you can't always get what you want

...men ibland känns det fanimig som om man får så långt mycket mer än vad man rimligtvis kan begära i denna värld.

24:e juli var dagen som tack vare Vargens vakna observationer inleddes med den fantastiska insikten att varenda en av de nästintill oräkneliga långtradare vi passerade, i de vindlande nerförsbackarna på väg västerut från Lake Tahoe, kördes av män med både truckermustasch och truckerkeps.

Det var dagen som jag och Vargen då skogen försvann och Kaliforniasteppen tog vid, uppfyllde en på varsitt håll länge närd dröm om att gå på Six Flags, och åka varenda en av dess attraktioner tills vi inte längre kunde gå rakt.

Det var dagen då det bästa ännu var kvar.

en hägrande dröm på andra sidan det övergödda vattnet

Dagen då vi på slingrande småvägar och med den lågt stående solen i ögonen körde in i den 129 invånare stora, av GPS:en förnekade, av tiden bortglömda, byn Port Costa. Alldeles där vägen tar slut ligger där den till hälften förfallna, till hälften upprustade, men helt och hållet stolt poserande 1800-talsbyggnaden Burlington Hotel och blickar ut över vattnet. Hotellet ryktas ha ett förflutet som bordell, på dess tredje våning bor det fladdemöss, takhöjden är enorm, och denna tisdag var vi de enda gästerna i ett av de 18 rummen bakom de tunga dubbeldörrarna av ek, varför vi blev vi hälsade med namn redan när vi lätt förvirrade stod med våra väskor i dammet utanför.

På Burlington Hotel träffade vi bybor, närmare bestämt det unga paret Mitch, före detta bilmekaniker, numera i fyra band turnerande country- och bluegrassmusiker; och Hillary, till vardags arbetande på hotellet, annars vass dansös. Då vi frågade om det fanns någonstans att äta i närheten, föreslog de istället att vi skulle laga mat ihop. När vi en timme senare mötte upp dem hade de svidat om till amerikanskt femtiotal i blåjeans och stålkammad brylcreme, lockar och midjehög kjol. Ur en högtalare strömmade bluegrass. "Do you like cajun food? Vi ska laga jambalaya!" Det var dagen som mitt americanaälskande södernhjärta hotade tränga ur min bröstkorg i sin entusiasm över att gudarna kunnat spela sina kort så rätt.

Mitch och Hillary var de absolut vänligaste och mest sympatiska människor jag träffat. Tillsammans med dem hackade vi grönsaker, tittade i kartböcker, drack Kaliforniskt årgångsvin som de hade köpt speciellt åt oss, och lyssnade när Mitch skapade magi med en banjo. Vid midnatt gick vi fyra som enda gäster över till en rymlig bar (!) på andra sidan gatan, där en enorm uppstoppad isbjörn och en svårgreppbar karaktär till bartender huserade. Där ägnade vi oss i timmar åt att välja fritt i en imponernade välsorterad walk-in ölkyl, slåss om att spela låtar på jukeboxen, och öva på danser som jag inte ens vet namnet på.

Earl's cafékök

Dagen efter var dagen då vi vaknade vid lunchtid och kanske hade trott att allt var en dröm, om inte huvudvärken hade övertygat oss om motsatsen. Det var dagen då vi kom ner i det till hotellet hörande cafét, där en annan av dess karaktärer och definitiva riddare i vit rustning, de-grå-tinningarnas-charm-Earl, raskt gav oss varsinn kopp av nymalda bönor bryggt kaffe och sedan av Kaliforniska apelsiner pressade oss varsitt halvlitersglas med solsken och återhämtning. On the house.

Det var dagen då vi åkte norrut, med en rejäl burk leftovers från gårdagens strålande måltid instuvad i bildörren, och kände att det här, det finns det inte superlativ i världen nog för. Det här livet förtjänar vi helt enkelt inte. Nu kan vi dö.

David gjorde en liten men naggande god film om fallskärmshoppet, för de intresserade. Jag medverkar i slutet, helt uppenbart hög som ett hus på adrenalin. Varsågoda:

bergfast

Fet vandringsutsikt

Berg. Jag måste nog bo på en plats med berg, tror jag. Det har varit alla mina bästa platser. Anderna, Alperna, Klippiga bergen. De mest storslagna av vyer, de bästa av lekstugor. Man blir ju knockad och alldeles beroende. Här i Lake Tahoe får man dessutom en smaragdfärgad skitstor sjö på köpet, som en smörklick i grötskålen ligger den och prålar sig, åt alla håll omgärdad av Sierra Nevadas talldoftade toppar.

