägen från campus till stan balanserar jag på Västanvinden precis på gränsen mellan dag och natt, mellan vinter och vår. I skymningen ser himlen ut som pastellfärgad glass och några kvarglömda minusgrader möter mina händer. Det är tyst, rörelselöst, och plötsligt får jag för mig att det enda som ännu låter i världen är jag - motvinden som brusar i mina öron, gruset som knastrar under mina cykelhjul. Allt annat är fullkomligt stilla. Och jag tänker att det nog är i stunderna av absolut solitud och absolut gemenskap som man är som allra mest levande.
Jag må vara en invecklad person, men när det kommer till film finns det ganska enkla, eller åtminstone generella, recept som får mig på fall. Jag tycker om filmer som utnyttjar sitt medium, till exempel att de gör det mesta av det visuella eller att det handlar om saker som kanske inte kan hända i verkligheten. Jag gillar också när de är lite högstämda och roliga på samma gång. Om det dessutom förekommer ett trevligt fordon, som flakmopeder och fina tåg, så är jag såld. Och så måste de vara snygga eller vackra eller både och.
Således är faktiskt inte ett dugg svårt för mig att lista de fem filmer som jag tycker allra mest om i hela världen. Det är de filmer som är kärnan i alla mina frågor och samtidigt deras svar. De är mitt språk. De är min hjärna i 35 millimeters 2D. De är de här.
5. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Den här titeln, hämtad från en dikt av Alexander Pope, är så ljuvlig att det egentligen inte hade spelat någon roll om filmen inte var bra. Men det är den så klart! Jag älskar det mesta som Kate Winslet är med i. Denna plats kunde nästan ha stulits av såväl Titanic, The Reader och Revolutionary Road. Men bara nästan.
4. Juno
Med ett soundtrack som följde mig under en hel magisk vår och den smartaste och roligaste dialog en amerikansk film någonsin presterat är Juno som film långt mycket större än dess egentligen ganska simpla historia om en 16-årig tjej som råkar bli gravid med en kompis.
3. Darjeeling Limited
Inleds med den genialiska tillhörande kortfilmen Hotel Chevalier och sen blir det bara bättre. Kompade av The Kinks reser tre motvilliga bröder genom ett Indien i technicolor, pimpat med förtjusande detaljer som dödskallemärkta ormlådor och närmast antikt Louis Vuitton-bagage. Innehåller filmvärldens bästa scen, där Adrien Brody med sina spindellika ben springer om Bill Murray och kastar sig upp i den bakre änden på ett avgående tåg, varpå han i slow motion fäller upp solglasögonen för att betrakta förloraren som står kvar på perrongen.
4. Amelie från Montmarte
Om jag bara fick se en enda film i mitt liv skulle jag välja den här. Om jag bara fick göra en enda sak i mitt liv skulle det vara att se den här filmen.
5. American Beauty
Det här klippet, som är filmens slutscen, sammanfattar allt mänskligheten behöver veta. American Beauty är en rolig film också, och hemskt sorglig, men mest är den så väldigt, väldigt klok.
Det är nu det händer. Det är nu svenska folket drar ner dragkedjan i sina nordiskt stela skal och kläcks, kränger dem av sig till förmån för ännu euforiskt blekt skinn och livsglädje och förlängda lunchraster intill solvarma väggar. Det är ännu en gräsrotsrörelse, men snart växer den mot skyn i takt med engångsgrillarnas rök och den sista tron på att vintern någonsin kommer åter rinner med smältvattnet ut i havet.
Sedan jag påbörjade mitt exjobb är nästan det enda jag tänker på - förutom våren då - traumasjukvård. Jag vänder mest min egen uppsats ut och in i min hjärna, men med mig har jag också ständigt en medvetenhet om vad som skulle kunna hända med min kropp i nästan vilken sekund som helst. Jag cyklar overkligt fort på Västanvinden nerför en backe och föreställer mig hur något fastnar i framhjulet och hur jag kastas i en vid båge på asfalten, hur mitt skelett rasar ihop som ett plockepinnspel. Jag sätter mig på tåget och funderar över vad en rörelsemängd i ett X2000 kan göra med en människokropp om allt skulle gå fel. Jag tänker mig en dag som denna, när jag för första gången är för varm i min skidjacka, när jag är instängd i en bubbla av sol, hörlursmusik och fartvind och skuggorna är så skarpa att jag varken ser bilen eller föraren mig när vi båda har grönt vid en korsning längs Malmslättsvägen. En sådan där dag som skulle kunna vara vilket år, vilket liv, vilken plats som helst för alla vårrusiga dagar är desamma. Jag föreställer mig hur läkarna klipper upp mina kläder där på britsen, radiologen som scrollar igenom en bildstack av mig.
Jag vet inte vad som är mest oroväckande, min makarbra fascination för det jag studerar eller hur otroligt självcentrerad jag uppenbarligen är. Men mest är jag glad över att det ännu inte hänt. Mest är jag uppsluppet tacksam över alla mina otroligt häftiga skelettdelar, muskler och min konstiga, konstiga hjärna.
en sak som är bra med att bo i kollektiv är att man i fullständigt kravlös samvaro spontant kan ägna en fredagskväll åt att dricka rödvin och lära sig vika origami-tranor att hänga i taklampan
Ja, här har jag försummat Under Solen och kört bloggstatistiken i botten medan februari oförtrutet har fortsatt att leverera en miljö som är på gränsen till vad människor klarar av att leva i. Det känns fint att se att ni är ett gäng som hoppfullt besöker mig varje dag trots denna inläggstorka och nu sticker jag till er en liten godbit så att ni fortsätter följa mig.
Den senaste tiden har jag mest ägnat åt två långsamma sysselsättningar: att vänta och att åka tåg. (Ja, visst känns de två begeppen märkligt besläktade i dessa tider?) Jag har farit till Stockholm och till Göteborg för att på sjukhusen observera traumafall som aldrig inträffar så länge jag är i närheten, jag har suttit trånande vid min mail och väntat på lika exjobbsrelaterade svar som aldrig kommer och jag har suttit i telefonköer som aldrig tar slut. Att exjobba visar sig inte alls handla om att praktisera vad man har lärt sig under fyra-fem år på universitetet, utan att ha is i magen, försätta sig i läskiga situationer samt hantera fullskaligt ansvar som få en att vakna på natten i oförklarliga ångestattacker. Har jag nämnt att jag ser fram emot sommaren?
Jag åkte till Skåne också och träffade det som av en systembolagsanställd benämdes som "Tjejligan" - vilket involverade nattliga dansbesök, uppdateringsglädje och till och med solsken - jag har flyttat mitt pick och pack till det utmärkta kollektivet Frittan som ligger nere på stan och som jag nästan inte hunnit vara i av ovanstående skäl och jag har gråtit till en Disneyfilm på bio. Vad har ni gjort?
