När jag satt till bords och åt pastasallad utan kyckling på SOF-skiftet förra helgen frågade mig min bordsgranne varför jag var vegetarian. Jag var ju den enda i hela organisationen som inte åt kött, så det kan tyckas vara en befogad fråga. Jag hade kunnat nämna tusen skäl, men jag sa som det var; att jag är miljövegetarian och äter inte djur för att det är mycket mer omiljövänligt ur ett energiperspektiv, åtminstone om man äter annat grönt än flygimporterade kiwis från Nya Zeeland.
"Aha", sade bordsgrannen entusiastiskt, "Det är okej, det är ett bra skäl. Jag har träffat så mycket vegetarianer som inte har några vettiga anledningar att inte äta kött. Att det är synd om djuren och så."
Jag bleknade inombords och försökte påpeka att vilket skäl som helst är väl fullgott, det måste ju vara upp till individen om hon vill vara vegetarian eller ej? Men han förstod inte alls, höll fast vid sin ståndpunkt med rynkade ögonbryn och diskussionen fortsatte sådär i några minuter, som en LP-skiva där nålen hakat upp sig i ett och samma spår. Till slut, eller rätt snart om jag ska vara ärlig, blev jag förbannad, och tyckte att folk har väl rätt att vara vegetarianer om det så är för att de tror att det bor små gröna monster i köttfärsen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att "jag tycker inte det är helt okej att du har så jäkla ful frisyr, hade du varit utvecklingsstörd eller nåt hade det varit ett godkänt skäl, men ren och skär töntighet är inte ett fullgott dito" och avslutade samtalet några grader surare än jag varit när jag satt mig till bords.
Och det stör mig så oändligt mycket, att så fort folk tror på/står för/brinner för något; må det vara vegetarianism, religion , en sexuell läggning eller en politisk ståndpunkt, så ska de jämt misstänkliggöras, frågas ut och tryckas ner i skorna. Trött på erbjudanden om blodiga biffar och folk som säger att man förnekar vetenskapen och är allmänt störd om man tror på Gud. Jag försöker inte pracka på er något. Jag kritiserar inte er livshållning. Jag har bara gjort ett ställninsgtagande i en fråga som faktiskt bara gäller mig och min person.
söndag, november 30, 2008
söndag, november 16, 2008
Det nya svarta
Genom bruset av ljud hör jag ingenting
Raden av ansikten som passerar och ler får mig att känna exakt ingenting
Det kostar att ha roligt jämt, det kostar att ha kul jämt
Jag är trött på dekadens nu. På mörker. Fina kläder och läppstiftsmärken på glasen. På vända dygn, ostädade rum, köpt mat och att vara taktisk. På att hela tiden vara på väg, som vore det en flykt, snabba cykelfärder genom natten då man bara vill fram. Trött på att det är så förföriskt att man alltid tror sig ha ork. Och jag är så evinnerligt trött på att alltid vara trött.
Jag vill laga gröt till frukost och ha tid att läsa mina böcker och tidningar. Jag vill kämpa fysiskt, svettas varje dag på campushallen och bli hård och stark och uthållig. Jag vill ligga i fas, andas frisk luft, känna årstiderna och ha kläder man inte behöver vara rädd om. Jag vill skratta med magen, laga mat som tar lång tid och göra alla fina saker jag tänker ut, allt det onödiga. Jag vill kramas och tycka om och vara på riktigt.
Raden av ansikten som passerar och ler får mig att känna exakt ingenting
Det kostar att ha roligt jämt, det kostar att ha kul jämt
Jag är trött på dekadens nu. På mörker. Fina kläder och läppstiftsmärken på glasen. På vända dygn, ostädade rum, köpt mat och att vara taktisk. På att hela tiden vara på väg, som vore det en flykt, snabba cykelfärder genom natten då man bara vill fram. Trött på att det är så förföriskt att man alltid tror sig ha ork. Och jag är så evinnerligt trött på att alltid vara trött.
