Hårda bud i Mellerud

Allt behöver en slogan. Orter och städer i synnerhet. För att sättas på kartan, för att göra ett statement: det här är vi. Var "Hårda bud..." kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag vet (1) att det nämnts i DN-serien Assar en gång, (2) att en boktitel bär detta namn (Hepp!), och (3) att det trycktes på sportflaskorna i gjorda hos Mellerud Plast när jag var liten. Och framförallt att jag har blivit rätt trött på det...

Numera bor jag i en stad "där idéer blir verklighet". En relativt attraktiv devis trots allt, särskilt i jämförelse med många småorters magknipsframkallande försök i stil med "Grums - så mycket mer än du tror" och "Expansiva Mjölby". Sen finns det lite skojigare varianter, som "Uppsala har en rolig historia" och "I love Hjo". De får naturligtvis passera. Och Stockholms stöddiga "The capital of Scandinavia" är nog svårt att göra något åt.

Min hemorts närmaste stad Åmål är ett kapitel för sig. Denna Dalslands enda stad som förut var känd (?) som trista "Åmål - vid Vänern" fick snabbt den lite mer inspirerande etiketten "Fucking Åmål" efter filmen med samma namn. Men nu hälsar skylten vid infarten välkommen till "Världens näst bästa stad" ('näst' står liksom infogat, med en liten pil). Förstår kommunen inte vidden av den desperation de signalerar? Och varför näst bästa? Jag förstår inte. Själv har jag alltid föredragit Åmålsysnonymen "Ändå Något" - vilken påstås härstamma från någon uråldrig story om vad djävulen sa när han var ute och spatserade och stötte på den lilla pikanta staden.

Det där med smeknamn på städer verkar vara populärt överhuvudtaget. Lars Winnerbäck förmedlade Linköpings ekvivalent Stångåstaden (jag förstår inte varför, jag vet ingen stad som präglas så lite av sitt vatten som just denna), och Göteborg kallas frekvent (åtminstone på västkusten) för Sveriges framsida. Och sen har vi alla dessa pastisher på mer berömda metropoler: Den lokale skalden Birger Sjöberg benämnde Vänersborg obegripligt nog som Lilla Paris och Göteborg är tydligen känt som Lilla London. Stockholm är Sveriges Venedig och Norrköping Sveriges Manchester. Att Göteborg för det otränade ögat inte bär minsta likhet med den brittiska huvudstaden och att det för de flesta ter sig självklart att Vänersborg överhuvudtaget inte är jämförbart med i den franska modemetropolen är tydligen inte väsentligt. Men varför kan städerna inte bara vara sig själva? Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder, den behöver inte jämföra sig med någon fjantig italiensk boplats som ändå håller på att trilla i sjön.

Alla kan inte vara bäst. Det räcker att duga. Om kommunerna lade ner hälften så mycket arbete på att faktiskt känna äkta stolthet över sin orts eller stads fördelar, som de ägnar åt att hitta på finurlig glasyr som skall täcka dess skavanker, så skulle kanske mycket vara vunnet. Och framför allt skulle man slippa vrida sig i plågor över pinsamma och tillkämpade allegorier och slagord.

Noterat

I en notis i Dagens Nyheter är man bekymrad över att julen har varit ovanligt våldsam för landets kvinnor. Dessa dagar är normalt sett annars lugna, citat "2006 anmäldes bara 40 misshandelsbrott mot kvinnor per juldag" slutcitat. Men under årets julhelg låg samtalen till Kvinnofridslinjen obetydligt under det normala genomsnittet på cirka 70 stycken per dag.

Ungefär 70 svenska kvinnor per dag utsätts alltså för misshandel och/eller våldtäkt, i stort sett uteslutande av män. Ändå hör man då och då någon pösig typ surt ynka fram att sådana där feminister, de tycks ju hata män. Och jag vill bara slå mig för pannan och skrika det som borde vara uppenbart:

Är det vi som hatar? Är det vi? Detta - påstådda - hat tycks mig oändligt litet i jämförelse med det fundamentala hat som somliga män verkar känna mot kvinnor? Eftersom de slår, förnedrar, våldtar och kränker:

Sjuttio. Kvinnor. Per. Dag.

Det borde vara uppenbart: det är nazisterna, homofoberna, våldsmännen och förtryckarna som är grunden till hatet. Inte de som kämpar mot orättvisorna. Som bara vill leva i frihet, jämlikhet och syskonskap.