Här har vi vandrat, sprungit, cyklat, klättrat och frustande badat i kallt, klart vatten (mest jag, Vargen krukar) tills kroppen gör precis så där skönt ont att man måste lägga sig innan midnatt. Det enda dåliga är att eftersom det här är USA så är det jämt hemskt mycket trafik. Amerikaner klarar sig inte utan sin infrastruktur. Men det är klart, det för ju bra saker med sig också. Till exempel har vi blivit stammisar på ett skjul som serverar den allra godaste mexikanska mat man kan tänka sig.

Fet mountanbike-utsikt

Förresten, ni vet hur man brukar säga att diverse umbäranden man går igenom ändå är värt det? För man får sin belöning på slutet. Som till exempel min strösta skräck: det här med att föda barn. Det verkar ju helt fasansfullt att hela ens kropp förändras och att man kanske springer från topp till tå när man ska klämma ut sin efterkommande, men enligt alla vittnesmål väger ynglet ifråga upp dessa lidanden med råge. I förrgår gjorde jag, nästan för första gången i mitt liv tror jag, något som inte var mödan värt: Vi hyrde superdämpade (ergo: det är jättejobbigt att färdas åt något håll som inte är neråt) MTB-cyklar, vilka vi släpade fem fucking kilometer uppför en overkligt brant sandbacke i åtminstone 90 farenheit och stekande middagssol. Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det här var, för jag ser själv att det inte ser så imponerande ut i skrift. Men jag har nog faktiskt aldrig haft så hög puls under så lång tid, och då gillar jag ju ändå att göra jobbiag saker. Det här hatade jag. Dessutom mötte vi hela tiden  glada joggare som av någon outgrundlig anledning verkade tycka det var härligt med en löptur under dessa förutsättningar.

Fet sten att köra boulder-klättring på

På toppen träffade vi en extra pratglad local i insektsliknande solglasögon och tight cykeldräkt, som gav oss förklaringen: det pågick något slags ultralopp här just idag. Det fick oss att må lite bättre - alla vet att ultralöpare är störda på minst ett sätt. Annars brukade det vara mycket lugnare, forsatte tightsmannen. I go here every weekend and just sit for minutes, enjoying the view and the silence, it's so serene, berättade han. Med tanke på hans aldrig sinande svada hade vi tyvärr inte en chans att göra detsamma, men vi var ändå glada över att blott ha överlevt. Sedan hade vi många miles smal mountainbikestig med strålande utsikt över sjön och en snabb och rolig downhillfärd. Det blev en bra utflykt på det hela taget. Men göra om det skulle jag inte.

Hur som helst. Var var vi? Jo, bergen. Jag tror nog att jag skulle byta bort både stad och hav och åkrar till förmån för dem. Jag skulle ha en liten jeep. Och en hund. Och en eldstad. Och vara dödsstark och enkel. Men var hittar man berg i Sverige? Bara där det är kallt och ingen bor. Kanske måste man byta land.

let me come home

Kanske är det bästa med att resa att få stanna: att få bo på ett av all världens myllrande hostel. De finns i bryggerier och i skogen och i farliga områden och mitt i smeten. Det fnns dåliga och det finns alldeles strålande. De dåliga minns jag inte. Eller jo, mitt allra första, Pott's Point Hostel i Australien; där jag åt kackerlackspasta, hittade använda kondomer i rummet och åtminstone en av gästerna använde sitt rum till att  driva sin business som prostituerad. Men där satt vi också på taket och drack billig öl och tittade ut över Sydney, medan vi doppade tårna i den blanka sjö som var vår framtid och kände - nej visste! - att precis allt var möjligt.

Att komma till ett bra hostel är att få komma hem. Det andra hem som alla resande, hur oberoende och fria de än tror sig vara, i hemlighet letar efter. Just nu har jag och Vargen sjunkit ner i det charmerande, vänliga, allt-på-sin-plats-iga och obligatoriskt lätt bohemiska moln som är Hostel Tahoe. Här dricker vi vin, rostar bagels och samtalar med All American Terry - den solige äldre herre som vekar ha adopterats av hostelet, eller tvärtom kanske, det finns alltid en sån - medan vi rekreerar oss från bergstoppar och mountainbiketurer.

