Det är så kallt ute att hjärtat darrar i bröstkorgen och ett enda oöverlagt djupt andetag kan förfrysa själen. Den gör en rädd, kylan, den väcker en primal och egentligen oriktad bävan, man vill dra kroppen inåt och skjuta åt alla håll. Den hårt trampade vita massan knarrar under varje fotsteg. Långt, långt ovanför oss finns möjligen stjärnorna, slukade av det oändliga mörkret ovanifrån och kvävda av stadens anemiska ljus.
Utanför min skolåda skinnflår plogbilarna asfalten varje natt, trots att det inte fallit snö på flera dagar. Stenarna och gruset skriker gällt vid den hänsynslösa behandlingen, de vill inte vara med. Det vill inte jag heller. Kylskåpet brummar i sina cykler, som ett halvtimmeslågt väsande andetag på för låg växel, jag går sönder, står inte ut om det inte slutar NU.
Varje morgon ett motstånd. Att känna efter - kanske är jag sjuk, kanske behöver jag inte idag? Värtans värmeverk eldar kol, men det tycker inte moderaterna här i staden är något problem. Tre kraftiga gråa rökpelare värmer kanske upp oss i denna frost, denna isens och bortdomningens januari 2013, eldar visst också upp vår planet och våra barn.
Folkmassan väller ut ur Gärdets tunnelbanestation, en ohejdbar ström, det är visst bara jag som ska åt andra hållet. Jag får inte plats, trycks upp på en isbeklädd kant, halkar framåt. Det är tre minuter tills tåget mot Norsborg går och mannen i tunnelbanegången spelar en kärlekssång på sin gitarr som ekar i hela utrymmet. Det är så man vill gråta.
