Söder är det vackraste ordet. Den gångna helgen far jag söderut för andra veckan i rad. Mina vänner bor i den tredje staden, de har sekelskifteshöga hyresrätter där man kan springa från rum till rum, där det ekar när man ropar. De och den lite längre gågna grönskan drar en till sig, ropar flytta hit! Och hos min nya bror som bor som i en egen liten värld i hamnen kan man se ända till nästa land.
Ditöver åker jag på söndagen, lite trasig av vårens första solbränna och åtta kilometer hinderbana dagen innan. I Danmarks huvudstad blommar äppelträden och bland dem bor just nu en av mina äldsta vänner. En gång var han världens tryggaste person, och det är han väl fortfarande, men nu har han dragit upp sina rötter ur jorden och verkar inte riktigt vara intresserad av att stoppa ner dem igen, utan byter stad och land och liv mest hela tiden.
Jag tänker priviligerade tankar: borde jag också göra så? Bör jag ta klivet över haven och språkbarriärerna, i detta enda liv som är mig givet?
Det är på det hela taget en fantastisk helg. Den får mig att känna mig som världens rikaste människa. Hela pappas gamla resväska full med solsken, förmåga, vänner och inspiration. Ändå är den så tung. Jag är så rädd att tappa bort den. Eller att någon annans väska ändå ska visa sig innehålla något bättre.
Vi är inte så bra på att veta var vi ska ställa ner de där väskorna härnäst. Det finns så många avgångar och biljetterna kostar så lite. Vi vet att för alltid betyder för en stund och ord vi gav varandra innan tjugo fyllda är så banala att man inte ens törs återkalla dem i minnet. Under frukosten innan lördagens lopp pratar vi om rymden, att den en gång var en pytteliten ärta och sedan direkt därefter blev oändligt stor. Och vad fanns utanför den där lilla ärtan? Inte ens tomrum! Våra hjärnor brinner, jag säger att de inte är gjorda för att förstå sådant. De klarar inte rymdens oändlighet.
Och inte handlingsrymdens heller, tänker jag på tåget hem.
