“And there you’ve got two software testers on the floor!” utropade mannen med rockabillyfrisyr nöjt. Jag minns inte om det var en jukebox eller om han hade en gitarr, men jag minns att baren var fullkomligt öde förutom oss fyra och att vi dessförinnan fått gå in i någon slags ölkylsversion av en walk in closet. Det är en fin bild, två dilbert-typer på ett dansgolv i en övergiven by i en världsmakt på dekis som längtar tillbaka till 50-talet. Amerikaner är bäst på nostalgi, det får man ändå ge dem. Själv är jag stark tvåa.
Nu är jag inte längre mjukvarutestare, utan IT-handläggare på en regional myndighet, om man vill uttrycka sig torftigt. Och det kanske man vill ibland, när man känner sig påkommen med att världen känns trång trots att den rent objektivt bara blivit större.
Min dotter leker på gården med Stellans barnbarn, och journalisten vars reportage i riksmedia jag läste på verandan hemma i Dalsland har byggt henne en pall så att hon når upp att slå portkoden själv. Jag har kommit en lång väg, men frågan är om det spelar någon roll när min själ har anpassat sig till att leva i den tändsticksask som mitt sovrum utgör.
På nätterna spelar jag Mexican Blue och håller i min hand krampaktigt vetskapen om att jag en gång var en person som cyklade genom varma mörker, att jag ägde ett inre ljus som kunde överväldiga en sömnlös person vid min sida.
Visst har jag väl alltid varit rädd? Även om det inte syns i backspegeln. Men det är först som 35-åring jag förstår vad Jarvis Cocker menade med “The Fear”:
When you're no longer searching
For beauty or love
Just some kind of life
With the edges taken off
When you can't even define what it is that you're frightened of
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar