När ljuset falnar över vår del av världen, är ljuden det vi har kvar. Om kvällen knastrar elektronerna statiskt fram genom sladdarna, söker kontakt. Jag släcker, och lyssnar på havet i diskmaskinen från inunder mitt duntäcke. Vågorna slår rytmiskt mot koppar och fat. Tunnelbanetågen pustar vid plattformen, samlar kraft för nästa avgång, liksom vi mellan lakanen.
Temperaturen faller. Om morgonen är rutorna grå av regnet som outtröttligt uppvaktar fönsterglaset, knackar på för att få komma in på andra sidan. Min vän vaknar av flygplanen som bär affärsmännen in i staden. Själv är jag försvunnen från världen tills tio i sju varje morgon, då grannen öppnar dagen med sin motorcykel.
Det är alltid mitt i en idé om något annat. Nattens drömmar krackelerar runt mig som tunna lager gips. Jag känner mig likadan själv, och måste lyssna på en låt innan mina bara fötter möter golvplankorna. Jag funderar på om det gör musikens kraft starkare eller svagare att den är nära mig. Att Veronica Maggio vaknar i samma huslänga som jag, och att Markus Krunegård besjunger mina kvarter. Om du verkligen vill veta vad som gick snett, allt beror på Malmgårdsvägen 31.
Årstiden och kärleken förvandlar mitt skelett till trollsländevingar. Jag vill inte längre börja mina dagar. Jag tar mig tid att sätta på te. Och plötsligt och fövånande är det enda tillräckliga tillståndet det med mina armar runt Natten. Får jag inte andas hans luft kan det lika gärna vara.
Jag stiger upp, tänker: Det springer en man genom regnet som älskar mig.
När jag kommer till jobbet säger min chef att jag ser ut som en superhjälte. Jag tar fram en tjock, röd penna och två post-its. Skriver först I don't like it easy. Sen I don't like the straight way.
