lördag, oktober 25, 2008

As you fall I watch with love

Om man av den ena eller andra anledningen i goda vänners lag berättar om hur något känns och att det trots allt finns saker som inte är så bra, om man vädrar skelett i garderoben och ärligt blottar lite svaghet, så kan man ofta märka att en snöboll av bekännelser sätts i rullning. Familjeförhållanden, rädslor, sjukdomar, svagheter och omotiverad ångest får plötsligen se dagens ljus bit för bit och själva stämningen förändras. Förvånad inser man att man inte var så ensam i sin sak som man kanske föranleddes att tro, eftersom vi så sällan pratar om sådant som är svårt på riktigt. Jag finner det tröstande och märkligt tilldragande att ha förmånen att delges sådant här och känner mig alltid ett steg närmare personen eller personerna ifråga efter en bekännelsesession. Någonstans är vi alla lika.

Dock har det hänt, och händer, att jag träffar på personer som jag utvecklar någon form av närmare relation till, vilka inte har något att berätta. Naturligtvis kan det hända att de bara är hemliga, vilket förvisso är tråkigt i längden, men värre är när de antingen är helt ointresserade eller helt enkelt inte har några skelett att berätta om. Det må vara både orättvist och irrationellt, men jag kan inte undgå att tycka att det är en brist hos personen ifråga och att faktumet förytligar denne.

För hur kan man någonsin komma nära någon som inte har några problem och som aldrig har upplevt känslan av att vara nedstämd utan att veta varför? Och nära vill jag komma, av både emotionella och intellektuella skäl. Jag förespråkar definitivt inte att folk skall vika ut sina inre mysterier och låta sin historia och sin själ utgöra en walk-in closet för var och en som vill höra på. Det krävs onekligen sina konstellationer och situationer. Men jag önskar att folk var mindre rädda för att framstå som det allra minsta misslyckade. Och jag har svårt att fullt ut respektera, eller åtminstone finna ett varaktigt intresse för, personer som inte har några svagheter att visa upp.

fredag, oktober 24, 2008

Insomnia 081023

Om jag inte vore jag skulle jag vara Markus Krunegårds röst i Laaksos Västerbron

Om jag vore ett materiellt men icke-organiskt ting skulle jag vara en cykel

Om allt vore annorlunda skulle jag tvinga J-dog att dansa hemgjord vals till Caesar's underbara You’re Next

Jag tror att många av mina problem skulle lösas om jag bara kunde slappna av...

Om jag kunde välja skulle jag gärna vara bisexuell

"If you were the winter I know I’d be the snow, just a long as you were with me when the cold winds blow"

Ibland undrar jag om jag finns annat än i relation till andra?

Om jag fick ändra något hos mig skulle jag nog vilja tänka lite mindre

onsdag, oktober 22, 2008

Devil in disguise

Idag var en sådan där underbar dag när folk stannade upp i korridorerna och skrattade och sa att shit vad trött du ser ut! Faktum var att jag inte upplevde mig som trött (tro mig, jag har upplevt tröttare dagar), men när jag kom hem från campus + rydsskogen och såg mig i spegeln förstod jag kanske vad de menade.

Och mitt lazy eye beror på att jag har en sån där vagel eller vad det heter. Mycket lustigt.

Problemet med dessa dagar är att mina (även dessa nedärvda) fascisttendenser tar sig än starkare uttryck än vanligt, då jag i hemlighet börjar förakta folk som inte är lika upptagna och duktiga och disciplinerade som jag. Vadå trött? Det är inte du som är volontärt schemalagd från 08 till 22 varje dag. Vadå inte diskat? Du är ju arbetslös. Vadå baksmälla? En sådan skaffar man sig på eget bevåg har jag hört. Vadå stressad? Du har ju hela helgen på dig.

Tur att denna hysteriska tid snart är till ända, för på det här viset är jag outhärdlig. Som tur är än så länge bara på insidan.

måndag, oktober 20, 2008

Into the wild

Christopher/Supertramp & den magiska bussen. I det vilda.

De kan säga vad de vill. De kan älska framtiden och marknaden och de stora husen. Men vissa av oss gör det obekväma. Kanske är det inte konstigt att vantrivas. Kanske är det inte konstigt att vara rädd. Och med mitt skönhetssökande eremitblod i ådrorna jag kan förstå Christopher McCandless även om jag inte måste dö i Alaska för att förstå värdet av mänskliga relationer.

torsdag, oktober 09, 2008

Jag är ny!


