onsdag, december 29, 2010

att ta tillbaka det som är vårt (på beställning av Anonym)

Enligt den ganska tvivelaktiga källan påstan.nu är de i västvärlden tre vanligaste nyårslöftena att 1) sluta röka 2) börja träna 3) sluta dricka alkohol. Knappast någon överraskning, va? Faktum är att det här med nyårslöften har blivit så idisslat att någon knappast längre ser på dem som de manifestationer jag antar att de någon gång i begynnelsen agerade som. Istället har de sedemera har de reducerats till skämt och det enda sätt på vilket man så småningom kunde yttra dem var med högsta gradens ironi. Numera är det inte ens kul med antilöften i stil med jag lovar att börja röka år 2011 och även de mest nihilistiska uttalanden som mitt löfte är att inte ha några nyårslöften framkallar snarare en gäspning hos din åhörare än en imponerad glimt i ögat över din nyskapande twist.

Nyårslöftet har helt enkelt blivit ett negativum. En icke-fråga, icke-händelse, icke-materia. Nyårlöftet är i bästa fall en antipartikel till det lilla korn som föregick big bang och fick universum att hända; ett svart hål som suger bort all kreativitet, spänning och framåtanda i världen. Men mer sannolikt är att dess natur är null och därmed påverkar världens gång än mindre än en fjärils vingslag.

Jag känner att om vi har, eller åtmintsone har en vilja att ha, någon som helst tro på mänskligheten och hennes potential till den minsta bedrift, behöver vi ta tillbaka nyårslöftet och återställa det till sina glansdagars kraft. För hur ska man någonsin kunna känna tillit till ett släkte som inte ens har förmåga eller vilja till minimal årlig självförbättring?

Personligen vet jag att livet är en tävling mot mig själv och mina medmänniskor och därför ser jag varje dag, aktivitet och slösurfsession som en härlig potentiell möjlighet till att bli lite bättre på någonting. Det leder också till att jag blir oproportionerligt förkrossad var gång jag misslyckas med omedelbar förbättring, men det är en annan historia.

Med mina höga ideal intakta ser jag hur som helst mig själv som högst lämpad till att vara andra människors personliga tränare, kostrådgivare, relationsbollplank, spirituella ledare och allmäna livscoach och därför har jag praktiskt nog förberett ett antal lämpliga nyårslöften, ifall du själv känner dig oinspirerad eller bara som resten av din generation är lite ovan gällande det här med comittment.

Under 2011 kan du till exempel lova att inte sluta röka, sluta dricka eller sluta träna, men kanske:

lyssna mer - när någon behöver prata behöver du i regel lyssna, snarare än att ge goda råd. Och tänk om folk faktiskt lyssnade på varandra i konflikter? Då kanske diskussioner skulle handla mer om att lösa tvisten än att vinna den.

öka världens osannolikhet - bara för att det helt enkelt blir roligare så. Fler hemliga brev, mystiska lappar, tecken i snön, skattjakter och krypton. Fler vita fläckar på kartan. Fler överraskningar, osannolikheter och onödigheter.

gråta mer - på 1700-talet var det fint att gråta och att vara känslosam. Jag tycker mest att det är skönt, underskattat och alltför otillåtet. Idag stjäl vår kultur vuxnas och pojkars tårar. När det i själva verket är ett sådant mirakelmedel, som en förälder som säger att det kommer ordna sig - plötsligt känns allting mycket bättre.

äta mindre kött - för att köttindustrin påverkar klimatet mer än hela den gigantiska transportsektorn. Det är inte svårare än så. Det är inte försvarbart att äta kött varje dag. Du behöver det inte.

unna mig mindre - överlag borde folk sluta inbilla sig att de behöver så mycket. I själva verket behöver man förvånansvärt lite för att må bra. Testa att säga nej till dig själv för omväxlings skull. Om du kan!

Eller vafan, lova vad som helst bara det är något, något som har intention och riktning och allvar, för hörrni, ironin hörde faktiskt hemma på 90-talet. Nu är det reclamation som gäller.

måndag, december 27, 2010

besvikelse

Av över 70 pers som läste föregående inlägg kände alltså en person att den hade något att komma med? Då får det fan vara. Bort från min blogg, slöfockar!

Istället kan ni kanske titta in på min fars framtvingade skapelse I skuggan. Efter en diskussion oss emellan om tynande uttrycksförmåga gav jag honom nämligen det egenpåhittade uppdraget Blog Challenge 2011, vilket innebär att han ska starta en blogg och skriva 15 inlägg på lika många av mig valda teman. Första temat var, logiskt nog, en presentation av mig själv. Han verkar lite nervös över det hela så spring dit nu och säg nåt uppmuntrande!

söndag, december 26, 2010

hjälp! din chans till att leka gud under solen

Jag kan skriva om nästan precis vad som helst. Det är formen som är det roliga, att nöta formuleringar och trolla fram ord tills de blir en harmoniskt flytande ström som låter rätt, ser rätt ut, känns i hjärnan. Ämnet finns bara där för att ha något att utgå ifrån. Det är först när jag formulerar mig i skrift jag kan tänka och resonera kring det.

Men idag är jag ämneslös. Det finns bara inget som engagerar tillräckligt. Kanske har mina lata amerikanska dagar mjukat upp hjärnan väl mycket. I alla fall behöver jag er hjälp.

Kära läsare, jag uppmanar er härmed att ge mig ett ämne, eller en rubrik kanske, att blogga om. Vad som helst! Nästan. Utmana mig! Tänk på mig som matadoren i Tjuren Ferdinand. Allt jag vill är att få visa mig stor och stark. Sluta lukta på blommorna, nu är det interaktion som gäller!

lördag, december 25, 2010

det är ingen jävla disneyfilm

All families are psychotic, sa Douglas Coupland och även om inte alla familjer är lika uppfuckade (självmordsförsök, AIDS, alkoholism, outtalbara hippienamn) som hans fiktiva skapelse The Drummonds kan nog de flesta åtminstone så här i juletider medge att han har en poäng.

Den harmoniska familjen är en utopi.

Vi vet alla att det tycks vara något med klapputdelning och skinkgriljering som tar fram det värsta kanske inte hos varje enskild individ utan snarare familjen som helhet. Kanske är det dissonansen mellan höga förväntningar och en alltid lika realistisk realitet som sätter käppar i julehjulet. Kanske är det bara en ovana i att i en normalt sett individualistisk och instant gratifying värld plötsligen uteslutande behöva hänge sig åt klanliv.

Men problemet är inte konflikterna i sig, utan den naiva idén om att de skulle utebli. Familjen har hängt med i ens egen privata evighet, nötts och stötts och blötts mot varandra i åratal, sett varje svaghet, skavank och förarglighet, avsått och offrat och hjälpt varandra. Det är klart att somligt blir infekterat. Det är klart att man blir trött. Det är klart att man ibland bara inte riktigt står ut. Kärleken övervinner inte allt. Kärleken sätter ibland krokben för sig själv. Kärleken är ett band som emellanåt binder hårdare än vad man kan hantera.

Naturligtvis ska vi försöka. Det värmer med glada familjefoton, det är nödvändigt med tid för varandra och det är fint när folk citerar pappa i sin statusuppdatering. Men det är knappast konstigt eller överraskande att någon tjurar lite för att ingen ville äta av brunkålen som denne slitit med i timmar. Familjer utan konflikter och skelett i garderoben existerar inte. Det är bara att inse att julefrid i regel är en oxymoron.

fredag, december 24, 2010

mitt inre barn jublar

åh LED!

obligatorisk julklädnad för bilden. och ja, de används på riktigt.

Jag var lite besviken över den amerikanska julen när jag kom hit till Atlanta. Inga plast-Santa med tillhörande släde på taket, ingen fejk-snö, inga musikkoordinerade ljussslingor. På sin höjd ett trädgårdsornament i form av ett i LED-lampor inklätt rådjur. USA ter sig okaraktäristiskt sansat så här i juletid, om man bortser från de The Sims-liknande mijöerna och de hysteriska shoppingcentren - men de är ju närvarande under även resten av året. Var är vulgariteten, var är smaklösheten, var är de skrämmande CocaCola-tomtarna?

Men ju närmare den 25:e vi kommer desto mer shejpar folk upp sig. Häromdagen var vi ute och for - med bil, självklart - för att spana in julbelysning och andra hood's trädgårdar och blev rikligt belönade. Uppblåsbara snögubbar! Ljusserier av renar som hoppar över vägen! Hus som är så täckta av kransar att det är omöjligt att se var ingången är! Det verkar helt enkelt vara så att det bara är här på Swan Mill Court som folk ligger efter. Eller har någon form av smak.

More is more and the more the merrier, det vet ni! God jul!

onsdag, december 22, 2010

boys don't cry

DN.se skriver idag om en rapport från Brå (brottsförebyggande rådet) som utvärderar den miljard kronor som regeringen i en treårsplan avsatt för att minska mäns våld mot kvinnor i vårt land, genom att förbättra arbetet i berörda myndigheter och organisationer. 10 000 poliser har utbildats i att bemöta våldsutsatta kvinnor och 500 relaterade projekt på lokal nivå har startars.

Men våldet har inte minskat. Anmälningarna har tvärtom ökat.

Satsningen och dess metoder är naturligtvis välkommen, men det räcker inte. Att redan högutbildade kvinnor läser genuskunskap på universiteten räcker inte. Ingenting som regeringen kan göra räcker.

För vi har ett stort fucking jävla problem med manligheten i det här landet - precis som i alla andra länder - och vi måste få prata om det utan att hela den manliga befolkningen känner sig stött och försmådd. Nej, det är inte er män det är fel på; det är det ni formas till att bli, det ni tvingas in i, det formgjutna förtryck som riktas mot er från att ni ger upp ett första gälla primalskrik tills dess att ni snubblar ner i graven.

Mammor och pappor, systrar och bröder, dagisfröknar och lärare, chefer och fotbollstränare; alla måste ni sluta bekräfta hårdhet och förakt för svaghet och en miljon andra egenskaper som möjligen var gångbara på vikingatiden, hos pojkar och istället börja dana dem i empati och kommunikation.

Fram tills dess kommer en kvinna bli våldtagen var 15:e minut och brottsförebyggande rådet kommer tycka att det är ett framsteg att bara en fjärdedel av alla kvinnor inte vågar gå ut ensamma om kvällarna i sitt eget bostadsområde i Sverige 2010.

Starkt rekommenderad läsning på temat hittar du här


tisdag, december 21, 2010

hur fan hinner blondinbella?

Ett fåtal bloggar följer jag troget. UnderbaraClara är en av dessa. Ibland tröttnar man för att det blir lite för sockersött och hemtrevligt, men då river hon till med ett skarpt debattinlägg och så är man fast igen. Clara beskylls ofta för att underminera medfeminister genom att vara nöjd med att vara hemmafru, något som fullt begripligt retar gallfeber på henne eftersom hon inte alls stannar hemma och låter sig bli försörjd utan tvärtom förutom bloggen har ett flertal frilansaryrken som definitivt får det att klirra i kassan. Hon råkar bara tycka att det är kul att blogga om pyssel, kakbak och inredning.