Om att handla för lite

När jag framåt eftermiddagen bättrar på min allmänbildning med hjälp av min alldeles egna pappersversion av Den Stora Morgontidningen, sätter jag nästan min gröna curry i halsen. Mina ögon möter en helsidesannons från Svenskt Näringsliv, prydd av en pepparkaksgumma med krossade drömmar. Rubriken lyder "SAGAN OM GUMMAN SOM HANDLADE FÖR LITE".

Över resten av sidan presenteras en berättelse på klassisk sagomanér. Den handlar om den lilla gumman, vars största hobby är att glädja sig själv och sina nära och kära genom att köpa saker. Och om gubben som hon handlade hos, och som därmed fick råd att äta julmat. Och om människorna i de fattiga länderna som gladde sig så att få tillverka sakerna i gubbens affär, så att de kunde ha ett jobb. Med sedan fick den lilla gumman syn på en kultursida i en tidning. Jag citerar: Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel var dåligt, skrev de. Dåligt för själen, för de fattiga och för planeten. Och då började den lilla gumman handla lite mindre, och alla i den lilla lilla staden tänkte likadant, och se, då hände något hemskt förstår ni: Gubbfan konkade, de fattiga på andra sidan jorden miste sitt, och tanten fick en "jättetråkig jul".

Det här är uselt i så många dimensioner så jag inte vet var jag ska börja. Hur understår de sig? Hur fan kan de med att tala till oss på det sättet? Som om vi vore barn, som om vi inte visste och förstod någonting, som om vi inte kunde tänka själva. Svenskt näringsliv må tycka att de är festligt provocerande. Jag tycker att de är fullkomligt patetiska. Och märkligt...gammalmodiga.

Man behöver inte vara kommunist eller nationalekonom eller logiker för att tro på ett samhälle där handeln inte ständigt måste öka. Som om inte hela västerlandet redan är som en bulimiker, där vi missbrukar konsumtion och slutar upp tjocka fast tomma, med en sur eftersmak i munnen. Som om en sydamerikansk kaffeodlare ens får en promille av det pris som kaffet säljs för i butikerna. Som om julhandeln inte kommer att slå rekord i år igen.

Och jag vill bara skrika och gråta över de ekonomiska orättvisor som råder - över att folk faktiskt söker lyckan i något så patetiskt som prylar och julklappar och att definierar sig själva utifrån vad de köper - över att mina barns planet håller på att gå åt helvete.

På förstasidan av samma tidning står årets mottagare av Nobels fredpris Al Gore och säger Klimatproblemen kan inte lösas med teknologi, vi måste ändra vår livsstil. Det, era dumma nöt, är den enda handling som behövs, inte en ökning av vår redan groteska hetskonsumtion.

Min tröst i havet av inskränkt idioti är: 1. att Svenskt Näringsliv lägger krokben för sig själva genom sin förstasidesnyhet "De rika blir allt rikare". 2. alla upprörda blogginlägg om det här. Googla själv på sagans namn! 3. anledningen till att Svesnkt Näringsliv känner att de behöver en sån här annons. Heja kultursidorna!

The best moments

När jag var ute i vida världen och reste efter gymnasiet, lade en av mina reskumpaner kontinuerligt upp bilder från resan på en internetsida. När han hade kommit hem skapade han en ny kategori, "The Best Moments". Trots att hans resa, både den delen av den när jag var med och den andra, varit fylld av spektakulära händelser och häftiga upplevelser, var majoriteten i den här kategorin inte foton av sådant. Istället föreställde påfallande många av dem honom själv liggandes på rygg tillsammans med någon, oftast en tjej, däribland mig. Jag blev såklart glad att en av hans resas bästa stunder tydligen varit när han och jag legat på den gigantiska sängen i uthuset hos den där australienska hippiefamiljen och pratat om allt mellan himmel och jord. Men egentligen avfärdade jag mest de här bilderna som självbekräftande statusmarkörer, mer eller mindre.

Men idag kom jag av någon anledning att tänka på det där. Och efter en stunds funderande insåg jag att de bästa stunderna i livet, de har nog varit när jag legat på rygg tillsammans med någon jag tycker om.

