the smell of leafmold and the sweetness of decay

Jag vet att jag säkert snart kommer att vara lika missnöjd över sakernas tillstånd som vilken hösthatare som helst - november brukar ha en imponerande förmåga att ingjuta tröstlöshet i varje ryggrad - men hittills har jag i år besinningslöst älskat den vår de svage kalla höst.

Hösten för mig har varit kokos-gröt, Kårrullen och en aldrig sinande ström av fikor i Discokollektivet. Blixtblå himmel och våta gator, att cykla i guldkorridorer, gå på bondens marknad och vara av vädrets makter oantastlig i fjällräven-jacka och cowboyboots. Dubstep och grytmiddagar och finchampagne och Harry som står och lagar toast i morgonrock och tofflor. Lukten av svavel när man precis tänt ett stearinljus, oemotståndliga gatlyktebelysta lövhögar och att alltid sova lite för lite.

Tack jordaxeln för din vänligt bestämda lutning, som tvingar oss att böja oss för lika delar oberäknlighet och komromisslösa cykler. Det driver liksom livet framåt i en denna annars så ritual- och gränslösa tid.

återbäring

Varje gång vintertiden tar vid och vi vrider klockorna bakåt en timmes vinning, förstärks min känsla av att tiden bara är hittepå. Om den är så enkel att manipulera måste den helt enkelt vara fejk, något som en storebror eller landsfader - snarare än moder jord - uppfunnit för att kunna ställa upp ramar och förenkla, för att kunna tygla orsakan och verkan och stora befolkningar.

Att tid inte alls är en behållare, en stor glasburk rymmandes historien, utan bara är en tjusig titel för att beskriva att saker inträffar efter varandra, att atomerna rast- och kompromisslöst rör på sig. För om allting slutade att ske, om det gick fem dagar utan att jag tänkte en enda tanke eller en enda fjäril slog med vingen på andra sidan jorden, skulle tiden ändå inte ha gått. Det är den som är slav under händelserna, inte tvärtom.

Det väsentliga är alltså inte sekundvisarens hackande framåt, utan att molekylerna i min kropp obevekligen byts ut och byter plats, tills mitt ansikte är rynkigt och det system som min lekamen utgör förstör sig själv. Det är inte tiden det kommer an på. Det är rörelsen. Ju färre saker jag gör, desto långsammare går tiden och ju mer jag uträttar, desto snabbare rör den sig framåt. Lite som att cykla på en fixie. Det går inte att coasta.

Så det här med tidsomställningar känns inte som magi, utan som att lura systemet. Att underminera en auktoritet. Lite som när man slänger en handfull småmynt i havet, plankar på bussen, går förbi kön på [hg] eller motverkar gravitationen med tillräckligt mycket natt och promille i kroppen. En vinst, ett fusk, en bonus, som fast det egentligen inte betyder någonting, får en att må lite, lite bättre.

självsvådlig och livrädd

Hangarens 14 meter höga väggar och inpyrda människolukt är inte längre ovan mark för mig, men varje gång jag klättrar passets första led balanserar jag fortfarande på gränsen till lätt panik. Händerna svettas, magen signalerar obehag och någonting okontrollerbart inuti mig börjar att darra. Sedan bankar jag med låtsad säkerhet handflatan två gånger i plåttaket, firas ned och fylls med lättnad och adrenalin och glädjerus, vilket får mig att vilja göra om det igen.

Jag är som bekant rädd nästan jämt. Men kanske är det mitt eget fel. Igår gick jag på en stor fest där jag var den enda icke-studenten (dessutom var alla psykolog- eller läkarstuderande), jag bor i kollektiv fast jag är folkskygg, jag åkte till Kanada för att göra en skidsäsong tillsammans med en massa skibums fast jag knappt sysslat med utförsåkning tidigare, jag arbetade som enda utlänning på amerikanska Hostel in the Forest och jag har nyligen börjat jobba på ett IT-företag som ensam beteendevetare bland enbart tekniker. Hade jag varit kung hade mitt valspråk förmodligen lytt fake it 'til you make it and if you can't fix it, feature it.

Ni anar inte hur bra det fungerat hittills. Så många gånger jag häpnat över hur omvärlden gått på min fejkade självsäkerhet och istället för att peta på min fasad så den rämnat, blivit rädda för mig. Ja det är sant!

Alla kan enkelt springa en mil, det handlar bara om att hålla tillräckligt lågt tempo. Det kallas för att ligga i sin comfort zone och är väldigt behagligt, man känner sig stark och att man kan hålla på nästan hur länge som helst. Jag brukar dock istället låta mina taxkorta ben pinna på så fort att mina löprundor blir asjobbiga och inte ett dugg trevliga, mer som ett nödvändigt ont.