Idag tipsar Clara om hur man får sin blogg att växa sig stor, ett uppenbart ständigt populärt ämne i bloggkretsen. Det verkar vara handfasta och säkerligen fungerande råd, där de mest uppenbara är att skriva ofta - flera gånger om dagen - och kanske investera i en ordentlig kamera eftersom bilder så klart är hårdvaluta på det nät där uttråkning infaller så fort en text blir längre än två paragrafer och mer lättsmält underhållning aldrig finns lämre än ett musklick bort.

Men inlägget fick mig ändå att fundera över rimligheten i det här med bloggande. Jag är ett fan, absolut, men precis som majoriteten av alla läsare orkar jag aldrig hänga på en blogg som uppdateras mer sällan än en gång om dagen. Till saken hör att flertalet av de bloggare jag följer knappast är litterära tungviktare. Det är något med internet som forum eller datorn/mobilen som förmedlare. Jag orkar inte ens läsa DN på nätet och älskar ändå sveriges största morgontidning passionerat - i pappersformat alltså. En blogg som min egen - för mycket text och för lite bilder, för oregelbunden uppdatering - skulle jag nog aldrig palla med.

Dagens insikt är dock som följer: fy fan vad jobbigt att vara professionell bloggare! De är absolut lägst i den mediala näringskedjan, men ändå måste de rimligtvis jobba arslet av sig. Jag kan inte ens slänga upp ett inlägg om dagen (utan bilder) eller ha ett sammanhållet tema på Under Solen och jag har ändå haft sommarlov i ett år nu. De stora bloggarna publicerar upp till 10 inlägg om dagen - må vara av varierande kvalitet - och hinner dessutom med att leva glamorösa/upptagna/poilitiska/yrkesverksamma liv på samma gång. Hur är det att umgås med de här människorna? De måste ju sitta böjda över sina laptops och iPhones och knattra mest hela tiden. Ständigt ha nästa inlägg i huvudet. Och vad man än gör med dem är de upptagna av att ta foton på en för att dokumentera händelsen.

Det man vill ha från bloggarna är ju egentligen ett slags ständigt uppdaterande magasin, men bilder och reportage av varierande storlek och en frågespalt här och där. Skillnaden är att redaktionen bara består av en person. Och att tjänsten som chefredaktör inte ens är den här personens huvudsakliga jobb.

lidande, eller konst

Alltid lika överjordiska Natalie Portman påstår - åtminstone om man får tro imdb.com's trivia-sida - att hon av medvetenhet om att hon är en förebild för unga tjejer väljer att bara göra positiva roller, som man kan se upp till. Då undrar jag var det positiva i att vara en självdestruktiv, hallucinerande ballerina som fortfarande bor kvar hemma hos mamma ligger? Hur tänkte du där, Nat?


Jag är innerligt tacksam över att jag aldrig har mått i närheten av så dåligt som skådespelerskan gör i bioaktuella Black Swan. Att försvarslöst exponeras för hennes våndor medelst gigantisk bioduk och surroundljud är bara det mer än vad man kan begära av en människa, att faktiskt uppleva hennes förvridna relationer till sig själv, sin mamma och omvärlden önskar man inte sin värsta fiende. Jag har alltså precis konsumerat denna sexy psycho thriller - eller snarare, den konsumerade mig - och jag rekomenderar den varmt till alla med en hälsosamt masochistisk läggning, till oss som inte tackar nej till att må jävligt dåligt för konsten ett par timmar. På riktigt alltså. Den är...fantastisk.

söndag, december 19, 2010

den svåra overkligheten

Nu är jag framme i Suwannee - Atlanta, Georgia, USA, Nordamerika, Världen, Universum; som man populärt uttryckte sin geografiska belägenhet när jag gick i mellanstadiet - och här är kallt och klart och soligt, men jag sitter inne med laptopen och kollar på Glee eftersom jag behöver slicka såren från min 24-timmars resa med feber och utan föregående nattsömn.

Det är bloggdags och jag söker efter inspiration, känner efter i luften om där hänger några angelägna ämnen eller intressanta uppslag, men greppar bara om syre och tomrum. Så jag letar istället i Blogg & texter-mappen efter något oavslutat spår att följa upp eller transformera. Där finner jag flertalet påbörjade och sedemera bortglömda berättelser, alla fåfängt tänkta att bli min första roman. Ja, jag vet, det är en sådan kliché - det sägs att upp till 80% (denna siffra tagen ur den där luften, jag minns inte riktigt, men det var ett högt tal) av befolkningen har ett åtminstone påbörjat bokmanus i byrålådan. Få lyckas avsluta det, ännu färre skickar in det till ett förlag och i slutändan publiceras endast crème de la crème (kan diskuteras) och det ska vi nog vara glada för.

Hur som helst brukar mina berättelser kvävas, dö och överges någonstans efter det inledande kapitlet, eftersom jag är oförmögen att skapa själva stommen; en plan för vad som komma skall. Jag skulle kunna skriva hur många böcker som helst om någon bara gav mig en historia, komplett med karaktärer, cliffhangers och händelseutveckling. Allt fluff däremellan - beskrivningar, miljöer, tankar och känslor - kan jag däremot avklara med bravur. Det finns alltså en anledning till att jag bloggar och att jag inte skriver romaner. I bloggens värld behövs inget synopsis, där får vardagen agera händelsutveckling och det är den ganska duktig på. Här räcker det med att ha livet i behåll och eventuellt tankarna i ordning. Här kan jag vara historielös.

fredag, december 17, 2010

åhjagärsåtrött på att flyga

Men nu är det dags igen. Imorgon far jag till Atlanta och firar en amerikansk jul. Vi hörs på andra sidan. Tjo!

torsdag, december 16, 2010

jag hittade en fin lista hos niotillfem att fylla i

sånt jag gillar


min bästa vän är
fröken Julie och henne ska jag hälsa på idag!

när jag bortsar tänderna sa Machmot att man måste humma en låt samtidigt men det gjorde inte jag för han är så skrämmande musikalisk

när jag lagar mat lyssnar jag på Spotify-listor och mår nästan alltid bra, om jag inte är stressad och måste iväg alldeles strax

jag är (lite) rädd för att bli ledsen igen för jag tror att jag egentligen är lite lite manodepressiv light

den värsta känslan är avgjort ensamhet

den bästa känslan är den galna känslan av eufori, stress och gemenskap i skör kombination

jag är bäst på energi, planering, kulturfrågorna i MIG, läsa bloggar jag skäms över, spara pengar, bo i kollektiv, skriva ner min hjärna med penna eller tangentbord. Och överanalys och grubbleri, men faktiskt också handling/aktion

jag är sämst på att köpa saker utan att ha kollat alla alternativ i alla affärer först, utöva musik tyvärr men jag gör det gärna ändå, umgås med människor jag inte har behållning av, dricka öl snabbt och att vänta på någonting

jag lyssnar på Harry som sitter mitt emot mig i köket och spelar gitarr

jag pratar mycket, snabbt och engagerat vid inspiration. Men inte alls mycket i telefon.

jag tycker om så himla många saker! Till exempel ord, äventyr, människor man bor med, gamla cyklar, att dricka öl, järnvägsspår mot evigheten, fotoutställningar, pepparkakor med kreativa kristyrbudskap, konstiga sammanträffanden och Californication (även om den serien får mig att må lite dåligt också)

kärleken är helt överbelastad av förväntningar som gör den ännu svårare än vanligt

i somras var jag i Europa med Katten! Och tiden var hur lång som helst heeela sommaren men nu är den visst slut för det är alldeles vitt och fluffigt utanför fönstret.

sist jag grät var när jag precis kommit hem till Linköping från Sydamerika men då var Vargen där och peptalkade, det är han bra på

när jag vill tänka måste jag nästan skriva på ett papper, i alla fall om jag ska serietänka fokuserat och inte parallelltänka fladdrigt

när jag bakar blir resultatet nästan alltid awesome och mina kollektivare blir glada

just nu tänker jag på hur mycket man kan bli som man vill vara och hur mycket av en som bara är

idag har jag inte gjort så mycket än för jag steg liksom upp nyss

ikväll ska jag kanske vara i norrköping

imorgon kommer jag att spendera min sista dag i Linköping innan jag åker till USA. Då ska jag gå på stan, fixa en massa saker, äta lunch med en saknad vän och dricka en massa öl tror jag

min mobiltelefon är egentligen icke-existerande för tillfället. När jag tar examen tänkte jag belöna mig själv med en iPhone

när jag vaknar på morgonen blir jag omedelbums rastlös om det inte är jättetidigt. Om det är det blir jag ändå motiverad av frukost

om jag var ett djur skulle jag vara en rapphöna! Det ser ni väl?

Listan tog jag som sagt från Niotillfem som bor i drömmarnas stad numera och som alltid har de vackraste bilderna.

måndag, december 13, 2010

inifrån en förtappad generation

Det finns mycket vi 80-talister är bra på. Vi kan multitaska, prata med datorer, bli rika unga, blogga, hänga på communities, vara individuella, resa jorden runt och ifrågasätta auktoriteter. Vi är inte lika curlade som de osnuta 90-talisterna, vilka visserligen är bättre på självförtroende och att läsa mellan raderna på folks facebook-statusar - men ingen kan ta ifrån oss att vi var de första som växte upp i informationssamhället, med egen dator och mobiltelefon. Vi är såklart inte i närheten av lika lyckligt lottade som 40-talisterna (Beatles! 68-rörelsen! Woodstock! Välfärd!), men kommer å andra sidan att axla deras ansvar nu när köttberget går i pension. För 70-talisterna kan man ju inte räkna med, den hopplöst tafatta generation X.

Men jag vet inte, jag känner ändå att min tro på, för att inte tala om min stolthet över, min egen generation håller på att krackelera. Det känns som om vi håller på att delas upp i ett helt nytt klassystem, som inte alls baseras på monetära tillgångar – även om det kan komma att finnas en viss korrelation till detta – utan istället på arbetsinsats. Hälften av oss slötittar på TV-serier eller motsvarande 25% av dygnet och orkar inte ens sträcka sig efter kontrollerna till mediesystemet eller gå och hämta det färdigbryggda kaffet i köket; den andra hälften skaffar dubbla utbildningar, volontärarbetar på fritiden, spelar tennis fem gånger i veckan och driver ett eget företag vid sidan om. Bägge kategorierna får mig att förtvivla lika mycket, fast på olika sätt. Latheten är sorglig, skamlig, lämnar en krypande känsla i kroppen – jag vill inte leva i en tid då man alltid har tid att säga ”ett avsnitt till”, då ens största problem är att hembeställningen från online-pizza dröjer 40 minuter och man är ju så jävla hungrig. Den där jagande klassen, å andra sidan, gör så uppenbart en tävling av något som någonstans var menat att…jag vet inte, jag vet inte vad livet var menat till, men jag tycker det är ledsamt och bortslösande att springa igenom det utan att se sig om. Det slaktar så mycket på vägen, uppfyller drömmar tills de försvinner i små rökpuffar och inte längre är värda något.

