nu är det inte långt kvar

Ännu knappa två veckors fångenskap av febril aktivitet återstår. Under tiden kan vi lyssna på det här: liten försommarlista att längta ut till.

vi testar det här med mikroblogg

Eftersom jag arbetar med min magisteruppsats 24/7 och aldrig har tid att författa några kluriga blogginlägg (den lediga halvtimme jag unnar mig själv varje dag mellan klockan 22.00 och 22.30 vill jag göra annat än skriva på). Likväl kommer jag på mig själv med att flera gånger om dagen hinna med att mer eller mindre välformulerat uppdatera min Facebook-status. Och eftersom det är så tråkigt för Under Solen att gå helt i ide provar vi nu om det här med mikrobloggande kan vara något, enligt devisen "kvalitet är bättre än kvantitet, men en existerande kvantitet är bättre än ingen kvantitet". Det är, lustigt nog, för övrigt ungefär samma slogan jag har för min uppsats för tillfället.

Okej. Hädanefter blir det bara dagliga spridda skurar av lösryckta meningar jag vill förmedla till er.

På bilden ses jag i en för den här perioden otroligt talande figur. Inne - mörkt, unket och jag jobbandes. Ute - fint och soligt och människor med riktiga liv. (Notera även min döda blick, som liksom inte längre kan fokusera på annat avstånd är det till datorskärmen).

15:21 När jag cyklade genom Gamla Linköping idag insåg jag att jag är fast i ett evigt och illvilligt conundrum: när jag har fullt upp att göra mår jag dåligt för att jag inte tar till vara på mitt liv, och när jag är fri att göra vad jag vill får jag meningslöshetsångest. Tack, Darwin.

16:03 Kollektiv-Oliver visade mig just en fantastisk kamera av sovjetisk modell som han köpt på sin resa i Ungern. Den väger ingenting, man måste spänna en fjäder för att kunna ta bilder, det finns förinställningar med små bilder på solar och moln och grupper av människor, och när man tittar i fönstret eller vad man ska kalla det, har det man ser ingen korrelation med hur bilden kommer se ut. Jag gillart!

19:43 Alltså det här med musik. Vad är bäst egentligen? Falsettkörerna? Baktakten? Drivet i tvåochenhalvminuters grabbpop-låtar?

22:45 Nu får jag göra vad jag vill! Godnatt!

när närhetsprincipen är som sämst

Dokument från Wikileaks avslöjar att unga flickor, mellan 5-12 år, från Mauretanien och Jemen säljs i tusental för att bli sexslavar åt rika män i Saudiarabien. När de blivit könsmogna anses de som uttjänta och kastas ut i ofriillig prostituation.

Detta meddelsas i en två centimeter hög TT-notis i marginalen i dagens upplaga av DN, någonstans under "Världen"-nyheterna. På framsidan av tidningen står det om Norges bidrag i Eurovisionsschalgerfestivalen och att några villaägare i Strängnäs måste betala en väg.

Jag trodde att jag just skrev sexslavar? 5-12 år? tusentals?

Här är ett foto på mig, någonstans i det ålderspannet.

allt jag vill är att vara puckad

En annan, och inte helt orelaterad, sak som jag nyligen har kommit till insikt om gällande mig själv, är min totala avsaknad av intresse för detaljer och min strålande kompetens för det här med helheter. Detta tar sig uttryck i ett helt pärlband av lustiga effekter, där det mest uppenbara är att jag aldrig kan vinna en diskussion, eftersom jag inte minns några argument. Jag har en övertygande känsla för varför kärnkraft är dåligt och köttkosumtion leder till växthuseffekt och nyliberalism är förkastligt, men jag kan aldrig namedroppa några konkreta fakta, för de är fullständigt omöjliga för mig att lägga på minnet.

En annan konskevens är att jag har jättesvårt att diskutera ett ämne utan att abstrahera det, vilket för all del gör mig till en intressant människa men är förödande i small talk-sammanhang. Det enda jag kan uppskatta att prata om på en konkret nivå är, något otippat: a) träning. Jag tycker - det är mycket oklart varför - att det är jätteintressant att diskutera löprundor, träningsstrategier och bodypumpvikter. b) det som i folkmun ofta benäms som skvaller, men som jag väljer att benämna intressant fakta om mina medmänniskor. Kring i princip alla andra ämnen måste jag generalisera, analysera och hitta samband, och därför kan jag aldrig bara berätta om något kul som hände igår eller konstatera att det är sol ute - jag måste analysera hur detta platsar i ett större sammanhang. Behöver jag nämna att det försvårar redan stela fikasammanhang?

