MedvindNär det var uppförsbacke eller motvind eller bara allmänt trögt, kanske cyklade man uppför Dalbobron till exempel, kunde J-dog lägga en hand på ens korsrygg och plötsligt gick allt lätt igen. Molnen skingrades, andhämtningen lugnade sig och trampandet blev ett trivsamt flöde tack var hans påputtande extrakraft.
I Linköping blåser det nästan jämt och det är förstås i princip alltid motvind, hur ologiskt det än må låta. Men vid de sällsynta tillfällen då man har vinden i ryggen känns det precis sådär, som en stor och vänligt sinnad hand i svanken. Det är inte som att man känner att det blåser - det gör man väldigt sällan i medvind. Men alla linjer blir klarare, tankarna mindre taggiga och livet går lätt.
Jag funderar på hur det vore om det alltid var medvind på ens cykelturer. Skulle världen vara större, varmare och vackrare? Eller skulle det bara bli ens nya normaltillstånd? Och om handen togs bort skulle man falla mot marken som en klättrande ärtplanta vars stödpinnar man avlägsnat.
2 kommentarer:
hela gesten att trycka någon i ryggen i motvinden eller uppförsbacken är så genomsyrad av vänlighet att man blir varm i hjärtat bara av tanken
sen tror jag att ett liv med ständig hand på ryggen i motvinden hade haft andra jävligheter, allt vi inte är vana att hantera blir ju jobbigt. lite som med 13-årsings kärleksbekymmer sett ur en "vuxens" perspektiv. De är kanske inte lika besvärliga, men de känns lika jobbiga.
Skicka en kommentar