lördag, december 29, 2007

Hårda bud i Mellerud

Allt behöver en slogan. Orter och städer i synnerhet. För att sättas på kartan, för att göra ett statement: det här är vi. Var "Hårda bud..." kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag vet (1) att det nämnts i DN-serien Assar en gång, (2) att en boktitel bär detta namn (Hepp!), och (3) att det trycktes på sportflaskorna i gjorda hos Mellerud Plast när jag var liten. Och framförallt att jag har blivit rätt trött på det...

Numera bor jag i en stad "där idéer blir verklighet". En relativt attraktiv devis trots allt, särskilt i jämförelse med många småorters magknipsframkallande försök i stil med "Grums - så mycket mer än du tror" och "Expansiva Mjölby". Sen finns det lite skojigare varianter, som "Uppsala har en rolig historia" och "I love Hjo". De får naturligtvis passera. Och Stockholms stöddiga "The capital of Scandinavia" är nog svårt att göra något åt.

Min hemorts närmaste stad Åmål är ett kapitel för sig. Denna Dalslands enda stad som förut var känd (?) som trista "Åmål - vid Vänern" fick snabbt den lite mer inspirerande etiketten "Fucking Åmål" efter filmen med samma namn. Men nu hälsar skylten vid infarten välkommen till "Världens näst bästa stad" ('näst' står liksom infogat, med en liten pil). Förstår kommunen inte vidden av den desperation de signalerar? Och varför näst bästa? Jag förstår inte. Själv har jag alltid föredragit Åmålsysnonymen "Ändå Något" - vilken påstås härstamma från någon uråldrig story om vad djävulen sa när han var ute och spatserade och stötte på den lilla pikanta staden.

Det där med smeknamn på städer verkar vara populärt överhuvudtaget. Lars Winnerbäck förmedlade Linköpings ekvivalent Stångåstaden (jag förstår inte varför, jag vet ingen stad som präglas så lite av sitt vatten som just denna), och Göteborg kallas frekvent (åtminstone på västkusten) för Sveriges framsida. Och sen har vi alla dessa pastisher på mer berömda metropoler: Den lokale skalden Birger Sjöberg benämnde Vänersborg obegripligt nog som Lilla Paris och Göteborg är tydligen känt som Lilla London. Stockholm är Sveriges Venedig och Norrköping Sveriges Manchester. Att Göteborg för det otränade ögat inte bär minsta likhet med den brittiska huvudstaden och att det för de flesta ter sig självklart att Vänersborg överhuvudtaget inte är jämförbart med i den franska modemetropolen är tydligen inte väsentligt. Men varför kan städerna inte bara vara sig själva? Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder, den behöver inte jämföra sig med någon fjantig italiensk boplats som ändå håller på att trilla i sjön.

Alla kan inte vara bäst. Det räcker att duga. Om kommunerna lade ner hälften så mycket arbete på att faktiskt känna äkta stolthet över sin orts eller stads fördelar, som de ägnar åt att hitta på finurlig glasyr som skall täcka dess skavanker, så skulle kanske mycket vara vunnet. Och framför allt skulle man slippa vrida sig i plågor över pinsamma och tillkämpade allegorier och slagord.

fredag, december 28, 2007

Noterat

I en notis i Dagens Nyheter är man bekymrad över att julen har varit ovanligt våldsam för landets kvinnor. Dessa dagar är normalt sett annars lugna, citat "2006 anmäldes bara 40 misshandelsbrott mot kvinnor per juldag" slutcitat. Men under årets julhelg låg samtalen till Kvinnofridslinjen obetydligt under det normala genomsnittet på cirka 70 stycken per dag.

Ungefär 70 svenska kvinnor per dag utsätts alltså för misshandel och/eller våldtäkt, i stort sett uteslutande av män. Ändå hör man då och då någon pösig typ surt ynka fram att sådana där feminister, de tycks ju hata män. Och jag vill bara slå mig för pannan och skrika det som borde vara uppenbart:

Är det vi som hatar? Är det vi? Detta - påstådda - hat tycks mig oändligt litet i jämförelse med det fundamentala hat som somliga män verkar känna mot kvinnor? Eftersom de slår, förnedrar, våldtar och kränker:

Sjuttio. Kvinnor. Per. Dag.

Det borde vara uppenbart: det är nazisterna, homofoberna, våldsmännen och förtryckarna som är grunden till hatet. Inte de som kämpar mot orättvisorna. Som bara vill leva i frihet, jämlikhet och syskonskap.

måndag, december 10, 2007

Om att handla för lite

När jag framåt eftermiddagen bättrar på min allmänbildning med hjälp av min alldeles egna pappersversion av Den Stora Morgontidningen, sätter jag nästan min gröna curry i halsen. Mina ögon möter en helsidesannons från Svenskt Näringsliv, prydd av en pepparkaksgumma med krossade drömmar. Rubriken lyder "SAGAN OM GUMMAN SOM HANDLADE FÖR LITE".

Över resten av sidan presenteras en berättelse på klassisk sagomanér. Den handlar om den lilla gumman, vars största hobby är att glädja sig själv och sina nära och kära genom att köpa saker. Och om gubben som hon handlade hos, och som därmed fick råd att äta julmat. Och om människorna i de fattiga länderna som gladde sig så att få tillverka sakerna i gubbens affär, så att de kunde ha ett jobb. Med sedan fick den lilla gumman syn på en kultursida i en tidning. Jag citerar: Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel var dåligt, skrev de. Dåligt för själen, för de fattiga och för planeten. Och då började den lilla gumman handla lite mindre, och alla i den lilla lilla staden tänkte likadant, och se, då hände något hemskt förstår ni: Gubbfan konkade, de fattiga på andra sidan jorden miste sitt, och tanten fick en "jättetråkig jul".

Det här är uselt i så många dimensioner så jag inte vet var jag ska börja. Hur understår de sig? Hur fan kan de med att tala till oss på det sättet? Som om vi vore barn, som om vi inte visste och förstod någonting, som om vi inte kunde tänka själva. Svenskt näringsliv må tycka att de är festligt provocerande. Jag tycker att de är fullkomligt patetiska. Och märkligt...gammalmodiga.

Man behöver inte vara kommunist eller nationalekonom eller logiker för att tro på ett samhälle där handeln inte ständigt måste öka. Som om inte hela västerlandet redan är som en bulimiker, där vi missbrukar konsumtion och slutar upp tjocka fast tomma, med en sur eftersmak i munnen. Som om en sydamerikansk kaffeodlare ens får en promille av det pris som kaffet säljs för i butikerna. Som om julhandeln inte kommer att slå rekord i år igen.

Och jag vill bara skrika och gråta över de ekonomiska orättvisor som råder - över att folk faktiskt söker lyckan i något så patetiskt som prylar och julklappar och att definierar sig själva utifrån vad de köper - över att mina barns planet håller på att gå åt helvete.

På förstasidan av samma tidning står årets mottagare av Nobels fredpris Al Gore och säger Klimatproblemen kan inte lösas med teknologi, vi måste ändra vår livsstil. Det, era dumma nöt, är den enda handling som behövs, inte en ökning av vår redan groteska hetskonsumtion.

Min tröst i havet av inskränkt idioti är: 1. att Svenskt Näringsliv lägger krokben för sig själva genom sin förstasidesnyhet "De rika blir allt rikare". 2. alla upprörda blogginlägg om det här. Googla själv på sagans namn! 3. anledningen till att Svesnkt Näringsliv känner att de behöver en sån här annons. Heja kultursidorna!

söndag, december 09, 2007

The best moments


När jag var ute i vida världen och reste efter gymnasiet, lade en av mina reskumpaner kontinuerligt upp bilder från resan på en internetsida. När han hade kommit hem skapade han en ny kategori, "The Best Moments". Trots att hans resa, både den delen av den när jag var med och den andra, varit fylld av spektakulära händelser och häftiga upplevelser, var majoriteten i den här kategorin inte foton av sådant. Istället föreställde påfallande många av dem honom själv liggandes på rygg tillsammans med någon, oftast en tjej, däribland mig. Jag blev såklart glad att en av hans resas bästa stunder tydligen varit när han och jag legat på den gigantiska sängen i uthuset hos den där australienska hippiefamiljen och pratat om allt mellan himmel och jord. Men egentligen avfärdade jag mest de här bilderna som självbekräftande statusmarkörer, mer eller mindre.

Men idag kom jag av någon anledning att tänka på det där. Och efter en stunds funderande insåg jag att de bästa stunderna i livet, de har nog varit när jag legat på rygg tillsammans med någon jag tycker om.

Mellan mina föräldrar som sover middag på sängen i vardagsrummet. Min stora högstadieförälskelse och jag på luftmadrasser på olika orienteringsläger och -tävlingar runt om i Sverige. Jag och Julia i ett tält på Bore Kulle utbytandes hemligheter som aldrig uttalats högt förut. Alla dessa otaliga tillfällen med Jonatan. Med den långe holländaren Jan i en park i Sydney. Nattetid sovandes i hängmattor under livsfarliga kokospalmer i Costa Rica med Mona. Under stjärnorna bredvid Tomas på en gräsbeklädd kulle i ett ännu okänt Ryd. På en ärvd filt med Joel i Allén under en av årets första sommarskymningar. Och efter tre avsnitt Scrubs på raken på min säng här bakom mig tillsammans med Jonas.