Sen finns det väl någon slags mindre medelklass också, vi som sitter mitt emellan och inte vet riktigt var vi borde ta vägen; avundandes karriäristerna deras energi och soffhängarna deras avslappnade attityd till tillvaron. Men det finns något som förenar klasserna, som är gemensamt för oss alla: individualismen, oförmågan till att bry sig om något som är större än en själv och ointresset för en avlägsen omvärld. Vi vill inte betala TV-avgift för kvalitetsprogram eller skatt för ett ekonomiskt mer jämlikt Sverige, inte samarbeta överhuvudtaget egentligen (däremot kan man istället för att ta tag i grundproblemet skänka en slant till barn som far illa kring jul och på så vis behandla symptomen – det är enklare så). Trots att vi har tillgång till mer information än någonsin så engagerar våra bekantas halvdåliga bloggar mer än miljöhot, fattigdom och EU-politik. Alltså, man vet ju hur det är, men man orkar ju liksom inte?

Det påstås att vi är de första att växa upp i en tid då samhället inte ständigt förbättras i rask takt, då välfärdens piggt uppåtpekande kurva börjar vika av, de rekordtäta BNP-fördubblingarna glesnar. Kanske är det det bästa som kunde hända oss.

blodet

Jag är hemma i Dalsland och tittar till det hus där ingen längre bor, men som varken jag eller min far vill släppa, eftersom det är ett magiskt tempel över ett bättre förgånget. Som ett interaktivt fotoalbum, som en DIY tidsmaskin, som att ingripa i berättelsen och fortsätta.

Jag och J åker dit, det är utkylt in i märgen, in i ekstommen; han skottar snö och jag ilar runt i min pappas gamla jacka och slår på element, sedan joggar vi en skönhetspromenad i den svaga decembersolens sista strålar för att få upp värmen. Vi eldar i vedspisen och lagar köttbullar, grannen kommer in och säger hej, en fas går, jag felsöker med voltmätaren i högsta hugg och sönderfrusna fingrar mot metall, J diskar på sitt noggranna vis. Jag dricker två år gammal glögg som jag hittade i skafferiet – socker och alkohol håller den visst evigt ung – och somnar sent till knastereld i öppna spisen, sover 12 jetlaggade timmar av bara farten. Det hela är så perfekt idylliskt att det nästan är motbjudande.

På en solskenspromenad nästa dag slås jag nästan till marken av de gnistervita vidderna och den igenfrusna sjön, det är så vackert att det gör ont. DETTA ÄR DET FINASTE, hör ni det? Men jag är inte mer insnöad än att jag förstår att Bolivas saltöknar, Andernas dramatiska bergochdalbanelandskap och Patagoniens vilda vidder inte tävlar på lika villkor med det jag nu ser.

Vilka fantastiska vyer som än exponeras för mina ögon kommer jag alltid att tycka att fälten, sjön och fjället kring Stora Rud är det vackraste, för de finns i mitt blod. Jag är uppbyggd av Dalsland och katter, resurssparsamhet och feminism, bestämdhet och kan-själv, grubbleri, nostalgi, Kent och längtan och därför kommer jag alltid att ha en dragning till detta. Jag menar inte att allt är klart, att man inte kan bli vad man vill eller göra vad som helst, jag menar bara att om jag blir en modebloggande mediemänniska på Manhattan så kommer det finnas en dissonans, något som skaver. Man återvänder, som en exciterad elektron hoppar tillbaka till sitt ursprungsskal. Det är bara där tillvaron är sömfri, utan de små skarvar man kan glida längs med pekfingret .

söndag, december 12, 2010

I bought no gift this year and I slept with your sister

Det är 12:e december och jag vet att ni vid det här laget definitivt har tröttnat på Absolute Christmas som ligger som en smått varmfuktig och sockerklibbig filt över alla offentliga platser så här års, om ni inte tröttnade redan för sisådär fjorton år sedan förstås.

Därför ger jag er som tredje advent-treat en repris på förra årets alternativa julmusikslista på Spotify, julmusik revisited, där jag förutom fjolårets nog så starka startfält just har lagt till ett tiotal nya låtar, inkluderande bland annat The Hives, Lou Reed och Fleet Foxes. Musik som passar årstiden/högtiden utan att vara vidriga eller sönderspelade eller både och.

(Förutom Fairytale of New York som visserligen är spelad till leda men ändå bara måste vara med)

lördag, december 11, 2010

vintergator

Det senaste ålderstecknet inträffar på Linköpings järnvägsstation, men det har ingenting med att mitt frihetsår går till ända där att göra, ingenting med att jag ska börja söka exjobb och bli vuxen och allt det där.

Jag är - plötsligen - rädd för att halka.

Glider runt i mina otillräckliga boots i slasket, för ju mindre bergsäker på sin balanskompetens man tror sig vara, desto ostadigare på fötterna blir man ju. Jag kommer på mig själv med att tänka att de där skorna med inbyggda broddar som moster Y talade om, det verkar ju rätt bra. Jag känner mig hundra år gammal.

Å andra sidan vill jag minnas att seriehunden Rockys kompis Mange redan i början av 2000-talet gjorde denna insikt och broddbeklädd, med ett fotgrepp värdigt en kackerlacka, klampade Stockholms glashala trottoarer fram medan han enligt egen utsago kände sig som Godzilla (bara sagda referens bevisar att detta var länge sedan - vem minns den där ödlan nu?).

När jag bläddrar lite i senaste Rocky-magasinet på Pressbyrån för att döda minuter innan tåget går verkar det senaste vara att han ligger med självdesutruktiva flickor en eller ett par decennier yngre än han själv ("men är det inte bara att du är 80-talist då? Ni verkar ju vara lite borderline hela bunten") och dricker alkoholfritt vin ensam om kvällarna. Det är trösten. Med eller utan broddar kommer Martin Kellerman alltid att gå igenom alla kriser före mig.

måndag, december 06, 2010

sverige sverige älskade vän

Ni vet sådana där gamla vänner, sådana som var en självklar del av livet men som man flyttade ifrån, eller som själva bytte stad eller land, allt under löften om att hålla kontakten? Löften som infriades till en början men som sedan började tummas på, eftersom vad-har-hänt-sen-sist-telefonsamtal och vi-måste-ses-fikor en gång var tredje kvartal aldrig kan mäta sig med att dela varandras vardag. Sådana vänner man på sätt och vis kan utan och innan men samtidigt inte vet någonting om, sådana som det inte längre är bekvämt att dela tystnad med, sådana man älskar högt, sådana man inte kan låta bli att prata minnen och gemensamma vänner från längesedan med.

Så är Sverige plötsligen.

Jag älskar Sverige. Min ömhet för det här landet kan inte överdrivas. Det får mitt hjärta att svälla av stolthet, jag blir varm i magen av alla dess typiska egenheter, jag sätter det på piedestal. Jag säger du och jag Sverige, du och jag för alltid. Och sedan famlar jag efter något välbekant, nostalgiskt, imperfekt - för att dölja att även om vi alltid kommer att höra ihop, så är vi inte längre okonstlat bekväma i varandras sällskap.

tisdag, november 16, 2010

eftersom min bitterhet i detta forum uppmuntras

Denna gang ar det dock inte bussresor och svenska folkets kinkighet som skall avhandlas, utan ett begrepp i tiden: (den utomordentligt faniga) termen "att surfa pa natet"; ett uttryck som redan nar det lanserades for vara barnaoron nagon gang pa 90-talet verkade lite tvivelaktigt, lite anstrangt avslappnat sa dar, liksom manga andra samtida foreteelser atminstone sa har i backspegeln ter sig. Vada "surfa"? Och vad var ens det har World Wide Web egentligen? Men snart hittade man nagra roliga lankar pa Torget eller Passagen, nagon aldre kusins hemsida med sjukhusgul bakgrund, lagupplosta husdjursbilder och en catchy midi-slinga, och sen var man fast i natet och svalde nya termer lika okritiskt glupskt som en vinnare av Biggest Loser hetsater chocolate chip cookies efter avslutad sasong.

Men nu, nar jag har provat pa den faktiska sporten surfing, kan jag konstatera att metaforen ifraga inte bara ar lite lojlig, utan rentav befangd, pa gransen till kriminellt opassande. Surf ar allt som internetanvandning inte ar. Surfing ar tolkning och bemastrande av oberakneliga naturkrafter, internet ar forutsagbart och anvands via av manniskan tillverkade maskiner som utfor berakningsbara operationer; surfing kraver fysisk styrka, internet kan manovreras av Stephen Hawking; surfing gor dig solbrand och smal, internet gor dig blekfet. Till och med sjalva surfrorelsen, denna sallsynta och gudalika kontroll over elementen dar du liksom glider fran klarhet till klarhet, och som jag antar ar karnan till vilken metaforen syftar, ar fundamentalt skild fran internetaktivitet, eftersom den ar analog. Att klicka sig runt bland lankar pa natet ar givetvis digitalt.

Som om inte detta vore nog, borde surfmetaforens mest beromda avkomma, konceptet "slosurfa", vara nog for att for alltid ta dod pa sin moder. "Slosurf" existerar inte som begrepp ute pa surfbradan. "Slosurfar" du IRL kommer en manshog dodsvag och dunkar ner dig i bottnen.

Om nu att leka runt pa internet maste liknas vid en sport skulle jag saga att det ar som...pensionars-boule. Man tar god tid pa sig. Man kanske forsoker traffa nagonting, eller sa kanske man bara inte har nagot battre for sig. Men allra mest haller man pa for att kompisar och potentiella bekanta hanger pa boulebanan. Sa far man hora om det har hant nagot kul sen sist. Det har det oftast inte.

söndag, november 14, 2010

småaktigt

I forrgar lag jag for ankar hela dagen i hog feber, troligtvis inducerad av den lojligt stora mangd havsvatten som cirkulerat mina bihalor under foregaende dags lika ihardiga som oerfarna surfande i Montanitas tamligen ogastvanliga vagor. Da jag inte hade ro att sova lag jag och funderade pa allt fran lattexter och choklad till hur man skulle kunna tillverka ett stabilt bord av en surfbrada. Och sprak, ett av mina favoritamnen.

I spanskan och manga andra europeiska sprak finns den mycket trevliga substantivformen diminutiv, det vill saga att man med en andelse pa ordet ifraga erhaller betydelsen av en forminskad variant av detsamma. Pa spanska slanger man pa -ito/-ita, pa tyska -chen: "brotchen" blir ett litet brod, fran "brot", brod; och "madchen" blir en ung flicka. Nar vi var i tjeckien i somras talade sig min fran samma land bordiga reskamrat Katten sig varm for det lokala dimunitivbruket och pa Katrin Zytomierskas blogg laser jag att hon har borjat prata polska med sin son for att det ar mycket battre att kunna anvanda diminutiv nar man ska snacka med en bebis. Har i sydamerika fullstandigt pepprar de spraket med detsamma. Ju langre norrut man kommer desto mer frekvent blir anvandandet, som inte bara beskriver ett objekts storlek, utan aven signalerar affektion eller omhet. Uppenbara exempel ar senora - senorita (fru - froken) och chica - chiquita (tjej - liten flicka), men man kan aven saga "papelito" (den lilla papperslappen), Juanito (till sin kompis Juan) eller "solo un dollarito" (bara en liten dollar). Vid ett tillfalle blev jag och Vargen tilltalade som "chiquititos", tamligen fornedrande med dubbel diminutivandelse, i synnerhet da "chico" forutom att betyda pojke, eller "guys" i plural, aven ar motsatsen till "grande", stor ("una cerveza, por favor!" - "si, chica o grande?")... Hur som helst, fransmannen har det, italienarna har det, nederlandarna har det, till och med de gamla romarna hade det. Men vi da? Var haller det svenska diminutivet hus?

