gitarrer och bas, trummor och hat

10 bra saker som hände mig april 2013

1. Sally och Olle bjöd på soppmiddag när det behövdes som bäst

2. Jag hittade en rolig låt


3. Jag höll för första gången i livet en månadsgammal bebis i min famn

4. Joel och jag köpte biljetter till Hultsfred och han ringde och var peppig i en timme

5. Jag orienterade, vilket jag inte gjort på kanske 6 år, och bestämde att jag ska åka på O-ringen i sommar

6.  Jag  köpte solglasögon och jag blev varm för första gången sedan september

7. Jag jobbade mer än någonsin tidigare och höll designdemos och heldagskurser

8. Jag låg på en solvarm sten i Malmö hamn och det var helt tyst förutom det virrande ljudet från ett ensamt kastspö med jämna mellanrum

9. Först grät jag tills jag kräktes

10. Och sedan märkte jag att det är hundra gånger bättre att vara ensam när man är själv, än att vara det fast man är tillsammans med någon

and I stood there like a businessman waiting for a train, waiting for the future to arrive

Varför berättar de inte att man aldrig blir stor? Att man kan ha jobb, kavajer och klackar och mineralpuder, döda föräldrar och trehundra högskolepoäng och tusen resta mil bakom sig. Och ändå blir hjärtat aldrig äldre än i bästa fall en tonåring, i sämsta fall ett treårigt barn på blodsockerdipp.


Jag trodde man som tjugosex var klar med det där med att komma på en enda vettig sak att göra med sig själv och sitt liv. Hör inte det typ...studenten till?

Men jag har faktiskt ingen aning. Nu när jag är fullkomligt fri och vargalös. Meningslös. Det finns ingenting jag vill. Ingenstans jag vill åka. Hörru Gud? Kör mig vart du vill, så fort du kan.

efterord/kärleksbrev

Det snöade inte våren 2008, men det var vid den här tiden, i samma vårkalla ljus, som jag var i Stockholm och hälsade på. Det var innan allt. Innan döda mammor och kursen i beslutsteori. Innan ett helt nytt gäng av gemensamma vänner till låns, ett fallfärdigt hus i Klippiga Bergen, HG-bröllop, bussnätter i Sydamerika, exjobb, New York-lägenheter, jobb, stadsbyten, fallskärmshopp, och det jävla vuxenlivet som jag aldrig riktigt får någon ordning på.

Men det var mycket annat. Våren 2008 var en hel roman. En av alla de sakerna var en anonym brevväxling med en Varg och att jag fick korta men efterlängtade sms-svar av honom på Stadsteaterns toalett när jag besökte min moster i huvudstaden. Jag satt på Dramatentrappan i solen och åt årets första glass och hade livet i allmänhet och fem år i synnerhet framför mig. Nu är de fem åren slut.

Så är det. Att något som tar ettusenåttahundra dagar att bygga, alltid rivs på en enda eftermiddag. Sen är det bara städarbetet kvar. Upp till midjan står vi i trasiga drömmar, överstrukna planer och i hörnen redan naggade fotografier.

minnen av aprilhimlen

En annan typ av blått

De skrev att den svenska våren var inställd, men när vi kom tillbaka igår var den ju visst här, om än lite försiktigt tassande, diskret gassande. Och tur är väl det. Jag har varit en vecka i alperna, där våra hjärnor har fattat noll beslut, våra hjärtan bara behövt navigera en begränsad och vänligt inställd grupp, och våra kroppar fått arbeta sig dödströtta varje dag. Hemkomstångesten är total. Jag känner mig förlamad. Instängd. Det rinner kondens och tårvätska längs mina blodkärls väggar.

Denna väderkvarnsstridande 2000-talsångest, så futtig och så svårbekämpad. Jag vandrar i drivor av avbitna naglar, spänner mina käkar och släpper lös min blick. Men. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är vårens. Klockan är åtta på kvällen och himlen har världens vackraste färg. Hur säger man? Elektriskt blå, stålblå, mörkt djupt varmt sammetslikt böljande blått.

Jag tänker på när jag varit så cyklande lycklig att det nästan kunnat förväxlas med feber, under just sådana djupblå vårhimlar. Och jag tänker på att min mamma som jag aldrig fick prata färdigt med måste ha tittat upp i dem så många gånger, och säkert känt samma uppfuckade känslor som jag gör nu. Och framför allt tänker jag på den trygga, varma person jag kommer att vara om kanske 20 år, när pusslet är lagt, när jag vet att allt blev bra, då jag kommer att stå med någon dryck i handen på kanske en veranda och titta uppåt och känna lukten av nyblottad jord.

Så när mina blå möter himlens dito, när den går från ultramarin till midnattsblå. Då möter jag också dessa tre personers blickar. Det förslår inte. Men det är hundra gånger bättre än att vara ensam i mörker.