Lukt av gräs, jord, luft och människors personliga dofter. Allt från trygghet till spänning och uppspelthet. Men någonting gemensamt: Den grundläggande, ofrånkomliga gemenskapen, och den åtråvärda känslan av nuet. Lyckligare och mer levande än så blir jag inte.

tisdag, december 04, 2007

Julmusik

Re-issue! Re-package! Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph, extra track (and a tacky badge)

Vi kan det här nu. Det är samma gamla Absolute Christmas som rullar ut sig som en glöggdoftande och tjock, söt dimma kring våra hjärnor som alla andra år. Det är Sinatra, Elivs och de andra gamla godingarna, lite klassiskt svenskt med Carola och Peter Jöback, en aning modernt med Backstreet Boys, samt förstås pseudorevolutionära och ack så trötta Just D.

Jag har växt upp med de här låtarna, de är Svenska Folkets favoriter, de "hör till" och "det är ju så mysigt". Men man begår ett fundamentalt misstag om man antar att någonting automatiskt blir bra bara för att det är tradition: väldigt, väldigt många har minnen från julaftnar som de skulle kunna strypa Tommy Körberg för att glömma. Personligen tilltalas jag i allra högsta grad av julen, men snälla, låt oss...inspireras lite! Låt våra hjärtan få tänka - och känna! - efter istället för att försöka skapa stämning genom att brutalt injicera socker och fabricerat julmys i aorta.

I min iTunes-playlist har jag skapat en flyktplan av alternativa låtar som passar julen:

Kent - Elite
Jag har sprungit i ett liv nu / jag sprang för att stå still / i jakt på ett mirakel / när det fanns precis intill
Sällsynt odeprimerat för att komma från Kent. Juligt pompös gospel där Jocke Berg sjunger om sina förfäder så att hjärtat kniper ihop sig och man växer flera meter.

Lars Winnerbäck - Julgröten
God jul fru Hjärter Dam & Fröken Svår / Och gott nytt år / till all er sorg och era sår
En klassiker. Om den ångestfylld glättighet, och om dem som blir extra ensamma när julen infinner sig.

Detektivbyrån - E18

Fullt av bjällerklang. Magiskt instrumentalt utan motstycke.

Håkan Hellström - Fairytale of New York
You scumbag, you maggot, you cheap lousy faggot / happy christmas you arse / I pray God it's our last
Håkan med ensembles livetolkning av den allltid lika fantastiska Pouges-låten om ung kärlek som ruttnar med åldern är den cyniska texten till trots en riktig glädjexexplosion.

Bach -Ich Ruf' Zu Dir Herr Jesu Christ
Det här klassiska stycket fick jag av min kompis Tommy. I all sin lågmäldhet rymmer det mer känsla än Bing Crosby och Nat King Cole tillsammans. Att lyssna på det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Leonard Cohen/Jeff Buckley - Hallelujah
She broke your throne and she cut your hair / and from your lips she drew the hallelujah
Okej, detta val må vara förutsägbart. Men jag kan bara inte värja mig mot den här låten, det tror jag nästan ingen kan. Den har provocerat mig till tårar tre gånger på en vecka. På ett bra sätt.

Jens Lekman - The cold swedish winter
I saw doubt in her eyes / when I said I wanted to kiss her / for the sake of liking her / and not because of the blizzard
Allas vår Jens filosoferar över hur det nordiska klimatet påverkar våra kärleksliv och våra hjärtan.

Annan bra alternativ julmusik:
Belle & Sebastian - Get me away from here I'm dying / Caesar's - Winter song / Cirkus Miramar - Schlager från Moskva / Coldplay - Yellow / Death Cab for Cutie - Someday you will be loved / Jens Lekman - The opposite of hallelujah / Kent - December / Timo Räisänen - Fear no darkness promised child / Nouvelle Vague - The killing moon / Lars Winnerbäck - Kom änglar / The Smiths - There is a light that never goes out / Antony & the Johnsons - Hope there's someone

torsdag, november 29, 2007

Den sista utposten

När man prövat allt. När det inte finns några alternativ kvar. När ens ambitioner sköljts bort av en flod av te, MSN, bloggar, gitarrer och slösurf. Då går man till HumSam.

Det är det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga biblioteket här på universitetet. Det är en fantastisk plats; med tysta läsesalar, ett oändligt antal rum/våningar/utrymmen, och naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med kunskap. Men det bästa av allt är de rader av upplysta bås, där man kan sitta och studera i avskiljdhet, på samma gång som man delar sina vedermödor med en massa andra i samma situation.

Här finns små flickor med stora juridikböcker fullproppade med färggranna flikar. Här finns laptops och hörlurar. Här finns böjda ryggar, understruken text och halvfyllda vattenflaskor. Men ingen mat, inga höga ljud, inget prat och ingen lukt förutom den karakteristiska, kultiverade och nästan mytiska bokdoften. Luften är så tjock av flit att den går att skära med kniv.

När man går hit vet man att det är allvar. Man stänger av mobilen och datorns trådlösa nätverk. Nu jäklar ska här skrivas. Deadline imorgon!

tisdag, november 27, 2007

Studieresultat


Så här såg det alltså ut när pepparkakshuset bakades. Bilden ovan togs av Sally, och på Facebook kommenterade jag den med att jag och Jonas ser ut som glada tolvåringar.

Han genmälde med att verket sedemera också såg ut att vara skapat av små barn i den åldern. Jag förstår inte varför?


En känd byggnad i Ryd! Kan du gissa vilken?

måndag, november 26, 2007

Studentens lyckliga dar

Att stiga upp klockan 06.50 är aldrig något en student på filosofiska fakulteten uppskattar, men när jag, Sally och Lisa fyrtio minuter senare satt på den morgontrötta linje 213 mot Malmslätt med anteckningsblocken i högsta hugg, kände jag mig ändå priviligerad. Det var vad man kunde kalla "en vanlig måndagsmorgon"; små snöflingor yrde i halvmörkret utanför rutorna och folk satt på sina säten och läste gäspandes Extra Östergötland på väg till jobb och skola.

Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.

Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.

Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.

säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.

lördag, november 24, 2007

Jag ska samla mina köpoäng och sen flyttar jag till T1...

...om jag så ska vänta hela mitt liv så ska jag fan till T1

De ringde från kollektivet i T1 som jag varit och tittat på för en vecka sedan, och sa att jag hade fått det. Och hur smickrad jag än var över att ha blivit vald steg paniken brännande från magen upp till hårfästet; jag skaffade betänketid till nästa dag vid lunchtid, lade på och samlade till panikmöte med Jonatan.

Tankarna som den här hösten handlat om skulle samlas och och det avgörande valet göras. Alla dessa timmar jag gnällt, pratat, vägt fördelar mot nackdelar, frågat och funderat skulle destilleras till en framtid. Efter ett par timmars till synes resultatlöst samtal som ibland växlade spår till andra ämnen, insåg jag att ett beslut vuxit fram av sig själv, och det var dags att sluta tänka och istället ge efter.

Okej okej, dags för lite klarspråk kanske, låt oss lämna de kryptiska formuleringarna ett tag: Hur mycket jag än personligen tror på vår utbildning, tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att gå i en klass som haft 50% avhopp. Och att folk är oambitiösa, släpar kurser efter sig och precis klarar sina tentor, kanske. Jag tyckte det var så jobbigt att folk kändes så långt bort och att vårt gäng liksom lösts upp utan att jag märkt det. Och att den enda som verkade sakna det var jag. Att jag liksom inte tycktes passa in här längre och att staden & tillvaron gått från glänsande perfektion till att knaka i fogarna, på något obegripligt sätt. Dessutom återupptog jag en gammal dröm och visste inte om det var en utbildning att satsa på eller bara något jag alltid återvänt till i stunder av tvivel och grubblerier.

Jag satt i mitt korridorsrum och försökte få rätsida på tillvaron och på diverse ackord på gitarren, och ut strömmade E-mollen och Linköpingssonen Winnerbäcks texter

Den stan hade inga visioner
inga öppna hav, ingen kust
inga salta historier i väggarna
inga svindlande höjder, ingen lust

Och allt kändes så manifesterat.

Men nej. Nu är mitt beslut taget. Jag ska inte jobba i ett halvår för att få arbetslivserfarenhet. Jag ska inte bli psykolog. Jag ska inte flytta till Göteborg. Det jag har här är för bra.

Jag byter ut E-moll mot A-moll, och låter Winnerbäck istället sjunga

jag blir väl kvar här i stan vid Stångån

Och sen skippar jag mollen överhuvudtaget och börjar nynna på fadderiets första gyckel, det som vi skrev på "We're from Barcelona", och som handlade om hur man flydde det skabbiga studentryd för ett lyxigare område (Jag älskar narcissismen i att kunna citera sig själv i sina bloggrubriker). Jag ska bo i kollektiv! Jag ska få en diskmasin! Och tvättmaskin! Och ett riktigt kök!

Avslutningsvis vill jag tacka de personer som lyssnat och/eller gjort min höst mycket, mycket bättre när allt känts tungt:

Jonas, Julia, Jonatan, Mamma, Pappa, Katta och Holgerspexets kostymgrupp.

torsdag, november 08, 2007

Idag är en stor dag

Inte bara för att jag äntligen fått slänga alla mina AI-papper (eftersom jag fick VG på tentan!)
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).

Utan för att jag kände mig glad igen.

Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.

Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.

tisdag, november 06, 2007

I det typiskt förortstorftiga Ryd centrum ser jag en ful, korthårig, medelålders kvinna sitta ensam på en bänk och tomt titta på ingenting utanför för spel- och tobaksaffären. Hon är kraftigt överviktig och det finns rosa-vitt kladd runt hennes halvöppna mun. I handen håller hon en halv skumtomte.