Efter lite yrande och funderande kom jag fram till att det faktiskt finns en svensk motsvarighet, bara att den ar sa tontig att den nastan aldrig anvands: -is. Ta "bebis" till exempel, troligen fran engelskans "baby". Sjalv kallades jag av naturliga skal for "grodis" nar jag var liten. Fegis, sotis, kompis och filmis ar likasa alla forminskade eller vanskapliga former. Men det svenska diminutivet faller i regel pa sitt eget loje och blev darfor aldrig nagon succe: ord som "dagis" (daghem) och "godis" (godsaker) funkar for att smabarn ar deras framsta publik, men skulle bagaren tas pa allvar om han forsokte salja smafranska under benamningen "brodisar", eller polisen om hon bad fortkoraren underteckna "pappisen"? Skulle inte tro det.

Saledes tycks vi vara domda att leva i en okreativ och fattig sprakvarld, utan sarskilt manga andelser overhuvudtaget. Men kanske skulle det anda skara sig med den rena, strikta, avskalade skandinavismen att halla pa och gulla sig med sota och kanslosamma diminutiv? En sann viking behover inga forminskningar.

lördag, november 06, 2010

hur cool man blir av en greppvanlig och hopfallbar vandringsstav i lattviktsmaterial med inbyggd ficklampa

Cusco ar staden som agerar som bas for den beromda Inka-leden (ja, det finns egentligen hur manga inkaleder som helst, att bygga vagar var liksom enda sattet att halla ihop det gigantiska indianriket som strackte sig fran Ecuador till Chile, men det ar bara en som forknippas med namnet) och ar saledes fylld till bristningsgransen av sma affarer som saljer allt fran vattenflaskor i metall och godis gjort av koka-blad till sovsackar, vandringskangor och haftiga sport-bandanas. Till och med jag, som ar raffinerat ointresserad av agande i storsta allmanhet, hamnar i nagot slags tillstand av nastan magnetiskt begar till alla smarta, praktiska och rejala prylar som lovar mig lycka och framgang.

Darfor ar alla som gar Inka-leden friluftstontar, med klader i jordfarger och framforskade material, med camelbacks och energikakor i hogsta beredskap, trots att majoriteten av den utrustning som fyra dagars vandring kraver bars i otympliga 25-kilossackar pa sandalbekladda lokalbors bojda ryggar.

Nagonstans inser man forstas det har, att man ar lite lurad eller lite klen, lite val mycket gringo i gott sallskap, och det ar en sanning precis lika obekvam som ens vandringskangor ar fotrata.
Det ar da uppenbarelsen, trosten och befriaren visar sig, i en rodharig och stereotypisk australienare, pa toppen av det 4200 meter hoga pass som utgor ledens bokstavliga hojdpunkt. Du har precis kampat dig brant och konstant uppfor en halv dag; den senaste timmen har du matt illa och haft yrsel av hoghojdsanstrangningen, och nu star du huttrande i ditt hogteknologiska understall och markesvindjacka och trycker i dig en Snickers i snalblasten och det iskalla duggregnet pa toppen, darrandes stodd pa din dekorerade vandringsstav. Men dar star ocksa Awesome Flip-Flop Guy. I shorts, en t-shirt och med plast-Havaianas pa fotterna. Skrattandes. Lattjandes med en rugby-boll.

Och du inser vad du behover och vad du inte behover. Och inte ett steg till i dina specialdesignade vandringsstrumpor kan langre vara jobbigt.

lördag, oktober 30, 2010

när vägen inte är mödan värd

Sverige!

Detta ar ett upprop, ett klargorande, ett ogonoppnande som riktar sig mot en enda sak: ert eviga klagande pa SJ, fore detta Statens Jarnvagar, nu endast en forkortning. Ja, jag tanker forsvara detsamma bolag som var forsenat med flera minuter nastan varje gang du skulle pendla till jobbet i vintras, samma skrot och korn som i ondskefull(?) sammansvarjning med det kanske annu mer forhatliga Banverket en gang lat dig sitta fast flera timmar utanfor Stockholm, samma korrumperade foretag som tvingar dig att visa legitimation pa taget och driver dig till vansinne med sin teletjansts veritabla djungel av tonval och forinspelade roster.

Jag vill pasta att trots dessa uppenbara felsteg, ar det hat som du pa kafferasten och kvallstidningarnas insandarsidor utgjuter over SJ inte helt befogat. Du ar namligen...bortskamd.

Pa din forra resa genom Sverige, upplevde du nagot av foljande?
- vagen var sa ojamn sa att du under hela den natt som resan varade liksom skumpande ut ur satet och nastfoljande dag var sa morbultad att du knappt kunde sitta ner
- under samma natt ramlade det pa grund av sagda turbulens hela tiden ner vattenflaskor och andra harda saker pa dig fran hyllorna ovanfor ditt huvud
- nar du skulle kliva pa fordonet var du tvungen att betala en "terminalsavgift" och den som skulle ta emot pengarna hade ingen vaxel, sa det fick du springa runt i morkret och tigga till dig sjalv, annars fick du inte aka med
- alla bolivias haxor verkade ha konferens i satena bakom dig och tavlade i att dra skamt och skratta haxlikt klockan halv sex pa morgonen
- resan tog 38 timmar
- det fanns ingen toalett pa fordonet. Du satt darfor hela resan och var bade kissnodig och torstig (du vagade inte dricka vatten for da skulle du ju bara bli mer kissnodig). Ibland, vid arbitrart vald tidpunkt, stannade bussen. Du hade da valet att rusa ut och hitta en buske eller ett skjul, men da kunde det handa att fordonet korde ivag utan dig
- den utlovade frukosten, som du betalt for, bestod av en syntetisk kaka
- satena pa nattfordonet som ska ga att falla tillbaka, nagot du ocksa betalt for, gick inte att vinkla en millimeter
- fordonet gjorde inte ens ett forsok att avga i tid. Manniskor droppade in upp till 45 minuter efter avgangstid
- fordonet var en minibuss, lastad till brisningsgransen med typ potatis och locals som vagrade oppna fonstren fast det var 35 grader darinne
- du ororade dig for att din packning ska bli blot. Den lag ju pa taket
- kring midnatt visade busschaufforen en spanskdubbad parodi pa 90-talets alla B-filmer
- under resten av resan spelades lokal hjarta- och smartamusik med panflojtstema sa hogt att det sprakade i hogtalarna
- du vaknade av att chaufforen tvarbromsar vid ett stup
- nar fordonet halv sex pa morgonen anlande till din destination, gick chaufforen bara ivag och lamnade de sovande passagerarna utan nagon som helst indikation pa att ni var framme

Inte? Na men da sa. Tank pa Sydamerikas alla bussresenarer nasta gang det blir sparfel och SJ fixar en taxi at dig sa att du ska hinna med din anslutning.

onsdag, oktober 27, 2010

a bad cover version of love

For oss resenarer som ryser vid blotta tanken pa en organiserad bussresa, som vaser "gringos!" till varandra nar vi ser andra vasterlanningar pa stan och som inte riktigt vill acceptera det faktum att vi ju ocksa ar...brr...turister, men som anda inte vill bli knivranade, lurade eller tappa bort oss mer an nodvandigt finns det en nastintill outsinlig kalla till gladje och tillfredsstallelse: de numera nastan kultforklarade guidebockerna Lonely Planet.

Att ha med sig en Lonely ar att slippa oda sina knappa tid och sina surt forvarvade slantar pa att bega samma misstag som nagon annan redan har gjort. Vilket fordolt stalle avgar bussen fran i den stad som du maste lamna NU? Kolla bibeln. Var serveras det aktuella landets kanske enda acceptabla kopp kaffe? Kolla bibeln. Var ska du bo om du vill undvika att dela dorm med illvilliga bedbugs eller 19-ariga partybackpackers som kraks i grannsangen klockan fem pa morgonen? Ni fattar.

Tilliten till dessa ord av visdom kan ibland ga till overdrift. Sa fort man kanner sig det minsta osaker eller illa till mods racker det att lata sin svettiga hand treva over den valbekanta, bla bokryggen, och genast kanns allt mycket battre. Dessa guidebocker ar alltsa varda sin vikt i guld och prissatts darefter. Darfor tvingas budgetresenaren forr eller senare skiljas fran sin van, i regel vid nagon anonym book exchange-hylla och ofta med smutsiga sedlar som mellanskillnad.

Argentina- och Chile-utgavorna gav vi till var kompis(!) Fransisco (se foregaende inlagg) mot Bolivia-diton. Densamma spontanbytte vi idag, nar vi oforhappandes stotte pa ett veritabelt guidebokstempel har i La Paz, mot...The Footprint guide to Bolivia, Peru & Ecuador. Footprint alltsa. Inte Lonely Planet.

Och det som forst kandes som ett djarvt beslut att bryta ny mark, kan i eftertankens kranka blekhet snarare beskrivas som en uppslitande skilsmassa. Som att ha overgett sin trygga partner for en alskare som vid forsta anblicken tycktes spannande, men som i sjalva verket visade sig vara lonnfet och full av charmlosheter. Den har symboler istallet for prisangivelser. Den saknar historie- kultur- och matkapitel. Det star inte hur man tar sig nagonstans. Och den innehaller REKLAM! Oforlatligt.

Pa darrande egna ben kan jag nu bara uppmana min omgivning att ta lardom. Svik aldrig en trogen foljeslagare, och framforallt, investera for guds skull i the real thing.

tisdag, oktober 26, 2010

lo siento

Det har med att ambitiost uppdatera vad som ar nytt och gammalt under solen nagot sanar frekvent var visst mer utmanande an jag trodde. Forlat. Men for det forsta sa ar jag i Bolivia nu, dar internet ar en betydligt knappare resurs an vad vi bortskamda vasterlanningar ar vana vid. For det andra sa gor jag faktiskt en hel massa saker hela tiden och da kan man inte prioritera att blogga. Och for det tredje sa ar mina upplevelser och tankar for tillfallet av det slaget att de bara liksom inte gor sig i text.

Hur ska jag kunna beskriva hur det kanns att som novis droppa 4000 meter downhill i varldens kanske vackraste landskap? Hur ska jag stalla mig till att det star sma barn langs gatan i de avlagsna byar vi susar igenom och ropar gringos! gringos! och high fivar oss? For att inte tala om det faktum att deras foraldrar bygger sma patetiska road blocks som ska fa oss att ge dem forfriskningar och snacks? Jag har inte rett ut mina aviga kanslor for att det maste finnas mer meningsfulla satt att ta sig runt varlden pa. Jag vet inte hur jag ska komma de andra resenarer vi moter inpa livet och hur jag ska hantera att var framtida kontakt endast bestar av att lasa varandras Facebook-statusar.