Så här i vårtider, när allt är sådär kvällssolsljuvt det sommarsnöar vita blomblad och luktar så förödande gott att man bara vill springa eller skriva eller sprängas i luften, finner jag min abnormt tolkande helikoptervypersonlighet särskilt frustrerande. Häromdagen återberättade Joelito en anekdot från början av vår studietid, när han i oändlighet fått vänta på en lite för intoxinerad gemensam vänt till oss utanför Flamman, eftersom hon inte kunde sluta att betrakta de fallna löven på marken, som bara var så fascinerande vackra i hennes för tillfället lite dimmiga hjärna. Precis så! Jag vill bara vara så där autistiskt fokuserad, knarkat detaljorienterad, berusat besatt, jag vill insupa varje färgflaga och doftkorn och foton på min hud till tusen procent, jag vill vara en neanderthalare efter en lång vinter, ett urdjur i havet, icke reflekterande, endast inhalerande.

det är jag och WoW-jocke

Vet ni vad det osexigaste är? Det är alla former av fysiska åkommor som orsakas av för mycket arbete framför en dator. Allt från att bara vara spinkig och lite lönnis på samma gång till rejäla arbetsskador. Jag menar...musarm, seriöst? Det lamaste ordet i svenska språket. Kan man ta det på allvar? Nej. Kan man tycka synd om den drabbade? Nej. Och stela nackar, känsliga ögon som störs av reflekterande lysrör på datorskärmen, nintendotummar, pausgymnastik och stressbollar med Pac Man-motiv. Brr...

Och nu, när jag sitter som en ostbåde vid mitt skrivbord med uppsatsskrivande från gryning till solnedgång så upptäcker jag plötsligt att man knappt kan peta på mitt axelparti utan att det smärtar nå jävulskt. Vargen knådar brutalt och hittar mystisk knut efter en annan, under mina högljudda ynkanden. Hur det känns? Inte så jävla rock 'n' roll alltså.

lugnet efter snöstormen

Det allra, allra bästa kan vara kvällslugn en tisdag i maj då vintern kom tillbaka, när kollektivet på Storgatan är höljt i lugn och teångor och lamporna precis har börjat lysa upp regnet kring S:t Lars utanför fönstret. När någon spelar på ett piano i våningen under och tonerna klättrar upp genom golvet i samma takt som körsbärsblommornas blad faller ner på asfalten. Känner ni? Känner ni att det är...perfekt?

en kort lektion i spontanitet

Eftersom jag är fullkomligt handikappad när det kommer till det här med att leva i nuet, spenderar jag en väsentlig del av min tid i framtiden, innan den har hänt så att säga. Detta föranleder att jag har en förkärlek för planering, och allt som följer med densamma: kalendrar, kontorsmaterial, kalkylering och kkkk...förväntningar satta i cement. Det bästa är de måndagsmornar då jag kan öppna min almanacka och se hur kommande vecka har en perfekt balans av skol-/arbetsrelaterad plikt, träning, öldrickande, utvecklande verksamheter och socialt umgänge. Sedan brukar jag stressa igenom veckan med pannan i djupa veck för att ingenting ska kunna rubba dessa imaginära cirklar av perfektion, och brukar inte märka så mycket av den.

Detta ihärdiga projekterande gör att jag blir fullkomligt förkrossad när saker inte blir som jag har tänkt. Redan som 12-åring föll jag ihop i tårar om jag hade planerat att ta en promenad med hunden och möta min mamma på väg från jobbet, och hon istället för att ta den vanliga vägen körde via Dals Rostock så att jag missade henne. Då var resten av dagen förstörd. Fortfarande har jag om mina fastställda planer för kvällen ändras åtminstone fyrtiofem minuters omställningstid som jag måste ägna åt att sura, innan jag kan bli entusiastisk igen.

Valborgsmässoafton erbjöd därför sannerligen en utmaning för det organiseringsmongo som är jag, då fyra av oss valde att inte planera denna tämligen hypade högtidsdag överhuvudtaget, utan istället lät den organiskt växa fram. Brr... Men förutom att det ibland ryckte lite i min högerhand som ville peka och göra strukturerade gester, gick det alldeles bra! Och dagen blev fin med french toast, bollekar i solen, fnitterdrinkar och wok i regnet, en muffinsfamilj, hemliga brev författade på Pickles fantastiska skrivmaskin och en festturné.

För att väga upp denna ohämmade spontanitet har jag idag jobbat med uppsatsen i tio hårt diciplinerade 45-minuterspass. Nåja, man måste väl börja någonstans.