Då tänker jag på när jag och Katta satt i hennes soffa med en låda dylikt godis framför oss häromkvällen, och hur vi drack te och skrattade åt mitt konstiga påfund att doppa skumtomtarna i den varma drycken.

Jag tänker på att jag tror att jag vet precis vad som spelar roll här i tillvaron.

Och på att jag mår dubbelt dåligt; dels för att mitt hjärta kramas ihop vid åsynen av kvinnan på bänken, och dels för att jag känner mig så överlägsen henne.

söndag, november 04, 2007

Ge fan i mig och mina trosor

Förra gången, strax efter NolleP, när någon stal alla mina nytvättade underkläder i tvättstugan berättade jag det som en till lika delar rolig och förfärande anekdot. Sedan suckade jag och köpte nya för ett antal hundra kronor.

I gränsen mellan igår natt och idag morgon, närmare bestämt vid 6-snåret, efter en spexfest och en kall cykeltur med en mycket trött Sally genom Rydsskogen, klapprade jag ner i tvättstugan för att ta hand om de kläder som jag inte hunnit hänga upp tidigare under dagen. De låg delvis i den korg jag placerat dem i, delvis genomrotade och utspridda på ett bord. Och alla underkläderna var borta. Igen.

Jag har ingen lust att spekulera i varför. Det skulle göra mig om möjligt än mer dyster. Men det är nog dags att ta sig ifrån Ryds Allé 9 snart. Jag är trött på att aldrig få vara ifred i köket. Trött på att ha dåligt samvete för att jag inte orkar socialisera. Trött på utbytingarna som inte kan sopsortera. Trött på att min personliga yta hela tiden inkräktas på.

Jag vill, till slut, verkligen flytta ifrån korridorslivet. Men med brustna kollektivplaner vet jag inte riktigt hur och med vem. För jag är trots allt inte beredd att betala 1000 kronor mer i månaden för en liten kokvrå och 5 kvadrat mer än vad jag har nu.

lördag, oktober 27, 2007

Berg- och dalvana

Om jag bara kände samma känsla längre än tjugofem minuter.

Om mina teorier inte var dagsländor.

Om jag kunde förstå vad jag ville. Utan att vilja något annat imorgon.

Då skulle jag kanske åter kunna använda den här bloggen åt att analysera något annat än mig själv.

- - -

För övrigt:

-Vintertidens extra timme känns som en väldigt lyxig gåva.
- Hela helgen ägnas åt spexet. Att sitta och sy är helt klart - något otippat - min grej.
- Jag ger gitarren en ny chans. Jag hoppas det är ömsesidigt.

söndag, oktober 21, 2007

Här står livet i farstun, så nära inpå. Men det är nåt som gnager ändå.

Gro som tvivlande människa i Southpark-version, av Julia

Jag ringde Julia och berättade om mina tvivel kring allt. De som plötsligt kommit över mig, och gör mig frånvarande, trött och förstämd. Hon var underbar och förstod och berättade om sina och gjorde att allt blev lättare.

Jag berättade om en del av tvivlen för Eva. Hon var så klok som bara en förälder kan vara, och hon gav mig styrka igen.

Jag satte mig i ett träd fullt med gula lönnlöv med Jonatan, och nämde mitt det där litegrann. Han lyssnade och tämjde min osäkerhet för en stund.

Som jag uppskattar er, fantastiska människor! Men när ni inte längre är här kommer allt över mig igen.

tisdag, oktober 16, 2007

2000 studenter och en båt

Jag har åkt finlandsfärja!

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Men man ska ju tydligen stå för vad man gör.



fredag, oktober 12, 2007

Fredag morgon, 04.25

AI-projektet är klart! Det håller just nu på att processas på andra sidan Atlanten i syfte att omvandlas till PDF-format, för att sedan kunna skickas in till min lärare med en god marginal på 3,5 timmar före deadline.

Mitt nystädade rum har förvandlats till en usel håla där en röra av kläder, porslin och papper härjar tyst. Jag har druckit två burkar Burn - intense energy ("Produkten ej lämplig för gravida eller personer under 14 år") som jag hittade i korridorsköket, och jag får lust att klafsa runt med stora ent-liknande kliv i alla mina nu förbrukade artiklar: Klafs klafs - Jurafsky - klafs klafs- speech recognition - klafs klafs - Manfred R. Schroeder.

Jag borde vara euforisk men jag tror inte jag orkar. Istället skickar jag ett sms till Tomas, drar ner persiennerna och begrundar hur världen kan vara så stor, stilla, centrerad och rörig på samma gång. Med mina kalla händer under täcket.


onsdag, oktober 03, 2007

Monstret/boken

Onsdag, 08:03
Jag har stigit upp tidigt för att kunna skriva på det hotande, överhängande, mörka AI-projektet.

För att göra en schysst intro till mitt projekt, som handlar om taligenkänning hos artificiella intelligenter, tänkte jag först skriva lite om människans mycket speciella talperception.

Så jag går till bokhyllan för att ta fram bibeln: den stora, omfattande boken i Kognitiv psykologi från förra årets kurs.

Jag tar boken i min hand, och den väger lätt.
Jag tar boken i min hand, och den är alldeles tunn.
Jag tar boken i min hand, och den ser ut som en liten pocket.

Och i den finns illustrationer som inte är tabeller! Där finns otaliga sidor utan en enda obegriplig formel! Jag fylls av en stor hopplöshet när jag inser att den bok som jag förra året vid den här tiden tyckte var en tjock, gedigen och stundtals svårläst kunskapskälla är en färgglad pekpok i jämförelse med det nuvarande monstret till kurslitteratur i AI-kursen.

söndag, september 30, 2007

Självvalt.

Fredag. Mitt i natten, efter en bra löprunda och en oplanerad Jonatan-kväll som urartade i en fantastskt trevlig trerätters middag med vin, kommer jag hem till mitt korridorsrum. Det är mörkt. Och tyst. Klockan befinner sig någonstans i gränslandet mellan två och halv tre.

Jag sveps in i en dimma av någon slags grundläggande, djupt tillfredsställande frid. Tar upp gitarrer och spelar några ackord. Läser en stund, av ingen särskild anledning alls, innan lampan släcks och jag omedelbart somnar.

Morgon, med ursinnigt regn vars stora droppar slår på fönstret med en kraft som väcker mig från konstiga drömmar om skräckfilmsbetonade scenarion i vårt magasin. Och då är den där igen. Den ultimata, underbara tillfredställelsen. Jag är ensam.

Här är det varmt, där ute är det kallt, jag ska strax få äta en långsam frukost. Själv. Vetskapen om en dag framför mig, där jag kan disponera min tid som jag vill utan hänsyn till andra, fram tills kvällens [hg]-jobb. Ingen kommer ringa, ingen kommer vilja träffa mig. Jag får bara vara ifred.

Missförstå mig inte - det är inte det att jag inte tycker om att träffa folk. Mina vänner är värda hur mycket som helst. Utan dem vore livet stoft. Men jag uppskattar att kunna välja, och ibland behövs ett hål i tillvaron som bara är ens eget. Ibland behöver man vara utan sin kontext.

Då uppstår nya perspektiv. Och det, mina vänner, ska man aldrig underskatta.

fredag, september 28, 2007

Post Jens

Jens[hg] igår. Vad finns det att säga? Det var underbart. Helt fantastiskt. De flesta av oss blev nog lite småkära i honom - det fanns liksom inte utrymme för något annat. Jag fick en sådan där sällsynt skön och varm känsla i magen som liksom inte har någon koppling till intellekt, som bara är, fullkomligt äkta och naturlig; och som styr en som en marionettdocka, men man är osäker på om den ska komma ut som glädje eller gråt. Men det spelar ju ingen roll.

Efteråt var all lust att stanna och dricka öl eller dansa som bortblåst. Strax innan midnatt gick vi tillsammans ut och hem, fast åt olika håll. Ville bara hålla kvar den där känslan.

Och när jag lyssnade på Jens i min iPod senare den natten var det någonting som fattades. Det var bara ingenting jämfört men live-framförandet.

söndag, september 23, 2007

Musiken rättfärdigar orden


Text är ofta både det uttryck och den konstform som jag tycker bäst om. Ord fascinerar mig; de är fyllda av komplexitet och mystik. En bra ordkomposition kan vara långt mer uttrycksfull än vad de små svarta figurerna först låter ana, men det krävs arbete för att framställa den. Gång på gång editerar jag mina blogginlägg för att få till den perfekta kombinationen av bokstäver och mellanrum, mening och rytm. Det skrivna ordet är magiskt.

Ändå får musiken dem att nå en än högre nivå. De simplaste av låttexter blir förtrollade just för att de är förenade med musik. Det blir så perfekt, så darrande och oemotståndligt att man bara inte kan lämna det därhän.

Musiken och sången får mig att tro att orden är fyllda av en omätlig visdom; att textraderna är antingen destillerad sanning eller enkel genialitet. Och att de någonstans är gjorda just för mig.

Tillsammans kan ord och musik bli mycket större än summan av delarna. Kanske är det för att de kombinerat förenar tanke och känsla, och får dem att bilda en perfekt symbios av både eftertanke/intellekt och affekt/sinne. I ren text kan det sedan aldrig uttryckas. Citerar gör man alltså i fåfänga. Jag kommer aldrig att kunna få er att förstå att Jens Lekmans enkla textrader

When Shirin cuts my hair / it's like a love affair

just nu är det absolut vackraste som någonsin ljudit. Istället står bokstäverna bara där. Döda.