Men jag kan i alla fall ge er en uppdatering pa Francisco, var mystiske hostelagare som jag berattade om i forra inlagget. Uppdrag leende gick helt klart vagen! Vi satte oss helt enkelt ner en kvall vid hans bord och borjade trevande intervjua honom, vilket gav riklig skord. Snart berattade han fritt om sitt forflutna, vilket involverade allt fran en universitetsexamen fran den valbargade chilenska staden Vina del Mar till uteliggarliv i Spanien till utbredd globetrotting och hosteldrift. Bit for bit lades till hans livspussel och mot slutet av kvallen log han vid minst tva tillfallen helt oprovocerat. Misson completed.

onsdag, oktober 13, 2010

dissonans

Nar vi anlande till San Pedro de Atacama var klockan fem pa eftermiddagen, jag hade de senaste atta timmarna forsokt lata bli att krakas brevid en framling pa en buss och dagens enda maltid hade bestatt av ett kokt, kallt agg. San Pedro ar en mikroskopiskt liten oas nagonstans mitt i varldens torraste plats, Atacamaoknen i norra Chile. Dar finns varken apotek eller fungerande bankomater, ibland inte ens elektricitet, men daremot en aldrig sinande kalla av sma foretag som vill ta dig med pa olika aktiviter i den minst sagt spektakulara omgivningen.

Efter att ha vandrat ett par varv med vara backpackerryggsackar i stadens damm, tvingades vi inse att trots denna ringa storlek hade Lonely Planet fatalt misslyckats med att fa med hela byn pa kartan och att gatan dar det hostel vi kollat upp sedan tidigare lag inte stod att finna. So what? tanker ni. Hitta ett annat eller fraga nagon om vagen! Det ni da inte vet ar 1) San Pedro ar en djungel av daliga, ruskigt dyra hostel 2) pa grund av tidigare namnda omstandigheter var stamningen pa samma gang bade frustrerad och uppgiven.

Naval. Det var inte om detta jag skulle orera. En stund senare stegade jag (Vargen hade tillfalligtvis forsvunnit) in pa Campo Base, ett hostel namn som vi hade hort gott om. Jag mottes av ett rum som med lite god vilja skulle kunna tas for en reception (dar fanns ett skrivbord). I en soffa satt en lodig man i fyrtioarsaldern och kollade pa TV. Jag sa hola! och sag mig om efter agaren. Efter att ha stirrat pa lodisen ett tag, alltmedans han stirrade tillbaka, insag jag att detta nog trots allt var mannen jag sokte.

Numera vet jag att han heter Francisco och driver vad som tycks vara ett av San Pedros battre hostel, inkluderande sadana rariteter som ordentlig frukost (ost! yoghurt!) och varmvatten i duschen. Francisco ar en fascinerande man, pa grund av sin otroligt otypiska karaktar. Han ar motsagelsen till den oppne, glade och opalitlige latinon, integriteten personifierad. Jag vet inte hans namn kan for att han presenterat sig, utan for att jag hort det sagas av en touragent. Han sitter mest och ser butter ut framfor sin dator med en keps nertryckt over ogonen, men fragar man honom nagonting visar det sig att han ar full av goda rad att dela med sig av. Vid sallsynta tillfallen sager han saker som skulle kunna tolkas till forsok att inleda en konsversation och ibland yttrar han till och med sadana oprovocerade omtanksamheter som "bring a warm sweater". Men han ler inte. Aldrig. Och det ar inte for att han fysiskt inte kan, for hostelets vaggar pryds av honom sjalv (alltid ensam) glatt poserandes framfor olika kanda platser runt om i varlden. Lite som tradgardstomten i Amelie fran Montmartre, ni vet. Dar finns till och med ett bartenderkurscertifikat och en lonecheck fran en restaurang i Australien. Och da maste man val vara lite trevlig?

Vem ar denne man? Hur ser hans liv ut? Ar han blyg, reserverad eller bara extremt mycket sig sjalv nog? Ar han kanske passionerad under sin oforanderliga yta? Innan vi lamnar pa torsdag ska jag ha fatt honom att le. Det maste ju bara ga.

fredag, oktober 08, 2010

mitt liv som hund

Mitt i flocken. Inga konstigheter.

De alskar oss. Hundarna alltsa. Joda, de finns har i Chile med, men istallet for att dodsforaktande trotsa storstadstrafiken som sina argentinska kollegor sover de ihopkrullade till sma och stora kringlor pa stadens trottoarer. Nar de inte foljer oss, vill saga.

Pa kvallarna ar de fjadrande steg och vart tysta sallskap. Uppe pa en av stadens 45 kullar, Cerro Pantéon, vid den stora kyrkogarden, hamnar vi i en flock. Ledarhunden tycks ha fortroende for vart mer mogna beteende i forhallande till den glafsande, nafsande, morrande och skuttande massan.

Utanfor mataffaren vadrar en stor skugga i luften nar vi gar forbi. Nar vi kommer ut igen foljer han efter oss, och skaller och morrar pa alla som kommer innanfor var privata sfar. Vi springer andlost, skrattande, till halften uppgivet uppfor Valparaisos oandligt slingrande trappor for att bli av med honom, vill inte se de overgivna ogonen nar vi maste ga in. Vi har inte en chans forstas. Men nar vi stanger hosteldorren har han redan gatt over till andra sidan gatan, dar han staller sig och tittar outgrundligt. Han vet.

tisdag, oktober 05, 2010

analys efter ett par timmar pa andra sidan chilenska gransen

Det ar inte jag som har tagit bilden, men den ljuger faktiskt inte!

Valparaiso ar allt jag kunde ha dromt om. Bohemer och 40-talsfarbroder i en salig blandning. Trappor upp, trappor ner, uppochnervanda grander, graffitti och kaktusodlingar. Det kommer att bli bra det har.

söndag, oktober 03, 2010

sang i buss pa villovagar

What came first, the music or the misery? fragar sig huvudkaraktaren i Nick Hornbys musiknordsroman High Fidelity. Did I listen to pop music because I was miserable, or was I miserable because I listened to pop music?

Det ar en mycket val befogad fraga, som jag dock inte kanner mig ens i narheten av redo att besvara. Jag vet att jag spenderat oandligt manga miserabla tonarstimmar pa min sang lyssnandes till Broder Daniel, men jag vet ocksa att melankolisk musik kan tillfora en hel massa annat an sorg.

Det allra allra basta ar att lyssna pa musik nar man fardas i natten. Efter 12 timmar sydvastlig riktning och med 8 timmar kvar att resa, en till synes fullstandigt arbitrart vald tidpunkt, stanger chaufforen av allt ljus i bussen. Jag och Vargen skedar sa gott det gar i satena och Detektivbyran spelar sallsam aventyrsteater for mina oron medan sagda Varg mumlar sanger sa det vibrerar i mina fingrar langs hans hals. Allt ar svart och vagen ojamn. Vi far framat.

Pa vag i morkret kan jag spendera ett nastan oandligt antal kvalitetstimmar med min iPod. Nastan alltid ar det de eftertanksamma och vemodiga sparen som dominerar. Att lyssna pa sorglig eller melankolisk musik ar som att ploga sjalen. Det tillater en att ga igenom det forflutna och tanka over sadant som kanske inte ges utrymme annars. Forst darefter ar man reda att sa onskefron och skorda framtiden.

Just nu ar det basta nattmusiken som foljer:
Belle & Sebastian - Lord Anthony
Cat Power - The Greatest
Jens Lekman - Sky Phenomenon
Sam Cooke - A Change is Gonna Come
The National - Bloodbuzz Ohio
Detektivbyran - Vanerhavet
Bon Iver - Flume

onsdag, september 29, 2010

det stora pusslet

"Du har inte bara haft turen att sedan urminnes tider tillhora en favoriserad evolutionar linje, utan du har ocksa varit ytterst - for att inte saga mirakulost - tursam nar det galler dina personliga anor. Begrunda det faktum att i 3,8 miljarder ar, en tidsperiod som ar langre an jordens berg och floder och hav har funnits, har alla dina forfader av bada konen varit tillrackligt attraktiva for att finna en partner, tillrackligt friska for att fortplanta sig och kunna leva under tillrackligt lyckliga omstandigheter for att hinna gora det. Inte en enda av dina forfader blev krossad eller uppaten, slapp drunkna, svalta ihjal, fastna, bli allvarligt skadad eller pa annat satt avledd fran sitt livs stravan att leverera en pytteliten laddning genetiskt material till ratt partner vid ratt tillfalle for att vidmakthalla den enda mojliga sekvens av arvskombinationer som - med tiden, hapnadsvackande och alltfor kort, kunde resultera i dig."

Visste ni att solen ror sig motsols pa sodra halvklotet? Att den manskliga hjarnan, vars vikt motsvarar ungefar 2 hundradelar av var kroppsdito, star for 18% av var totala energiatgang - men ocksa att den ar forutsattningen for att vi ska kunna fa i oss just sa mycket energi? Att den ursprungliga anledningen till att man ater wasabi till sushi ar att det ar en kraftfull antimikobial och darmed minskar risken vid konsumtion av ra fisk? Allt stammer! Det ar sa vackert att se bitarna falla pa plats.

Vi ar inte bara tankande apor, vi ar Homo sapiens sapiens, manniskan som vet att hon vet.

Kanske ar det enda som i grandiositet overtraffar var sammanlagda kunskap dess motsats. I princip allt det som vi behandlar som orubblig fakta vilar pa en skakig grund av sannolikhet och radande paradigmer. Visste ni att man bara behover ga ut i skogen och hamta en skopa jord for att stota pa tusentals av manniskan tidigare oupptackta arter? Klokast ar som bekant den som vet vad hon inte vet.

söndag, september 26, 2010

orgier

Jag har, officiellt, atit Det Godaste Malet i Mitt Liv.

Och inte nog med det. Det nast godaste at jag for bara en vecka sedan.

Det borjade i El Bolson, da Vargen rakade undslippa sig att jag fyllde ar nastfoljande dag - da ville naturligtvis vara hostelvardar stalla till med en akta argentisk asado till min ara. Claudio, som mannen i agarparet hette, har jobbat som kock inom Hilton-kedjan och stallde till med en grillfest darefter. Ohemula mangder kott koptes in och tillagades med egenhandigt tillverkad kol pa ett stort grillbord ute pa bakgarden. Vi at tillsammans med brod, vin och en gudomlig variant av grillsalsan chimichurri, pa staende fot allteftersom det blev fardigt. Ni vet att jag inte ens ar ett fan av kott. Men det har slog all mat jag nagonsin tidigare smakat, alla kategorier. Det var sa gott att det bara gick runt i huvudet. Jag trodde att toppen var nadd.

De senaste dagarna har vi emellertid spenderat i Mendoza, huvudstaden i Argentinas framsta vindistrikt med samma namn. Efter att tillsammans med lite folk fran hostelet cyklat runt bland nagra av vingardarna och provsmakat en hel del, bestamde vi oss for att nastfoljande dag folja med var oandligt charmige och lika oandligt brittiske hostelagare Mike pa en betydligt dyrare men ocksa avgjort lyxigare specialdesignad tur till Mendozas basta bodegas. Vi spenderade en dag i himlen. Jag ska inte traka ut er med detaljer. Poangen ar att vi under en hel dag fick vistas i en miljo av vackra byggnader, kunniga guider, fantastiskt vin och roliga manniskor.