Tydligen gör just klivet utanför komfortzonen att man utvecklas, och det är ju bra. Men spelar det någon roll - är det någon vinning - om man ändå direkt stegar upp till nästa nivå istället för att skörda frukterna av sin tidigare ansträngning? Jag är lite trött på att inte vara bra på det jag gör. På att alltid vara rädd. Det är ju så skönt att flyta fram den där milen, att känna att man faktiskt klarar den utan problem, istället för att kräkas i en buske och aldrig vilja snöra på sig ett par löparskor igen.

två steg från paradiset

Varken jag eller mina ihopkrympta nattögon trodde det var sant när väckarklockan ringde imorse. S:t Larskyrkan var alldeles morgonrodnat persikofärgad och på väg till jobbet tror jag nästan att Västanvindens växelvajrar snuddade aldrig så lite vid två (2) oskyldiga men lite saktfärdiga medtraffikanter när jag som vanligt tog alldeles för stora risker. Vallamassivet såg ut som en fantasi eller en Sagan om ringen-scen eller en Loka-reklam, med dimma och en halv röd sol hängande över sig, och på Universitetets tak promenerade fyra män.

Motorola, som delar byggnad med oss, flaggade på halv stång och någon hade städat bort halva min matlåda. Jag var koalatrött hela dagen och tackade med dåligt sovasextimmarpernattsamvete ogärna men förnuftigt nej till både klätteräventyr med Vargen och svamprisottobjudning hos Joejo samma kväll. Fast jag hade bestämt att det inte skulle regna idag kom rugghösten med sjumilakliv och det var faktiskt redan lite mörkt när jag på hemvägen äntligen mötte den förlorade Gärningsmannen där han flög fram i sådan hast att han nästan missade mitt ivriga vinkande. Längs med hela Storgatan var det som en mild dusch i ansiktet, senare dundrade dropparna mot fönsterrutan.

Och ikväll har jag mest lagat den godaste maten och försökt gillra listiga bananflugefällor. Och längtat efter stormen.

Det skulle kunna vara min sista dag här; kanske står min nedräkning på ett och jag kommer aldrig mer vakna till en ny, motvillig morgon. Antagligen gör jag det. Men om så inte är fallet är jag glad att jag lade märke till också denna, till synes ganska ordinära dag. För det är ingen vanlig dag. Det är en dag i mitt fucking LIV. Och hur stor procentandel av världshistorien finns mitt liv? Just det. Det går mot noll.

optimering

Träffade Joejo och vi pratade om hur man ska ta sig an sitt liv, i synnerhet de timmar om dagen som man inte måste ägna åt skola eller jobb. Hans filosofi är att göra det man för tillfället har lust med, medan jag inte kan låta bli att sträva efter den perfekta veckan, innehållandes en välplanerad balans av träning, egentid och sociala aktiviteter. Sedan tar jag mig målmedvetet igenom sagda vecka likt en maratonlöpare, med blicken riktad framåt mot ett avlägset mål och irritation beredd för varje liten sten som kan ligga i min väg. Man vill ju maximera avkastningen av sin frihet.

Vi kom fram till att jag borde bli mer som honom.

Men egentligen är problemets kärna att man ens känner ett behov av att fundera kring sådana här metasaker. Kan ingen bara slänga in mig i ett liv så fullt av verklighet att det inte finns utrymme eller vilja att sitta på kafé och våndas över hur man bäst behandlar sin fritid? Eller helt enkelt byta ut min reflekterande hjärna mot en reaktiv, agerande.

p.s. Fast fikan var trevlig.

röntgenblick

De där gubbarna. De har oformliga kläder i intetsägande ickefärger och mismatchande kepsar nedtryckta på huvudet, och de kommer cyklande bekymmerslöst och oändligt långsamt, med knäna utåt och kanske inget särskilt mål. Jag skulle inte ens lägga märke till dem, de skulle smälta in i miljön på sina parkbänkar som liknöjt bakgrundsljud om det inte vore för en sak. Blicken. När jag springer förbi dem följer deras ögon mig skamlöst och skoningslöst hela vägen, deras huvuden vrids långsamt 180 grader medan jag passerar, som satt deras halsar på kugghjul.

Detta ser jag i ögonvrån, för jag tittar inte på dem, jag har lärt mig mötes-kutymen: man kan betrakta någon okänd så länge han eller hon är en bit bort, men i mötesögonblicket stänger man av helljuset, man placerar man alltid sina ögon någon annanstans. Farbröderna och männen jag talar om resonerar inte så. Deras blickar på mig är öppna och självklara, och de fyller mig med ilska och irritation, för de klibbar mer än en nakenscanner på en amerikansk flygplats någonsin gjort. Att de tar sig rätt. Att bara liksom titta. På mig. Helt öppet!

Jag vet inte varför jag blir arg. Kanske är det för att jag vet att kvinnor på vissa platser stenas om de inte skyler sig och skyddar sig från just sådana blickar, som om det vore vårt ansvar var andras ögon vandrar och vår skuld vilka konsekvenser det får. Kanske för att vi genom århundradena blivit betingade och tvingade att sänka våra egna blickar, och om vi inte gör det får vi skylla oss själva, då är vi fredlösa. Allt medan röntgenögonen sveper över den plats vi upptar i rummet.

Jag joggar mig igenom irritationen och undrar om det är mig eller dem det är fel på. Om de borde underordna sig hyfs och konventioner. Eller om vi alla borde låta våra ögon vandra lika fritt och skamlöst.