Can't believe how strange it is to be anything at all

Mentaliteten från den magiska vårterminen -08, då jag till synes utan anledning svävade ett par centimeter ovanför marken, såg guld som ingen annan kunde se under slask och is och skrev sånt här och sånt där - tycks visst ha återvänt. Jag springer med lätta fötter längs den tunna linje som skiljer eufori och desperation åt, spenderar timmatal med huvudet någonstans uppe bland molnen och i magen bor en hel fjärilskoloni vars vingslag aldrig riktigt avstannar.

Jag helt inne, uppe, omkring mig själv och samtidigt absolut delaktig i varenda millimeter av min omgivning. Jag är helt enkelt så hjälplöst förälskad i världen. Sådär tonårsaktigt förlorad, förtrollad, förskräckt. Futurum är en räcka gyllene staffettpinnar och kroppen fylls med kolsyra bara jag berör dem med tanken. Presens finns helt nära fingertopparna men är inte fullkomligt existerande, imperfekt fyller mig med värme. Allt gör lite ont, svider som papercuts i själen.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera att spendera tid med mig, det skulle kunna bli mycket tröttsamt; antingen tidlöst drömmande eller absorberad av nuets enkelhet. Men jag skulle i alla fall berätta för dig att precis allting är möjligt.

Om inte annat har jag en matchande playlist åt er som inte redan tagit del av den:

nu kommer våren snart jag lovar och den låter så här

Och nu far jag till Alabama!

Everything is gonna be alright forever and ever

Soundtrack: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Jag tror att man förväntas bli försiktigare ju äldre man blir, att man som otvivelaktigt vuxen någon gång i fyrtioårsåldern ska vara ute i god tid, oroa sig för glömda nycklar och inte lita på främlingar, eftersom man lärt sig av sina misstag och helt enkelt utsatts för livet och alla små jävligheter som det har i beredskap åt en. Men ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag om att det är precis tvärtom; att även om allt kanske inte alltid löser sig till det bästa, så är det mesta åtminstone överkomligt och att det inte finns något sådant som en perfekt väg, val, alternativ, situation; utan ett spektrum av scenarion som var och ett har sina fördelar.

En otroligt svår och sorglig sommar ledde till någon slags livstacksamhet och förbättrade släktrelationer, mina obefintliga jobbchanser i Kanada gav mig fantastiska upplevelser i USA, när jag måste be om hjälp träffar jag fina människor och när jag glömt att handla uppfinner jag mina bästa nya maträtter. Ingenting blir som man tänkt sig och det är väl tur det, hur oändligt tråkigt vore inte alternativet? Tack och lov är vi utrustade med någon slags slumpgenerator som utgörs av våra misstag och felberäkningar.

Livet är i grunden stort och vackert och bra och vänder man blicken mot den stjärnhimmel vi kan se med blotta ögat, denna minimala skärva av det faktiska universat, inser man att inget så kallat misstag man kan tänkas göra spelar någon roll egentligen. Hade någon sagt det här till Gro, 16 år, hade hon bara kallat det obefogad optimism men nu vet jag att det är så.

Det kanske inte alltid känns så i varje ögonblick, men att tvingas klättra över svårbegripliga hinder är att ha något att göra avstamp ifrån, ett avslutat förhållande är en möjlighet för en annan relation och varje missad chans är också ett tillfälle. Man lär sig av det mesta men jag vägrar att tro att den ultimata lärdomen är att hela tiden vara beredd på det värsta.