Men hans musik ljuder för jämnan ur min iPods hörsnäckor nuförtiden. Jag kan bara inte släppa den. För dealen med Jens Lekman är att han inte spelar på några färdiga strängar. Han använder inga klichéer och tar inte den lätta vägen till våra hjärtan. Det är ju så lätt att använda musikens rättfärdigande makt till att komma undan med plattityder och meningslösheter.

Men istället använder Jens Lekman ord som "asthma inhaler", "psychologist's psychologist", "lie detector" och "holy matrimony". Han sjunger om sin frisör som är flykting från Irak och rädd för att bli påkommen med sin svarta verksamhet. Och om när han ska låtsas vara sin lesbiska kompis pojkvän inför hennes katolska pappa.

Jag älskar hämningslöst hans sätt att använda orden:

She said it was all make-believes / but I thought she said "maple leaves" / and when she talked about the fall / I thought she talked about the season / I never understood at all


Hans uttryckssätt är inzoomade detaljer som ändå bygger upp en helhet större än någon annan. Förbehållningslöst och utan poser, ständigt balaserande på gränsen mellan genialitet och banalitet. Gång på gång förundrad över livets små byggstenar som rymmer någon slags gudomlighet. Jens Lekman är musikens motsvarighet till budskapet i filmen American Beauty. Jag kan inte förklara det bättre än så. Men jag vill bara stanna där.

Snälla Jens, rättfärdiga mig också. Tillsammans går vi hudlösa tillsammans genom din skapade värld. Som tycks ganska vemodig och lite konstig, men framförallt väldigt, väldigt vacker.

måndag, september 17, 2007

Framsteg

Ja, jo, jag vet. Det är min födelsedag imorgon och jag borde skriva något om det. Men ni känner ju mig. Ni vet hur det blir. En massa svammel om ångest över tiden som går och utspridda låtcitat. Det håller inte, helt enkelt. Det är dags att gå vidare.

När jag var liten trodde jag att älvorna dansade på fälten under tidiga sensommarnätter.
Min första idol var den svenska eurodisco-drottningen "Pandora".
I mellanstadiet tyckte jag det var snyggt med tubtoppar.
I högstadiet visste jag inte hur man kysste någon.
I gymnasiet trodde jag att jag inte var typen som kunde bli lycklig.
Förra året hade jag aldrig sjungit inför publik.
För ett halvår sen kunde jag inte programmera.
I början av augusti hade jag ingen piercing.

Imorgon har jag funnits här i 21 år.
Jag har bott hemifrån i fem år.
Jag har tjänat egna pengar.
Jag har tagit körkort.
Jag har stött på kärlekens fram- och baksidor.
Jag har valt bort alla 20,0-val.
Jag har varit i Australien.
Jag har varit arbetslös.
Jag har stått på toppen av Costa Ricas högsta berg.
Jag har förstått ett och annat.
Jag har bytt synsätt minst hundra gånger om.

En efter en läggs de till varandra. Livets pärlband av händelser för oss obevekligen framåt, och det vore fåfängt att tro att man kunde, eller ens borde, göra något åt det. Tid? Den upplever jag aldrig. Allt jag vet är händelser. Och att de förändrar oss.

På gott och ont; för alltid.

fredag, september 14, 2007

Hur mår jag egentligen?

Som en färd genom natten ackompanjerad av Detektivbyråns cirkusmusik. Lysande färger mot svart, suddiga bilder och snabba möten. Fladdrande, magisk och rastlös.

Som om jag bara ville vara ifred.

Som betraktaren. Avskuren.

Som om jag vore nyvaken och exakt på samma gång.

Som om ingenting vore säkert.

Som om världen när som helst kunde rasa samman.

Som ett blankt dokument i Word
där markören står och blinkar
och blinkar
och blinkar.

Mållös.

måndag, september 10, 2007

I Ryd kan ingen höra dig skrika

Människorna(?) på bilden har fett samband med texten.

Ah, Ryd!

Denna Linköpingska stadsdel är legendarisk, och månget gyckel har skrivits om dess olika features: de illvilliga prepubertala Ryds-kidsen, studentpuben [hg], den förortscharmiga arkitekturen, korridorslivets alla sidor, byggnadernas och uppläggets förmåga att vilseleda den erfarnaste orienterare och mångkunnigheten hos Rydsmannen som äger affären med det koncisa namnet "Ryds sko- nyckel- cykelservice & tvättinrättning". Invånarnas relation till området kan väl närmast liknas vid en slags ömsesidig hatkärlek.

Koncentrationen av studenter får en del intressanta konsekvenser. En av dem är att det finns en hylla på Hemköp som bara består av snabbnudlar, bönor och tomatsås; en annan att vad som helst egentligen kan ske utan att någon höjer på ögonbrynen.

En rad taktfast och marcherande kockar med solglasögon och allvarlig uppsyn. Hatt- och reflexbeklädda människor som drar en kundvagn med mystiskt innehåll genom natten. Ett tiotal män i kvinnokläder. Tyska utbytesstudenter sjungandes folksånger i en trappuppgång vid fyratiden på morgonen. Ett till synes oändligt antal människor i skabbiga men icke desto mindre bjärt färgade arbetsoveraller en fredagsmorgon i mataffären. Ett fullt cykelställ där alla cyklar står upp- och ner.

Ibland blir man glad, ibland bara matt. Men en sak är säker: här kan man göra vad som helst, och klara sig undan med det.

torsdag, september 06, 2007

The Fear

Det är klart att man är rädd.

Jag är rädd för att se mina korridorare i ögonen. För den globala uppvärmningen och för att bli rullstolsbunden. För att ha ett förhållande. För att hitta någon och för att inte hitta någon. För att vara sysslolös och för att bli överstressad. För att öppna presenter. För att prata med nya människor. För att äntligen börja träna med LiTHe Vilse. För att jag ser sämre och sämre. För speglar. För att glida ifrån vänner. För att pröva nya sporter. För att de jag älskar kommer dö. För att jag tänker för mycket. För gammal mat i kylen som jag vet har möglat. För att glömma viktiga saker. För att folk inte ska tycka om mig. För att jag inte ska tycka om folk.

Men allra mest för tidens gång. Tiden bara går och går och jag kan inte göra något åt det. Den rinner som sand mellan fingrarna. Omöjlig att greppa. Och jag förstår inte ens varför det ger mig sån ångest? - jag måste uppskatta att jag är ung NU, tänk tänk tänk, men inte för mycket, nej för då blir det ju raka motsatsen då uppskattar du ju det inte alls, och en dag kommer jag vakna upp och vara 40 år, och sen 50, och sen 80 nej det finns inte det kommer inte hända - Lugna dig. Andas in, andas ut.

En paradox - om man verkligen försöker känna nuet och ungdomen, blir man så smärtsamt medveten om framtiden och om tiden som tas ifrån en. Och tänker man inte på det har det plötsligt en massa år sprungit ifrån en utan att man märkte hur tiden gick. Det finns ingen lösning.

För NU!...
är redan .

onsdag, september 05, 2007

Deglamouriserande

Jag är ändå en människa som sätter visst värde på vardagen. Jag finner en märklig njutning i sånt där som man gör varje dag. Att borsta tänderna, tvätta ansiktet, hämta posten. Eller pyssliga, prydliga saker som man måste göra då och då. Storhandla. Sortera papper. Klippa naglarna. Men ibland slår det till så knäna viker sig under en: tillvarons totala icke-glamorösitet.

- Att köpa toapapper.
- Uttrycket "för hela familjen". Och "snabbköp". Och "storpack".
- All form av hushållsreklam.
- Att ligga hemma och vara sjuk när man bor ensam och ingen tar hand om eller tycker synd om en.
- Att komma innanför dörren, vara kall om händer och ansikte men varm och svettig innanför alla ytterkläder, och inte veta vad man ska göra först: ta av sig skorna, lägga av sig väskan, trassla sig ur iPoden eller ta av sig alla kläder.
- Tvättstugor.
- Allt som har med matlådor att göra.
- Imma på glasögonen.
- Att felanmäla saker. Typ trasiga persienner.
- Att sitta framför datorn och äta müsli på sitt rum.
- Överhuvudtaget att äta bara för att man måste, inte för att man har någon lust. Särskilt om man är stressad på samma gång.

Och när vi ändå är inne på det temat.



måndag, september 03, 2007

Det är över nu

KrogVetet, den finklädda versionen

Men fast Maffia-temat inte längre består blir ni mer och mer som min familj.

Tack alla inblandade för NolleP 2007. Nu går vi vidare mot nya mål!

Bilden är från Nollesitsen i lördags och tagen av Niklas Brunberg.

måndag, augusti 27, 2007

Halvvägs

En vecka av NolleP är över. För oss på filosofiska fakulteten innebär det att ytterligare en återstår, medan teknologernas roliga nu är över. De mer hardcore fadderierna kan därmed raka av sig sina skägg, ta av sig solglasögonen, sluta marchera och se ut som folk igen. Såhär såg det ut förra veckan, när alla fadderier jobbade på den årliga ölfesten München Hoben:


Jag och den läskiga TekFak-fadderisten Andreas byter mössor

Två av mina tre ansvarsdagar är avklarade. Jag och Jonas har börjat programmera dammsugaragenter på Artificiell Intelligens-kursen. Lite skola hinns alltså med. NolleP har visat sig mindre jobbigt än jag trodde. Men det dröjer tills allt är över innan jag kommer börja blogga vettiga inlägg igen.

