rotlös men inte rådlös

I helgen har jag varit på läger! Man får inte vara det så ofta som vuxen. Det är lite synd, för det är en intressant situation det där. Att man förflyttas från sitt revir och inkvarteras med en massa andra lika strandade individer på neutral mark,  där man liksom lotsats, inte behöver ta hand om någon planering eller några beslut, bara jobba på att delta i vad lägret nu går ut på, samt hitta sin plats i gruppen. Allas mentala ålder hamnar lite närmare 14 år. Fast man döljer det genom att skaka hand, ställa frågor och titta i ögonen numera. Vilket i och för sig verkligen bör erkännas som ett framsteg gentemot förstulna blickar och att med list och försiktighet försöka hamna i samma sovsal som de coolaste kidsen.

Hur som helst. Just den här tillställningen var en så kallad politisk grundkurs. Jag har ju utnämnt detta till mitt Politiska År och gått med i Miljöpartiet, dels för att jag ska lära mig vad de jag brukar rösta på faktiskt står för, och dels för att få reda på hur det här himla landet styrs egenligen.

Jag skulle kunna prata länge om hur lyxigt det var att fyra riksdagsledarmöter och talesmän kom och pratade med oss i flera timmar om viktiga frågor, eller hur härligt det var att finna sig i en situation där man sitter i timmar och bara diskuterar diskuterar diskuterar med fullkomligt okända människor utan att det någonsin varken blir ointressant/jolmigt eller aggressivt/dålig stämning. Eller om den uppfriskande folkblandning jag utsatts för genom att på olika sätt medverka i partiet - allt från riktiga skogstomtar till knivskarpa retoriker, allt från tjugonåntingar till farbröder med käpp, jurister och arbetslösa, infödda Stockholmare och norrlänningar. Till exempel är partiet den enda miljö där jag träffar första generationens invandrare.

Men nej, anledningen till att jag delar med mig av detta är för att ingjuta hopp i era hjärtan. Det må vara mycket i den här världen som håller på att gå åt helvete. Men alla de där sakerna som ligger som en orolig klump i din mage. Alla de där frågorna som gnager på ditt samvete, och på ditt förstånd. Alla de där trådarna  som du inte får ihop utan som bara blivit ett trasselnystan i din hjärna.

Det finns folk som i detta nu utformar strategier för att lösa upp dem. Det finns smarta, drivna, engagerade (och ofta förvånansvärt unga!) personer som driver de här frågorna varje dag. Det finns människor som har planer för att försöka fixa det här, och faktiskt verkställer dem. Det går framåt!

Det betyder så klart inte att du kan luta dig tillbaka i din roddbåt och låta den driva mot vattenfallet. Men förtvivla icke! Ta reda på vem som tycker som du. Hjälp dem. Påverka dem. Fråga dem om råd. Om det är något du inte är så är det ensam.

schrödingers passagerare

Jag är inte rädd att flyga. Men en gång trodde jag verkligen att jag skulle dö i ett plan. Det var när vi for till Paris i höstas, med en Ryan Air-flight som avgick så hiskeligt tidigt att man tvingades stiga upp under den tid på dygnet som man är som skörast - en av mina medresenärer hävdade till och med att hon började gråta när väckarklockan ringde. Jag sov på flyget och vaknade av att hela planet skakade våldsamt, det bara dunsade runt mig på ett sätt som ingen turbulens kan orsaka, och jag förstod att det är nu det händer - det är nu jag går det både osannolika och klichéartade öde till mötes som det att störta i ett plan innebär. Min instiktiva reaktion var att blunda ännu hårdare. Men dunsandet fortsatte inte. Jag öppnade ögonen. Vi hade bara landat, och jag hade sömndepriverat och okaratäristiskt slumrat mig igenom hela landningsprocessen.

Annars liknar alla flygningar varandra. Det är något så oerhört generiskt över hela konceptet - samma procedurer, samma tuggummituggande och fäbless för maktmissbruk hos personalen i säkerhetskontrollen, samma frostnupna flygvärdinneleenden och samma tecknade tjej som actionhjältemässigt springer barfota mot rutchkanan på säkerhetsbroschyrerna - att varje flygning framkallar ekon från de tidigare man upplevt. Tröttheten, gruset i ögonen, huvudets idoga fallande åt sidan. Stress- och baggagesläparsvett som kallnar under jackan. Framtidskänslan av att lyfta, att veta att allting är möjligt, förundran över att ovan molnen är himlen alltid blå.

Då vet man plötsligt inte var man är på väg längre. Eller om man ens sitter i ett riktigt plan. Det är svart utanför fönstret, ledtrådslöst. Jag tänker på min kusin piloten, som berättat om hur han kallsvettats under optimerat olycksaliga flygningar i simulatorer så läskigt korrekta att de inte går att skilja från verkligheten. Och jag tänker att skulle vi störta nu, så skulle det när vi smackar i marken i min hjärna vara 50% på riktigt och 50% på låtsas. Där skulle jag vara död och levande på samma gång. Sen somnar jag i flygstolen och huvudet påbörjar sin ryckiga kamp mot gravitationen.

recension: Detox

Hörrni! Nu knakar mörkret i fogarna, nu börjar dårfinkarna sjunga i träden, nu smyger strimmor av skymning längs horisonten i slutet av dagen. Det är februari, som i feber, nu är ljuset svagt men segervisst och idag - idag värmde solen våra nackar i Nacka för första gången på den här sidan säsongen.