På hostel är man alltid mer människa än turist. Där får man alltid ha fötterna i soffan. Och där är man alltid en del av berättelsen.

Här sitter vi och hänger i en hangar någonstans i Kaliforniens steppmarker, helt uttömda som människor. Alla signalsubstanser är förbrukade. FÖR VI HAR FUCKING HOPPAT FALLSKÄRM!! Alltså. Det bästa. Det finns inte ord.

beasts of the southern wild

Jag gillar ju att gråta till film. Kanske känns det bättre att fälla tårar för något som är en fjärran, eller så är det bara så att film balanserar på den perfekta gränsen mellan att måla med stora penslar och framhäva precis rätt detaljer, som gör att det alltid känslomässigt vinner över verkligheten.

Igår ägnade jag mig dock inte åt något klädsamt snyftande i näsduken, utan mascarakladdig och kapitulerad fulgråt. Jag och Vargen åkte till den trivsamma lillla byn San Rafael norr om San Fransisco, där de har en vacker gammal biograf med målningar i taket, namnplaketter på stolarna och doft av en svunnen tid. Där såg vi Beasts of the Southern Wild, en drömlik berättelse i Louisianas träskmarker med en magisk typ 6-åring i huvudrollen. DÖR. Så jävla hemskt men kanske mest coolt. Se den om ni kan.

välkommen

Jodå, jag kom fram till San Fransisco till slut. Efter en timmes lika tradigt som sedvanligt köande, fick jag ännu en välförtjänt amerikastämpel i mitt pass och ett motvilligt välkomnande av mannen i immigrationen. Dock föredrar jag alla gånger det mottagande jag fick av den övervintrade gamla surfaren som jag träffade på en dramatisk strand i Big Sur dagen efteråt. Jag återkommer starx till detta!

En del av grejen med USA är ju att det är spännande och fantastiskt varierande, på samma gång som det är så otroligt välbekant. Alla miljontals amerikabilder vi har sett genom den kultur vi importerar härifrån, gör att det åtminstone för mig känns som att något klickas på plats när man kommer hit; en utanding, en perfekt utskuren pusselbit, kosmos alla lagar som blir uträtade och sorterbara. Ett bidragande skäl till detta är Grejer Som Amerikaner Säger. Sådant som bara amerikaner skulle kunna säga. Det är svårt att förklara. Jag tror ni förstår. Mina favoriter som jag fått höra är:

- "You have such a cute accent!" (Så himla många. Obligatoriskt.)
- "She's gonna become president one day!" (Då jag som ensam och orädd badare sprang ut i Floridas kalla vågor, någon gång på våren)
- "Thank you for sharing!" (efter att ha pratat om min mors bortgång på Hostel in the Forest).

Igår kunde jag alltså lägga ännu ett fantastiskt samtal till listan. Vargen var ju på konferens hela dagen, så jag tog själv bilen söderut längs kusten, ner till Big Sur, där jag ägnade mig åt diverse vilda aktiviteter, som att i långklänning försöka klättra upp för fullständigt obestigbara berg som endast bestod av...erosion. Det enda som kunde växa där var en massa starkt doftande örter, som lossnade när man tog tag i dem.  Jag kände mig som en dödföraktande fransk gryta där jag kämpade mig förbi fallande block och No Trespassing-skyltar.

HUR SOM HELST. På väg hem ville jag bada (jag behövde bada), vilket inte var lätt med tanke på att det här är platsen där klippor dramatiskt störtar lodrätt tiotals meter ner i Stilla Havet. Men till slut hittade jag faktiskt en sandstrand! Dimman började rulla in över bergen och det var otroligt vackert. Vågorna var fientliga och manshöga, vattnet var så kallt att man inte kände sina fötter efter en ynka översköljning. Men jag krängde av mig min klänning och fick till ett klumpigt men uppfriskande litet dopp, trots allt. Alla andra gick omkring i jackor.

Det var då jag träffade den Gamle Surfaren. Han stod på en kulle och gestikulerade i en bredbrättad hatt. Jag trodde att han var en ilsken ranger som tyckte att man inte fick bada. Men då kom han ner till stranden, stegade fram till mig och sa: "Thank you for being so inspiring!". Vi pratade en stund. Han tog min hand i båda sina. Tittade mig i ögonen. "Welcome to America, my dear!"

Åh.

det är kul att åka tåg! det är kul att köpa saker!