I övrigt har det varit underhållande att se hur mycket bitterhet min piercing genererade i vissa läger här på bloggen. Jag undrar varför? Föräldrarna tog det dock fint. Ni gör mig stolt!


söndag, augusti 19, 2007

NU BÖRJAR DET!

Idag: upptaktskväll.
Imorgon: NolleP.


Nervösa fadderister/festerister 1:

Kenny (Paulie), Lill-Joel (Joelito), Natta (Tagliatelle)




Nervösa fadderister/festerister 2:

Oscar (Fabio), Tomas (Tomaggio), Bertil (Capone).

Och svarta väskan och Krääx!


lördag, augusti 18, 2007

Viktigt meddelande

21-årskris


Föräldrar, släkt, vänner; och alla andra med potential att förfasa sig:
så här ser jag ut nu.


fredag, augusti 10, 2007

update() + livebilder



Sally spexar (som vanligt)







Rybing är arg (som vanligt)


Jag bloggar (som vanligt)




Saker som hänt sen jag kom tillbaka till Linköping, i urval:


Rydskänslan har återinfunnit sig, och det känns fint

Jag och Sally funderar på att flytta till ett kollektiv

Vi har pratat med Nollan! (ringt runt, de verkar trevliga och lite rädda)

Vi gyckeltränade, och det gick ganska bra

Jag har lagat sju (7) matlådor

Vi har haft kollektiv familjeprogrammering hemma hos Rybing (därav den nördiga rubriken)

Jag har fått fem fakturor och ett Inkassobrev från Tekniska Verken, så mitt internet är avstängt... Parrar numera hos sagda Jonas på daglig basis.


tisdag, augusti 07, 2007

Familjeangelägenheter

Familjen, framför [hg].

Min 40:e arbetsdag här på Vita Sandar är snart till ända, och det känns lite sorgligt att det är den sista. Tyska tanter, norska barn och campingens olika karaktärer har ju blivit en del av min vardag nu. Och även om jag trivs bäst när jag får sitta ifred och blogga framför datorn på jobbet, så känns det riktigt tråkigt att inte ha tid att vara med på kvällens personal-kräftskiva. Det hade varit grymt kul.

Men plikten kallar. Idag började maskineriet så sakteliga gnissla igång. Detaljschemat till NolleP blev färdigt, och jag bokade in både ett Linköpingbesök från Frida och ett bokningsmöte på [hg] i nästa vecka i kalendern. Mailen ramlar in i en snabbare takt igen. Rybing ringde och sa att han hittat passande maffiahattar.

Mitt programmeringsprojekt är inte färdigt, och jag har inte packat. Jag kände den välkända adrenalinkicken sparka igång; det är läskigt att stress får mig att må så bra. Imorgon tar jag tåget till Linkeboda och sedan följer en och en halv vecka av intensiva förberedelser, och därefter ytterligare två, ännu mer intensiva, länge väntade: NolleP. Det skall bli fantastiskt roligt. Och det kommer bli den grymmaste nollningen någonsin! Någonsin. Snart börjar det.

"Storleksjämförelse", av Tomas



En logisk konsekvens damp ner i min mailbox.

lördag, augusti 04, 2007

Angst, bitte!

Jag har varit med om det så många gånger. Man har just talat om något viktigt. Berättat om hur något känns, och hur jobbigt det är. Eller så har man inte det, situationen kan vara en helt annan, men i vilket fall försvinner ens samtalspartners ögon bort i fjärran, han (för det är oftast med killar jag upplevt det här, även om det säkerligen finns gott om exempel bland det andra könet med) blir frånvarande, ansiktet tar ett allvarligt uttryck, koncentrationen riktas inåt.

Och man tänker yes!, nu kommer en big time confession, nu kommer han anförtro sig. Den glada fasaden kommer brytas ner, och han berättar. Om att han var mobbad i lågstadiet, eller att han har komplex för något, eller att hans mamma är alkoholist, eller att han är olyckligt förälskad i en och inte vet hur han ska hantera det. Eller bara om att han ibland kan bli väldigt ledsen utan att veta varför.

Man är beredd. Man vet att man är bra på det här, man kommer klappa honom på ryggen och ha något bra att säga och man kommer förstå. Han kommer vara glad att han berättade och efteråt kommer man vara närmare varann. Så man frågar: är det något?

Men han svarar nej. Han säger nej, inte alls?. Spricker upp i ett leende, tittar snällt på en och återfår fokus. Eller ännu värre; han säger något praktiskt vardagligt i stil med jag funderar över hur mycket jag ska jobba i sommar eller jag tror inte jag läst på tillräckligt inför provet. Och man vill bara slå sig för pannan som Homer Simpson och utbrista "Doh!".

Personer som inte har ångest irriterar mig. Man kände att man hade en schysst relation på gång med den här personen, men de bråddjup inom dem som man vill utforska visar sig vara små gräsbeklädda soliga dalar. De berättar att nej, de har aldrig egentligen varit ledsna, det är klart att man kan bli tillfälligt knäckt av någon händelse, med bluesen har alltid en orsak och försvinner ändå ganska snart. Och jag undrar hur kan man inte ha haft en period där allt har känts åt helvete? Hur kan det inte finnas mörka moln i ens liv?

Naturligtvis vill jag inte uppmana folk att utvecklas till små emo-knyten som skär sig i handlederna, men nånting måste det väl finnas därunder? Man kan väl inte gå genom livet och från start känna sig...tillfreds? Jag vandrar inte direkt runt i sorg upp till knäna, men jag har mina deppiga perioder och jag skulle aldrig påstå att jag är klar, att det är precis såhär det ska vara. Man är ju alltid påväg mot lyckligare mål och framförallt finns det sår som inte läker, även om dessa naturligvis inte omintetgör ens tillvaro.

Och det är klart att man inte vill bearbeta sorg med varann för jämnan, det skulle vara både långtråkigt och outhärdligt. Men jag vill att det skall finnas utrymme för det också. Jag är inte stolt eller glad över det, men jag kan faktiskt inte känna närhet på samma sätt till någon som inte bär ett misslyckande inom sig. Det är bara inte lika intressant.

fredag, augusti 03, 2007

Fyra lediga dagar





Jonas kom och hälsade på.








Jag var naturligtvis tvungen att visa honom Daschland!










Vi letade hattar i Haga och åkte till Liseberg och hälsade på Elin. Hon var snäll och gav oss gratisbiljetter och vi tvingade Jonas att åka
Balder. Jag pratade om hur osannolikt det är att jag aldrig vunnit en sån där gigantisk chokladkaka, med tanke på hur frekventa de är. Och just då vann jag (på första försöket)!






Sen hade vi en lekdag med bad i Örsjön, tränade på actionrullningar och klättrade i träd i Skräcklan. Och såg Simpsons-filmen.




Det var fint.





- - -

Den fjärde dagen träffade jag mitt livs platoniska kärlek, fröken Julie. Hon har återvänt efter ett år i Tyskland, och var lite besviken över att ingenting förändrats hemma förutom ett hål i vägen. Vi gick till Bore Kulle som sig bör, och pratade om allt. Sen smed vi planer inför framtiden.


Den blir nog också fin.

fredag, juli 27, 2007

kentskadad

Hej alla glada!

Det fanns en tid när Kent var min religion. När människor i min omgivning i första hand dömdes efter sina musikaliska preferenser. När jag hade ett holy moment varje gång klockan slog 7:47. När jag vandrade i en nästintill ogenomtränglig dimma av Kent-citat.

Den tiden må vara förbi. Det finns artister jag lyssnar på betydligt mer nuförtiden. Men då och då lägger jag mig ner och koncentrationslyssnar på en skiva eller två, och slås gång på gång av det som varit ett faktum sedan jag köpte "Hagnesta Hill" i trettonårsåldern: Kent är störst.

Det handlar om perfektion. Harmoni. Varje takt, ton, ackord och slinga är ultimat. Musiken är aldrig i vägen, kan aldrig störa, utan svänger i total samklang med kroppen. Det blir en fysisk upplevelse. Tidlös. Som en perfekt och underbar lag. Perfekt och oförstörbar.

Kent anklagas ofta för att vara pretentiösa. Och det är de ju. Men med resultatet i åtanke inte bara förlåts pretentionen; det rättfärdigas. Kent själva tar sig knappast på fullaste allvar (se bilden ovan!). De är uppenbarligen medvetna om sin image och spelar på den: "Man blir trött på ditt jävla gnäll" skanderar en barnkör tillägnat Jocke Berg, på plattan "The hjärta & smärta EP". Ja, ni förstår. Jag tycker det är skönt. Skönt med någon som inte försöker vara glättig och lyckad och fräsch. De ler aldrig på bild. Ställer aldrig upp på några jippon. Säger aldrig någonting om sitt privatliv. En ö av integritet i ett hav av själsprostitution. Jag är såld. Kent slutar inte att vara mina största.

Det är just därför som det smärtar mig att biljetterna till de dubbla spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med släppet av den nya skivan tog slut på en kvart.


onsdag, juli 25, 2007

Det våras för bloggen!

Mina vänner. Timekill når allt högre höjder. Jag har i nuläget 116 unika besökare på en vecka! Jag må ligga en bit ner i listan (ca 2000:e plats) på bloggtoppen.se, men för mig är läsarantalet ändå en siffra långt större än väntat, då jag trodde att det endast var de allra närmaste sörjande som besökte denna blogg.