Och det viktigaste - maten! I paketet ingick en sexratters avsmakningsmeny i gourmetklass med lika manga tillhorande ljuvliga viner, serverad i behaglig skugga fran det intensiva solskenet, blickandes ut over vinodlingarna och Andernas imponerande 6000-meterstoppar. Jag vet inte hur jag ska ge den har upplevelsen rattvisa. Jag blir fortvivlad bara jag forsoker. Hur ska jag kunna formedla denna utomjordiska tilldragelse? Vi kan saga sa har: Jag var beredd at do i det har ogonblicket. Det hade inte varit mer an rattvist efter att ha forunnats vad jag fick uppleva. Allt sammantaget elande som jag varit med om och kan tankas komma att vara med om skulle uppvagas av dessa fa timmar.

Mike och de andra kunde inte sluta skratta at mina ansiktsuttryck och Vargens laten under lunchen. Och jag kunde inte sluta att forundras over den extremt sallsynta kanslan av hundraprocentig och exakt tillfredsstallelse av en mansklig varelses alla fysiska, sjalsliga och kanslomassiga behov.

fredag, september 24, 2010

det allra sorgligaste

Overallt finns det hundar. I Buenos Aires gar de utan koppel, i Puerto Madryn ar de sma, i El Bolson skanker man bort gratis valpar ur skokartonger och i Mendoza vill de hela tiden leka med en. De gemensamma namnarna ar att de ar steetsmarta, standigt narvarande och avgjort en integrerad del av det argentinska samhallet. Jag alskar dem, deras barnstensblickar och obotliga entusiasm.

Vi hade ocksa en hund en gang. Hon var liten, svart och mjuk och nar hon sag en blev hon ibland sa glad att hon ilade varv pa varv pa varv i vida cirklar runt ens fotter. Hon kunde hoppa upp i ens famn, leta reda pa en nar man gomt sig i skogen och nar hon sov lag hennes lilla varma kropp tatt intill en precis som en manniskas, med huvudet pa kudden. Jag kan fortfarande kanna formen av henne i mina handflator och hur hon luktade nar man borrade nasan djupt ner i hennes krulliga pals.

Det allra sorgligaste, det som lyckades toppa det hemska, hemska ar vi gick igenom, var nar jag och min far betalade en okand man med orubbligt ansikte att kora in en absurt stor kanyl i hennes vanstra framben. Det var nastan exakt ett ar sedan, efter begravningen, nar alla akt hem och allt var over. Da lade vi henne i en grop tillsammans med den stela kroppen av den katt jag for oandligt lange sedan, i ett annat liv, dopt efter min skolfroken. Det var host; det regnade, det blaste, vi gravde fortvivlat med blota ansikten. Skyfflade for alltid igen den grav dar inte bara de trogna livsbestulna lag, utan ocksa mitt hem, min barndom och min familj. Kvar finns ett hus, nagra fotoalbum och tva precis lika oforankrade individer, pa drift.

tisdag, september 21, 2010

...forsmaktar jag pa denna buss

Argentinarna ar, som man kan forvanta sig, ett folk av sena vanor. Affarerna har i regel oppet till nio pa kvallen, gar man ut for att ata middag vid atta sa ar man forst pa plats i restaurangen och till klubbarna bor man inte borja rora sig mot forran klockan tva pa natten. Alla regler har dock sina undantag och jag maste med sorg i hjartat konstatera att langfardsbussarna tycks vara detta i det har fallet.

Det har med bussakande ar ju nagonting som argentinarna ar bra pa, och aven de langsta strackor tillryggalaggs hapnadsvackande lattvindigt nar man har overjordiska vyer utanfor fonstret och gigantiska saten som kan fallas ner till nastintill vertikalt lage. Aven mat inkluderas i farden. Synd bara att sista malet serveras vid fyra pa eftermiddagen och bestar av te och en brownie. Middag, nagon? Naval. Klockan ar halv tio och snart ar det sovdags. Bara ett halvt dygn kvar till Mendoza. Knorr.

lördag, september 18, 2010

var spanske van

Vi vet inte om det beror pa sasongen, platserna vi aker till eller om det bara ar for att vi valjer sa smartsamt haftiga och autentiska hospedajes att bo pa, men vi har hittills traffat pa otroligt fa icke-argentinska resenarer. Sarskilt jag, som har Australien - dar en tysk, svensk, hollandare eller Bellman vantar runt varje horn - som framsta backpackerreferens ar forvanad over bristen pa europeer. En, jag upprepar, EN svensk, nagra tyskar och ett hollandskt par - that's it. Och sa forstas: Spanjoren.

Spanjoren gjorde ett dramatiskt, vilket vi sedemera skulle inse okaraktaristiskt, intrade i vara liv en kvall i Puerto Madryn. Vi stod och diskuterade en karta med var tyska kompis Daniela pa hostelrummet, nar han steg in genom dorren, blot som en drankt katt, behovandes en varm dusch kanske mer an nagon har behovt en sadan nagonsin. Han hade tagit bussen fran Buenos Aires men innan han klev pa overraskats av det stortregn som vi sjalva undslapp genom att valja morgonturen. Och ni minns val att sagda bussresa tar ungefar ett dygn? Ni forstar.

Men detta uthardande och utsatthet for elementen samt avsaknad av beklagan visade sig vara lite av var spanska vans personlighet i ett notskal. Vi fick tyvarr inte nojet att komma sarskilt nara hans lagmalda, nastan lite forsiktiga person, men sa har i efterhand har vi hyllat honom och utsett honom till var backpacker-forebild - en mycket prestigefylld utmarkelse.

Vi forstod snabbt att Var Spanske Van, som vi hadanefter kan kalla Sergio, eftersom jag tror att han kanske hette det, levde pa knappa medel. Trots detta tvekade han inte att medan vi blodsockerdippat varmde fardig ravioli och kokte ihop en misslyckad ostsas (som skar sig), i hostelkoket slanga ihop en ljuvligt doftande risotto med vin, en san dar som ska puttra och passas i evigheter ni vet. Till detta hade han kopt en bulle stor som en fodelsedagstarta, men fick bara i sig uppskattningsvis 5% av denna och kanske en tredjedel av risotton - resten bjod han laget runt pa. Nastfoljande dag hyrde jag och Vargen cyklar som vi fardades langs med kusten till Punta Loma med, en enkel vag knappt tva mil lang cykelfard i gassande sol och pa hyfsat rough underlag, som vi i och for sig klarade som en dans men som hostelvarden hade varnat oss for. Halvvags traffar vi pa Sergio. Han valjer alltsa att GA till sagda destination. Det tar val en dag eller sa i denna okenterrang, men han klagar inte - han har ju vatten. Senare samma dag traffar vi pa honom i mataffaren, dar han plockade pa sig varor for att formodat skapa annu en lacker maltid av knappa resurser. Han berattar nu att han flyttat fran vart hostel till stans camping, dar han fran och med nu ska talta. Ni vet att det ar minusgrader pa natterna i Patagonien i september va?

Jag hoppas ni far en bild av denna manniska, som genom sin stoiskhet, sina standiga leenden och sitt laspande (eller kanske inte det sistnamnda forresten) imponerade sa pa oss. Vi vet inte var han ar nu, men formodligen fryser han i ett talt nagonstans. Skank honom en varm tanke.

fredag, september 17, 2010

dagens ord

"My car is small, but my heart is big"

Yttrat av en argentinsk man som lyckades veckla in bade var skidutrustning och mig + Vargen, vi frusna, vindpinade och nastan uppgivna liftare, i sin lilla bil. Sedan korde han oss nerfor slingrande bergsvagar till Esquel under entusiastisk konversation pa valvillig engelska och kroppssprak. Aterigen slar den klassiska resemyten om den extremt vanligt installda lokalbefolkningen in. Karlek.

tisdag, september 14, 2010

regression


Igar cyklade vi langs kusten genom det nastan utomjordiska landskapet. Medan valarna tomde sina enorma lungor en bit ut fran stranden forlorade jag mig i en mikrovarld en halvmeter ovanfor marken innanfor dyningarna. Samlade skatter i en rostig platburk med barndomens koncentration. En ryggkota fran en bebisval eller ett stort landljur. En nastan mikroskopiskt liten men anda helt riktig krabba. Dennes storre artfrandes klo. En perfekt kammussla a la Shell, skimrande vackra snackskal, en glasbit slipad av havet till oigenkannlighet. Fossil! Nagot spannande som jag inte vet vad det var. Och en helt perfekt rund, vit sten.

Sedan hittade vi sanddynerna. Dar kunde man leka nastan hur lange som helst och skratta tills man inte fick luft, tills man inte langre kunde sarskilja sig sjalv fran varlden. Regressionen var ett faktum.

måndag, september 13, 2010

home is whenever I'm with you

Har samsas var svenska grot med frukost a la Puerto Madryn ("paj", eller massa massa sylt/dulche de leche med lite deg till), alltmedans Vargen anlagger sjomansmin och intar yerba mate i oortodox kopp

Det finns forutom Maradona, asado och langfardsbussar annu en gemensam namnare for snart sagt varje argentinare - man sippar i princip konstant pa nationaldrycken "mate", en brygd som ar nastan, men inte riktigt, helt och hallet lik (gront) te. Skillnaden bestar i att vid matebryggning ar proportionerna blad/vatten ungefar 90/10 och drycken intas med ett metallsugror - tva faktorer som i kombination resulterar i att a)man branner sig och b) det smakar fan. Forestall dig det beskaste du nagonsin atit, multiplicera med hundra och lagg till hetta och en vag trasksmak sa far du formodligen en rattvis bild. Mate dricks med fordel under tamligen rituella former i grupp i hemmet, men argentinaren drar sig inte heller for att i tid och otid hala upp en termos varmvatten och sin personliga matekopp for att entusiastiskt sorpla i sig lite gift pa exempelvis bussen eller en parkbank. Jag har hittills inte sett en enda affar eller kiosk som INTE salt termosar - da forstar ni vidden av utbredningen av denna styggelse.

Missforsta mig inte - mate ar en foretelse som jag appladerar. Det ser sa himla mysigt ut att sitta dar med sin genuina kopp som man garna delar med sig av. Det verkar helratt. Jag onskar bara att jag kunde delta utan att min tunga krullade ihop sig och retirerade ner i svalget sa fort jag forsokte. Vargen ar sald pa det hela och man kan finna honom tankspritt smuttandes pa den aktuella brygden utan att det ser ut att bekomma honom det minsta - men jag misstanker sjalvklart att han fejkar. Sjalv gor jag idoga forsok men atervander var gang tamligen stukad till mitt milda, klassiska te.

Dock inte att forakta! Te ar markligt baktalat, en dryck forpassad till mesarna, de dar som alltid fragar "finns det te?" nar kaffe bjuds, och sen nestligt far sitta och doppa en sorglig Yellow Label-pase i halvljummet vatten medan koffeinisterna atervander till livet med hjalp av sin mytomspunna, sammetsmorka dryck. Varfor ska det vara sa? Jag ar trott pa espressohype, macchiatos (vad AR det ens? Och hur skiljer det sig fran en moccachino? Kan inte nagon kejsarens nya klader-typ snart saga "det ar ju bara kaffe med mjolk goddammit!") och kaffedrinkar. Jag vill ha tekultur! Var ar tesnobbismen? Var ar de nischade tekafeerna?