Mellan mina föräldrar som sover middag på sängen i vardagsrummet. Min stora högstadieförälskelse och jag på luftmadrasser på olika orienteringsläger och -tävlingar runt om i Sverige. Jag och Julia i ett tält på Bore Kulle utbytandes hemligheter som aldrig uttalats högt förut. Alla dessa otaliga tillfällen med Jonatan. Med den långe holländaren Jan i en park i Sydney. Nattetid sovandes i hängmattor under livsfarliga kokospalmer i Costa Rica med Mona. Under stjärnorna bredvid Tomas på en gräsbeklädd kulle i ett ännu okänt Ryd. På en ärvd filt med Joel i Allén under en av årets första sommarskymningar. Och efter tre avsnitt Scrubs på raken på min säng här bakom mig tillsammans med Jonas.

Lukt av gräs, jord, luft och människors personliga dofter. Allt från trygghet till spänning och uppspelthet. Men någonting gemensamt: Den grundläggande, ofrånkomliga gemenskapen, och den åtråvärda känslan av nuet. Lyckligare och mer levande än så blir jag inte.

Julmusik

Re-issue! Re-package! Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph, extra track (and a tacky badge)

Vi kan det här nu. Det är samma gamla Absolute Christmas som rullar ut sig som en glöggdoftande och tjock, söt dimma kring våra hjärnor som alla andra år. Det är Sinatra, Elivs och de andra gamla godingarna, lite klassiskt svenskt med Carola och Peter Jöback, en aning modernt med Backstreet Boys, samt förstås pseudorevolutionära och ack så trötta Just D.

Jag har växt upp med de här låtarna, de är Svenska Folkets favoriter, de "hör till" och "det är ju så mysigt". Men man begår ett fundamentalt misstag om man antar att någonting automatiskt blir bra bara för att det är tradition: väldigt, väldigt många har minnen från julaftnar som de skulle kunna strypa Tommy Körberg för att glömma. Personligen tilltalas jag i allra högsta grad av julen, men snälla, låt oss...inspireras lite! Låt våra hjärtan få tänka - och känna! - efter istället för att försöka skapa stämning genom att brutalt injicera socker och fabricerat julmys i aorta.

I min iTunes-playlist har jag skapat en flyktplan av alternativa låtar som passar julen:

Kent - Elite
Jag har sprungit i ett liv nu / jag sprang för att stå still / i jakt på ett mirakel / när det fanns precis intill
Sällsynt odeprimerat för att komma från Kent. Juligt pompös gospel där Jocke Berg sjunger om sina förfäder så att hjärtat kniper ihop sig och man växer flera meter.

Lars Winnerbäck - Julgröten
God jul fru Hjärter Dam & Fröken Svår / Och gott nytt år / till all er sorg och era sår
En klassiker. Om den ångestfylld glättighet, och om dem som blir extra ensamma när julen infinner sig.

Detektivbyrån - E18
Fullt av bjällerklang. Magiskt instrumentalt utan motstycke.

Håkan Hellström - Fairytale of New York
You scumbag, you maggot, you cheap lousy faggot / happy christmas you arse / I pray God it's our last
Håkan med ensembles livetolkning av den allltid lika fantastiska Pouges-låten om ung kärlek som ruttnar med åldern är den cyniska texten till trots en riktig glädjexexplosion.

Bach -Ich Ruf' Zu Dir Herr Jesu Christ
Det här klassiska stycket fick jag av min kompis Tommy. I all sin lågmäldhet rymmer det mer känsla än Bing Crosby och Nat King Cole tillsammans. Att lyssna på det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Leonard Cohen/Jeff Buckley - Hallelujah
She broke your throne and she cut your hair / and from your lips she drew the hallelujah
Okej, detta val må vara förutsägbart. Men jag kan bara inte värja mig mot den här låten, det tror jag nästan ingen kan. Den har provocerat mig till tårar tre gånger på en vecka. På ett bra sätt.

Jens Lekman - The cold swedish winter
I saw doubt in her eyes / when I said I wanted to kiss her / for the sake of liking her / and not because of the blizzard
Allas vår Jens filosoferar över hur det nordiska klimatet påverkar våra kärleksliv och våra hjärtan.

Annan bra alternativ julmusik:
Belle & Sebastian - Get me away from here I'm dying / Caesar's - Winter song / Cirkus Miramar - Schlager från Moskva / Coldplay - Yellow / Death Cab for Cutie - Someday you will be loved / Jens Lekman - The opposite of hallelujah / Kent - December / Timo Räisänen - Fear no darkness promised child / Nouvelle Vague - The killing moon / Lars Winnerbäck - Kom änglar / The Smiths - There is a light that never goes out / Antony & the Johnsons - Hope there's someone