Kanske borde jag inte vara förvånad. Två nya tillskott i min läsekrets är till exempel Therese och Kenneth - otippade wildcards i allra högsta grad; då den ena är min alltid lika internetointresserade vän och den andre är min...chef, typ. Nåväl, bloggismen tycks alltså sprida sig som ett virus över landet, och det är ju inte mer än rätt att även Timekill får ta del av detta fenomen.

Frågan är om det här egentligen gynnar min blogg. Om mina föräldrar, alla olika vänkretsar, halva släkten och potentiella arbetsgivare läser den, finns ju alltid risken att den blir aningen...urvattnad. Vill man hålla sig väl med alla kan man ju till slut inte skriva någonting. Det blir lite som när man skall introducera sina gamla och nya kompisar för varandra, man blir bara förvirrad och spänd och vet inte vem man är till slut.

Å andra sidan, när jag skrev dagbok på Lunarstorm under gymnasietiden, och bara de närmaste kompisarna läste, kan jag så här i efterhand se att resultatet inte var så charmerande. Jag tittade igenom några häromdan, och de var en slags emo-orgie i misär och svårtydliga känslor. Jag skrev ju terapeutiskt, om sånt som jag tyckte var jobbigt och om hur ond och svår världen var. Det kan inte ha varit lätt att vara närstående till en oftast rätt glad Gro och sen läsa det där.

Men det är ju en svår balans. Min kusin Niklas lade ner sin personliga blogg (men har kvar sin politiska), eftersom det var bland det första som kom upp när man googlade på hans namn. Han doktorerar i nationalekonoomi på Göteborgs universitet, och tyckte väl inte det kändes helt representativt när branchfolk och eventuella arbetsgivare läste om när han kände sig ensam eller gick ut och drack öl på nån klubb.

Det hela handlar väl om vem man skriver för: sig själv eller sina läsare. Personligen har jag svårt att hålla mig till det ena eller det andra. För mig är jag ju trots allt intressantast i världen. Egoaspekten är drivkraften och kryddan i skrivandet, men det blir aldrig intressant eller givande (varken för mig eller besökarna) om man inte berör något som är allmängiltigt. En blogg är trots allt något interaktivt, den finns för sina läsare och utan dem är den inget. Så då är bara frågan: 116 läsare, var är kommentarerna?

tisdag, juli 24, 2007

Människan är vackrare som djur

Now you are.

Även om jag oftare slås av motsatsen, och går och irriterar mig på och ondgör mig över mänskligheten, så kan jag ibland känna en stor ömhet, beundran och fascination för den. Även om vi med oroväckande hastighet breder ut oss som någon slags sjukdom över vårt livsrum, finns där ett stort sammanhang som inte kan kallas annat än vackert.

Folk försöker så. Var och en är sitt ett eget universum av tankar, önskningar och handlingar. Det är så stort, det är svindlande, som något slags gigantiskt supernätverk av liv. Allt är på samma gång väldigt stort och väldigt smått.

Jag tänkte på det igår: föreställ er någon som går och gnolar eller visslar för sig själv. Det är en människa, men kom ihåg, samtidigt ett djur, framavlat från en amöba genom årtusendenas lopp. I det ljuset, vilken fantastisk handling är inte sagda vissling egentligen? Inget annat djur skulle göra något sånt, det har inget överlevarsyfte, människan går och nynnar för att hon tycker det är trevligt för sig själv. Det är så fint!

På sidan PostSecret publiceras varje söndag vykort med kortfattade hemligheter som folk anonymt har skickat till den sidansvariges brevlåda. De är av skiftande slag: skamsna, ledsna, triumferande, roliga och tragiska. Men de har det gemensamt att en människa någonstans inte velat bära dem själv längre, utan bara måste förmedla dem till någon. Det är väldigt fascinerande, men på ett värdigt sätt, till skillnad från mycket annan webbaserad bekännelseverksamhet. Och när jag läser vykort efter vykort slås jag av den här stora känslan för det mänskliga sammanhanget igen, och den är något som ligger väldigt nära vad vi brukar kalla kärlek.

söndag, juli 22, 2007

Papporna

När jag jobbade på dagis kom det ibland, rätt ofta faktiskt, pappor och hämtade sina barn på eftermiddagarna. Barnen var ju rätt små så det var i regel unga, snygga pappor vi talar om. Och när deras små döttrar och söner kom springande emot dem, och papporna var glada men trötta, och barnen berättade vad de hade gjort idag, så bara kramade mitt hjärta ihop sig till en liten boll i bröstet. Jag ville också! Fast jag var (är) ung och fri och precis höll på att samla ihop pengar för att backpacka orden runt ville jag - skrämmande nog - någonstans ha precis en sån där man. Och barn. Och hus. Ja, ni förstår vidden av det hela...

Här på campingen finns de där papporna också. Välvårdade och entusiastiska. De travar runt med sina små knoddar i handen, de förklarar svåra ord för dem och de har dem i famnen och låter dem ta emot växeln när de köper vykort. De är cirka 35 år och har inte hunnit bli...trötta än. Och jag bara smälter. De här papporna gör mig glad i hela kroppen. Kalla det biologi eller vad som helst, men de får mig inte bara att känna tillförsikt inför ett framtida oundvikligt uträde ur ungdomen, utan faktiskt att till och med längta efter att så småningom vara en familj.

Om mornarna när jag kommer till campingen finns där alltid en annan sorts män. Jag ser dem när jag städar receptionen och när jag går för att lämna återvinningen. Medelålders och uppåt står de, innan klockan slagit åtta, utanför affären och trampar i väntan på att den skall öppna. Läser löpsedlarna till Svensk Damtidning och Hänt Extra. Går runt på området och spanar efter ingenting. Tittar in till den redan öppna receptionen och hämtar en gratistidning eller två. Alltid ensamma.

Jag tycker mig känna typen. Mustasch och bar överkropp. Kommer de till receptionen pratar de alltid lite mer än genomsnittet, trivialiteter på dialekt och skämtar gärna litegrann. Men man ser dem sällan på samma goda humör med sin familj. Och där på morgnarna verkar de alltid så...ensamma. Och rastlösa. I väntan på något de inte ens själva har någon aning om. Som om livet sprungit förbi dem utan att de märkte det. Jag undrar om det är samma personer som de unga papporna, fast i en äldre tappning. Och vad som i så fall hände däremellan?

lördag, juli 21, 2007

Man frågar sig: varför?

Mums!

I en tid när det i vårt land finns mat för alla. När folks problem snarare är att de äter än svälter ihjäl sig.

När det finns produkter och råvaror från hela världen att köpa i våra affärer (visserligen med mer eller mindre belastning för miljösamvetet).

När man kan välja på allt från kruskakli till McDonald's.

Då lagar man mördarsnigeltoast.

Mördarsniglar har ett sådant kraftigt slem att inga djur vill äta dem, vilket är anledningen till att de inte har några naturliga fiender. Därför sköljer man dem först noga och gnuggar dem med salt för att dra ut det första slemmet. Sedan kokar man dem fyra (4) gånger för att avlägsna det helt. Därefter kokar man en timme till med olika grönsaker, snittar upp dem, tar ut innandömmet och hackar återstoden fint. Blandar med bacon, chili och sjukt mycket annat smått och gott och toppar med en persikobit.

Allt enligt DN. Citat: När mördarsniglarna i örtträdgården hade ätit det mesta som fanns att äta fick krögaren David Kallós nog. Han bjöd sniglarna på deras egen medicin. Han åt upp dem!

Jag är inte övertygad om att det var värst för dem.

fredag, juli 13, 2007

Take me out

Du och jag och en påse fish'n'chips?


Jag kan börja med att upplysa om att jag är emot dating som koncept. Jag fattar inte dealen med att sitta och försöka vara romantisk med nån man knappt känner över ett par levande ljus, och att liksom utvärdera varandra som om man var någon slags anställningsintervjuobjekt. Jag pallar inte att vara sådär uppenbar (man kan väl åtminsone låtsas att man bara vill vara kompisar?), utan brukar istället köra på en slags ignoreringstaktik. Ger hellre intrycket av att jag hatar personen jag i hemlighet åtrår än en fett ärlig chans över en fika. Det brukar lösa sig ändå.

Men någon som jag faktiskt skulle vilja dejta, om än hel platoniskt, är Alex Kapranos. Han är sångare i det eminenta brittiska pop/rockbandet Franz Ferdinand, och låter precis så där oändligt cool & smart som man skulle vilja göra om man sjöng i ett band. Hans röst är en perfekt kombo av intelligent enkelhet och lagom avmätt kontroll, vilket får honom att låta helt enkelt osårbart och ouppnåeligt übercool.

Alltså. Jag föreställer mig att det skulle vara en sån där hopplöst duggregnig dag i mars, eller oktober, någonstans på de brittiska öarna. Låt oss satsa på hela working class-goes-academic-grejen. Vi kunde gå med skinnjackor och de frusna händerna nedkörda i jeansfickorna nerför en gata i Manchester eller någon annan legendarisk brittisk industristad. Vi skulle tycka att vi stod över dem alla. Ironisera över såväl Oxfordstudenter med juristambitioner som de unga som fastnade på fabriken i sin hemstad och blev gravida innan de fyllt 20.

