tänd på

På lördag är det Earth Hour. Världsnaturfonden uppmanar dig att tillsammans med miljontals andra släcka lampan en timme, för att manifestera ditt missnöje med att jordens medeltemperatur kommer att stiga med 4 grader om vi fortsätter på vår utstakande beteendestig. Jag är helt och hållet för att klimatfågor uppmärksammas, men just Earth Hour tycker jag känns som en ovanligt lam idé - det får antagligen främst effekten att Svenne Svensson trycker på en strömbrytare, och därmed upplever 1) att han har "gjort något" 2) samhörighet pga att han ställt upp mot den gemensamma fienden det Stora Stygga Klimathotet 3) dämpad klimatångest. Men Svenne Svensson har inte gjort ett skit för moder jord.

Här är tio bättre - enkla - sätt att göra något:

• Ät fler vegetariska, eller ännu hellre veganska, måltider
• Cykla eller åk kollektivt till jobbet
• Jobba deltid (så minskar din köpstyrka och du kommer konsumera färre resurser)
• Köp dyrare saker (så minskar du den totala mängden resurser du konsumerar)
• Köp saker av bättre kvalitet, som håller längre
• Köp second hand istället för nytt
• Köp närproducerat
• Ersätt flygresor med tåg eller buss om möjligt. Eller samåk! Spana t.ex. in Skjutsgruppen - OBS, de kommer att få en ordenlig webbtjänst snart - som undertecknad ideellt kommer att vara med och utveckla, hepp!
• Skaffa färre barn (ooooops kontroversiellt)

Och till sist:

• Sluta tjata om att det inte spelar någon roll vad du gör, utan vad 1,3 miljarder kineser ägnar sig åt. Menar du på allvar att du har ett mindre ansvar bara för att du råkar tillhöra en mer fåtalig nationalitet? Skärp dig. Du har ett större ansvar, eftersom du har högre levnadsstandard och därmed 1) större per capita-utsläpp och 2) större möjlighet att göra klimatsmarta val. 

jag fattar inte att folk åker taxi

I kollektivtrafiken samlar jag på dem som frimärken.

• Han är ensam och allvarlig. I trettioårsåldern och i min längd, med en excentrisk frisyr och gultonade, superknarkiga solglasögon. En filmfestivalsnatt kämpar han sig fram genom mittgången, antagligen till lika delar på grund av 1) tunnelbanevagnens krängande, 2) sitt haltande, och 3) den utomjordiska kvalitet som präglar hela hans uppenbarelse.

• Tvillingarna på bussen ut till Hellasgården. De ser ut att ha levt ett helt liv bredvid varandra. Mot världen. Nu är de är krökta, gråa i kontrast till det skarpa vintersoljuset utanför, lite häxlika. Till hundratio procent samstämmiga. Den ena har cigarettpaketet, den andra tändaren.

• Mannen på Metron i Paris. Inte ett ljud kommer över hans läppar, men han skakar svagt och oavbrutet. Hela hans kropp ett uttryck av kostsam självkontroll. Att må illa offentligt är bland det värsta som finns. Hans blick är fixerad, koncentrerad, ångestdestillerad. Resan tar aldrig slut.

• På tåget till Linköping, när alla andra släpper ut de andetag de hållit hela veckan, sitter hon rak i ryggen och matchar sin termos med sin finstickade jumper. Som är persikofärgad. Och sen ser jag att hennes turkosfärgade halsduk matchar hennes dito armbandsur. Och gud. Den yttre cirkeln på sagda ur är också persikofärgad!

• Och idag: vid stureplan steg hon på bussen. Med overkligt korkskruvade tantlockar fast i platinablont istället för pensionärsvitt. Med ljusblå ögonskugga, pärlrosa läppar och tjockbottnade glasögon. En päls, naturligtvis, som liksom sväljer henne hel. Hon har en handväska ordentligt i sitt knä och håller den med handskbeklädda händer. Hennes handleder är de sprödaste jag sett, de går att böja av med fotoner. Hon borde vara 82 men huden i hennes ansikte vittnar om att hon inte är en dag över 35. Hon avger ängslan och galenskap.

Jag sätter mig alltid innerst och låter inte min väska ta upp något plats på sätet bredvid. Jag vill alltid lämna plats för äventyet. Även om det kanske finns bättre sätt.