Glasögon - Diesel
Extern hårddisk - Western Digital
Armbandsur - Ur&Penn
Telefon - Sony Ericsson w890i
Hår - Brännpunkt

Det är inte bara det att jag är fattig student och inte har så mycket medel att röra mig med. Faktum är att jag det erkänt spartanska studiemedlet till trots lägger undan pengar varje månad. Jag tycker helt enkelt inte om att köpa saker - det ger mig dåligt världssamvete, lämnar en obehaglig eftersmak i kroppen och smärtar min lutherska själ. Min pappa är tvärtom. När vi går och handlar ihop leder det alltid till debatt, och han plockar ivrigt saker i shoppingvagnen i ungefär samma takt som jag med rynkade ögonbryn plockar ur dem. Onödiga prylar sänder kalla kårar längs min ryggrad. Överflöd gör ont i magen.

När jag väl anser ett köp vara rättfärdigat skänker det mig dock absolut glädje, men det är en lång process från tanke till handling. Ska jag köpa ett par skor måste jag pröva stans alla par, vill jag inhandla en ny kalender tittar jag först igenom varje butik minst en gång. Först därefter kan ett beslut förhoppningsvis tas. Så ni förstår vidden av den sökprocess som sattes igång när jag plötsligen insåg att jag var tvungen att förnya halva min prylpark. Jag testade hela min bekantskapskrets mobiltelefoner. Jag provade igenom Synsams utbud tre gånger. Jag googlade klockor och frisyrer och frågade min mer tekniskt intresserade kompisar om allt de visste om hårddiskar och batteritider. Men nu är jag klar!

måndag, oktober 06, 2008

Today is a good day for bananas


Idag var ljuset två timmar kortare än mörkret i Stockholm och börsen föll fritt såsom den inte gjort sedan den 11 september 2001.

Men min världsbild är på ont och gott för egocentrerad för att fara illa av det, åtminstone för tillfället, och i mitt universum har det varit en bra dag.

Jag och Katie har smidit hemliga planer i café Zero.
Varg har fått sig ett jobb.
Det blev precis som jag ville på det sansade och välbehövliga stadgemöte för sektionen som ägde rum efter skoldagens slut.

Det bor får i Vallaskogen som jag passerar på min skolväg, i mörkret är lyktstolparna åter förvandlade till tysta raka farbröder som är mina vänner, och i Studio 55 sitter Anna och Tobbe och talar om trollen, som är jag.

Och jag har neongult nagellack.

fredag, oktober 03, 2008

Vintervila

Klockan är sex, och allt är lugnt. Jag ligger i sömnlöshet i min säng. Hönsen, som blev tagna av räven i förrgår, sitter och blinkar på sin himmelska sittpinne. Min mamma sover antagligen, med hunden Fanny ihopkrullad till en liten tårta bredvid sig. Pappa är stormförkyld på andra sidan Atlanten. Hans klocka är midnatt nu så jag hoppas att han gått och lagt sig. Någonstans är det väldigt fel att vi inte alla är på samma ställe.

Varg svarar på sms i den andra delen av staden och det låter som en plogbil utanför fönstret. Jag önskar att det hade snöat över natten, minst en meter. Folk skulle vakna upp till en ny, kall, tyst, ren värld. Slå upp sina ytterdörrar och häpna med solen i ögonen, bli lite rakare i ryggen. Men jag skulle upptäckt det före dem. Nu, när det fortfarande är mörkt. Jag skulle göra två handavtryck lätt på snötäcket och dra djupa kalla andetag, känna den där speciella lukten av snönatt eller nattsnö. Jag skulle göra precis vad jag ville med dagen och Varg skulle göra mig sällskap.

Det får mig att tänka tillbaka på den tid som i nuläget nog ändå måste sägas vara enklare. Men så uppfattade jag det naturligtvis inte då, vilket grämer mig. Jag skulle vilja åka tillbaka till staden där Vänerns vågor kluckar mot Skräckleparken och alla gator är enkelriktade. Jag skulle berätta hur otroligt trygg du var. Att det inte fanns något stort och farligt i staden och livet. Att det inte var någon som krävde att du skulle vara mer lyckad än du var. Och att lyckan visst var gjord för dig.

I den lilla staden var hemhemma var 45 minuter bort. Du hade din bästa vän fröken J i rummet bredvid i er egna lägenhet, som var precis lagom mycket frihet. Du bodde i det roströda rummet i J-dogs armar och det var alltid ni. Som ni älskade varandra. Som man kanske gör innan man lärt sig förebehållsamhet. Det fanns inga stora val och du gick den Raka Vägen på det naturvetenskapliga programmet.

ÅH GUD vad ont det gör att man inte får vandra som man vill i tiden, besöka det förgångna för att ställa saker till rätta och bota sin sentimentalitet. Åh gud vad jag saknar dig. Er. Mig. Oss.

onsdag, oktober 01, 2008

Din röst är inskriven i min benmärg. Jag glömmer det varje gång.