Vi skulle vara dekadenta. Vi skulle vara dum-unga, övertygade om att vi aldrig skulle bli som den äldre, olyckliga generationen. Och aldrig dö. Vi skulle äta fish & chips nere vid kajen. Det skulle blåsa och jag har på mig en klänning som är någonstans mitt emellan retrocool och bara konstig. I blommigt tyg kanske? Vi skulle svänga oss med svåra ord och ha spirituella samtal om allt och ingenting. På kvällen kunde vi gå på nån klubb där hans kompisars band hade en spelning. (De skulle vara så där typiskt engelska och prata fantastisk brittiska, som jag älskar). Vi skulle dricka öl (där gick våra sista pund) och bli fnittriga. Och när neon och pubdunkel byttes mot morgondis skulle min dag med Alex Kapranos vara över.

torsdag, juli 12, 2007

Turisterna förstör mina magmuskler

Det sägs att genomsnittskvinnan hade ljusare röst för 100 år sedan, eftersom man då förväntades ta mindre plats och inte behövde ta i som en annan björn på styrelsemöten och annat. Röstläget är alltså inte bara medfött, utan också en effekt av användning och träning.

Jobbar man i ett serviceyrke bör man natuligtivis vara trevlig mot kunderna, särskilt om man är tjej (gubbar kan använda sig av en betydligt mindre insmickrande jargong utan att det uppfattas som otrevligt, men det, mina vänner, är en helt annan historia). Detta medför automatiskt att man lägger sin röst högre upp än normalt, för att låta trevlig och glad. Man kan liksom bara inte låta lika vänlig och tillmötesgående med en mer mullrande stämma, vilket är en liten bit av förklaringen till varför du träffar på många fler kvinnliga än manliga receptionister.

Så både när jag arbetade på McDonald's och på mitt nuvarande jobb här på campingen uppträder någon slags tonartshöjning helt spontant. Man kör SM i trevlighet helt enkelt, och jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på det. Och jag vet inte om det är mitt brisfälliga register, eller om det bara i grund och botten är gravt ohälsosamt att snacka sådär, men jag får fan träningsverk. Man drar liksom in magen och spänner musklerna på fel sätt, lägger rösten i halsen istället för att låta den komma från magtrakterna. Jag kan inte andas ordentligt och jag får ont på konstiga ställen.

Ibland önskar jag att jag hade såndär mullrande TV-trailer-röst, eller för all del en potent svart gospel-stämma, som jag kunde dänga till med så att campingkatalogerna fladdrade över disken. Men det vore ju förstås inte det minsta trevligt.

onsdag, juli 11, 2007

Satan i trycksvärta

Jag har genom åren skrivit spaltmeter efter spaltmeter om sommarens negativa inverkan på såväl våra uppenbarelser som vårt intellekt och våra kulturella preferenser. Därför skall detta inte bli ännu ett inlägg om hur dålig musik vi lyssnar på, hur fula kläder vi väljer att bära och hur låga aktiviteter vi hänger oss åt under de tre månader när ljumma sommarvindar sveper över landet. Men det finns en pest värre än den värsta sommarplåga, nämligen den institution som erbjuder en plattform till den totala hjärndödifieringen av tillvaron: Kvällstidningarna.

Dessa kvasinyhetsförmedlare är inte särskilt vettiga någon tid på året, men under sommaren slår de något slags rekord i dumsvennighet som får mig att bli alldeles matt i knäna av lika delar trötthet och förtvivlan. Det börjar någon gång i slutet av maj, när samtliga löpsedlar pryds av en såndär fet äcklig tecknad sol med solglajjor och rubriken "här finns solen i sommar!". När alla vet att chanserna för att förutspå vädret är en omvänd exponentialfunktion av tiden.

Sedan börjar sommaren; är den varm kan man se bilder av svettiga svenssons och texter som "så klarar du värmeböljan ("drick mycket vatten", nähä?), är den regnig är det istället dubbelt sura farbröder utanför översvämmade hus som tycker att statsministern borde "göra något". Överhuvudtaget är kvällstidningarna bra på att leda stora upprop som "Vi kräver löneförhöjning NU!", utan att någonsin gå till botten med själva problemen. De skriver om hettan i sydeuropa och orkanerna i USA, berättar om hur folk dör som flugor men säger inte ett ord i sammanhagnet om koldioxidutsläppen och orsaken till klimatproblemen. När de väl behandlar denna fråga skriver de med stora röda bokstäver "Rädda Jorden!!" Och nästa dag skanderar de "Sänk bensinpriserna NU!".

Det är "Grillsommar med Jon Hansson", där en fånigt leende mupp stoltserar med några spetsade korvar sex dagar i veckan. Det är Beach 2007. Det är tafflig grafik och skojiga bilder. Det är ordvitsar. Det är tycktill-sms. Det är läsarundersökningar om Victorias äktenskapsplaner.

Jag orkar bara inte med någon förorättad jävel som känner sig sviken av kommunen/välfärdssamhället/livet/Gud. (fast den här var ganska kul: " 'Du har downs!' - Sveriges sämsta läkare kallade Ingelas ryggont mongolism. Anklagade patienter med ont i nacken för att ha dåligt sexliv".) Jag orkar inte med svenska C-kändisar som ska ge sina sommarboktips ("Da Vinci-koden. Jag har inte läst den, men jag har hört att den är bra"). Jag orkar inte med poserande kassa krönikörer som tror de är politiska för att deras morfar vad medlem i Socialdemokraterna.

Man skulle kunna nöja sig med att vara irriterad. Men kvällstidningarnma är mer än tråkiga, irriterande och grunda. De är direkt skadliga. De bygger på populism, billiga poänger och lättförtjänta chocker. De vänder kappan efter vinden, påstår att världen är svartvit, alla lösningar enkla, allt någons fel, odlar politikerförakt och får det att verka som om halva Sveriges befolkning lider av "dolda kvinnosjukdomar". De är fördummande. Vi förtjänar bättre. Folk måste vara mer sofistikerade än så här, annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Avslutningsvis, för att undandröja alla tvivel - löpsedlar vi minns:
"Carl Philip hade en helkväll med vännerna: 'Jag hade trevligt'" (Jag hade trevligt?! Aftonbladet ger uttrycket anti-nyhet en ny dimension)
"Knutbysekten utnyttjar Svennis" (Legendarisk och tillika autentisk löpsedel som slog ihop de mest säljande substantiven.)
"Rikspucko filmade lyxbåt" (Motivering överflödig. "Rikspucko" ger många poäng.)

För att citera min klasskamrat Tommy Bergman: När jag var sju år var jag bättre än er.

tisdag, juli 10, 2007

I could be brown, I could be blue, I could be anything you like

Jag skulle kunnat skriva om rekordleran.
Jag skulle kunnat skriva om musiken och spelningarna.
Jag skulle kunnat skriva om hopp och förtvivlan.
Om tält, vitamindrinkar, äventyr och en plastbeklädd mössa.
Jag hade kunnat citera.
Jag hade kunnat göra listor.

Infallsvinklarna virvlade som oktoberlöv en höststorm i mitt huvud, utan minsta tendens att stanna och veckla ut sig.

Men det blev inte bra. Ni vet hur det kan vara. Så istället hänvisar jag er till min festivalkumpan Sallys poetiska tolkning av den gångna veckan.

måndag, juli 09, 2007

Panik!

Hemkommen från ett äventyr utan motstycke i Roskilde, förkyld med huvudet fullt av bomull, åter vid datorn efter att ha skjutsat Jonas till stationen, loggar jag in på Studentportalen efter att ha fattat misstankar om mitt mailkonto. De visar sig vara befogade.

Att jag inte fått några mail sen jag kom hem över sommaren trodde jag berodde på att all Linköpingsverksamhet låg nere för sommaren. Folk hade väl annat för sig än att mailbomba mig? Fel. Min webmail har flyttats till ett nytt gmailkonto. Där ligger 60 olästa mail och väntar på mig. Nästan alla handlar om NolleP. Hjälp.

Jag tror jag väljer att leva i förnekelse en stund till och emigrerar till min säng.

måndag, juli 02, 2007

Alf Lundberg - en bildlärare mot jantelagen

Jag hörde att han var död nu. Mycket tidigare än någon, eller åtminstone jag, kunnat ana. Men med sina goda relationer till det övernaturliga tror jag han klarar sig bra i nästa äventyr.

Under bildlektionerna i högstadiet förgyllde han våra skoldagar - vare sig vi ville det eller inte - med berättelser, fakta och fiktion. Ofta hann vi inte ens börja med själva teckningsarbetet för att han hållit låda ända tills det ringde ut. Han trodde på Gud ("så många miljoner människor kan inte ha fel") och på spöken (krucifix som svängde, oförklarlig hjälp vid en snöstorm på fjället). Det är möjligt att han kryddade sina utläggningar något ibland, men de var alltid underhållande. Med både sin kroppshydda, berättarkonst och auktoritet fyllde han rummet och stod allt som oftast oemotsagd.

I nian blev han en av våra klassföreståndare och under vårvintern bjöds vi till en av hans två herrgårdar, belägen vid Laxsjön. Han tog in oss i biblioteket och berättade anekdoter om ett antal föremål från jorden över som han förvarade i ett glasskåp. Sedan bjöds vi på middag vid ett långbord dekorerat med kvistar och kandelabrar i en gigantisk matsal, där han tog fram en läderinbunden gammal bok och med hjälp av den spådde samtliga runt bordet.