Ni vet när man är med om något jävligt, och man någonstans i sin förtvivlan tappert tänker att någon gång i en avlägsen framtid kommer man att kunna skratta åt händelsen ifråga? Jag tänker inte vänta med att göra det här till en bra historia.

För en timme sedan var jag på väg till San Francisco. Nu är jag på väg till Linköping.

Igår kväll, när vi hade några timmar på oss att packa om för att fara över Atlanten, efter norrlandssemester respektive skrivarkurs, nojade Vargen över känslan att Ha Glömt Något. "Lägg av", sa jag. "Det enda du verkligen vill behöver ha med dig, men som du inte kan köpa på plats, är kontaktlinser, pengar och passet".
Visa ord! Desto märkligare då att jag på tåget mellan Stockholm och Arlanda utbrast "men jag tog ju aldrig med mig något pass!" Nej, det gick inte att boka om biljetten. Nej, jag kunde inte ens behålla den i ena riktningen. Köpa nytt? Okejrå.

Somliga misstag kostar en livet. Andra kostar 13000:- och en extratur till Linkeboda. Håll tummarna för att jag är i landet i väst nästa gång vi hörs!

jag aldrig kalla ska det lätt; den konst att skriva hel sonett

Jag bytte format på det här inlägget, enligt konstens alla regler - vilket i det här fallet innebar en extremt svårtyglad samling exaktheter kring stavelser, versfötter och rim. Nåväl, jag ger er:

SONETT TILL FRIHETEN
Förlåt mig, du dock närmas flosklers skara
Helt tömts på ditt mandat, nåt att förtälja
Du kramas nu av alla, tills man kvälja
Ej vill väl någon nånsin ofri vara?

Är du att slippa från förtryck och fara?
Månntro på marknad köpa fritt och sälja?
Att undantagslöst, jämt få kunna välja?
Nåt så banalt som vind i håret, bara?

Absurt - min frihet är din ofrihet
du är båd' allt och inget, var mans
Du kallas må det finaste vi vet

det dyraste som finns till hands
men du är knappast specieltl konkret
Jag tala vill kring något med substans!

...och nu kan jag bara tänka i jamber.

en hälsning

Jag går på skrivarkurs på Fridhems folkhögskola nu. Hela dagarna skriver vi, läser andras skrifter, pratar om skrivande...utom ikväll för då var Sally och Mimi på storstilat besök! Hur som helst blir det kanske lite sparsmakat på bloggen, eftersom jag är helt kreativt uttömd. Men ni får se det som en investering för framtiden. Samt komma åter nästa vecka för då är jag i Kalifornien, och då blir det åka av!

jag vill ju vara som du, gå som du, se ut som du

När man anländer till Teckomatorp en julikväll, efter att ha färdats längs åkrar med träd som avtecknar sig mot en pappershimmel som i en bilderbok längs åsarna. Och någon har hällt en smoothie över hela skyn. Blåbär, hallon, persika och blodigaste apelsin. När luften luktar som att glänta på dörren till gudarnas garderob. JAMEN LJUVHETEN.

Då vill man inget annat än att vara en i urminnes generationer nedstigen skåning. Då önskar man att man hade en liten vitmenad gård med en tvättlina, att man jobbade på ett postkontor eller som vägarbetare, att man hade saftkalas i bersån. Och på morgonen åt man citronfil och läste om allt nära i Sydsvenskan och på kvällen åkte man buss från sitt jobb i skymning och kunde förfasa sig i Kvällsposten över allt hemskt som händer på andra platser. Och allt vore enkelt, rent, rakt och linnestärkt, med skorrande r. Ja, jag önskar det så mycket att jag nästan hypnotiseras av min egen längtan.

På samma sätt som jag inte vill något annat än att vara en livs levande New Yorker från ett hustak i Brooklyn, lukta eldrök i en stuga i Norrland, vara en hippie när jag springer barfota i Amerikas skogar. Etcetera. Eller, det behöver inte vara så dramatiskt. Det räcker med folk. Intensiva, gracila, vilda, målmedvetna, drömmande, lugna, strålande. Jag träffar en människa och jag vill bara precis vara som henom. Ta hens färger och måla hela mig. Men det går inte. Det skulle ju bara bli en gråbrun sörja. Man måste vara distinkt, så att man kan se sig själv. Veta var själen bor. Alltså välja färg. Men vilken?