Jag vill laga gröt till frukost och ha tid att läsa mina böcker och tidningar. Jag vill kämpa fysiskt, svettas varje dag på campushallen och bli hård och stark och uthållig. Jag vill ligga i fas, andas frisk luft, känna årstiderna och ha kläder man inte behöver vara rädd om. Jag vill skratta med magen, laga mat som tar lång tid och göra alla fina saker jag tänker ut, allt det onödiga. Jag vill kramas och tycka om och vara på riktigt.
onsdag, november 12, 2008
Ich bin ein Berliner
Timekill, Stizz & TV-tornetOm man har 94 kronor över och dessutom en snäll J-dog till utbytesstudent som bor i ett kollektiv i den tyska huvudstaden kan man trycka ner sitt miljösamvete i magen och ta Ryanair till Berlin över en helg.
Där kan man sova sju personer i ett rum, fascineras över arkitektur (exempelvis gigantiska skolådehus med regnbågar på i förorterna), förstå mer om DDR och besöka ett gammalt Stasi-fängelse, hitta nattcaféer som påminner om någons vardagsrum från 50-talet, dansa till minimalistisk techno, hamna i en procession till minnet av Kristallnatten och höra ofantligt vackert saxofonspel, hitta en märkligt placerad konstgräsmatta, dricka cocktails och weizenbier, undvika att spendera pengar, koordinera sex flickor geografiskt och viljemässigt och åka ofantligt mycket S-bahn. Och inte minst stå på ett hustak i Schöneberg och primalskrika så att man inte kan prata på två dar.
Det rekommenderas.
måndag, november 03, 2008
Gå på spex!
Titta vad snygga de är!På tal om kultur så hade Holgerspexet, där jag är med i kostymgruppen som syr kläder och sminkar skådis, i lördags premiär för sin uppsättning av Gustav III - mord och inga visor. Jag tycker verkligen att ni ska köpa er en biljett och gå på en av föreställningarna, för premiären gick lysande och jag är så otroligt stolt över och imponerad av alla medverkande! Här hittar du information om när vi spelar och hur man får tag på en biljett.
Och fotot är taget av Niklas Brunberg.
söndag, november 02, 2008
Popuärkultur oktober 2008
...eller Society, you're a crazy breed
Vid en första anblick passerade oktober förbi mina ögon som en suddig virvel av gulorangeröda höstlöv, medan jag gjorde mitt bästa för att prioritera och navigera genom min hektiska tillvaro. Men kikar man närmare kan det konstateras att det trots allt hände lite annat än skola, spex ochdiverse ideella åtaganden.
Till exempel var vi flitiga besökare av LiU:s filmförening Kårullen.
Vi tittade på Into the wild, en film som gjorde stort intryck på oss vare sig vi ville eller inte. Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den från college nyutexaminerade Christopher som utled på materialism och lögner bränner sina pengar och lämnar sina hycklande American Dream-föräldrar för att uppleva spontana liftaräventyr genom USA och slutligen ta sig an den ultimata drömmen: att avsiktligt gå vilse i Alaskas kärva natur solokvist. Fotot är fantastiskt, historien medryckande och Christopher fascinerande. Trots en och annan amerikansk macho-scen, typ våghalsig rafting i Coloradofloden med öppen kajak, lyckades filmen verkligen beröra. Dessutom bidrar Eddie Vedder med ett stillsamt soundtrack som har fått snurra en hel del i mitt iTunesbibliotek.
Into the wilds beröringsfaktor bleknade dock till försummelse i jämförelse med den nästföljande veckans film, den österrikiska Import/Export. Handlingen följer två parallella historier: En ung ukrainska lämnar sin bebis och sitt jobb som internetsexförsäljerska för en bättre(?) tillvaro i Österrike, där hon blir illa behandlad av rika hemmafruar och jobbar på ett ålderdomshem där till synes släktinglösa gamlingar ligger och mumlar för sig själva i olika stadier av fysiskt och psykiskt förfall. Samtidigt förlorar en framtidslös och skuldbelastad österrikisk yngling sitt arbete som nattvakt och följer med sin känslomässigt störda styvfar för att sälja godisautomater i Ukraina och dricka öl på dekadenta lokala hak i jakt på lagom desperata/utsatta ukrainska kvinnor. Det är konstant snöslask, fabriksrök och förfallna bostadsområden; sopberg, förfall och förnedring. Det finns inget ljus, inget hopp. Amatörskådespelarna har liknande bakgrund som de karaktärer de spelar, och de gestaltar dem otroligt bra. Men jag har aldrig mått så dåligt av en film, och för att kunna andas igen och sluta må illa var vi efter filmen tvugna att debriefa med te och dämpat ljus i flera timmar.
