Jag har tänkt på det här med att ha en kropp på senaste tiden.
Till exempel på morgonen när man vaknar i sitt sommarvarma rum, och man är helt övernaturligt trött eftersom man i detta sommarliv inte vill ägna sig åt sömn. Hur det då ändå är en njutning större än livet att sträcka ut musklerna bit för bit, spänna kroppen, rulla ett halvt varv och akrobatiskt enkelt, som om det inte skulle krävas en miljard kemiska och fysiologiska processer, resa sig upp ur sängen.
Hur det känns som om alla kroppens molekyler distanserar sig en hårsmån från varandra, som repellerande magnetändar, när man har druckit en och en halv öl. Och det har man ju nästan jämt så här års.
Hur huden rispas upp i ojämna fåror när man springer rakt in i en gran som inte ger vika. Hur nässelsnåren sveper längs med låren. Fästingar som borrar ner sina huvuden i ens hud.
Jag har tänkt på att kroppen pratar, och att den har tappat all skam den eventuellt tidigare burit. Hur armarna gestikulerar och stämbanden sjunger och att jag inte kan låta bli att dansa när jag väntar vid rödljusen som avbryter min löptur.
Att när man får träffa andras kroppar så lär man känna en ny del av dem och ibland harmoniserar detta med deras intellektuella person och ibland är det en helt ny dimension. Hur en del kroppar passar in i ens egen och andra inte. Hur somliga människor har bra händer.
Hur vi är varma, kollektiva maskiner som producerar filosofi och världsproblem och död vävnad. Naglar som bits av och hår som faller mot golvet i frisörsalongen.
Jag har tänkt på det här med att ha en kropp. Och att det är som att åka den coolaste attraktionen på Six Flags, hela tiden.
6 kommentarer:
Synd att man blir så jäkla åksjuk ibland bara..
Ja men det ingår ju i upplevelsen!
Wow! Tänk att få känna så!
Hur känns din kropp då bd? För dig alltså :)
Mer som ett ankare...
Kroppen blir sjuk, den blir trött, den kräver tid och träning. Den kräver dyra kläder för att täcka upp sina brister. Kort sagt, den gör sitt bästa för att hindra mig från att tänka kreativa tankar.
Livets kickar, dom får jag när jag lyckas glömma bort kroppen.
Det är sant att den blir sjuk och trött och sådär. Men det är ju sånt som gör att livet känns verkligt? Om det inte är en hemsk hemsk sjukdom förstås.
Jag gillar ju min hjärna väldigt mycket också, och det är ju den som gör att jag fattar och upplever hur fantastisk kroppen är, men ofta känner jag mig liksom reducerad till min kognition och då vantrivs jag mycket.
Intressant med annat perspektiv dock!
Skicka en kommentar