Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.