Och de säger att det kommer bli en lång kall vinter

Look at the stars
look how they shine for you
and everything you do

När jag gick hem runt midnatt föll den första snön, och jag blev naturligtvis sådär oresonligt lycklig som jag alltid blir. När jag vaknade morgonen därpå sken det där omisskännliga ljuset in mellan springorna i persiennen, och världen var vit. Men vantar och mössa vägrade infinna sig och isluft mot nakna händer är en dålig kombination.

Campusvärme och kulvertar räddar dock det mesta. Och lojalitet är varmt. Om du inte har cykel så går jag. Om jag inte har vantar leder du min cykel. Ibland är det inte svårare än så.

Studentbostäder har inte satt på värmen i vår korridor. Det är mössa inomhus och sova i underställ om gäller. Men eftersom jag har haft sommar sen februari så kanske det är rättvist. det är inte utan att man längtar lite, även om jag har det fantasitskt bra här. Sallys vänner klättrar på ruiner i Peru. Världens sydligaste huvudstad är Auckland. Jag har ännu varken Skydiveat eller tagit dykcertifikat.

Efter tvåan, säger jag. Då ska jag iväg igen. Till de förlovade länder där stjärnorna i Ugly Face blickar ner över okända landskap och till den speciella, lockande tillvaro där man alltid får vara på väg. I den tid då ingenting är säkert.

Tills dess - Linköpings stjärnor, såväl de i himlen som de mänskliga, lockar mig tillräckligt.