Detta firades lämpligt nog med en vinterbadsdebut ute vid Hellasgården. Det var bra av flera anledningar: bussutflykt från staden, ryskor i bastun, förhöjd puls, den bisarra känslan av att vandra runt i bikini bland täckjackeklädda vintersportare samt den kanske något masochistartade njutningen av köldvärkande benmärg och brännande vattenånga från bastuaggregatet. Det var också ett värdigt avslut på det som jag ägnat den gångna veckan åt: detox.

Ja, jag skäms lite. Detox, eller avgiftning, är en företeelse jag länge hyst förakt inför. Men jag har inte köpt dyra tillskott, svält mig själv eller gått på tarmsköljning, jag lovar. Inspirerat av det här blogginlägget av en av internets vettigaste människor, åt jag helt enkelt veganskt och glutenfritt utan socker eller andra snabba kolhydrater, samt avstod från alkohol, koffein och sena nätter under en vecka. Allt för att låta min kropp och framförallt dess reningssystem ta igen sig lite. Det är oklart hur ren jag blev, men jag tycker mig ha lärt mycket:

• Oj, vad stor del mat och dryck är av ens sociala liv! Utgång, afterwork, fikor, utemiddagar, allt sånt går bort. Att vara på middag och ha med sig egen mat är okej men inte alls samma sak som att äta de andra äter.
• Det är på riktigt inte ett dugg svårt eller jobbigt att äta vegetariskt. Men veganskt är faktiskt lite klurigt och kräver någon slags insats om man vill ha rolig och varierad mat. Det finns superbra och spännande amerikanska veganbloggar, men många svenska är lite sorgliga och liksom bara intriktade på att ersätta köttrecept med vegetabiliska motsvarigheter (?) Skräckexempel.
• Inte dricka kaffe - noll problem. Är tydligen inte koffeinist. Det känns bra. Abstinensbesvär på grund av kaffe är samtidens mest osexiga företeelse näst efter arbetsskador på grund av stillasittande arbete.
• Inte dricka alkohol - också noll problem, under en vecka. Allt annat hade i och för sig varit högst oroväckande. Borde utmana mig själv med en vit månad istället.¨
• Inga snabba kolhydrater = inga blodsockerdippar; inget kött & stärkelse = ingen matkoma. Skönt!
• Jag har lärt mig en massa nya spännande recept som jag ska ta med mig in i det vanliga livet. Vem skulle kommit på att man kan äta groddad bovete till frukost eller att kombon äpple och avokado är strålande i smoothie? En definitiv hit.
• Och så kanske den största lärdomen av dem alla: Det är lite gött att avstå. Att säga nej till saker i en tid då man alltid säger ja ja ja, alltid unnar sig, alltid hittar en anledning. En sedelärande och faktiskt ganska befriande övning.

Sammanfattningsvis är detta ändå något som jag definitivt kan rekommendera alla att testa, inte minst för att lära sig saker om sig själv och vad man tycker är viktigt. Men så har jag ju alltid varit lite luthersk av mig.

home, let me come home, home is wherever I'm with you

Mina fötter som inte kan tar mer än tio hämmade steg innan de lämnar ytterdörren här, minns ännu hur det var att dansa runt i kollektivet Frittan, där man riktigt kunde rusa mellan rummen när man hade bråttom. För att inte tala om Studio 55, där vi hade en trappa - två våningar, som ett riktigt hem, när alla andra bodde i korridorsrum och studentettor. Obehagskänslan som kommer över mig när jag brygger sista påsen av det lakritste jag köpte i höstas - först nu förstår jag att jag vantrivdes i det där hålet i Nacka, hur jag alltid kände mig hotad, inträngd.

Ja, kroppen minns alla sina hem. Blundar jag kan jag vandra runt i dem, trycka ner dörrhandtag, öppna byrålådor. Jag försöker komma på vilket som har varit mest hemma, förutom barndomens då såklart. Det beror på kontexten. På andra sidan jorden kan en bil med ens tillhörigheter inge dubbelt så mycket trygghet  som ett hus med kakelugn och färdigbredda mackor, och en plats bli ett hem i samma stund man vet att man ska sova där. Hur är det för uteliggarna? Finns deras hem i hörnet med en sovsäck och tomma McDonalds-papper? I deras täckjackor? Eller vandrar de bara i ett vacuum av just hemlöshet?

Ofta känner jag mig mer hemma hos andra än hos mig själv. Jag har inget problem med att kliva in utan att vänta på att någon öppnar, börja rota i någon annans kökslådor eller slänga mig i deras soffa. Sallys hem vinner alltid. I samtliga versioner har det alltid varit mer hemma än mitt eget.

Då och då kommer en längtan över mig, efter det hem som inte skall packas ner i bananlådor om ett halvår, där man kan spika i väggarna och kanske till och med köpa en dyr grej på Svenskt Tenn för att den ändå kommer stå där jättelänge. På samma gång känns tanken på att faktiskt investera något i ett boende och på så sätt inte ha friheten att bryta upp absurd. Det är lite samma princip som att jag alltid samtidigt längtar efter att a) bli upplockad av en välbekant föräldrabil i mörkret och bara somna till värmen och infraljudet och b) bli hämtad av en främmande vind som tar mig långt från allt som är känt.

Att alltid lämgta hem, att alltid längta bort. Kanske är det samma sak.