Naval. I vantan pa detta far teet halla till godo med den egenskap inte ens den mest inbitne baristan kan forneka: dess oslagbara, oovertraffade TREVLIGHET. Te ar mysigt. Te ar hemtrevligt. Te ar tryggt. Vi fastslog idag att allt te egentligen har samma grundlaggande, inneboende egenskap som mate - det far dig att kanna dig hemma, var du an ar. Och det ar ett varde att inte underskatta, sarskilt om man som jag fullkomligt har tappat bort vad begreppet "hem" innebar. Varldsmedborgare, pyttsan! - inte utan min Earl Grey.

fredag, september 10, 2010

churros!

Sedan den dag da jag borjade lasa mina tva terminer spanska, det vill saga nagon gang i borjan av gymnasiet, har jag langtat efter det tillfalle jag idag fatt uppleva. Den textbok vi anvande var ungefar sa imbecill och foga inspirerande som laromedel i sprak brukade vara, men det fanns en sak som tilltalade mig, som verkade nastan magisk: churros - spanjackernas motsvarighet till amerikanarnas donuts, friterade, stjarnformade stanger av nan slags deg doppade i socker. Forforande, glansande, oatkomliga tittade de tillbaka pa mig fran bokens sidor.

Eftersom jag aldrig kant nagon lockelse att aka till Spanien fortrangde jag sa smaningom min churros-langtan och det gick flera ar utan att jag tankte pa deras gyllene uppenbarelse. Tills det visade sig att dessa hagrande delikatesser finns aven har! Idag var jag och Vargen i La Boca, de fattiga hamnkvarteren dar till och med Lonely Planetbockerna - som annars havdar att alla stallen ar trevliga och alla manniskor ar superfriendly, och om de inte ar det sa har de atminstone en harlig karaktar - avrader fran att sticka nasan utanfor turistgatorna och Boca Juniors fotbollsarena. Hur som helst, vi stack val vara huvuden runt nagra gathorn och vagade oss inte in i slummen men hittade i alla fall nagra av tangouppvisare och hotorgskonstforsaljande annu inte exploaterade gator, och pa en av dessa fanns en Panaderia dignande av bakverk. Inklusive churros! Vi kopte lunch inklusive efterratt for en spottstyver och avnjot sedemera det hela nere vid hamnen, foga pittoresk med en typ o av olja och skrap i, men ack sa autentisk. Jag kande mig som ett med 'hoodet och njot av min churro som pa samma gang var precis sa delikat knaprig och tilltalande degig som jag forestallt mig den.

Dessvarre maste jag dock strax visa att jag lart mig nagot mer an om sotsaker pa spanskan - vi ska ata middag med Carlos, en kompis kompis, och det verkar som om han kan precis lika lite engelska som jag kan espanol. Det blir formodligen lite gaster med gester over det hela. Onska oss lycka till!

onsdag, september 08, 2010

AR-GEN-TINA! AR-GEN-TINA!

JA, vi fick efter manga om och men, for att inte tala om pesos, faktiskt vara med om en komplett argentinsk fotbollsupplevelse: Argentina-Spanien pa en i princip fullsatt Rivers arena dar hemmaspelarna sparkade moderlandets stjart stenhart med solklara 4-1. Nu kan vi sjunga med i Argentinska kampsanger och har pa nara hall fatt se hur lokalbefolkningen redan som smabarn skolas in i denna nationalsports sprak och gester. Fascinerande.

Pa bussen hem samsprakade vi med resans forsta svensk - det ar mycket oklart vad han hette, men jag skulle garna kalla honom Viktor, han sag ut som en sadan - en som sa ofta i backpackerkretsar nyutexaminerad gymnasist, med den naiva gladjen i behall men UTAN de manga storiga attribut man ofta forknippar med personer i samma genre. Jag tar detta som ett tecken pa det som jag och flera andra i min omgivning redan tidigare forutspatt - det finns inte bara hopp for nastkommande generation, utan man kan till och med kanna tillforsikt infor deras overtagande. 90-talisterna ar som vi, fast mindre angsligt "jag maste gora ALLT medan jag ar ung bara for att jag kan och dessutom ska jag alltid fortsatta vara det", och mer lungna, malinriktade och beskinnade pa nasan.

Tur det. I ar far de ju till och med rosta, de sma liven. Hur gar det med valrorelsen forresten? Nu maste jag in pa DN och uppdateras. Har ar Che Guevara-trojor och Evita Perons grav det narmaste jag kommer politik.

måndag, september 06, 2010

estamos en buenos aires

Ja, vi ar framme! Tyvarr anvander argentinare nagon slags perverterad variant av det amerikanska vagguttaget, sa jag kan inte ladda min blackberry utan brukar den bara I stunder av akut nodvandighet - som nar jag vill uppdatera er, kara lasare. Min spanska racker inte till for att kopa en adapter, och los portenos (invanarna I BA) engelska ar mer an bristfallig, sa forestall er min gladje nar jag hittade en man som salde adaptrar pa en filt pa gatan for tio spann - och likasa min fortvivlan nar densamma inte alls fungerade utan istallet gick itu och fastnade I vaggutaget, utgorande en veritabel stromforande livsfara for nasta gast pa hotellet.

Naval, nu har vi sovit i 12 timmar (ja vi missade frukosten - "ah, stalla klockan? SA lange kan vi inte sova, vi har ju redan powernapat I tre timmar...) och ar darmed med I svangen igen. Buenos Aires bjuder som namnet antar visserligen pa goda, friska vindar, men ocksa soligt varvader - det ar fantastiskt att hoppa direkt fran sensommar till var, kan jag meddela. Idag har vi promenerat och utforskat stadsdelen San Telmo, sondagsfull av gatuupptradanden, marknader som saljer roliga, onodiga prylar, avslappnade manniskor och konstgallerier.

Jag och Vargen visade oss genast pa styva backpackerlinan genom att pricka in tre genuina matstallen for respektive frukost, lunch och middag dar vi samsades med locals och fick ova spanska - jag fick till och med komplimang for att min "espanol es muy bueno". Lycka! Hojdpunkten var lunchen som intogs vid en san dar matbardisk - som aldrig hade blivit godkand av halsovardsnamnden - I en saluhall dar vi at gudomlig pizzeta for 15 spann vilken serverades av en stadig och karv men godhjartad portena.

Vi alskar argentina!!

fredag, september 03, 2010

halvvags...

...av flygningen alltsa. Det borjade dramatiskt redan klockan halv sex imorse pa Arlanda, trots min devis "inga utmaningar fore frukost". Vi aker ju till Argentina via USA, landet med varldsmastartitel I kinkighet vid immigration, och Vargen hade inte fyllt I nagon ESTA - en webbaserad motsvarighet till det klassiska I-94-formularet, ni vet det dar dar man skriver att man inte ar terrorist och sant dar, som ska lamnas tre dagar fore inresa I the land of the free. Deja vu-kanslorna fran min langresa fyra ar tidigare, da jag pa Landvetter insag att jag inte hade nagot visum till det Australien jag skulle aka till, var patagliga. Men med lite is I magen och snall flygplatspersonal loste sig det hela och vi blev ivagslappta.

Efter att ha bytt flyg I Amsterdam och trangts med tjocka tyskar pa planet over Atlanten, ar vi nu I nagra timmars transit I Atlanta, dar vi sippar GT:s I Deltas sky club - det kanns business, atminstone I kombination med mina preppy byxor och den blackberry pa vilken detta blogginlagg forfattas (det skogsgrona haret forstor lite). Annars pratar alla som jobbar pa flygplatsen som I True Blood, det kanns fint och till och med lite hemtamt efter min farmvistelse I Alabama for inte sa lange sedan. Nu ar det bara halva flygresan kvar! Pepp!

onsdag, september 01, 2010

rumtidens krökning

Vi har precis haft avskedsmiddag inför vår Sydamerikaresa, men jag kan fortfarande inte fatta att det kommer att hända....imorgon?! Att jag och Vargen inom bara timmar kommer att spatsera runt på södra halvklotet och säga puede usted hablar más despacio por favor, utelämnade till varandra och en massa latinos.

Vad är grejen med tiden numera, att den fungerar så att man liksom inte hänger med? Att man inte förstår vad som händer förrän månader efter att det är över. Som om nuet inte fanns. Som om man egentligen var någon annan än sig själv, sittandes på en stjärna i rymden, med tankarna litegrann på något annat. Helt plötsligt inseendes att hoppsan, nu har visst något hänt. Igen!

Just det ja, jag hade tänkt smälta in i omgivningen. Inte vara så uppenbart lätt turistbyte. Verka men inte synas, et cetera - så jag färgade håret brunt. Men blått plus brunt blev...typ grönt, så nu ser det ut som jag har alger i håret. Då kan det ju faktiskt passa att känna lite distans till sin egen existens.

måndag, augusti 30, 2010

home



Indiekids. Icke desto mindre all american.

Jag kan bara inte låta bli att tycka om amerikaner. Det finns något så otroligt tryggt och förutsägbart med dem. Ja, jo, jag är medveten om att det finns 300 miljoner olika individer av detta folkslag, men på något sätt tycks de onekligen inbjuda till generalisering. För stöter du på en amerikan på europasemester så är chansen ungefär 80% att denne är lite tyngre än genomsnittet på samma plats och bär en kortärmad och färgglad skjorta. Denna person kommer antagligen börja prata med dig på ett öppet och lite osofistikerat vis. Och du kan ge dig på att densamme kommer att förväxla Sverige och Schweiz.

Det finns helt enkelt vissa gemensamma nämnare för nästan alla amerikaner, oavsett om de är hippa skejtare från västkusten, inskränkta södernbor, riktiga rednecks i West Virginia eller collegeungdom från New England. De säger "awesome" hela tiden. De har starka åsikter om presidenten. De tycker att USA är frihetens land men att Europa är exotiskt. De kör bil överrallt. De grillar 'smores. De kallar folk upp till 30 för "kids". De röker weed och kör rattonyktra. De kan inte äta med kniv och gaffel. Det roliga är att även de riktigt inbitna icke-patrioterna, som verkligen försöker baktala sitt hemland, i en europés ögon ändå är så typiskt amerikanska i varje andetag.

Jag kan alltså inte låta bli att tycka att det här är lite fantastiskt, och ibland blir jag avundsjuk på amerikanerna. Tänk att få leva i en sådan lättförklarlig värld, där allting är precis som man kan förvänta sig. I highschool delas man ovillkorligen och helt öppet upp i geeks, fotbollskillar och hejaklacksledare. Det finns girls next door. Det finns utpräglade indiekids. Det finns den amerikanska drömmen. Det finns svart och vitt. Du pratar brett och du vet vem du är och vilken grupp du tillhör och kanske are you gonna be president one day. Det verkar så enkelt att vara amerikan ibland. Det verkar så skönt. Om detta kan ni höra Filip och Fredrik berätta mer om i sitt, tro mig, helt underbara sommarprat från 2007:



söndag, augusti 29, 2010

postapokalyps


Det råder viss undergångsstämning här i kollektivet denna söndag. Tredagars festligheter har, föga förvånande, tagit ut sin rätt. Vi städar halvhjärtat, jämrar oss i soffan, exponerar våra känslor till gamla Disneyfilmer; allt medan hagelskurarna och solskenet avlöser varandra utanför fönstret. Alla är sjuka. Alla är trötta. Alla har ont någonstans.