När vi på SF tittade på den tyska Der Baader-Meinhof Komplex var det snarare huvudet än magen som smärtade, efter 2,5 timmars maximal koncentration. Filmen utspelar sig på 60- och 70-talen och handlar om den västtyska vänsterradikala gruppen RAF, Röda Armé-Fraktionen. Gruppen, som främst leds av den intellektuella journalisten Ulrike Meinhof och den mer adrenalinstinna och aggressiva Andreas Baader, reagerar mot vad de anser vara den av Västtyskland understödda amerikanska imperialismen genom diverse terrordåd som till slut eskalerar bortom kontroll. Otroligt intressant, om än svårt att hänga med i alla svängar, och skrämmande att inse att vi vet så lite om historia som ligger så nära oss i tiden. Dessutom var filmen utmärkt att analysera ur ett gruppykologiskt perspektiv, vilket passade oss som handen i handsken inför tentan som inföll ett par dagar senare.
Oktober avrundades med den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Filmen har redan fått ett stort erkännande, både utomlands och i Sverige och det är något som den verkligen förtjänar. Ajvide Lindqvist twistar till vampyrtemat genom att placera det mitt i vardagen: Tolvårige Oskar bor i en halvtrist förort till 70-talets Stockholm och trakasseras i skolan av klassens balla killgäng. En dag träffar han Eli, en nyinflyttad flicka i samma ålder, och de bli vänner. Emellertid visar det sig att Eli i själva verket är en vemodig och uråldrig vampyr, vilket komplicerar relationen och tillvaron en aning. Handlingen må låta lite cheesy när den beskrivs såhär, men filmen var fantastisk. Subtil, vacker, precis lagom obehaglig och med imponerande skådespelarinsatser från de två unga huvudpersonerna.
På musikfronten har aktiviteten varit lägre. Vi besökte denna
månad ett John Doe ([hg]:s popklubb), där det stockholmsbaserade bandet Speedmarket Avenue spelade. De uppvisade ganska ordinär svensk indiepop, men med god närvaro och en rolig sångerska. Jag har även lyssnat en del på höstens brittiska pophype, skotska Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. Det är roligt med accenten och referenserna till andra brittiska band, och texterna håller hög klass, men bandet har inte lyckats hålla uppe mitt intresse i längden och leva upp till sin hype. Ett par år efter alla andra har jag upptäckt Laakso, det band som var Markus Krunegårds huvudsysselsättning innan han gick solo i våras. Det svenskfinska popvemodet fascinerar åtminstone för stunden, men vi får se om det är något som håller i längden. Annars räddades musikmånaden av underbara Katt som spontant överraskningsbeställde Navid Modiri & Gudarnas alldeles färska skiva Allt jag lärt mig hittills till mig. Göteborgarna uppvisar som vanligt en förvirrande blandning av hiphop, pop och reggae och det är bättre än någonsin. Navid kan fortfarande inte sjunga och ibland balanserar texterna på gränsen till mer än lovligt konstiga, men är allt som oftast geniala. Precis vad som behövs i det svenskaste av höstmörker. Låt oss se vad som kan få oss att ta oss igenom november.
Vid en första anblick passerade oktober förbi mina ögon som en suddig virvel av gulorangeröda höstlöv, medan jag gjorde mitt bästa för att prioritera och navigera genom min hektiska tillvaro. Men kikar man närmare kan det konstateras att det trots allt hände lite annat än skola, spex ochdiverse ideella åtaganden.
Till exempel var vi flitiga besökare av LiU:s filmförening Kårullen.