Hans bilduppgifter bestod genom åren, alla klasser fick samma direktiv. Men oavsett hur mycket möda man lagt ner på sitt arbete kunde man aldig riktigt veta vilken hans dom skulle bli. Han höjde och sänkte betyg fler steg än som var tillåtet per termin, och det ryktades om att han helt enkelt använde sig av en blanda-och-ge-princip när de gällde betygen. Denne konservative, allvetande patriark var hatad och älskad. Men naturligvis mest älskad.

onsdag, juni 27, 2007

Förrädaren

Idag bestämde jag mig för att orientera lite, på egen hand. Jag hade blivit taggad av O-camp och jag behövde ju träna, så jag greppade en karta och markerade diverse kontrollpunkter till en bana.

Det vara bara det att kartan var från 1982. På 25 år hade terrängen förändras en del. Markerna kring OK Kroppefjälls klubbstuga har aldrig varit kända för att vara särskilt finsprungna, och de senaste årens skogsindustri har knappast förbättrat saken. Ris och bröte överallt, lugna skogshöjder som förvandlats till illvillga hyggen, nytillkomna omarkerade vattendrag och stigar som för länge sedan gett upp sin existens...

Och mitt till en början glada humör kunde inte väga upp bristen på koncentration. Funderandes över kartritare, Jonas, Roskilde och Jonatans födelsedag, ständigt med en Mika-låt på hjärnan, förflyttade jag mig i ett tankspritt tempo genom terrängen.

Jag började ge upp ungefär när jag stod i en sankmark inne i ett tätt grönområde, och liksom varken kom framåt eller bakåt. Bara en vägg av unggranar som slöt sig tätt runt mig. Jag hade missat kontrollpunkten. Och det var ingen futtig liten punkthöjd, ingen svårsynlig sänka, ingen otydlig grop. Det var en sjö.

Muttrandes manrat "Skogen är min vän. Skogen är min vän. Skogen är min vän." tog jag mig så småningom hem, halkandes över blöta pinnar och trippandes över vassa stenar. Men när jag senare stod i duschen och betraktade mina hårt prövade, rödprickiga lår beordrade jag strängt mig själv att aldrig skriva en skogsromantisk blogg igen.

måndag, juni 25, 2007

Förtydligande

För att exemplifiera vad jag menar i nedanstående inlägg skulle jag vilja att ni läser det här. Jag skrattar så jag dör! Bara termen "våldtäktsduscha" är to die for (med all respekt för alla som kan relatera till detta av olika vidriga anledningar). Fast jag älskar Özz Nujen. Men det är liksom inte relevant.

Alex och rastlösheten: två fenomen i tiden

Efter morgonstädningen av receptionen läste jag under mitt morgonsurfande Alex Schulmans blogg, en ovana nästan i klass med mitt svårtyglade begär att köpa förkastliga skvallertidningar (Veckans NU! matchar inte min personlighet) varje gång jag åker tåg en längre sträcka. Alex är en aftonbladetbaserad krönikör och bloggare med vidrig nätpersonlighet och en till synes osinlig vilja att provocera. Sin oförskämt välbesökta blogg uppdaterar han ett antal gånger om dagen med meningslösheter om sin vardag och förminskande kommentarer om sin föstmö. När han skriver något extra elakt eller svartlistar sina kändiskompisar och lämnar ut deras mobilnummer i bloggen brukar han bli inkallad till någon chef på Aftonbladet som hotar att lägga ner honom. Även dessa samtal publiceras naturligtvis omgående i Alex blogg.

Jag vet inte varför jag följer denna levande, skruvade dokusåpa, men någonstans uppskattar jag Alex humor. Ofta fångar han något på pricken med bara ett fåtal rader, ironin och självdistansen flödar och jag kan inte låta bli att fnissa när han skriver något förtäckt förnedrande om Ronnie Sandahl. Till samtidens tröst kan man nog också konstatera, särskilt efter dagens intervju i morgonpasset, att författarens nätpersonlighet skiljer sig en hel del från verklighetens.

- - -

Det jag egentligen tänkte skriva om var den oroande insikten om att det moderna livet har förvandlat mig till en rastlös, flackande människa med oförmåga att göra mindre än två saker åt gången. Jag har sedan länge upptäckt att jag gärna surfar, jobbar och MSN:ar parallellt; läser tidningen medans jag lagar mat; passar på att ringa samtal när jag skall ta mig någonstans och inte klarar av att sitta still och kolla på TV. Jag trodde dock att den lantliga lunken här på Dal skulle lugna ner mig litegrann.

Men idag när jag upptäckte Alex-intervjun på radion, och verkligen ville lyssna på den, kunde jag inte hänge mig åt aktiviteten helhjärtat, trots att det att några andra sysslor som jag borde ta mig för inte existerade. Vad skulle jag göra av händerna, vad skulle jag titta på? Jag försökte rita lite i Paint, men detta var föga tillfredsställande. Inspiration att rita på papper fanns inte heller. Inte ens när jag hämtade ett päron och började ägna mig åt det kunde jag sitta och lyssna på radion. Det slutade med att jag ströläste Alex-bloggen simultant med att jag hörde honom prata i P3. Något här är fundamentalt fel.

lördag, juni 23, 2007

Hjältar. På riktigt.


Det kunde börjat bättre. Det var ingen höjdare att det smugit sig in förmodade missbrukare i Tångahallen, rotat i våra väskor, snott en del av dem och tagit med sig min laptop. Det var tungt att vi behövde skriva om alla aktivitetsgruppens dokument som utarbetats under vårens gång och föregående natt. Det var också något av en miss att hoppborgen gick sönder. Men det var O-camp, och vilket utrymme eller anledning finns det egentligen till uppgivelse då?

Det är något speciellt med O-camp, för fast folk jobbar kosntant, under fysisk och psykisk stress, sisådär 18 timmar om dygnet i sex dagar (det är sanslöst mycket), så är det ingen som gnäller. När någon efter en lång och hård dag strax före midnatt möts av beskedet att markägarna gett återbud med en dags varsel, och veckor av jobb gått förlorat, finns visserligen en skymt av panik i träningschefens ögon. Men det hindrar inte att folk stannar uppe hela natten, ritar om banor, åker till Trollhättan och trycker nya kartor, bankar på dörren till ett tryckeri på morgonen när färgpatronerna tagit slut, och genomför träningarna ändå - och jobbar sedan en hel dag till fram till småtimmarna, utan någon nattsömn alls.

Och alla är glada och snälla, och de kramas. Och när något behöver göras försöker folk aldrig slingra sig undan. Alla skitjobb, alla tidiga mornar, allt nattarbete. Det är aldrig några problem att få folk att ställa upp.

Det är så jäkla skönt. Allt blir liksom lättare, vilket medför att man själv inte skulle få för sig att gnälla heller. Oavsett om klockan är fyra på morgonen eller på eftermiddagen, om man ska springa i mossar och sätta ut kontroller eller om man skall sleva mat. Det är en sån milsvida skillnad mot andra samarbeten och projekt jag varit med om. När lägret var slut frågade jag lägerchefen, som tillskansat sig en imponerande totalsumma av 11 timmar nattsömn under lägerveckan, om det var skönt att allt var över, efetr nio månader av planering. "Tja", sa han "det är det väl kanske". För även om O-camp är sjukt jobbigt, så är slutsumman aldrig någon belastning. Det är en belöning.

Tack alla hjältar för en fantastisk vecka.

fredag, juni 22, 2007

Som en perfekt och underbar lag

Jag minns en alternativ midsommar, i tält på Bore Kulle högt över sjön och med utsikt till oändligheten. Medhavd mat, kompisförälskelse och oanvända samtalsämnen som erövrades ett efter ett.

Nu är hon i Tyskland. Det ska hon fortsätta med, igen.

Jag minns en midsommar i husvagnen på tomten. Efter tre månaders frånvaro från varann visste jag att det speciella fanns kvar och aldrig skulle försvinna. Fast vi hade slitit på O-camp en vecka somnade vi inte förrän i gryningen.

Men nu tycks det där speciella ändå ha gått sönder.

Som i en dröm rör de sig långsamt bort från mig, med varsitt stadigt tag i mitt hjärta. Och jag vet inte vad som är mest taktiskt; att gå och hämta tillbaka det eller att försöka få dem att röra sig mot mig igen. Eller om det kanske är försent. Om den oförstörbara gravitationskraften är bruten. I så fall svävar jag fritt. En liten myra i kosmos.

(Och det gör ont i myran.)

tisdag, juni 12, 2007

Glassmaken sitter i X-kromosomen


Den är rosa. Den har en pinne fylld med ansiktsglitter. Dess viktigaste egenskap är, precis som för den tänka målgruppen, hur den ser ut och inte vad den innehåller. Den är Girlie, glassen för flickor.

Det är lika okej att göra en glass bara för tjejer som för alla andra oundvikligt uppdelade människogrupper i samhället. För alla vet ju att ens smak varierar med ens kön, hudfärg, sexuell läggning och klasstillhörighet. Vad sägs om följande lanseringar?

Nogger Africa - invandrarnas favorit, glassen för svarta. Det hörs ju på namnet?

Glace Gay - randig regnbågsglass i bögig förpackning, för den homosexuelle.

Lidingöstrut - gräddglass med champangesmak och guldrippel. För dig med en årsinkomst över en halv miljon kronor.

Jag är så trött på att människor tillskrivs vissa egenskaper på grund av sitt kön. Likheterna i muskelstyrka, hormoner, livssituation och intressen är betydligt större mellan pojkar och flickor i målgruppens ålder, än inom könen; det vill säga mellan flickor och kvinnor eller pojkar och män. Kan inte barn bara få vara...människor?