Men det är ändå det där "alla" som gör hela skillnaden. Vad skulle man ta sig till en dag som denna om man bodde ensam i en etta där ångesten hade fritt spelrum att eka mellan väggarna? Gång på gång på gång övertygas jag om storheten i att bo med andra, trots de irritationsmoment det också innebär. Jag vill alltid ha min flock. Jag vill aldrig vara privat.

fredag, augusti 27, 2010

dagens ord: blå

Imorgon är det Svarta Lördagen, men jag är blå. Alla föredetta fadderister och festerister, detta inkluderande moi, kommer att springa runt lagom marinerade i Vallaskogen och leka med varandra.

Mitt mål är att se så overklig ut som möjligt.

torsdag, augusti 26, 2010

nattdjur

Ikväll är tredje dagen på raken som jag jobbar natt och det är så uppenbart att vi människor inte är gjorda för dygnets mörka timmar. Kontaktlinserna torkar ut, kroppen gör ont och tankarna fladdrar i märkliga banor. Men ändå finns där en lockelse, nattens sammetslika magi som förstärker allting, gör det lite farligare, bättre, mer. Den är dagens mycket mer charmfulla kusin, som fast den är tämligen oduglig ändå kammar hem släktens förtjusning.

Jag älskar morgnar och jag älskar kvällar. Morgonen är fylld av möjligheter och kvällen av löften, medan själva dagen däremellan bara...är. Kravfylld och glåmig och något som inte är eget, bara en transportsträcka mellan ytterligheterna. Antingen så hinner den inte innehålla allt den borde, eller också är den svårmeningsfylld och otillfredsställande. Värst är eftermiddagarna - då är det alldeles för sent för att få något av större dignitet gjort, men ännu kan man inte åtnjuta kvällens tillåtelse till fritid.

Sedan skymmer det. Ett lugn lägger sig samtidigt som något annat trappas upp. I lägenheten nedanför lever studenterna om i uppvärmning inför på nattens löften. Kanske kommer de köpa hamburgare av mig i [hg]:s tält på ölfestivalen München Hoben om några timmar. Vi kommer vara nattliga, levande och osäkra. Vi kommer må bra för stunden. Imorgon kommer dagen och tar oss.


död och nyfödelse

Death and Furniture har förpassats till evigheten. Nu ändrar jag format. Jag tänkte mig, i sann samtidsanda, något av en kvalitetssänkning/kvantitetshöjning. Helt enkelt en anpassning till forumet där jag verkar. Drömska betraktelser som sträcker sig mot evigheten i all ära, men jag tror att just en blogg blir gladare av lite mer liv och rörelse. Mer uppdateringar och lättare fötter.

Välkomna under solen! Nu börjar vi om.

måndag, juni 28, 2010

oh how I remeber you

Varfor ter sig allting sa vackert I retrospektiv? Imperfekt betraktat som genom en fargad glasbit, skimrande och skevt.

Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.

Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.

Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.

Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.

onsdag, juni 23, 2010

mer om ord

Vi ar hos Kattens farmor som bor i den tjeckiska staden Kadan, for vilken jag varken skulle kunna ange storlek eller geografiskt lage. Allt jag vet att man tar bussen fran Slany, aker lange och vaknar precis nar det ar dags att ga av, sedan byter man buss och gar en bit med en hemgjord karta.

Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.

Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.

Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?

Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?

Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.

lördag, juni 12, 2010

I told you to be patient and I told you to be fine

Antligen ar jag pa vag, antligen kan jag sjunga med i "All my little words" och mena det. Det ar flykten som ar grejen, det ar min tillfallighet och brist pa bestandighet som gor mig exklusiv. Och det ar viktigt med exklusivitet.

Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.

Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.

Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.

Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.

onsdag, juni 02, 2010

Rädda willy

Som bekant parasiterar hemlösa jag för tillfället på Vargens kollektiv i Människo-Ryd, där jag alltså bor tillsammans med sagda rovdjur och två andra fina varelser, Harry och Sanna. Bostadsområdet ligger alldeles intill Studentryd men skiljer sig från detta genom att förutom studenter husera även vanliga, eller riktiga om man så vill, människor såsom barnfamiljer med osvenskt ursprung och äldre par med kolonilotter. Fördelen gentemot mitt tidigare boende på det förnämligare T1 är närheten till allt studentrelaterat, till exempel universitetet, [hg] och den relativt till östergötlands-dyrase-mataffär-coop-ladan fantastiska mataffären Hemköp Ryd där man alltid träffar folk man känner. Nackdelen är att allt utom kära [hg] är fult och viss getto-stämning, men det får man ta. I Ryd kan vad som helst hända utan att någon höjer på ögonbrynet och det är faktiskt mest charmerande.

Nåväl, till saken! Vi har alltså blivit med fisk. Hela sommaren ska vi ta hand om en enorm guldfisk - som vi av anonymitetsskäl kan kalla Ansgar - eftersom dennes ägare är ute på andra äventyr. Jag säger "dennes", eftersom jag inte är helt övertygad om att det är en manlig fisk vi talar om - den glittriga skruden och de slöjlika fenorna tyder på att det antingen är en ganska queer fisk eller att det är en kvinnlig dito, som borde heta något ljuvt och storartat i stil med "Athena".

Det här är inte den enda punkten på vilken jag känner skepsis gentemot Ansgars existens. Han bor i en liten glasbur på ungefär 2x3 fisklängder med en dödskalle som enda sällskap, men trots sin knappa levnadsyta hänger han bara i ett hörn av akvariet. Där ser han nämligen sin spegelbild. Kanske tror Ansgar att han har en vän i just detta hörn. Ibland tittar Ansgar mig i ögonen, rör munnen och gestikulerar vilt med fenorna. Jag tror att han försöker säga mig något.

Jag blir väldigt beklämd av Ansgars livsföring. Den får mig osökt att tänka på den fiskskål som min pappa brukade ha i sitt hus i Atlanta. Det var en sån där klassisk rund serietidningsfiskskål ni vet, vilken innehöll förutom just en stor guldfisk en liten mask eller liknande, och på toppen tronade en växt som hade sina rötter ner i vattnet. Det hela var ett mycket finurligt uträknat produktkoncept - masken rengjorde glaset och åt fiskens exkrementer, plantan fick näring ur vattnet, och fisken skulle i sin tur få näring av växten. Tillsammans var det tänkt att de skulle utgöra ett slutet ekosystem. "Det fungerar jättebra", berättade min far nöjt, "man måste bara byta ut fisken då och då".

Detta är vad jag tänker på när jag för mina ljudlösa konversationer med Ansgar. Något måste uppenbarligen göras. En god vän, S, föreslog att göra processen kort genom någon form av dödshjälp. Detta är som ni förstår inte ett alternativ med tanke på Ansgars rättmätige ägares känslor i åtanke. Jag vill köpa ett jättestort akvarium och fylla det med glädje och goda vänner i form av neontetror och sugmalar. Vargen hävdar att Ansgar skulle våldföra sig på dessa och i värsta fall äta upp dem. Jag tycker han är cynisk. Tills vidare råder status quo, medan Ansgar timme efter timme buffar på sin låtsaskompis i spegelbilden.

fredag, maj 07, 2010

Words between the lines of age

Det är en sån där grå dag som det bara kan vara i Ryd. Jag hade glömt bort Linköpingsvinden, hur den kan blåsa från alla håll på samma gång så att man får stå upp och trampa på raksträckorna, så att det susar i öronen och håret tovar sig, så att ens klara raka tankar sveps bort och ersätts med ett klibbigt brus. Våren borde vara i högform, det borde lukta jord och varma barr och nyutslagna små blad, folk borde ansvarslöst och lyckligt ligga som snöänglar på gräsmattorna, grilldimman borde hänga tung i luften. Istället kommer fronterna in från öster, hotfullt mörkblå på undersidan, flygplanen far som oroliga flugor över våra huvuden och allt är grått.

Det enda ståndkraftiga vårtecknet är vitsipporna, de totaldominerar Rydsskogen och färgar dess golv vitt vitt vitt. Motsträviga pre-tonåringar har gympa och letar efter tipspromenadfrågor, studenterna far fram på sina halvskraltiga och passionerat vanvårdade cyklar. Ingen ler men jag anser mig stå över det där, anser mig ha solskenet innanför bröstkorgen.

Det är då jag ser dem. Två tanter i varsin rullstol, med mycket vackra, rynkiga ansikten som för länge sedan glömt bort hur man gapskrattar. De har varsin bukett vitsippor i händerna, assistenten har plockat dem, och jag vet naturligtvis ingenting om de här två damerna. Men de tittar så oändligt sorgset och nästan förvånat ner i det gröna vita, som undrade de hur de hamnat här. De fingrar på likadana blommor som de kanske en gång sprungit igenom med fjädersteg - som om livet vore ett skämt, något att ta lätt på - och nu är de deras enda länk till en lättsamhet som åldern sedan länge tagit ifrån dem. Buketterna är vackra i deras händer, men de är också malplacerade, inkapabla till en fortsättning, som uppstoppade djur i ett vardagsrum.

Nej jag vet ingenting om dessa människor, de är bara ögonblicksbilder på min näthinna, två sekunder eller mindre finns de där, men när jag fortsätter ut ur skogen har solen inuti mig gått i moln. Jag måste nästan gråta en stund för jag hatar berövade förmågor, jag har sett den processen på nära håll och en gång kommer det att hända mig.

Fram tills dess måste jag häva tanternas sorgsna blickar och den meningslöshet som Ryd utstrålar en grå fredagsförmiddag. Jag måste säga till mina människor att jag älskar dem, jag måste springa fort för att det känns skönt i kroppen, måste dricka champange utan anledning och måste hänga färgade glasskärvor i fönstren. Jag måste sluta låtsas och våga förundras/förrådas/försöka, öppna ögonen för detaljerna och skratta så att jag får träningsvärk i magen. Jag måste en gång för alla bevisa att livet är så stort att ingen som har fötts in i det rimligtvis kan vara besviken.

lördag, april 10, 2010

Can't believe how strange it is to be anything at all

Mentaliteten från den magiska vårterminen -08, då jag till synes utan anledning svävade ett par centimeter ovanför marken, såg guld som ingen annan kunde se under slask och is och skrev sånt här och sånt där - tycks visst ha återvänt. Jag springer med lätta fötter längs den tunna linje som skiljer eufori och desperation åt, spenderar timmatal med huvudet någonstans uppe bland molnen och i magen bor en hel fjärilskoloni vars vingslag aldrig riktigt avstannar.

Jag helt inne, uppe, omkring mig själv och samtidigt absolut delaktig i varenda millimeter av min omgivning. Jag är helt enkelt så hjälplöst förälskad i världen. Sådär tonårsaktigt förlorad, förtrollad, förskräckt. Futurum är en räcka gyllene staffettpinnar och kroppen fylls med kolsyra bara jag berör dem med tanken. Presens finns helt nära fingertopparna men är inte fullkomligt existerande, imperfekt fyller mig med värme. Allt gör lite ont, svider som papercuts i själen.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera att spendera tid med mig, det skulle kunna bli mycket tröttsamt; antingen tidlöst drömmande eller absorberad av nuets enkelhet. Men jag skulle i alla fall berätta för dig att precis allting är möjligt.

Om inte annat har jag en matchande playlist åt er som inte redan tagit del av den:

Och nu far jag till Alabama!