Vi tittade på Into the wild, en film som gjorde stort intryck på oss vare sig vi ville eller inte. Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den från college nyutexaminerade Christopher som utled på materialism och lögner bränner sina pengar och lämnar sina hycklande American Dream-föräldrar för att uppleva spontana liftaräventyr genom USA och slutligen ta sig an den ultimata drömmen: att avsiktligt gå vilse i Alaskas kärva natur solokvist. Fotot är fantastiskt, historien medryckande och Christopher fascinerande. Trots en och annan amerikansk macho-scen, typ våghalsig rafting i Coloradofloden med öppen kajak, lyckades filmen verkligen beröra. Dessutom bidrar Eddie Vedder med ett stillsamt soundtrack som har fått snurra en hel del i mitt iTunesbibliotek.Into the wilds beröringsfaktor bleknade dock till försummelse i jämförelse med den nästföljande veckans film, den österrikiska Import/Export. Handlingen följer två parallella historier: En ung ukrainska lämnar sin bebis och sitt jobb som internetsexförsäljerska för en bättre(?) tillvaro i Österrike, där hon blir illa behandlad av rika hemmafruar och jobbar på ett ålderdomshem där till synes släktinglösa gamlingar ligger och mumlar för sig själva i olika stadier av fysiskt och psykiskt förfall. Samtidigt förlorar en framtidslös och skuldbelastad österrikisk yngling sitt arbete som nattvakt och följer med sin känslomässigt störda styvfar för att sälja godisautomater i Ukraina och dricka öl på dekadenta lokala hak i jakt på lagom desperata/utsatta ukrainska kvinnor. Det är konstant snöslask, fabriksrök och förfallna bostadsområden; sopberg, förfall och förnedring. Det finns inget ljus, inget hopp. Amatörskådespelarna har liknande bakgrund som de karaktärer de spelar, och de gestaltar dem otroligt bra. Men jag har aldrig mått så dåligt av en film, och för att kunna andas igen och sluta må illa var vi efter filmen tvugna att debriefa med te och dämpat ljus i flera timmar.När vi på SF tittade på den tyska Der Baader-Meinhof Komplex var det snarare huvudet än magen som smärtade, efter 2,5 timmars maximal koncentration. Filmen utspelar sig på 60- och 70-talen och handlar om den västtyska vänsterradikala gruppen RAF, Röda Armé-Fraktionen. Gruppen, som främst leds av den intellektuella journalisten Ulrike Meinhof och den mer adrenalinstinna och aggressiva Andreas Baader, reagerar mot vad de anser vara den av Västtyskland understödda amerikanska imperialismen genom diverse terrordåd som till slut eskalerar bortom kontroll. Otroligt intressant, om än svårt att hänga med i alla svängar, och skrämmande att inse att vi vet så lite om historia som ligger så nära oss i tiden. Dessutom var filmen utmärkt att analysera ur ett gruppykologiskt perspektiv, vilket passade oss som handen i handsken inför tentan som inföll ett par dagar senare.
Oktober avrundades med den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Filmen har redan fått ett stort erkännande, både utomlands och i Sverige och det är något som den verkligen förtjänar. Ajvide Lindqvist twistar till vampyrtemat genom att placera det mitt i vardagen: Tolvårige Oskar bor i en halvtrist förort till 70-talets Stockholm och trakasseras i skolan av klassens balla killgäng. En dag träffar han Eli, en nyinflyttad flicka i samma ålder, och de bli vänner. Emellertid visar det sig att Eli i själva verket är en vemodig och uråldrig vampyr, vilket komplicerar relationen och tillvaron en aning. Handlingen må låta lite cheesy när den beskrivs såhär, men filmen var fantastisk. Subtil, vacker, precis lagom obehaglig och med imponerande skådespelarinsatser från de två unga huvudpersonerna.På musikfronten har aktiviteten varit lägre. Vi besökte denna
månad ett John Doe ([hg]:s popklubb), där det stockholmsbaserade bandet Speedmarket Avenue spelade. De uppvisade ganska ordinär svensk indiepop, men med god närvaro och en rolig sångerska. Jag har även lyssnat en del på höstens brittiska pophype, skotska Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. Det är roligt med accenten och referenserna till andra brittiska band, och texterna håller hög klass, men bandet har inte lyckats hålla uppe mitt intresse i längden och leva upp till sin hype. Ett par år efter alla andra har jag upptäckt Laakso, det band som var Markus Krunegårds huvudsysselsättning innan han gick solo i våras. Det svenskfinska popvemodet fascinerar åtminstone för stunden, men vi får se om det är något som håller i längden. Annars räddades musikmånaden av underbara Katt som spontant överraskningsbeställde Navid Modiri & Gudarnas alldeles färska skiva Allt jag lärt mig hittills till mig. Göteborgarna uppvisar som vanligt en förvirrande blandning av hiphop, pop och reggae och det är bättre än någonsin. Navid kan fortfarande inte sjunga och ibland balanserar texterna på gränsen till mer än lovligt konstiga, men är allt som oftast geniala. Precis vad som behövs i det svenskaste av höstmörker. Låt oss se vad som kan få oss att ta oss igenom november.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)